Ingen träning förrän nästa år :(

Imorgon var det dags för dressyrträning för Helen igen, första gången med bara halva transportsträckan dit. Jag frågade om vi kunde få oss en hopplektion och det ska hon skulle gå alldeles utmärkt. Gissa om jag blev glad! Det skulle bli så himla kul att hoppa efter allt dressyrtragglande. Dock blev inte den lyckan långvarig för i sista sekund dök det in massa återbud p.g.a. sjuka ryttare och halta hästar, så vi blev för få för att Helen skulle ha någon behållning att åka hela vägen till Lerum. Så jädra surt eftersom jag missade förra träningen p.g.a. trasig dragbil. Nästa träning kan jag inte gå på för att jag jobbar och sedan är inte nästa förrän i januari.

Jag får väl rycka upp mig, hitta lite egen inspiration och kanske fjäska lite extra för vår nya stallägare Anette som i förrgår hade lite minilektion i en kvart för oss i paddocken. Hon är ju mistress of lutande paddock så jag tänkte att hon kanske kunde titta på oss ett par varv och ge lite tips på hur jag kan hjälpa Milton runt på bästa vis. Trots den korta tiden så var det väldigt givande och oj vad mycket nya och bra saker hon såg! Milton svarade superbra på korrigeringarna jag gjorde så nu är jag faktiskt väldigt sugen på att se vad hon kanske kan tänkas hitta på oss mer 🙂

Copy (2) of IMG_9609Fixar vi detta efter 9 månader som ekipage och 1 år efter sista travloppet så lär vi fixa grymt mycket mer om ett år 🙂

Copy of IMG_9601Min snygga och grymma dressyrhäst 🙂

Imorgon ska jag, Johan och Nikki till stallet för att ta fina kort. Men de korten får ni inte se förrän det närmar sig jul. Håll tummarna för att det blir något vettigt som är värt att visa folk 🙂

Fokus Lotus

Idag red jag och gårdsägaren Anette ut på en liten tur runt nejderna och så klart fick Nikki följa med i långlinan. Man måste rida en bit på vägen och då fick hon gå brevid medan jag på hästen höll i linan. Det gick faktiskt ganska bra och turen fortlöpte utan några större komplikationer. Dock tror jag minsann att jag ska ha med mig en båthake när jag rider, så jag slipper hoppa av och på så fort jag tappar fokus och Nikki går runt en stolpe 😛 Milton skötte sig naturligtvis som en ängel och brydde sig föga om varken Toyota Aygos eller långtadare.

När allt var klart, Milton utsläppt, ny torv utströdd i boxen och ett par höbalar nedslängda från loftet, så öppnades plötsligt dörren till stallet och den nyligen anlända kylan kastade sig hastigt som tusen ormar runt kropp och själ. De tre terroristerna hade anlänt! Helén, Vikcolicious och Bex. Kylan var ett faktum och märgen i benen började sakta frysa till is. Nja, riktigt så illa var det inte, men fy fan vad kallt det är nu!  😉

Helén har uppenbarligen också smittats av rida-utan-träns-sjukan men med tanke på att hennes lilla Lotus endast är 3 år än så länge så lugnade hon ner sina vilda tankar lite och iklädde honom enkom ett hufvudlag. Vidare satt vi alla tre upp på fålen och redo i vild galopp över de vida nejderna. Fast en och en då… och Viktoria var den enda som galopperade.. typ tre steg 😛

Nåja, nog snackat! Bilder!

Milton och Fernandes tjuvhälsar efter ridturen 🙂


Lite ridträning för Nikki hann vi så klart med 🙂


Stolt som en drottning 🙂


Nu är det dags för tjockare täcke. Brrr vad kallt det är! Snöflingorna yr i luften 😛


Lille Lotus

Fina Lotus med sin Helén!

Veken, modig som hon är hoppar också upp

Jo men se det här går ju bra… eller 😛

Lite trav


Ååååååå galopp!


Lotus gosar med mamma medan tvåbening nr 3 krälar upp på ryggen hans

Detta går ju rätt bra 😛

Skritta var ju inga problem! 🙂

 Traven tycker jag vi går djupare in på en annan dag 😛

Ikväll ska jag gå ner till postutlämningen och hämta ut två nya vintertäcken jag beställt till Milton. Han ska få lyxa till det och gå med helhalstäcke i hagen. Undrar om han börjar bli bortskämd 😛

Hipp hurra för Nikkis dag!

Idag fyller min lilla hoppetossa ett helt år! Tänk att det var exakt ett år sedan Indy klämde ut 8 små slemmiga knyten hos Karin i Karlstad. Vem kunde då tänka att den minsta lilla tösen, den enda svarta tiken skulle bli min lilla Nikki på 49 cm och 14 kg?

Denna stora dag firas med bilder från Nikkis första levnadsår. Enjoy 🙂

Lilla fröken lila 🙂


1 mars, dags att säga hejdå till kennelmamman!

Sommar

Höst

Detta var ett litet urval ur mappen ”Världens mest fotade hund”. Ännu en gång, grattis min lilla Nikki! 🙂

Första dressyrpasset på nya banan

Jag har fått något konstigt ont i ländryggen sedan några dagar tillbaks. Det känns stelt och ömt, framför allt när jag svankar och är lite sådär ömgöttigt när jag kutar och sträcker ut ländryggen ordentligt. Jag har ingen aning om vad jag gjort, det är ju inte som att jag gjort något speciellt eller ovanligt på sistone. Jahupp, jag antar att det bara är att försöka lyssna på kroppen så gott det går och ändå hålla sig aktiv i rörelse. Det verkar i alla fall inte bli värre, snarare kanske lite bättre om man tänker positivt 😛

Idag har jag och Milton invigt ridbanan på vårt nya stall. Egentligen invigde vi den i förrgår när jag tyckte Milton såg så längtande och uttråkad ut där ensam i sin hage, men då tog jag bara ut honom och skrittade ett par varv i endast grimskaft. Han var jättenöjd med den uppmärksamheten och återgick sedan i hagen till sin hög med hö. Jag tycker dock inte det räknas som riktig invigning, så nu har vi haft ett litet dressyrpass i alla fall 🙂
Jag tänkte bara rida igenom honom och satsa på en avslappnad och lång, låg form med många voltombyten. Milton hade minst sagt lite problem med balansen då hela ridbanan lutar typ en grad. Jag är dock positiv och tror att detta kan vara väldigt bra för att träna upp hans motorik i sidled. Man märkte hur han kämpade och tänkte när spåret gick från uppförs- till nedförsbacke på volten och de sista varven gjorde han faktiskt riktigt bra ifrån sig! Men trött blev han och jobbigt var det, för traven var inte alls kontrinuerlig och någon takt fanns där i princip inte alls förrän de sista varven. Vi avslutade i alla fall på topp och han fick sig en säkerligen välbehövlig stretch av bogar och rumpa efteråt.

I spolspiltan

Förväntansfull Milleman som njuter av att bli klappad och borstad 🙂

Idag har det varit en vanlig efter-nattpass-dag förutom att jag idag sovit så länge jag kunnat, åkt till stallet och efteråt kommit hem och insett att jag faktiskt har tid att sätta mig ner i soffan, blogga i lugn och ro utan att Johan står och tjatar om att jag är seg. Jag har till och med tid att sätta mig helt själv i soffan och läsa en bok innan Johan kommer hem! Herregud så här mycket tid över har jag inte haft sedan jag var helt miserabel och inte hade något att göra alls om dagarna. Nikki ligger och grejar med sin demolerade IKEA-råtta men kommer med största sannolikhet däcka vilken sekund som helst.

Mobbningen av ridsporten

Jag läste för ett tag sedan ett välformulerat och mycket långt blogginlägg av en tjej som vad jag vet för första gången försåg världen med en djupare granskning i vad som sker i småtjejernas hästvärld. Utanförstående vill gärna likställa småtjejers hästkärlek med rosa ull och mjuka ponnysar när det i själva verket är det raka motsatta. Hon granskade den stenhårda hierarkin i stallet, jobbet och slitet som belönades med erfarenhet och ansvar som i sin tur gav mer slit och mer ansvar. Miljön i ett stall är allt annat än en saga på rosa moln utan snarare en hård skola där man lär sig snabbt hur saker och ting fungerar, rangordning bland tjejerna, hårt slit och hantering av stora tunga flyktdjur med egen vilja. Detta inlägg var så slående och självklart att ögonen bara blev större och större ju längre ner i texten man kom. Jag hittade länken till detta blogginlägg nu igen och om ni inte läst det så rekommenderar jag det verkligen! Inlägget kan läsas –>HÄR<–

I helgen dök det upp ytterliggare ett inlägg angående samhällets misstolkning och missförstånd gällande ridsporten. Det handlar om den konstanta mobbning vi hästintresserade ständigt måste stå emot från omvärlden. Jag är 25 år och får väl anses vara vuxen och jag har i högsta grad varit en av de där galna hästtjejerna som inte gjorde annat på lektionerna än att skriva dikter och sagor om hästar och bilda av dem överallt där det gick. Fortfarande är mitt hästintresse i samma omfång men utrycks numer av att jag har en egen häst och tillbringar mer tid i stallet än jag någonsin gjort. Trots att jag nu anses vuxen så får jag fortfarande ta emot smädelser och kommentarer om hamburgare och att ridning inte är någon riktig sport. Och detta av vuxna människor (män) på jobbet. Som det påstås i blogginlägget så har man lärt sig att tiga eller skoja bort påhoppen för att slippa ta mer skit. När man börjar tänka på hur situationen faktiskt ser ut så inser man också hur absurdt det är. Det sitter faktiskt medelålders män och mobbar småflickor systematiskt i blogginlägg, krönikor, på forum och mötesplatser precis som jag som 25-åring får ta skit av folk på min egen arbetsplats. Detta beror inte av att just min arbetsplats har särskilt dålig moral, utan detta existerar överallt, genomgående i det svenska samhället. Som vanligt så tiger man och tar emot, trots att ilskan varenda gång bubblar upp inom en. Som vanligt vänder man ryggen till och försöker fokusera på annat när samtalsämnet kommer upp. Men sablar i min lilla låda vad detta är FEL!

Jag blev faktiskt mycket upprörd över denna insikt! Något måste hända! Blogginlägget i fråga kan läsas –>HÄR<–

Underbara minnen från en ungdom fullständigt nedgrävd i allt vad hästar heter!

Mina medlemskap för djur och natur

Jag är idag medlem i Greenpeace, Naturskyddsföreningen, Djurambulansen och från imorgon också Svenska Hästars Värn. Måste jag tala om att mitt stora intresse är djur och natur, samt att jag anser människan vara den största parasiten på moder jord? 🙂

Nu måste jag ju först försvara mig lite angående Greenpeace, det finns många aspekter i deras arbete och beroende på vilket perspektiv och vilken bakgrund man har så tycker man olika om vad de håller på med. Jag kan väl ställa mig lite tveksam till vissa av deras aktioner och uttalanden men funderar sedan på i vilket syfte de gör det. Det är mitt val att ta ställning till saker och ting och trots att jag inte är aktiv medlem och stödjer dem till 100% i allt de hittar på så har jag valt att ändå ge ett litet bidrag då jag ändå anser att de behövs. Moder Jord behöver någon som för hennes talan då hon själv inte brukar tala förrän saker och ting redan gått för långt och den talan ska inte föras på politikernivå, där allt tenderar ta för lång tid. Jag donerar 50 svenska kronor i månaden så att de kan hålla på med sina galna ockupationer och protester 🙂

Naturskyddsföreningen anser jag är en självklarhet då de länge jobbat för både djur och natur runt hela jordklotet. Det är en väl etablerad och väl ansedd organisation som av allt att döma fungerar utmärkt och gör ett vackert jobb. Man får varje månad hem en fin tidning som heter Sveriges Natur, som är landets största tidning om natur- och miljöfrågor. Medlemskap kostar 295 kr per år.

Djurambulansen är jag mycket stolt medlem av. Det är ett helt fantastiskt jobb de gör och jag skulle så gärna vilja ställa upp som ambulansförare själv om jag ändå hade tiden! En vacker dag kanske jag tar steget och erbjuder min tid till deras förfogande, det hade faktiskt varit helt otroligt roligt. Jag hoppas verkligen att svenska folket får upp ögonen för denna otroliga frivilligorganisation så att de kan få lika stort fäste i landet som Sjöräddningssällskapet har. Medlemskap kostar 295 kr per år och då får man 2 fria körningar samt nyhetsblad varje månad. Mycket trevligt 🙂

Svenska Hästars Värn har jag länge haft i tankarna och kom faktiskt för första gången i kontakt med dem som hästgalen 10-åring. Det var en klass- och ridkamrat till mig vars hela familj var aktiva medlemmar i SHV- Jag fick genom dem höra om de allra hemskaste historier om hästar som farit illa hos hemska människor och som tack vare SHV i sista stund hade fått en andra chans i livet. Jag har egentligen aldrig glömt bort organisationen sedan dess och när jag nu efter 15 år var inne på Hööks och såg en broschyr från SHV så tändes en stark låga i mitt hjärta. Människor kan vara fruktansvärda mot sina djur och eftersom hästar är en stor del av mitt liv och livskall så var det självklart att jag skulle vara med och bidra till beskyddandet av dessa misskötta och misshandlade stackars hästar.

Jag är ingen supermänniska, jag har inte särskilt mycket pengar och hur mycket tid som helst. Jag kan inte rädda världen, stoppa alla krig och hindra människor från att plåga deras djur. Men jag kan göra vad jag kan. Jag kan visa min sympati och bidra med ett litet stöd och vara ytterligare ett namn på listan mot djurplågeri och förstörelse av vårt allas hem,  Jorden.

 

Miltons nya hem

Jag tog tiden igår från att jag satte mig i bilen i stallet, tills dess att vi stod parkerade på parkeringen hemma. 6,5 minuter tog det. Bra mycket bättre än 30 minuter som det tagit innan! Jag kom till stallet runt 11 idag och en timma senare satt jag i bilen på väg hem och då hade jag gått runt en hel del och inte gjort något vettigt alls efter att box och fodring var gjorda. När han stod i Fjärås var jag tvungen att räkna med att ägna minst 3 timmar om dagen åt hästen, idag tog det en tredjedel!

Miltons nya hem heter Stall Hjorthall och ligger i Rävekärr i Mölndal. Det finns plats för 10 hästar och där finns både rasthagar med grus och gräshagar i varierande storlek. En paddock finns också att tillgå, dock är den inte i bästa skick men absolut användbar. Folket som rör sig i stallet verkar helt klart som hyvens människor och är snälla och hjälpsamma. Många har stått där i många år och trivs uppenbarligen utmärkt. Nu hoppas vi att jag inte ska göra för många nybörjarmisstag så jag också får stanna här länge och komma in i gänget 🙂

Miltons box

Hönät och vattenhink 🙂

En fin sadelkammare finns också. Dock är den lite trång för tillfället, men det ska strax avhjälpas då gårdsägarens egen sadelkammare intill strax är färdig.

Här har jag och Milton våra grejer. Ett halvt skåp än så länge 😛

Miltons sadlar på tillfällig post.

Foderrummet med alla dess tunnor och hinkar. De små gröna hinkarna är för morgonfodringen och de blå till kvällen.

Utsidan på stallet och paddocken

Ett par av rasthagarna och parkeringen. Min transport skymtar längst till höger 🙂

Nikki inspekterar gödselstaden

Två av de tre Felicianoavkommorna som finns i stallet 🙂

Milton i sin hage, minst sagt rena lervällingen 😛

Heléns treåriga frieser-travarkorsning Lotus

Stallgången med alla boxarna och spolspiltan till vänster

Stallet går som ett ”L” och de två sista boxarna till vänster här står i vinkel mot långa stallgången. Spolspiltan här till höger. Miltons box syns till vänster 🙂

Älskade Systrar

Jag sitter vid min dator i mitt hörn av soffan med en varm stensovande hund kloss an mot min rygg. Johan sitter i andra änden med sin dator och tittar på ”oslipade diamanter” och ”hus med potential” samt undrar hur mycket taket kan tänkas läcka på dessa ”charmiga” torp att sätta sin egen prägel på. Kristallkronan sänder ut ett varmt diffust ljus och kyrktornet på Fässbergs kyrka spirar vackert upplyst mot den svarta himlen rakt utanför fösntret. Ur högtalarna kommer en härlig 90-talspop på behaglig tänkarnivå… och precis när jag skrev detta så avbröt Johan min favoritlåt för att spela upp ljudet från en Ducati från CD-skivan Ducati Passions som Svenska Ducatiklubben spelat in. Enligt Johan blev denna skiva en storsäljare. Nåja, jag reagerade rätt snabbt och nu efter ca 10 sekunder är ordningen återställd och mina härliga 90-talsdängor ljuder åter ur högtalarna.

Idag har jag, Viktoria och mormor varit och hälsat på Anda och hennes Johan i deras nya lägenhet på Vasaplatsen. Det blev lite gott julté och storögd inspektion av deras nya boende. Viktoria hämtade upp mig på vägen hem från jobbet och sedan åkte vi direkt hem till Anda. När vi myst färdigt i deras lägenhet så följde Anda med oss i bilen. Mormor fick också skjuts och blev säkert avlämnad rakt utanför hennes port. Efter en vink i köksfönstret så åkte vi tre systrar vidare hem till mig i Mölndal. Det var väldigt längesen vi träffades allihop (förutom Beb, sladdisen) så det var riktigt skönt att sätta sig tillsammans vid köksbordet och bara snacka igenom livet med allt som pågår, glädjer och tär. Livet är inte lätt och att finna en mening med det är det få som gjort. Det går upp och ner och ofta mår man dåligt utan att veta vad som är fel. Det är jättesvårt att sätta fingret på en orsak och förväntningar och krav från samhälle och omkringvarande hämmar den egna förmågan att rannsaka och läka. Det kan vara svårt att sätta sig själv i första rummet när man fått en uppfostran som säger att man ska hjälpa och dela med sig. Det är lätt att man glömmer bort sig själv och då blir det svårt att ta steget ut på okänt vatten, och kanske trampa ett par människor på tårna på vägen, för att söka en ny och kanske mer rätt väg för en själv i livet. Det finns ingen som förstår en så bra som en som levt tillsammans med en i hela livet, därför är det väldigt bra att ha massa systrar att ventilera med.

Det finns familjer där missunsamhet, avundsjuka, girighet och rivalitet tär på förhållanden familjemedlemmar emellan, jag har sett så många tragiska och vidriga exempel på det här och jag blir lika uppriven och ledsen varje gång jag hör om dem. I alla familjer bråkar man ibland, eller ganska ofta i perioder, men visst brukar man kunna försonas efteråt för någonstans är faktiskt blodet tjockare än vatten. Man kan hata varandra samtidigt som man älskar, men kärleken är alltid större än hatet. Familjen är det enda som består när allt annat faller, det är en stöttepelare som aldrig försvinner eller lämnar dig i sticket. En vän kan vara värdefull, men finns där ändå delvis på nåder. En familjemedlem blir man dock aldrig av med. Blodet rinner där vare sig man vill eller inte (bildligt talat, då bandet är precis lika starkt hos adopterade eller fosterfamiljemedlemmar). Det är ditt eget kött och blod och har i årtusenden sörjt för din överlevnad. Jag är så lycklig över att ha en familj, eller jag vet inte vad känslan ska kallas, ett beroende eller en tillfredsställande visshet om att min överlevnad och existens beror av dem. Det är som en juvel som man vill skydda mot allt ont, som man skulle gå i galenskap för att försvara.

Jag älskar er mina systrar, Alexandra, Viktoria och Beb. Jag skulle gå i döden för er och Gud nåde den som gör er illa. Jag skulle försvara er till sista bloddroppen.

Lilla mormor konverserar i Andas och Johans nya soffa.

Nikki hittade en bra plats 🙂

Teparty i vardagsrummet

Sovrummet

Kök!

Utsikt över Vasaplatsen från balkongen med fin julgirland 🙂

Vacker ljuskälla i sovrummet

Ett måste i varje hems hall 🙂

En trött vovva somnade gott i sin medhavda bädd

Mysigt värre 🙂

Varför deppa över lite spillt vatten? :P

Jag kliver in i stallet efter en halvtimmas bilfärd på E6:an söder ut. Planen är att ha en trevlig och lugn kväll i stallet med lite pill, fix, ridning och mys med hästen. Sagt och gjort så börjar jag med att mocka boxen. Därefter tvättar jag ur hästens vattenhink vid spolspiltan och sträcker mig efter slangen och vrider på vattnet. Nu är det ju känt bland mina nära att min motorik inte alltid är enligt toppstandard, framför allt inte när jag samtidigt funderar på annat och befinner mig i min egen lilla värld.  Åter till spolspiltan. Innan jag ens hinner blinka eller förstå vad som hänt så har jag lyckats fylla upp min högra stövel med vatten. Jorå, foten befann sig också i stöveln. Svordomar och tankar om att min planerade lugna och trevliga stallkväll nu var förstörd flödade. Och detta innan den ens hade börjat. Efter ytterligare ett par svordomar, tömning av stöveln och en förtvivlad men lönlös önskning om att jag någonstans i stallet gömt ett par extra strumpor, så bestämde jag mig ändå för att en blöt strumpa kanske inte var så farligt ändå. Nä, inget skulle få förstöra min och Miltons sista kväll i detta stall. Lite snabbt kramade jag ur det som gick ur strumpan och tryckte med viss möda ner den blöta foten i stöveln igen. Med näsan i vädret promenerade jag sedan nonchalant genom stallet och slutförde mina sysslor innan det var dags att ta in Milton. Under hela tiden hördes vartannat steg ett svagt och dovt ”schlafs” men jag kunde faktiskt inte bry mig mindre om vart ljudet kom ifrån. Jag var helt enkelt inte intresserad. I stövlarna var det varmt och gott och kvällen blev precis lika mysig och lugn som jag planerat.

🙂

Sista natten på Kyllersgården

I natt tillbringar Milton sin allra sista natt i sin box på Kyllersgården med Boyen, Gillan och de andra hästarna. Imorgon bär det av med fullastad transport mot det nya stallet i Rävekärr. Jag har valt att inte tänka så mycket på flytten, då nya saker tenderar att kännas lite läskiga och frambringa viss nervositet, så allt vemod kommer väl imorgon precis innan vi lastar på Milton och åker. Jag tror att det kommer bli jättebra i det nya stallet när vi kommit in i nya rutiner och börjar lära känna folk. Framför allt så blir det ju inget företag för mig att ta mig till stallet. Jag kan åka dit hur ofta jag vill och behöver inte planera min dag lika hårt som det varit när jag behövt åka hela vägen fram och tillbaks till Fjärås varje dag.

Det blir så klart lite dyrare att stå närmre stan, men det vägs med råge upp av att jag nu slipper betala drygt 3000 spänn i bensin i månaden enkom för att ta mig till hästen. Min tid kommer också att bli mer värdefull nu under våren och jag behöver ta vara på all ledig tid kan kan få, och då är det skönt att inte behöva slänga bort 1 timme i bil varje dag. Varför blir min tid så värdefull i vår då? Det kommer ni få reda på en annan dag 😉

När jag kom till stallet i eftermiddags så låg molnen som ett tungt mörkt täcke över hela himlavalvet. Efter att jag gjort i ordning Miltons box så tog jag in honom och sadlade honom för ett dressyrpass. Av någon anledning verkade han väldigt pigg och framåt redan i stallet, för han vägrade stå still i stallgången och skulle så fort jag gick in i sadelkammaren ta några testande steg ut mot dörren. Jag fick säga till och backa honom 4 gånger innan han stannade kvar där jag ställt honom. Fortsätter han så här så får jag börja sätta fast honom i stallgången 😛

Jag började ridpasset med mycket skritt på volter av varierande storlekar, tragglade på ett par bakdelsvändningar och försökta få honom slappna av och vända balanserat. Det gick väl med varierande resultat idag, men han var i övrigt väldigt pigg, framåt och eftergiven. Han kändes mjukare i kroppen än han gjort på länge så jag tror vår lilla mini-vila med lek och bus har gjort honom väldigt gott! När vi började trava så tog han jämna steg med en gång och kändes inte alls lika hård, kantig och ouppvärmd som han gjort på senare tid. Vi fick till ett riktigt bra travpass med fin form och väldigt långsam och väl balanserad trav med många voltombyten. Jag bråkade med honom lite i bakdelsvändnignarna då han förmodligen var lite väl pigg och framåt för att kunna ta korta, kontrollerade steg, så det blev för det mesta någon blandning av westernvändningar och bakdelsvändningar. Men vad fan, vi är ju fortfarande nybörjare på det här 😀

Den sista delen av passet så öppnade sig en strimma vid horisonten västeröver och en eldröd strålande kvällssol dränkte både mark och luft i sina bländande flammor. Milton började lysa vackert kopparrött och våra skuggor kastades långa på ridbanan där vi långsamt och fint travade runt på våra små volter. Plötsligt slutade vinden blåsa och världen blev så där tyst och lugn, som om allt gick i slow motion. ”Vilket avslut vi fick!” tänkte jag när jag satt där och söp in allt det vackra.

En superduktig häst!

Sedan träffade vi på Mummi med Max. Bruce och Fia ville också vara med 🙂

En barbackatur så här en vacker höstkväll är inte helt fel 🙂

Mummi och Max!

Sedan fick Milton sig ett väl behövligt bad. Han ska ju vara ren och fin när han kommer till sitt nya hem imorgon. När jag skrapat av så mycket vatten det gick så satte jag på honom hans gröna skotskrutiga ylletäcke och så gick vi ut på en liten promenix i si sådär en halvtimma så han skulle torka upp lite innan jag hivade in honom i boxen för natten. På vägen mötte vi Jennie som varit och hämtat Bella och Lowe på dagis. Så klart fick de hoppa ur bilen och hälsa på både Milton och Nikki som följde med på promenaden 🙂 Jag kan tala om att neongul reflexväst är helt ovärderligt på en svart liten vovve när man är ute och går på kvällen!

När vi kom tillbaks igen var det redigt mörkt och Milton fick ett nytt torrt ylletäcke på sig i boxen. Nu säger vi god natt och tack för den här dagen! 🙂