Soffgropen

Det finns en viss ekvivalens mellan ens sinnesstämning och djupet på gropen i soffan. Att sjunka djupare och djupare är förödande för själen och till demonernas stora förtjusning. Till och med mina nyvattnade växter ser ledsna ut.

Ja, det har verkligen bildats en grop på platsen där jag brukar sitta i soffan. Där jag sitter just nu faktiskt. Hur deprimerande låter inte det?  Dagen skulle ägnas åt plugg, vilket den gjort, men några känslor av framgång och landvinning har inte synts till. Istället har klockan plötsligt slagit eftermiddag och det enda jag känner inom mig är frustration, brist på förståelse och uppgivenhet. En känsla av förlust, av att vara överflödig och misslyckad. Skitplugg. Skitväder. Skittillstånd.

Kanske jag skulle packa upp lite bebisgrejer? Och lägga dem i något hörn på all den andra drällande skiten som inte får plats någonstans?

Gå ut och rulla sig lite i det blöta gräset och chocka en och annan Hauspolitzei? Jorå, pensionärerna har vaknat ur sin vinterdvala med en energi så som bara en morgonpigg 2-åring kan ha.

Kanske ett bad? Om jag ändå iddes klättra upp ur soffgropen…

Jag tror jag behöver ett gäng snälla människor runt mig just nu. Lite blommor, färg, kärlek, glädje och tillit. Lite sol också. Och en häst. Och ett jävla liv.

Är det detta som kallas humörsvängningar?

pregzilla_by_expandomatic-d7lpbc7

Konstiga tider

Matte, håll om mig. Jag känner mig konstig idag. Faktum är att jag känt mig konstig alla andra dagar de senaste månaderna också. Jag tror jag behöver lite extra kärlek.

Eller så är det du som är konstig, matte. Det kanske är du som behöver lite extra kärlek. Kom hit och mys med mig så ska jag ge dig all kärlek jag kan.

När jag tänker efter så är det nog du som är konstigast ändå. Eller det var i alla fall du som var konstig först. Du började lukta sådär sjukt spännande för ett tag sedan och jag känner liksom att jag behöver hålla lite koll.

Men jag känner mig konstig av den där doften. Det gör att det händer konstiga grejer i min kropp. Så håll om mig, matte. Pussa mig, klappa mig och mys med mig. Ge mig kärlek!

/Nikki

20160219030859

Halvtid i preggohjärnan

Djupt försjunken i soffan med benen i kors stirrar jag ner på talen i matteboken som ligger i mitt knä. Jag har redan räknat två liknande tal men nu vet jag inte riktigt vad jag stirrar på längre. Grekiska bokstäver, olikheter, fördelningsfunktioner…. Plötsligt befinner jag mig mitt i ett bollhav. Tusentals bollar av alla tänkbara glada färger. Någon kastar en boll på mig, och en till, och en till. Jag blir fullständigt bombarderad av bollar. Jag sprattlar runt och försöker få något koncept om omvärlden men bollarna gör det omöjligt. De är nu även prydda av både frågetecken och grekiska bokstäver.

Jossan! Snap out! Jag blinkar till och är tillbaks i soffan. Det är nog dags för en liten paus. Kanske lite matlagning? Kilar ut i köket och börjar laga ihop en kålpudding. Hmmm, visst suger det lite i magen? Plockar fram en skiva lingongrova och lägger på köksbordet. Fasen, måste bajsa. Släpper smörgåsen och kilar ut på toaletten. Falskt alarm. Tillbaks till köket och färdigställer smörgåsen. Öppnar kylen, aj, fan, blixt i foglossningen. Kör in svansen mellan benen , böjer knäna och går runt som en skitnödig ko resten av köksvistelsen. Bäst att inte utmana ödet. Slänger in kålpuddingen i ugnen, tar med mig smörgåsen till soffan och sätter mig ner på samma vis som en 90-åring.  Raaaaaap. Fy fan vad skönt. Det kliar lite på höger skinka. Borde nog duscha idag. Börjar räkna bakåt hur längesedan det var sist. Inser att jag inte kommer komma fram till något vettigt och ger upp. Livet är rätt gött ändå. Vi har det bra så här i halvid, bebisen och jag.

12737098_10154591806249616_1339112575_o

Terminator-Jossan

Jag HATAR det där konstanta jävla behovet av att bevisa något. Känslan av hävdelsebehov. Har jag ens något att bevisa? För vem? Jag tror egentligen inte det är något som märks utåt, men det pågår ett helt jävla krig. Här inne i mitt bröst och i min hjärna. Som vanligt så är kampen i full gång, hela tiden. Jag känner mig som en Terminator när jag vandrar genom världen. I mitt synfält ser jag sociala och strukturella värderingar och hot. Framför allt hot mot mig själv. Jag sätter poäng på händelser och konversationer och bedömer människors beteende emot mig. I synfältet finns gröna, röda och gula markeringar och siffror. De gula är möjligheter och de gröna är fritt fram. De röda är hot. Där är jag inte välkommen. Kanske är det inte så i verkligheten, men enligt mina algoritmer så har inputen av de omgivandes beteenden (eller ickebeteenden) omräknats och tolkats som avfärdande gent emot mig. Oftast är markeringarna gula, men de röda förekommer. De är oftast fler än de gröna.

Jag är som en plastbit flytande på det stora världshavet. Omgivet av tusentals vågor, harmoniserande, interfererande och interagerande. Själv flyter jag bara omkring utan att hitta en fast förankringspunkt, eller en grön markering. Ingen ser mig och ingen attraheras av min existens. Som en isolerad partikel befalld av kaosteorin. I värsta fall blir man ofrivilligt svald av en mindre begåvad fågel och råkar i samma veva hamna i fel strupe och kväva gynnaren.

Jag är livrädd. Ibland finner jag en fast punkt och greppar den snabbt innan den försvinner. Jag försöker febrilt hålla den kvar, men kämpar samtidigt med att inte verka allt för angelägen. Jag kan ju skrämma bort folk. Förr eller senare måste punkten släppas och då kommer rädslan som ett brev på posten. Tänk om den gröna markeringen inte dyker upp nästa gång? Det är det enda som spelar någon roll. Vilken färg som dyker upp.

Nej, jag är inte mentalt störd. Jag är bara mindre socialt begåvad med ett mycket livligt intellekt.

Kvinna i MC-världen

Jag är kluven.

Jag har alltid sett det som en mänsklig rättighet att ha lite kul på andras bekostnad, så länge det inte påverkar den andre allt för negativt. Jag har alltid tyckt det varit roligt med stereotyper och skojat om egenskaper och nischer hos folk. Dock alltid med måtta. Jag kan tycka det är kul att raljera över manlighet och kvinnlighet, både till stereotypernas fördel och nackdel. De som känner mig vet att jag älskar att provocera och själv hatar att bli porträtterad som en klassisk kvinna. Dock kan jag ironisera en hel del över det. Jag kan också tycka det är kul att lägga upp bilder på vältrimmade halvnakna män hanterandes en rejäl häst, inte direkt för att det rinner till utan mest för att visa att sexualitet inte är något som enbart hör männen till. Lite spel för galleriet alltså, men ändå kul och så klart lite ögongodis också.

MEN. Nu är det så att jag kör MC. Det är en mansdominerad värld. Jag vet att det ibland är en lite flytande gräns mellan att som kvinna se snygg ut i sitt skinnställ och att bli totalt objektifierad. Så klart respekteras man allt som oftast som en likvärdig motorcyklist, men ibland dyker den där gamla attityden upp, den där att kvinnan är ett objekt som ska visas upp och domineras. Kanske sällan riktat mot en av oss MC-kvinnor, men mer riktat ut i luften.

Jag är övertygad om att det för det mesta baseras på skoj. Rätten att få skoja på en viss grupps bekostnad. Med måtta. Jag gör det ju själv ibland, objektifierar på skoj. Men då mest för att hävda mig gent emot den motriktade objektifieringen. Den mot mig och mina medkvinnor.

Jag tycker det är okej att man lägger upp roliga bilder och skojar ibland, men när skojeriet och objektifieringen blir enkelriktad så blir man lite trött. Efter 10:e bilden i facebookgruppen för motorcyklister på en vecka så tycker i alla fall inte jag att det är lika kul längre. Kanske det var kul för hen som la upp bilden, för hen kanske inte tog del av de 9 tidigare bilderna och därför inte tycker skojtypen är överrepresenterad. Eller så var han själv inte objektifierad. Kom med något nytt liksom. Lite nakna, vältrimmade, dominerade män med självbelåtna kvinnor i överläge kanske vore något? Gärna med någon häftig MC i sammanhanget. För att väga upp liksom.

Jag är alltså för att få skoja och skämta om stereotyper, men när det blir ett system av det och enkelriktat så blir det lätt för mycket. I alla fall när man själv befinner sig i den objektifierade minoriteten.

mc3

mc1

mc2

Sista bilden är både objektifierande och humoristisk. Den barnsliga delen av mig vill skratta, den upplysta rynkar på näsan. Det är inte alltid lätt att finna en balans mellan de båda Jossorna. En inre strid tar vid.😉

En viss typ av människor

Tillåt mig att klassificera en viss typ av människor. Den där sorten som iförd nystruken skjorta, raybans och glansiga skor sitter i sin nya marrakeshröda (läs: bajsbruna a la dagen-efter-tacokvällen) Porsche Cayenne och ligger och trycker precis så nära han kan bakom en gammal, fin veteranporsche årsmodell 1979. Veteranporschens förare är väl medveten om detta och kör för att vara snäll och mindre i vägen 10 km/h över hastighetsbegränsningen. Detta till trots tar denna Cayenne upp precis all plats i backspeglarna och vägrar hålla ett respektabelt avstånd. Ty det är respekt det handlar om. Att ligga 3 meter bakom en annan bil på 50-väg är respektlöst. Gånger tio om det är en äldre, finare bil som ligger framför.

Föraren av denna Cayenne är av den människotyp som inte har köpt sin bil med anledning av ett brinnande intresse, utan för att han inte ska känna sig utanför på bryggföreningens årsmöten och för att han har råd (eventuellt har hans rävpälsförsedda fru hotat med sextorka om hon inte får en likadan bil som Anneli i disponentvillan längre ner på gatan). Han vet helt enkelt inte vad annat han ska lägga sina pengar på. Människan av denna typ har inte den blekaste aning om att det tillverkades Porschar innan 2011 och kan således aldrig föreställa sig att veteranbilen han precis riskerar kofångaren på är en nära släkting till hans eget motoråbäke. Eller så kunde han inte bry sig mindre, ty han är inte ute efter någon själslig relation till varken sin egen eller någon annans bil. Han är bara ute efter statussymbolen.

Vi närmar oss en rondell, jag bromsar ner försiktigt och kör riktigt långsamt de sista 20 metrarna. Det är bilar i rondellen så jag kan ändå inte köra rakt ut. Cayenneföraren ligger fortfarande farligt nära och jag blir förbannad. Jag bromsar hårt och oannonserat och likaså gör en överraskad Mr. Status i sin Cayenne. Ty att komma hem med en kvaddad front är nog inte så populärt, varken hos frugan, Anneli eller gubbarna i bryggföreningen. Cayenneföraren kunde inte förstå vad som felat, annat än att föraren i fordonet framför gjort honom orätt, så han genomför en exemplarisk uppvisning i tutbruk.

Hade jag inte haft bilar som körde i rondellen precis framför mig så hade jag tutat tillbaks och gett igen 100 gånger. Så just idag så fick jag bara vädra långfingret, dock länge och väl. Efter det hade vår själslöse, statuskåta bryggföreningsvän inte precis lika bråttom.

Copy of DSC_0190

Upp till kamp!

Smärtan är påtaglig. Värk i lår, mage, axlar, armar, höft. Blåmärken och skrapsår täcker stora delar av kroppen och har dessutom uppkommit på de mest ologiska ställen. Men smärta är svaghet som lämnar kroppen.

Nu har kampen börjat. Kampen mot astman, för en hel axel och mot Toughest 2016. Gårdagens förmiddag spenderades på hinderbanan på jobbet, därav dagens kroppsliga status. Viljan finns där, tekniken och styrkan behöver förbättras och uthålligheten måste jobbas upp. Efter att i många år gått och slängt trånande blickar på den så tog jag mig an hinderbanan för första gången i söndags. Jag tog mig igenom den lugnt och sansat två gånger och fann mig själv efteråt sittandes med skakande armar. Dagarna efter fejsade jag en sjujäklars träningsvärk i ungefär hela kroppen. Igår drog jag dit med lillsyrran, som också har Toughest 2016 som mål, och körde ytterligare två varv. När vi precis var klara kom en trevlig pojk från bassäkkompaniet förbi och undrade om vi ville ha lite tekniktips. Om vi ville! Till skillnad mot i söndags så hade jag faktiskt en del energi kvar, medan syrran hade samma utstrålning som en blöt katt. Vi fick en helt fantastiskt bra genomgång av hela banan samt en himla massa bra tips gällande Toughest. Jag tror det var här jag samlade på mig större delen av mina blåmärken och rivmärken. Plötsligt behöver man liksom lite koordination och mod vilket uppenbarligen behöver tränas på. Efteråt gick vi alla tre ner till älven och badade av oss svetten. Dagen var ju ganska varm från början, vilket inte gjorde träningen mindre blöt direkt😛

Nu har kampen börjat. Kampen mot en stark, uthållig och sund kropp. Fuck astma och fuck axelluxation!

Toughest2014

Vi syns på Toughest nästa år!!!

En dag på Hästnet

Lite då och då surfar jag in på hästnet och bläddrar mig nedåt genom havet av hästannonser. Det är både kul och intressant att se var marknaden ligger för tillfället, hur tillgången och efterfrågan ter sig samt var priserna ligger. Under kategorin Allround kan man finna precis vad som helst. En gammal ardenner som söker ny ägare, shetlandsponnys, travare, ridskolehästar och fritidshästar. En salig blandning av det mesta och faktiskt mycket roligt. Dock sällan något intressant. Då och då har jag spanat in under kategorin Dressyrhästar, men egentligen inte tagit så mycket notis om saker och ting då det känts lite som om dessa hästar befinner sig så långt från min verklighet att någon notis egentligen inte är värd att tas. Blanka hårremmar, ben som sprattlar åt alla håll samt ståtliga långa halsar. Finfina namn har de också som vittnar om ytterst exklusiva blodsband.

Idag gick jag dock in och spanade med lite mer intresse. Jag ville ta reda på hur unghästmarknaden ser ut för dessa fina hästar. Jag slogs av att priserna för det mesta inte var särskilt blodiga hos unga och oinridna kusar, men så fort man hivat upp en ryttare på ryggen så ökade priserna till minst det dubbla. Vad som dock  slog mig var att även om jag hade haft alla dessa pengar liggandes till ingen nytta så hade jag varit ytterst skeptisk till en av dressyrmänniskor inriden superfin häst. Trots kungliga blodslinjer, blank hårrem och fantastiska vinklar. Bilder och filmer vittnar om hästar med ihopsnörda munnar, ganska ofta har det lagts upp en bild där ryttaren uppenbart sliter hästen i munnen (hur man kan tro att en sådan bild ger bra reklam för hästen är för mig oförståeligt), hästar med bakbenen en mil bakom sig, raka haser som tar i marken i trav, knäckta nackar, böjningar som inte följer konsekvent genom hela kroppen, svankande hästar, svankande ryttare, hjälptyglar och så vidare.

Vad som gör mig så skeptisk är vetskapen om hur allt detta påverkar hästen fysiskt, att det skapar spänningar, förslitningar och i längden skador. Frågan är hur länge det pågått och hur mycket skada hästen i fråga tagit skada av den så kallade ridningen. Jag som tagit bort två hästar på mindre än ett år för förslitningsskador p.g.a. felaktigt rörelsemönster/ridning drar i alla fall alla öron åt mig.

Att få etiketten Dressyrhäst ska vara något fint. Inte en dom. Tyvärr rynkar många på sina näsor när de hör ordet, framför allt i amatörsammanhang.

Innan någon blir kränkt så kan jag ju meddela att detta är en generalisering. Det finns guldkorn, även om de är sällsynta. Så om just du känner dig påhoppad så är det säkert just precis du som är det glänsande undantaget.😉

 

Öron, MC och golvad självkänsla

Jag har ett  lock för vänsterörat som inte vill försvinna. Det har suttit där i över 2 månader och först förra veckan släpade jag iväg mig till vårdcentralen för att få hjälp. Det har inte gjort ont och inte påverkat mig mer än nedsatt hörsel så har inte haft någon riktig motivation att gå, men nu börjar det bli riktigt jobbigt att inte höra ordentligt. Jag börjar bli trött i mitt högeröra som får ta det mesta av all inkommande information. Börjar också bli redigt trött på att höra mig själv och allt som händer i huvudet i vänsterörat. Det susar, brummar och bildar världens resonans så fort jag ger något ljud ifrån mig. Så i onsdags förra veckan pallrade jag mig i varje fall iväg till vårdcentralen. Jag minns fasen inte när jag var på vårdcentralen sist, men nu har jag varit där två gånger sedan i våras. Sist var det ju min axel. Förföljs jag av någon typ av olycksfågel?

Nå, på vårdcentralen blev jag skickad från sköterska till läkare, som drog i örsnibbarna, stoppade in ett glodon och glodde och jämförde allt vad hon orkade i alla öronen. Inget resultat. Hon såg inget som kunde förklara mina burkiga upplevelser. Trumhinnan såg hel ut, allt skötte sig som det skulle vid tryckutjämning och hörselgången var utan anmärkning. Hon kunde inte göra något annat än att remittera mig vidare till specialist.

En vecka senare (igår) damp kuvertet in genom brevinkastet. Jag blev enligt brevet ålagd att ringa och boka in en tid. Ska det behöva ta en vecka att få den infon? Det hade jag kunnat göra med en gång! Fast nä, telefontid mellan 7.45 och 10.00, må-to. Dessutom skulle verksamheten ta semester veckan därpå, i tre veckor. Det var försent att ringa då brevet kom först efter lunch, så det var bara att vänta till nästa dag, alltså idag. Så i morse ringde jag för att boka in min tid. En automatisk röst svarar och jag får göra massa val och knappa in en del siffror. ”Vi ringer upp dig idag klockan 12”. Men, då är ju jag ute och kör MC med trafikskolan! Det går inte! Jag försöker febrilt flytta fram tiden, utan resultat. Jaha, jag får väl vänta med tidsbokningen till om tre och en halv vecka då. Jag orkar inte med mitt öra en dag till, men får stå ut då det inte finns så mycket att göra. Går landstinget på semester så får folket upphöra med insjuknandet. Basta!

Idag var dessutom dagen då resultatet av antagningen till höstens kurser på Chalmers skulle dimpa in genom brevlådan. Så stressnivån i förmiddags låg lite över min bekvämlighetszon. Den låg lite över den nivån då man kan kontrollera den genom ett djupt andetag eller rationella tankar. Inte helt optimalt för en dag med lågfartsmoment på manöverbanan. Mitt i ett moment så börjar det som väntat ringa någonstans innanför mc-stället. Jag beslutar mig för att ignorera och fortsätta övningen jag höll på med. Det är tillräckligt bökigt att stanna, lägga ur växeln (lite knepigt på dessa cyklar), slita av sig handskar och hjälm som för övrigt är full av sladdar för intercom-systemet, samt öppna jackan, leta fram mobilen och hinna svara. Jag fortsatte min övning en stund tills det började ringa igen. Om de är så sjyssta att de faktiskt ringer upp ytterligare en gång så borde jag nog mötas upp i varje fall halvvägs och göra ett tappert försök. Så jag utförde hela ovanstående procedur, med skillnaden att jag drog fram mobilen och svarade innan hjälmen åkt av huvudet. Självklart var jag tvungen att ta av även den, men det fick telefontanten så snällt ta och vänta på. Någon tid gick så klart inte att boka, sittandes på en MC mitt på manöverbanan, men tanten erbjöd sig att ringa lagom till jag kommit hem igen. Mycket tacksam och lättad över detta kunde jag åter montera min utrustning på kroppen och fortsätta mina balanskonster runt konerna.

Väl hemma ringde hon och vi fick bokat in en tid. Den tidigaste de hade. Den 2:a september. Jag får nog ta och för tillfället sluta fred med vänsterörat, om jag nu ska behöva gå runt två månader till i min lilla burk.

Självkänslan dagen till ära fick inte heller någon direkt boost av MC-lektionen på banan idag. I måndags var jag kung. Det gick så jäkla bra. Idag var inte huvudet med alls. Och så länge sakerna inte sitter i ryggmärgen så är det det lilla huvudet som får arbeta. Jag kan tala om att det näst intill ryker ur öronen på mig efter en lektion fylld av balans- och koordinationsövningar. Så, när huvudet inte är med så är inte heller kroppen det, än. I alla fall inte idag. Jag tappade motorcykeln en gång, under en episod då jag stod still och skulle räta på mig efter att ha ställt upp en påkörd kona. Jag som tyckte att jag i måndags fick min bekräftelse på att jag faktiskt är störst, bäst och vackrast, även på MC-banan, fick mig en rejäl avsnoppning i och med händelsen. Jag misstänker att min lärare inte hade intercom-systemet aktiverat just precis vid detta tillfälle, ty annars hade öronen högst sannolikt suttit kvar inne i hjälmen då han efter passet drog av sig den.

Nå, man ska dock aldrig enbart fokusera på det negativa som hänt under dagen utan att nämna något man faktiskt gjort bra. Så jag får väl avslöja att jag gjorde några kick-ass-stopp under lågfartsträningen. Och så kom jag tydligen in på Chalmers.

DSC_0557 (576x1024)

Varför i hela friden åkte jag hem från det här?

Indigobarn

Jag trillade in i en liten diskussion angående de så kallade ”indigobarnen” som föddes i slutet på 80-talet. Det handlar om något som hände just det generationsskiftet och det som nu hände har fortsatt hända under alla årskullar sedan dess. Vår värld digitaliserades, våra föräldrar hade lyckats ta sig till välfärdens topp och vi kunde födas in i en värld där det mesta redan var bäddat och klart. Generellt sett så är de sena 80-talisterna den första generation på väldigt länge som inte kommer få det bättre än sina föräldrar. Våra valmöjligheter är oändliga och individualismen och karriärstänket har tagit över totalt. Man ska vara ensam stark.
Jag som alltid analyserar allt och tänker väldigt mycket på grundläggande faktorer kan då inte låta bli att undra hur detta går ihop med det biologiska maskineri som homo sapiens sapiens faktiskt är. Vårt generella mående är ju starkt kopplat till vårt undermedvetna, våra instinkter och våra grundläggande behov. Också andra behov än de självklara som att äta, sova och kissa. Det handlar om det där behovet som inte riktigt går att ta på, det som vi glömde bort när individualismen fattade sin kalla hand runt samhället. Det handlar om trygghet. Vad betyder trygghet för ett flockdjur? Ty flockdjur är vi.
När vi strösslas med valmöjligheter i oändlighet blir det svårare för oss att finna vår plats och vår mening i den där flocken vi skulle varit medlem av. Nu är det ofta så att den där flocken samtidigt lyser med sin frånvaro eller i varje fall består av en ganska inkonsistent sammansättning, vilket så klart gör det svårare för den enskilde homo sapiens sapiens att finna sin plats och sin mening. Tryggheten blir rubbad. Vi irrar runt som yra höns i sökandet efter den där meningen.

En uppenbarligen mycket klok kvinna vid namn Gittan delade med sig av dessa ord:

”Ja, jag tror att alla människor behöver behövas annars har man ingen plats i flocken, ung som gammal. När föräldrarna gör sina barn ” överflödiga ” genom att hela tiden serva och underlätta, göra ”deras uppgift ” i flocken så berör det gamla instinkter i oss. I den tidiga människans historia var en individ som inte bidrog till flocken en belastning. Se bara på små barn, dom vill ofta med glädje hjälpa till i hushållet etc.. Man behöver vara behövd.”

Halleluja på det! Jag håller med helt och hållet. Ett överdrivet curlande (både från föräldrar och samhälle) berövar barnets på dess uppgifter vilken då undermedvetet blir en belastning för flocken. Det är säkerligen sällan uttalat och få tänker nog på det explicit, men våra hjärnor och grundläggande behov säger ifrån. Vi får det bättre men mår allt sämre. Kanske är en förklaring att barnen blir berövade sina grundläggande livsmeningar? Vi blir söndercurlade?

Jag tycker det låter logiskt, ty utan våra grundläggande behov är vi ingenting, läkar- eller ingenjörsexamen till trots.

spoiled-kids-1