Spontanfyndat på second hand!

Att bara ta en trevlig sväng med en nyinflyttad vän för att titta på second handbutiken i området funkade inte riktigt idag. Jag blev väl ofrivilligt inspirerad av hennes fascination för alla intressanta ting i butiken och plötsligt stod jag där vid kassan med en glasburk för spagetti , en massa sytråd och en liten gunghäst. Vad tusan ska jag med en liten gunghäst till? Jadu, frågorna är många men på något vänster så möttes våra blickar och en känsla av samhörighet fyllde både min kropp och hästens trästomme. Kanske den är menad som en liten hint till Johan att vi båda inte blir yngre, eller så är det helt enkelt en fin inredningsdetalj. Nåja, orsakerna må vara outforskade, men någon sorts förklaring lär jag behöva ljuga ihop tills det att Johan kommer hem från jobbet i eftermiddag. Hästens nuvarande färg kommer i framtiden ändras till en ljust blå eller kanske möjligtvis en fin grön? Samtidigt skola hon föräras med tvenne glada ögon, ett på var sida huvudet som sig bör.

Copy of DSC_0016

24:an avancerar!

Igår red jag ett helt superlyckat pass i paddocken vid betet. Milton börjar komma tillbaks på riktigt nu och äntligen kan vi åter igen se framåt och börja utvecklas! Motivationen har väl varit sådär (i princip obefintlig till och från) under hela våren, vilket naturligtvis grundat sig i att Milton inte känt sig bra och därav inte presterat hundra. Det har känts som om vi stått stilla eller till och med backat till viss del. Nu äntligen är vi tillbaks på banan igen! Jag satsade mycket på sidoförflyttningar, både fram, bak och hela hästen, övergångar och ett par galoppfattningar. Vi avslutade med en lång långsam, avslappnad trav i låg form på votlerna. Jag jobbade koncentrerat hela tiden och gjorde mycket bättre ifrån mig som ryttare än jag gjort den senaste tiden. Det är kanske svårt för en icke inbiten att se, men herrejeflar vad koncentration och motorik det krävs för att ha 100% koll och kontroll hela tiden! 100% ligger jag defenitivt inte på än och kommer förmodligen aldrig hamna där heller (hoppas kan man), men det ökade fokuset gör att man hela tiden kontinuerligt söker lösningar på de problem som finns eller uppstår i ridningen. Ingen häst går perfekt från början och alla hästar har olika förutsättningar både fysiskt och psykiskt för att toppa ridningen och då är det upp till ryttaren att försöka hitta ”knapparna” på just den här hästen och göra det bästa av vad man har just nu. Det är inte så jädra lätt och det är inte alla som blir riktigt duktiga på det!

Idag följde Viktoria med till Milton på betet. Vad som skulle bli en trevlig paddockträning började lite halvdramatiskt då jag blev biten av en tämligen ouppfostrad häst i hagen. Jag klev in med lite mutor då Milton inte alltid gärna vill bli infångad, de andra två hästarna kommer naturligtvis fram, jag viftar bort den ena och finner plötsligt mitt långfinger i ett fast grepp mellan framtänderna på denne. Enligt Viktoria lät det lite som när de tar ett bett av ett äpple, men jag var så upptagen av att mitt finger plötsligt satt fast att jag inte hörde något. Blodutgjutelse på bägge sidorna fingret samt ett par rejäla märken efter framtänderna uppstod omedelbart, men då fingret satt kvar på handen och gick att röra på hjälpligt så var det inget att hetsa upp sig särskilt över. Visst tusan gjorde det ont, och inte lite heller, men allt tydde på att det inte hänt något värre än att mjukdelarna fått sig en liten törn. Viktoria fick nu hämta Milton medan jag under tiden försökte analysera statusen för mitt finger. Bägge var vi överens om att någon seriösare paddockträning inte längre var att tänka på, då långfingret med stora bokstäver sa till mig att jag nu torde vara invalidiserad för oviss framtid. Vi bestämde att Viktoria i alla fall skulle rida lite barbacka och känna på hur han kändes nu. Det var ändå över ett halvår sedan hon såg och red honom på riktigt. Hon red lite uppmjukande skolor, förflyttningar och Milton gick så fint så fint! Sedan sa jag till henne att fatta galopp, vilket hon besvarade med en mycket skeptisk blick. Vad kan hända liksom? Antingen sitter jag kvar eller så trillar jag av, as simple as that, sa hon till mig efteråt. Så en galoppfattning blev det, och två och fyra…. Alla jättefina och helt utan dramatik. Allt eftersom mitt ärrade finger blev mer och mer rörligt och endorfinerna spred sig i kroppen så kände jag mer och mer att jag nog också minsann kunde ta mig något varv på hästen. Så uppslängd blev jag, med sådan kraft att jag närapå gjorde en spontan avsittning på andra sidan. Det är bra med kraft i oss Hellekantare 😉 Åter blev det lite förflyttningar och ett par fattningar. Fullt godkänt och helt fantastiskt duktig och underbar häst! Jag har sagt det innan men säger det igen: Han är en stjärna!

DSC_0269

Milton har fått ett nytt namn av betesvärdarna. Visst kan det vara lite svårt att hålla reda på nya namn jämt och ständigt så Milton har fått det nya och alldeles utmärkta namnet 24:an! Han blir klappad, kelad med och bortskämd och hela tiden refererad till som 24:an. Ett superbra och helt logiskt smeknamn då det härrör från hans två första siffror i frysmärkningen. Så klart han ska heta 24:an, det står ju på honom! 🙂

DSC_0271Lille Einar hade lite svårt för mattes plötsligt ökade altitud och förstod sig inte riktigt på situationen. Enligt honom så satt matte snarare på ett stort bord med höga ben som man kan springa under för att på så vis försöka vara så nära som möjligt!

DSC_0275Lite framskrittning på volt

DSC_0280Början till bakdelsvändning, här det lätta varvet.

DSC_0283Lite trav provades det på också vilket gick bra innan de båda började spänna sig. Milton är inte den lättaste att sitta på i vanliga fall och en spänd Milton är definitivt inte lättare 😛

DSC_0314Duktig häst!

DSC_0332Sedan tog jag mitt finger och red lite själv! Här i en bakdelsvändning i det svåra varvet. Det börjar likna något!

DSC_0334Han är allt fin min pålle 🙂

DSC_0343Gaaaaalopp! 😀

DSC_0347Faktiskt så fattar jag nu galopp i båda varven endast med skänkelhjälp! Inget smackande eller lockande krävs längre 😀

DSC_0386Stjärnhästen 😀

Dressyrpass och mysmiddag vid vattenbrynet

Idag red jag Milton för första gången sedan vår långtur till betet. Det finns en riktigt fin ridbana precis vid hagen som jag får använda. Milton var hur mjuk och fin som helst och det känns som om vi kan utvecklas lite nu i sommar när vi har en riktig ridbana att rida på. Där han står i vanliga fall finns ju en ridbana, men den lutar en del plus att underlaget inte är det bästa. Underlaget är tungt i ena änden och hårt i andra och grundläggningen bestående av stora stenar börjar komma upp till ytan och det funkar inte helt bra med Miltons barfotahovar. Nu ska vi njuta och träna så mycket vi kan på den riktiga ridbanan vi har till vårt förfogande under sommaren! VI körde lite lugnt med mycket volter och strävan efter en lugn, taktfast trav. Jag testade även av sidförande hjälper litegrann och det fungerade bättre än det gjort på länge! Lite galopp tog vi också och där var fattningarna riktigt bra men galoppen i övrigt rätt obalanserad och okoncentrerad. Man kan ju inte bli bäst på allt med en gång 🙂

Vädret har varit helt otroligt hela dagen så när jag kom hem snodde jag ihop lite middag, packade ner i en påse och drog iväg med Johan och Nikki till Horsikan. Där hittade vi en jättefin bit vid vattenbrynet i solen som vi slog oss ner på. Där i kvällssolen vid den stilla, spegelblanka sjön avnjöt vi en stekt laxfilé med dillstuvad potatis. Himelskt gott! Efter var det dags för bad för att sedan bara ligga och slappa och mysa.

DSC_0042Min stilige häst efter ridpasset idag!

DSC_0052Enkelriktad kärvänlighet? 😉

DSC_0054Den lilla betesflocken

DSC_0059Miltons nya beteskompisar

DSC_0066På promenad mot grönare delar

DSC_0080Även Nikki tycker det är trevligt på betet 🙂

DSC_0118Vår lilla middagsplats vid Horsikan

DSC_0121Helt sjukt gott!

DSC_0125Lite småtrött efter turen till hästen, men lite energi finns allt kvar 🙂

DSC_0150Så klart vovvan ska bada!

DSC_0179En liten kanku!

DSC_0186Min lilla solstråle!

DSC_0193Nikkipikkibus!

DSC_0202Spegelblankt 🙂

DSC_0207Då det goda i livet sällan kommer av sig själv, så måste man vara lite driftig, söka upp och ta för sig.

😀

Vår helt galna och fantastiska långritt till Särö!

Nu har vi gjort det! Den där egentligen helt galna idén som grodde för bara ett par dagar sedan har nu blivit verklighet. Jag har ridit från stallet här i Mölndal, hela vägen ner till sommarbetet på Särö. Det är en gedigen tripp på 2,4 mil genom skog, bostadsområden, tunnlar och på vägar. Jag måste säga att jag är grymt impad över hur bra det gick att rida hela den vägen trots att man till största delen rider mitt i civilisationen. Vi fick många nyfikna och glada blickar och vissa stannade för att växla några ord. ”Det var en stilig häst du har” fick jag höra av en gubbe och några små barn pekade ivrigt efter oss.

Copy of DSC_0035Alla kartorna jag hade med i en plastficka under framvalvet på sadeln. Allt eftersom de avverkades blev plastfickan tunnare och tunnare då de hamnade i ett fack på ryggsäcken efter tillryggalagd sträcka.

I morse släppte jag ut alla hästar och gjorde sedan i ordning Milton för vår färd. Hemma hade jag packat en ryggsäck med vatten, mackor, regnjacka och kamera och den kompletterades i stallet med grimma, grimskaft, regnbyxor, rasp, hovkrats och borste. På sadeln hängde jag hans boots och ett skrittäcke ifall vi skulle överraskas av regnet som utlovats senare. Vi gick ut på stallplan, jag satt upp och så bar det av norrut på Gamla Kungsbackavägen. Efter någon km följde vi cykelvägen under E6:an och upp på Åbrorondellen över Söderleden. Detta var riktigt häftigt men tyvärr hade jag inte fått upp kameran här och ville inte börja greja och tappa fokus på hästen här. Inte förrän vi var över de stora vägarna och närmade oss Balltorp så fick jag upp kameran och kunde börja fota. I början var Milton pigg och undrade vart vi var på väg, men efter ett par kilometer av överskottsenergi så lugnade han ner sig och traskade på bra. Vi hade ett par duster, först när vi skulle förbi ett skjul och en presenning vid Nikkis hunddagis. Där tror jag vi tappade en av vattenflaskorna, men jag hade mycket med mig så det gjorde inget. Efter lite övertalan gick han snällt förbi. Andra lite mindre duster hade vi vid något vägarbete och vid en träbro, men så fort jag hoppade av och ledde honom förbi så var det inga problem alls. Vi tog oss förbi allt man kan tänka sig och jag måste säga att jag är riktigt stolt över Miltons prestation idag!

IMG_0489Under en del av Åbrorondellen. Huset till vänster är en del av Astra Zeneca 🙂

IMG_0491

IMG_0494Funderade på om man skulle ta och rida in på Bilprovningen, men skippade det då jag inte vill riskera körförbud för att Milton saknar någon viktig bussning 😛

IMG_0496Här i skogen mellan Sisjön och Askim. En liten mysig skogsbit med riktigt fina ridvägar. Längre ner mötte vi en travhäst med sulky och kusk som var ute och gled i skogen.IMG_0500Innan vi lämnade Sisjön bakom oss tog vi en gräs- och kissepaus!

IMG_0504Nomnomnom!

IMG_0510Långfärdsparet!

IMG_0511I Askim red vi lite fel, men den här vägen funkade alldeles utmärkt, kanske till och med bättre än den jag märkt ut i kartan 🙂

IMG_0512Mellan Askim och Hovås åkte skorna på. Då tyckte jag det räckte med asfalt för framfötterna.

IMG_0519Efter Hovås så nådde vi sträckan som jag tittat lite extra på i kartorna och besviken blev jag minsann inte!

IMG_0522

Vi äntrade den gamla Säröbanan som sträcker sig längs med den yttersta kustremsan hela vägen från Hovås och ner till Billdal. Det var helt fantastiskt att rida här. Doften från nyponbuskarna blandades ut med havsluften och vinden och bäddade för full njutning.

IMG_0526En liten röd stuga red vi förbi.

IMG_0530Vägarbete och båtar. Spännande 😛 Här ville han inte gå förbi så jag hoppade av och då traskade han igenom som om inget hade hänt!

IMG_0534Detta var inga problem alls och vi passerade helt utan drama 🙂

IMG_0537Vi mötte cyklister, gående, folk på rullskidor och ett fåtal bilar.

IMG_0539Det blåste bra, men var helt perfekt temperatur för en så här lång ritt!

IMG_0551Kartan i säkert förvar instucken under sadeln och balsnörena som jag från början fäste bootsen i. Även skrittäcket fick plats här.

IMG_0556Bara ett par hundra meter kvar! Här framme mötte vi en tjej barbacka på sin häst och vi stannade och pratade lite. Mycket trevlig pratstund och jag kunde inte hjälpa att vara lite lyrisk över att ha lyckats med detta stolleprov. Hon tyckte det var himla häftigt vad vi just var på väg att avsluta. Nu kom också regnet. Vi hade klarat oss i nästan 2,4 mil men med ett par hundra meter kvar så började det nu ösa ner. Jag kan tala om att det rörde mig inte i ryggen utan jag hoppade av, krängde på mig regnjackan som legat i beredskap hela vägen och fortsatte den sista vägen mot betet. Jag hade nu suttit på Miltons rygg i 4,5 timmar.

IMG_0562Den bästa belöningen!

IMG_0566Miltons nya sommarkompisar! Ihopsläppet va tämligen odramatiskt och efter ett par varv med bus så började han beta tillsammans med de andra. Om regnet verkade de bry sig föga.

IMG_0572När Milton var utsläppt kom Johan och Nikki och hämtade mig. Gissa vem som blev lycklig?

På något vis lyckade jag ställa in kameran på filmning när jag fotade så att den under fotograferingen filmade helt utan min vetskap. Sedan klipptes filmerna ihop helt automatiskt och även om det inte var mening alls så blev filmen lite rolig så jag delar med mig av den här 🙂

Väl hemma kändes det helt i sin rätta med en kopp varm choklad och ostmacka. Både jag och Milton lär ju sova gott i natt 😉

😀

Dagsformen

Milton har tydligen börjat hosta lite på morgonen innan utsläppet. Han snorar lite efter att man ridit honom och har gjort det under lång tid men nu snorar han också på morgonen. Jag har tempat men han ligger inte ens i närheten av feber. Han är pigg och glad i övrigt och verkar inte vara påverkad på något vis. Jag lurar och klurar på vad som kan tänkas vara fel och har fått tips om att det kan vara damm i box och hö som irriterar. Nå, det märker vi väl när han kommer ut på bete på söndag! Blir det inte bättre så får farbror hästdoktorn hälsa på.

I morse tog jag ut honom barbacka i paddocken och red skolor och bakdelsförflyttningar i skritt så han fick röra på sig lite. Han verkade nöjd med det och det kändes bra att få jobba igenom honom lite. Jag försöker ju muskla upp honom nu och satsar även på att försöka stärka och fylla ut hans högersida som saknar en hel del muskulatur jämfört med vänstersidan.

DSC_0054Så här ser vi ut idag! Lite muskelfattigt över rumpan, men det hoppas vi kommer ordna upp sig i sommar.

DSC_0006Nikki busade på stallplan med lilla Alva idag!

DSC_0010Kompisar!

DSC_0020På väg in från hagen.

DSC_0028

DSC_0030

DSC_0049Har faktiskt planerat att låna manen vara under sommaren och se vad det blir av det. Lite kul också att se hur lång den kan bli innan den lägger sig. Visserligen tror jag den snarare kommer stå åt alla håll istället för att lägga sig. Den är rätt tjock 😛

DSC_0065

DSC_0067

DSC_0071Milton shakar loss på stallplan!

DSC_0104Gott att få komma in till sitt hönät!

Hoppträning och linimentsveda!

Jag var i stallet innan 9 i morse för att hinna med allt samt rida lektion för Anette innan jag behövde åka till mor och far för att hjälpa dem att flytta. Jag kände att det var dags för lite hinderträning så jag släpade ut massa hinder som jag tänkte Anette kunde bygga upp något spännande av. Hon har ju en hel del bra övningar på lager 🙂 Det blev fyra sammansatta hinder bestående av två på diagnoalen och två längs medellinjen. Den här övningen skulle kunna bli en evighetsövning som man kan hoppa runt, runt, runt, men riktigt så långt är vi inte komna att vi klarar hoppa varv efter varv. Milton höll sig i skinnet bra men var lite stel i början. Han mjukade upp sig rätt bra efter en galopp i varje varv och när vi började hoppa banan gjorde han det helt felfritt. Anette sa efteråt att kontrollen vi hade idag var mycket större än vi haft innan. Galoppen vi fick var lugn och sansad och hindren togs utan någon som helst hets. Vi fick mycket beröm efter dagens lektion 🙂

 

DSC_0025

DSC_0033Även om det inte alltid ser ut så här bra så börjar det ta sig!

DSC_0117Jovars! Man får jobba lite för det, men nu börjar han slappna av och trampa under sig, även med höger bakben!

DSC_0150Work that högersida!

DSC_0175Helt fantastiskt fin högergalopp!

DSC_0191Hopp!

DSC_0195Hopp!

Copy of DSC_0196Milton laddar!

Sedan bar det av mot Kålltorp och morsan. Pappa är begravd i alldeles för mycket jobb så han har åkt till landet för lite lugn och ro, och två av syskonen jobbade så återstoden bestående av mig, mamma och Beb fick slita halva dagen med att flytta nästan hela bohaget till nya huset. Visserligen är det bara 180 steg till det nya huset, men det är kånkandet av soffor, sängar och madrasser upp och ner för trappor som tar på krafterna. Vi jobbade på hurtigt och smidigt och det var egentligen inte förrän vi skulle lyfta ur sista sängen ur släpet som luften totalt gick ur en. På väg upp med sängen så fick man verkligen använda reservkrafterna och efter detta togs en välförtjänt paus på den nya altanen med en bulle som mormor kommit förbi med. Nu är det egentligen bara lite småbös kvar i gamla huset, sånt där som man inte har någon som helst motivation att plocka med. Imorgon ska vi lasta in massa skräp och gammal skit i släpet och köra med det till tippen. Efter flytten så firades Johans farfar som fyller år på självaste nationaldagen. Detta firades med grill, middag och tårta i Brunbergska buset. Riktigt mys i det härliga vädret!

Nu har jag varit och masserat Miltons muskel och även linimentat hans främre kotleder med riktigt starka doningar som jag fick med mig från Stefan vid återbesöket igår. Dessutom passade jag på att tjuvlinimenta mina knän. Det slutade ju naturligtvis med att jag petade mig i näsan så det sved som fan, sen stack jag upp tungan (jag når näsborren men inte snoret, så oroa er inte) för att slicka bort det onda vilket resulterade i att det sved som fan både i näsan OCH på tungan! Förresten så är Milton mycket bättre nu och jag har gjort ett gott arbete med massagen. Nu behöver vi inte åka till Stefan mer för detta och förhoppningsvis inte för något annat i framtiden heller 🙂

Foto1619Milton göttar sig en stund med massagebältet 🙂

Millemule

Galoppen är så himla fin nu! Man får en riktigt mysig gunghästkänsla på volten och idag vågade jag mig på det barbacka.  Hur mysigt och fint som helst! Traven går inte barbacka då min balans inte riktigt räcker till för hans stora steg just nu, så vi körde på i skritt och galopp. Imorgon bär det av till Stefan för återbesök och förhoppningsvis kommer han bli nöjd med Miltons m. gracilis. Jag känner i alla fall enorm skillnad och han är nära på helt tillbaks i sitt avslappnade, lösgjorda jag igen.

Copy of DSC_0045Milton verkar helt klart nöjdare med livet nu när ontet är borta 🙂

Arg, lerig, blåslagen, nöjd.

Jahapp, idag fick jag med råge igen för att jag högt och stolt lovordade Nikki igår. Jag antar att det är den delen av Murphys lag som gäller både hundar, hästar och barn. Om man någon gång öppet talar om hur otroligt duktig och bra ungen/djuret är så kan man ge sig fan på att det inte dröjer länge förrän man vill byta bort dem mot något uppstoppat.

Jag begav mig i morse till stallet, släppte ut hästarna, utförde dagens sysslor och sanerade en sannerligen lerig häst som fått stå över natten med den värsta lerinpackningen jag någonsin beskådat. Tyvärr har jag inte fotobevis, men det finns nog inget sätt ni hade kunnat bli besvikna på om ni hade sett honom. Vid 10 kom Johan och lämpade av Nikki för vad jag hade planerat skulle bli en mysig tur i skogen med både häst och vovve. Vi begav oss ut på vägen och Nikki gick fint i kopplet tills vi kom upp på den otrafikerade vägen som leder upp mot skogen. Där släppte jag henne och när grusvägen tog vid så fattade jag trav. För första gången på länge så lät jag Milton springa helt i egen takt och försökte att inte påverka på något vis. Det gick undan och jag tror nog han tyckte det var väldigt skoj att få springa lite fritt. Det är ju trots allt det han är avlad till. I slutet på vägen samlade jag upp honom och han saktade ner jättefint helt utan att hetsa upp sig som han haft tendenser till innan. Det är ju snart 2 år sedan han sist sprang på banan och det är nog den tiden han behövt ha på sig för att tagga ner ordentligt.

In i skogen och upp på stigarna bar det av. Upp, ner, hit och dit mellan träd, över bäckar och berg. Och där stack Nikki iväg. Jag ropar och tror hon ska komma tillbaks men icke. Skogen är tyst, inte ett knyst, inte ett prassel och inga brutna kvistar. Jag ropar och lockar men ingen Nikki. ”Hundjävel” säger jag högt och rider trotsigt vidare och tänker att hon får väl komma efter då. Efter ett par minuter dyker hon upp igen och går snällt efter oss på stigen en liten stund. Tills hon sticker igen. Åter ett par minuter borta. Tålamodet börjar tryta och känslan av hjälplöshet där uppe på hästryggen hägrar. Det är nog den värsta känslan någonsin. Så jag rider vidare och försöker skita i hyndan som uppenbarligen idag äntrat någon form av testålder. Jag viker av från den stora stigen in på en liten runda där man då och då verkligen får kryssa mellan träd, grenar och granar och Nikki dyker åter efter en stund upp. Bra, tänker jag och rider vidare. Nu borde hon väl vara trött och följa efter mig och Milton. Trodde jag. Efter en stund försvinner hon igen och jag i min vrede och med flygande tankar är inte alls lika med som jag borde vara när Milton ska ta sig över en lerpöl med ett träd mitt i passagen. Milton går för nära trädet som tar med sig mitt knä (det han landade på i vintras när vi gick omkull), sliter mig av sadeln, bak på Miltons kors och där på en halv sekund låg jag mitt i den värsta leran. Det enda jag tänkte under hela den här sekvensen var ”släpp inte hästen, släpp inte hästen, HÅLL I HÄSTEN”. Jag släppte inte hästen. Milton stod kvar och jag höll i tyglarna samtidigt som jag låg där och jämrade mig i leran, svor och närapå grät av ilska. Nikki dök upp på stigen. Jag skriker allt möjligt åt henne, bland annat att hon ska komma hit, vilket hon naturligtvis inte gör, samtidigt som jag svär och försöker ta mig samman. Kroppen sitter ihop men det förbannade knät gör skitont plus att jag förmodligen slagit höften i en sten dold i gyttjan. Nåja, hyndan kommer inte närmre och att hålla i långlinan från hästryggen i den här terrängen är inte att tänka på. Det skulle gå åt helvete med en gång. Milton är duktig och håller sig lugn och står stilla. Med en grimas av smärta böjer jag försiktigt det onda vänsterknät, sätter foten i stigbygeln och hoppar upp på hästen. Vi avslutar rundan i skogen och tar oss ut på grusvägen igen.

Trots allt så kändes Milton väldigt mjuk och pigg och hade faktiskt skött sig otroligt bra under hela turen. Det var riktig härligt att i början stå där i fältsits i hans snabba trav och trots att Nikki nu ännu en gång stack upp i skogen för sig själv så kunde jag inte låta bli att ana en liten känsla av tillfredsställelse där jag satt, lerig och blåslagen. En bit ner på vägen hoppade jag av och såg till att få tag på hyndan som nu åter traskade efter oss. Jag hoppade åter upp och vi begav oss hemåt ut på stora vägen. Väl hemma så gick vi in i paddocken och tog ett par galoppfattningar i varje varv, vilket han skötte helt strålande. Det fanns ingen stress eller hets, bara fina galoppfattningar och en lugn och balanserad galopp. Den där tillfredsställelsen var nu ett faktum och nu i efterhand så kan jag ju inte annat än att stolt visa upp mina riv- och blåmärken. De är väl en liten påminnelse om att man fortfarande är ung, dum och häftig 😛

DSC_0014På ge. Den nya bröstan jag köpte gick tydligen inte att fästa direkt i sadelgjorden. Johan som tog kortet tyckte väl inget såg fel ut och jag upptäckte det inte förrän vi var en bit ute på vägen. Där fick jag hoppa av och fästa om den, högre upp. Sedan satt den helt perfekt!

DSC_0034Väl hemma, något upptorkad. För 30 minuter sedan hade ridbyxan samma färg som stöveln…

DSC_0036Nikki åkte direkt in i bilen när vi kom hem och där däckade hon på en sekund. Tro fan att hyndan var trött…

DSC_0037Något lunchhö var han inte intresserad av 😛

DSC_0044Finaste Milton! Tur att i alla fall ett av djuren brukar sköta sig. Dock inte nödvändigtvis samma djur varje gång 😉

Prinsessan med stort P

Redan i valpålder kunde man ana att det var något alldeles speciellt med denna lilla tik. Vid 18 månaders ålder har hon nu blommat ut till en helt otrolig och fantastisk tik. Hon gör mig överlycklig varje dag med sin glädje och kelsjuka. När hon vänder på en halv sekund för att med glädjeskutt komma på mina inkallningar, när vi busar och kampar med pinnar och bollar och när hon sliter sig från husse för att springa ned för gatan efter matte i bilen. Hon är min prinsessa med stort P. Rent ut sagt så är hon världens bästa hund och jag är så otroligt tacksam över att det var just hon som blev min.

_DSC6757