Kvinna i MC-världen

Jag är kluven.

Jag har alltid sett det som en mänsklig rättighet att ha lite kul på andras bekostnad, så länge det inte påverkar den andre allt för negativt. Jag har alltid tyckt det varit roligt med stereotyper och skojat om egenskaper och nischer hos folk. Dock alltid med måtta. Jag kan tycka det är kul att raljera över manlighet och kvinnlighet, både till stereotypernas fördel och nackdel. De som känner mig vet att jag älskar att provocera och själv hatar att bli porträtterad som en klassisk kvinna. Dock kan jag ironisera en hel del över det. Jag kan också tycka det är kul att lägga upp bilder på vältrimmade halvnakna män hanterandes en rejäl häst, inte direkt för att det rinner till utan mest för att visa att sexualitet inte är något som enbart hör männen till. Lite spel för galleriet alltså, men ändå kul och så klart lite ögongodis också.

MEN. Nu är det så att jag kör MC. Det är en mansdominerad värld. Jag vet att det ibland är en lite flytande gräns mellan att som kvinna se snygg ut i sitt skinnställ och att bli totalt objektifierad. Så klart respekteras man allt som oftast som en likvärdig motorcyklist, men ibland dyker den där gamla attityden upp, den där att kvinnan är ett objekt som ska visas upp och domineras. Kanske sällan riktat mot en av oss MC-kvinnor, men mer riktat ut i luften.

Jag är övertygad om att det för det mesta baseras på skoj. Rätten att få skoja på en viss grupps bekostnad. Med måtta. Jag gör det ju själv ibland, objektifierar på skoj. Men då mest för att hävda mig gent emot den motriktade objektifieringen. Den mot mig och mina medkvinnor.

Jag tycker det är okej att man lägger upp roliga bilder och skojar ibland, men när skojeriet och objektifieringen blir enkelriktad så blir man lite trött. Efter 10:e bilden i facebookgruppen för motorcyklister på en vecka så tycker i alla fall inte jag att det är lika kul längre. Kanske det var kul för hen som la upp bilden, för hen kanske inte tog del av de 9 tidigare bilderna och därför inte tycker skojtypen är överrepresenterad. Eller så var han själv inte objektifierad. Kom med något nytt liksom. Lite nakna, vältrimmade, dominerade män med självbelåtna kvinnor i överläge kanske vore något? Gärna med någon häftig MC i sammanhanget. För att väga upp liksom.

Jag är alltså för att få skoja och skämta om stereotyper, men när det blir ett system av det och enkelriktat så blir det lätt för mycket. I alla fall när man själv befinner sig i den objektifierade minoriteten.

mc3

mc1

mc2

Sista bilden är både objektifierande och humoristisk. Den barnsliga delen av mig vill skratta, den upplysta rynkar på näsan. Det är inte alltid lätt att finna en balans mellan de båda Jossorna. En inre strid tar vid. 😉

Efterlyser amazoner i MC-boken

Eftersom min plan är att ta MC-kort under sommaren så har jag beställt hem alla nödvändiga böcker som krävs för teorin. Däribland kommer en bok listigt kallad MC-boken. Den trillade i veckan in genom brevlådan, väl efterlängtad, och jag började genast sluka sida för sida. När man vill något och är jätteintresserad så går det av bara farten, plötsligt har man dragit igenom halva boken utan att man riktigt vet vad som hände. Nå, nu till saken som det här inlägget faktiskt skulle handla om:

Innehållet i boken består naturligtvis av en hel del demonstrationsbilder på MC-förare utförandes olika moment. Inget underligt med det. Med entusiasm bläddrade jag från sida till sida, tills jag kom till sidan 31, där kunde jag inte låta bli att i all glädje rynka lite på näsan. Här demonstreras med två tecknade bilder hur ett skinnställ vs. ett allvädersställ ser ut. En kvinna införd ett skinnställ och en man ett allvädersställ. Inget konstigt med det egentligen, men jag kunde inte låta bli att reagera på hur man valt att porträttera de olika individerna. Mannen i allvädersstället, händerna självsäkert i sidorna och bredbent. Kvinnan i skinnstället med ett litet sött leende, gåendes uppenbarligen vickade på både axlar och höfter med fötterna på en linje som på en catwalk. Jag kunde inte låta bli att må lite illa.

Jag bläddrade vidare och återfick snabbt min entusiasm medan jag läste om körställning, manövrering och kontroll. När jag kom fram till sidan 97, delen om körning med passagerare så blev jag faktiskt arg på riktigt. Här porträtteras den andra kvinnan i boken. Notera här att samtliga andra demonstrationsbilder bestått av män och deras hojar. Men här kommer alltså näst efter den lilla sexiga catwalktjejen i skinnstället på sidan 31, bokens andra kvinna. Men inte är hon någon fullfjädrad MC-förare inte, nej hon ska personifiera en passagerare. EN PASSAGERARE! Här blir man upphetsad för att det äntligen visas en individ man själv kan relatera till och så personifieras hon som en jäkla halvling, någon som inte får gasa, kränga och växla själv.

Jag brukar inte vara den som är den. Jag kan tycka stereotyper är jätteroligt att skämta om, men då ska det vara just på skämt. I en av STR utfärdad utbildningsbok hör inte sådant hemma, det känns väldigt malplacerat. Det hjälps liksom inte, hade det varit män rakt igenom hade jag nog inte haft något större att klaga på, men när man då och då stoppar in kvinnfolk enbart på platser där man enligt traditionen sagt att kvinnfolk ska vara så gör kontrasterna att det svider ordentligt i ögonen. Inte är det bra för självkänslan direkt.

Helst av allt hade jag velat se rejäla och duktiga kvinnor som man kan ha som förebilder i denna mansdominerade värld. Att även kvinnor kan kontrollera och njuta av vrålande monster till tvåhjuliga maskiner. Att även kvinnor kan vara skickliga, kunniga och astuffa.

DSC_0785 (576x1024)

Alltså, what??

DSC_0787 (576x1024)

Visa musklerna för fan, åk inte bara med!!

Note: Det finns faktiskt två bilder till med kvinnor innan sidan 97. Men dessa är diffusa bilder som inte har något med demonstration eller utbildningen att göra. En sittade brevid en man och en MC i gräset, iförd skinnställ och en suddig lite konstnärlig bild i grodperspektiv i samband med övergång till nytt kapitel. Not good enough!