Sorgligaste svansen i stan

Ja, inte har han mycket att skryta med i flugviftarklubben min Milton. Ett så kraftigt arsle hade egentligen behövt ett mer passande garnityr än de ynka små trådarna som hänger där nu, men istället för att hänga läpp så gäller det att göra det bästa av saken.

Jag har försökt skydda den lilla dammvippan med alla möjliga medel men taglet verkar i den änden vara av extremt dålig kvalitet vilket kan vara svårt att tro när man ser det enormt tjocka ponnyrufset till man som pryder halsen hans! Bättre verkar det dock inte bli och det räcker med att han kliar sig en gång så förstör han allt man så ömt jobbat för under flera månader. Därför har intresset för henna hårtuss svalnat efter hand som jag insett att kampen är allt annat än rättvis.

Under vintern har jag mest försökt att låtsas som om den inte finns där alls men samtidigt i hemlighet tänkt att saken kanske mår bättre av att ignoreras. Nå, idag när jag för första gången på länge ägnade den uppmärksamhet, tvättade, borstade och sprayade med glansmedel så insåg jag att den trots all lera i alla fall inte blivit värre. Snarare hade den växt sig längre till den milda grad att kände mig tvungen att klippa väck de 2-3 yttersta centimetrarna för att jämna till de 10-talet tagelstrån som hade äran att nå så långt. Någon vidare tjocklek lyste dock med sin frånvaro och det börjar så sakterliga gå upp för mig att den där enorma rumppaketet aldrig kommer få sig den där flashiga garneringen jag i hemlighet drömmer om. 😛

DSC_1231 (1124x2000) (575x1024)

Det är så man blir tårögd! Frågan är om det är av skratt eller vånda? Bägge?

DSC_1233 (1124x2000) (575x1024)

Varsamt borstad och med stråna väl separerade så ser den inte alls lika sorglig ut, det är nästan så att man får en illusion av att svansen är nära på normal! 🙂

DSC_1236 (1124x2000) (575x1024)

En fin fläta fick han i alla fall, Busekusen, som han kan ha i lerpölen till hage imorgon för att inte med en gång förstöra min tvätt 🙂

DSC_1239 (1124x2000) (575x1024)

Fast vem bryr sig om vad som finns där bak när det som är på framsidan är så här fint? 😀

DSC_1240 (1124x2000) (575x1024)

Inte många va? Snyggkusen!

DSC_1225 (2000x1124) (1024x575)

Demolision Horse har varit igång igen. Andra gången jag får sy ihop täcket på samma ställe…. 😛

DSC_1229 (1124x2000) (575x1024)

Ihopsytt efter bästa förmåga. Nu får han väl ge tusan i att riva upp ett igen!

DSC_1254 (1124x2000) (575x1024)

Hunden med svart bälte i mys slog till även i kväll 😉

Ändrad syn på saken

Förra våren hade jag liksom så många andra en viss syn på hur det ska se ut när man gjort ett gott arbete på ridbanan. Det är ju så, man gör inte bättre än man kan och siktar inte högre än kunskapen sträcker sig. När jag idag kollar igenom gamla blogginlägg där jag nöjt kommenterar vad vi idag uppnått på ridbanan så kan jag inte låta bli att slå mig själv lite i huvudet. Jag kunde visserligen inte ha gjort det bättre, eftersom ingen talat om för mig hur det skulle se ut, jag gjorde ju bara så som alla andra gjorde och så som jag blivit tillsagd att göra. Det senaste halvåret har jag lyckats finna en enorm källa till kunskap och med den så känner jag plötsligt att det finns oändlig potential i min utveckling som ryttare. Jag är liksom inte längre förvirrad över vad jag gör och varför utan nu finns det en helt solklar bild av vad rytteriet går ut på.

Här följer ett par bilder som jag för knappt ett år sedan uttryckte stor stolthet över. Nu håller ögonen på att trilla ur när jag ser på dem. Underhals, svans som pekar uppåt, svank hos både mig och häst, bakvikt, tår och knän som spretar åt alla håll och forcering av hästens mun genom onödigt hårda tygeltag. Hästen ska ju böja på halsen, ellerhur? Detta är inget annat än våldtäkt på min egen häst men vad ska man göra när okunskapen tar över. Okunskap om okunskap är bekräftat en oerhört farlig kombinationen, oavsett område.

Copy of vlcsnap-1882506

vlcsnap-1883411

Middag på klipporna

I morse när jag kom hem från jobbet så gick jag som vanligt och la mig bums och ställde klockan på 5 timmars sömn. Dock tog det inte längre än 2,5 timmar innan min kropp bestämde sig för att det var dags att vakna. Det lilla ljuset som tog sig in i glipan bakom de dubbla gardinerna avslöjade ett helt fantastiskt väder och det tog inte många sekunder innan det började snurra massvis med roliga solskensaktiviteter i mitt huvud. Det finns de som kan sova bort en hel dag men jag KAN verkligen inte göra det! Det är fysiskt omöjligt. Så upp på fötterna bar det och iväg till stallet  där jag gick runt och njöt och drog benen efter mig i solskenet i inte mindre än 3 timmar.

Den ena dagen är aldrig den andra lik när man har häst. Gårdagen som var så fantastisk i paddocken valde att inte göra sig påmind idag då hästen spände upp nacken titt som tätt, var allmänt okänslig och svarade inte alls på mina hjälper så som jag tänkt mig. Det kan hända att det var min hjärna som var felkalibrerad, men jag försökte verkligen att rannsaka min egen kropp, ge rätt hjälper och vara så tydlig som möjligt. Visst gick det väl hyfsat till och från men det var inga direkt halleluja moments som igår. Om jag får säga en sak som faktiskt imponerade på mig under passet är att mina knän numera inte pekar 90° ut från hästens sidor, utan närmare sådär 30° när jag inte koncentrerar mig. Om jag fixar med sitsen och koncentrerar mig lite så kan jag faktiskt numera sitta med helt platta lår och knät pekandes framåt, ÄVEN med fötterna i stigbyglar! Progress! 😀

När jag kom hem så började jag fixa i ordning inför en idé jag fick när jag vaknade, nämligen att utnyttja det fina vädret till max och ta med sig middagen ut i naturen. Grönsakssoppa med korvbitar åkte ner i en termos, ett köttben till Nikki packades ner samt en gosig yllefilt till husse och matte. Sedan samordnades det med husse som åkte direkt från jobbet till Fiskebäck där vi träffades ute på klipporna runt halv 6.

DSC_0006 (1024x680)

I skymningen 🙂

DSC_0007 (1024x680)

Min dödligt goda grönsakssoppa med bratwurst 😀

DSC_0018 (1024x680)

Hela gänget på klipporna 😀

DSC_0021 (1024x680)

Var det någon som sa skorpa?

DSC_0033 (1024x680)

Varmt och gott under hästfilten 🙂

DSC_0040 (1024x680)

Matte och husse

DSC_0043 (1024x680)

Det finns inget som avslutar en middag på klipporna bättre än chocolate chip cookies! Någon verkar vara av samma åsikt 😉

DSC_0049 (1024x680)

Vi fick besök av herr och fru Svan 🙂

DSC_0056 (1024x680)

Utsikt mot Saltholmen, helt okej middagsvy 🙂

Jaaaaaa! Hästen är sned!

Det kan väl tyckas underligt att glädjen blir så stor när man inser att hästen är så in i helvete sned, men se det går alldeles utmärkt! Det är nämligen så att Milton ÄR en väldigt sned häst, hans högersida är extremt mycket svagare än vänstersidan vilket med enkelhet både kan ses och kännas. Eller, rättare sagt, det kan ses och kunde kännas för ett tag sedan! Efter all sitsträning och försök till att lösa grundproblemet så var Milton under passet idag som vanligt sned, men åt vänster! What liksom!? Haha! Snacka om glädje när man under 2 år kämpat som ett djur med den där jäkla högersidan och man plötsligt inser att hästen börjat använda den som en häst bör och till den milda grad att nu vänstersidan kommer på efterkälken. Jag fick under nästan hela passet sitta ner höger rygghalva ordentligt, ÄVEN i vänster varv där den annars mer än gärna åker ner så att man både lutar utåt och blir vikt i sidan.

En till grej som var helt fantastiskt rolig var den enorma skillnaden i min sits sedan jag red ”som vanligt” i paddocken senast. 90% av turerna i vinter har burit av ut i skogen och resterande har tillbringats i skritt och dressyrsadel i paddocken. Idag tog dock vårkänslorna över, jag placerade ett litet hinder mitt på ridbanan och tänkte ta några lugna skutt. För det första så kändes hästen riktigt fin i traven, avslappnad, ostressad och himla fint sving i steget, ingen kalkontrav här inte! Dessutom sökte han sig nedåt och framåt under små stunder även här. Men vilken balans jag hade! Visst, ännu inte perfekt a-la-Malin Bayard, men ljusår bättre än den varit innan! Jag kände mig stark och balanserad och kunde manövrera hyfsat kontrollerat där uppe i älgtraven utan att störa hästen för mycket. Jag börjar lära mig använda musklerna på rätt vis nu och visst känns det efter ett par varv i trav, man orkar inte hur länge som helst! Sedan tog vi ett skutt i höger varv i väldigt lugn och fin trav, hästen landar i så jäkla fin högergalopp att jag låter honom hålla den längs hela kort- och långsidan innan vi saktar av. WOW! Säger jag bara! Ett par till fina hopp och galopp i vänster och ytterligare ett avslutande i höger innan jag deklarerade hästen enormt duktig och skrittade av. I galoppen kände jag mig så jäkla stadig och kunde stå upp i lätt sits utan att störa hästen och känna att jag hade kontroll! Ingen ankstjärt, starka lår, starkt bäcken, perfekt balans och upprätt! Den där sitsträningen a-la-Lindah har bannemig gjort susen! 😀

DSC_1218 (1024x768)

Nyfriserade fossingar blev det, dagen till ära!

DSC_1223 (768x1024)

Sicket väder vi fick 😀

DSC_1230 (768x1024)

Här har vi honom, grymmekusen!

DSC_1224 (1024x768)

Bara en sån här grej, att han vid halt faktiskt stannar med höger bak framför vänster bak! Detta hände inte innan och samtidigt åkte höger rygghalva ner. Nu är den uppe uppe uppe!

Foder och medryttare

Mättnadskänslan är fortfarande påtaglig efter lunchens kebabtallrik, trots att 6 timmar redan förlupit. Tacososet sprider sig i lägenheten från köket och eftersom det är lördag antar jag att det blir påföljande godis också… det gäller att hålla in på sakerna 😉 Jag var uppe tidigt i morse och sprang ett varv runt Safjället i mina fivefingers, så det dåliga samvetet är i alla fall ännu inte ett faktum.

Denna helgen är det kursträff på schemat och både dagen och gårdagen har spenderats med hundrelaterade ting. Igår var det mycket intressanta diskussioner om både vanliga, ovanliga och hemska hundsjukdomar och idag har vi diskuterat det oändliga ämnet foder. Det kommer vi fortsätta med imorgon och även börja räkna lite mer på foderstater. Det är ett ämne som växer på en och blir mer och mer intressant ju mer man vet.

Jag la för någon dag sedan upp en annons om medryttare till Milton på fejan då jag känner att det skulle vara gott med lite avlastning ett par dagar i veckan. Jag har ju en kollega som hjälpt mig lite men på grund av vårt schema blir det väldigt oregelbundet och ibland blir det uppehåll på flera veckor innan hon kan ta han om honom någon dag. Så nu tänkte jag söka efter någon som vill ha häst på två fasta dagar så man kan planera lite bättre i livet. Imorgon så har jag bestämt träff med en tjej för lite snack och provridning, det blir väldigt spännande att se hur det kommer te sig 🙂 Jag hoppas ju så klart att det går bra och att hon trivs med Milton, det är ju alltid skönt när saker och ting går så smidigt som möjligt.

DSC_1206 (768x1024)

Munderad för duggregn kl 7 i morse 🙂

DSC_1212 (1024x768)

Mina rosa tossor! 😀

Minns du den knubbiga tiden?

Minns du när jag var så där knubbig? När öronen var alldeles för stora och allt var så jäkla spännande?

DSC_0286 (680x1024)

Blött? Kallt?

DSC_0447 (680x1024)

Detta var ju livet!

DSC_0098 (1024x680)

Fort Nikki

DSC_0098 - kopia (1024x679)

Valpryck!? 😀

DSC_0201 - kopia (1024x680)

Kast med liten träbit!

DSC_0172 (1024x680)

Finns det något bättre än grustag? 😀

Barfotaskor?

Idag tänkte jag prata barfotaskor! Och då pratar jag för en gångs skull inte om hästens barfotaskor utan nu är det mattes fossingar som hamnar under luppen! Det har blivit jättepoppis med barfotaskor eller fivefingers som de också kallas. Pojkarna på gymmet traskar runt i dem, terränglöpare klär sina fötter i dem och jag har till och med en kompis som sprungit en mara i dem. Grejen med barfotaskor har spridit sig som en löpeld och fler och fler hamnar kontinuerligt i barfotaträsket. Man får en hel del nyfikna blickar och frågor både på gymmet och i omklädningsrummet, en hel del skepsism får man också möta när oförstående människor vill att man ska förklara varför just barfotaskor är så himla bra. De ger ju ingen stötdämpning och ser ju asläskiga ut!

1412649_10152412721344616_1641744740_o
Ja, men varför fasen är det så bra med barfotaskor nu då? Jo, det är lite lustigt, det är lite som om kroppen själv bestämt att det är dessa fotsaker som är det roligaste och bästa att kränga på fossingarna. Det kan låta jättekonstigt, men för en löphatare som jag så är det helt plötsligt roligt att springa! Till och med löpband som tidigare var lika med psykisk terror av den avancerade graden går helt utmärkt och kan till och med verka gott på sinnet! Varför? Inte en jäkla aning! Det roliga är att jag inte är ensam om dessa upplevelser, jag har kompisar som tidigare också tillhört skalan som helst av allt inte var ute och sprang men som nu med sina barfotaskor tycker löpning är en skitkul grej. Det måste ju finnas någon fysiologisk förklaring till detta och jag har så klart mina teorier!

Människan är född barfota och är också evolutionärt utvecklad för att använda sina fötter för förflyttning framåt. Trampdynor, fysiologiska funktioner, tåkonstruktion m.m. är utformade på ett sätt som gör fötterna till utmärkta redskap att ta sig fram genom livet med. Nu är människokroppen så fiffig att det finns massa bonusfunktioner som aktiveras när vi använder kroppen så som den är skapt att användas. Många av dessa funktioner har fått falla i dvala när v i blivit bekväma och uppfunnit hjälpmedel för att underlätta vardagen och slippa använda kroppen så som meningen är. Inget vi gör ska vara jobbigare än nödvändigt! Saken är den att om vi fullföljer den här bekvämlighetstrenden  så kommer vi snart sluta som räkor i våra ergonomiskt utformade datorstolar. Människan är lat av naturen, vilket som från början faktiskt var en överlevnadsgrej, men som nu i vårt högt utvecklade samhälle endast är destruktivt då vi fullständigt ignorerar kroppens behov i form av aktivering. Fötterna är en sådan grej. Det finns massvis med grejer i fötterna som aktiverar olika funktioner  i kroppen när de används som de är gjorda att användas och många av dessa funktioner är faktiskt av må-bra-karaktär. Ja, går man barfota så blir det som en typ av fotmassage som frigör massvis av må-bra-ämnen.

En till teori jag har som förklarar varför barfoteriet är så mycket attraktivare än vanlig löpskolöpning är att hjärnan rent proprioceptoriskt (lägesavkänning) blir mer aktiverad. Alltså, man känner så otroligt mycket mer, man måste vara med och löpningen blir en aktivitet som involverar både kropp och själ, på riktigt. Det blir inte längre den där hjärndöda aktiviteten som det tidigare varit utan nu aktiveras även urgamla ställen i hjärnan som så länge legat i dvala!

Sist men inte minst så finns det framstående teorier som säger att det rent biomekaniskt är mycket bättre att springa i barfotaskor än i löpskor med dämpning, just för att benens leder inte är skapta att ta den stötkraften direkt på hälen. Trots dämpning i skona så är den inte på långa vägar lika bra som den dämpning foten själv kan tillhandahålla genom att man landar på tå- eller sidotrampdynan.

Funderar man på att börja med barfotaskor och man inte som jag är en fanatisk barfotamänniska sedan innan så bör man ta det väldigt vackert med invänjningen av fötter och benets leder. Det blir en helt annan springstil vilket kräver andra muskler och annorlunda användning av lederna. Börja med att traska runt med dem hemma någon vecka och  börja sedan löpningen långsamt med ett hundratal meter i taget. Tänk på att vara snäll mot vaderna 😉

Naturligtvis måste man inte löpa i sina barfotaskor, det går alldeles utmärkt att ha dem på gymmet eller för den delen bara på promenad!

1487317_10152465531979616_1207939169_n

Myspinchessan

Efter varje löp hittills så har Nikki lagt sig till med någon viss typ av beteende. Det är som att det vid löpet sker en liten uppgradering som vid löpets slut är färdiginstallerad och klar att använda. Det är lite som att vi får en liten bit ny hund i Nikki för varje gång. Innan så har vi fått egenskaper som mer förig, skälligare, busigare och mer energisk. Den här gången verkar uppgraderingen ha syftat till att skapa en soffpotatis och myshund utan dess like. Kloss an ska man vara och helst av allt fläka ut sig över bröstet på husse eller matte.

DSC_0043 (1024x680)

DSC_0003 (680x1024)

DSC_0006 (680x1024)

Minus åtta kilo

Jag har aldrig sett mig som en mullig människa och inte heller som tjock, men visst har jag stört mig länge på mina bilringar och att det hänger ut ovan byxlinningen. Jag har alltid varit aktiv och har egentligen en ganska atletiskt byggd kropp vilket jag haft bra med nytta av i livet. Dock har det på senare år gått lite utför, om än väldigt långsamt, men visst har det smugit sig på nått kilo i taget. För exakt ett år sedan hade vi hälsokontroller på jobbet och vid det tillfället hade jag inte stått på en våg på över ett år. Jag brukar liksom inte bry mig direkt om hur jag ser ut, bara jag är pigg, har kondis och är glad, men när jag då klev upp på vågen och den visade mer än jag någonsin vägt så var det som en stöt gick igenom kroppen på mig. Visst hade Johan tagit bilder på mig när jag badade innan och visst hade jag inte riktigt känt igen mig på bilderna, men nu blev det ju liksom kvart på vitt. Det var värre än jag trott. Så i somras så sa det bara klick och det kändes som om det nu verkligen var dags att göra något åt saken. Jag började träna regelbundet och stoppade i mig mindre än jag gjorde av mig, alltså jag gick på kaloriunderskott. Det resulterade i att jag i höstas gick ner ca 6 kg. Nu har jag åter igen snappat upp arbetet eftersom jag inte är riktigt nöjd än och har fram tills idag nu gått ner totalt 8 kg.

Nu tänker jag bannemig inte ge mig förrän jag nått mitt fulla mål, detta ska inte bli något halvdant. Vi får se vart det slutar, men det är ju vad man ser i spegeln som spelar roll och inte vad vågen visar. Lägger jag på mig muskler så kan det hända att jag inte går ner något mer men i rent fett så vill jag nog tappa i varje fall 3 kg till. Det är en spännande färd mot ett spännande mål där jag aldrig varit innan. Nämligen målet att vara jävligt nöjd med min kropp! 😀

DSC_0043 (1024x680)

Bild tagen i våras

DSC_1056 (768x1024)

Formbild tagen för någon vecka sedan. Ni får ursäkta min sletna nuna men jag antar att detta var i anslutning till en god natts sömn 😉

Ljuset i tunneln.. och det är förhoppningsvis inget tåg!

Den där deppigheten jag det senaste lidit av har dämpats ett snäpp, mest p.g.a. att jag insett det ohållbara i situationen och faktiskt bestämt mig för att göra något. Exakt vad får ännu vara osagt men jag har de senaste dagarna faktiskt haft ett litet hum om hur min framtid kan komma att se ut. Allt kommer förmodligen falla på plats framåt våren om jag får som jag vill 🙂

Dagen har börjats med en skön promenad över Safjället i ”vårvädret”. Jo, jag vill ju kalla det vårväder men samtidigt så känns det så fel och osäkert då februari är en renodlad vintermånad. Även om vädret är bra i februari så kan det inte vara vår. Mars däremot, det är en vårmånad och då smäller det till och blir bannemig vår på riktigt, oavsett väder! Vi får hålla till godo i 12 dagar till och njuta av de små tappra försöken för solstrålarna att ta sig igenom de ställen där molntäcket inte är lika tjockt. Det blåser riktigt härligt och viner i stolpar, träd och ledningar. Precis som det gör om sommaren när det är riktigt gött seglarväder 😀 Det bästa med dagen är ju ändå de fem tappra plusgraderna som råder i Mölndal just nu! Man behöver inte frysa arslet av sig bara för att man går ut och vinden känns faktiskt nästan lite ljummen!

Önsketänkande? Nja, jag tror faktiskt det kan vara något på ge snart. 😀

DSC_1167 (1024x768)

På Safjället verkar nöden inte ha någon lag… eller? 😉

DSC_1173 (768x1024)

Här bland de eftertraktade morötterna hänger Nikki så ofta hon kan. Har man inte ögon i nacken och glömmer stänga skafferiet så nallas det obönhörligen ur denna låda 😉