Infall

Ibland önskar jag att allt kunde vara som det var för ett par år sedan. Ni vet, när man var störst, bäst och vackrast och kunde allt. Då fanns inga bekymmer, inga huvudbryn och framför allt inga dåliga samveten.

Nu kan jag ingenting längre. Så klart gör jag mitt bästa och söker ständigt svar, men tanken och känslan finns där hela tiden att jag kanske gör fel ändå. Vi har alla olika styrkor och svagheter men mina styrkor kanske inte räcker till? Tänk om någon annan har svaret? Är jag tillräckligt stark och kunnig att agera korrekt och rättvist?

Ibland önskar man livet bestod av sanningar.

De små detaljerna

Under förra veckans fyra sista dagar fick Sannehäst vila. Matte jobbade massor och fann inte riktigt inspirationen till någon form av uppsutten aktivitet. Med viss erfarenhet visste jag att risken för cirkus när jag i måndags åter hoppade upp på kuseryggen, var tämligen hög. Men, hör och häpna, Sannehäst höll sig i skinnet! Trots att ridhuset var fullt av andra hästar och vinden ven utanför så höll vi minst tre ben i backen näst intill hela tiden. Kontakten kändes närmre än på länge, nästan så den gick att nosa på. Frustrerad matte innan passet förbyttes efter passet till en svagt hoppfull och positiv matte. Det skulle visa sig att trenden mot alla odds hållit i sig. Igår hittade vi varandra igen! Ensamma på den lilla volten som blir över när ridskolan spärrat av större delen av manegen, skrittade vi runt ömsom på slapp ömsom med aktiverande matte. Där fann vi det igen, det jag helst hade velat finna varenda gång jag sitter upp. Kontakten ploppade i och kusekommunikationen kändes lite som att skära i rumsvarmt smör. Trots massa ponnysar som sprang runt på mindre än ett par meters avstånd så fokuserade Sannehäst fullt ut på pilotens rumpa. Nu återstår det att se hur länge den här omfokuseringen håller i sig. För tillfällig lär den med högsta sannolikhet vara 😉

10993489_10153655402974616_4812988921822828705_n

Avslutar med lite span på lektionsaktivitererna 🙂

 

En oskyldig täckmantel

Ett effekt med att ha en blogg (dagbok, ventilering, minneshjälp…) är att folk får lite mer insyn i ens vardag än de normalt annars skulle fått. Jag skriver om delar av mitt liv, bäddar in mycket i humor och bjuder gärna på mina svagheter med mycket självironi. Sådant tycker folk om att läsa, det är alltid kul med folk som kan driva med sig själva. Jag är bra på det. Saker som kanske i verkliga livet inte är så roliga får jag att låta roliga här i bloggen. Nu vill jag så klart inte döda underhållningen, men så måste jag påminna mig själv om att det faktiskt inte är för någon annans skull än min egen som jag skriver den här bloggen. Det är lätt att tappa förhållningssättet när man ser att det börjar trilla in lite läsare då och då. Jag skriver för min egen skull och min egen underhållning (jag är hyfsat lättroad). Sedan låter jag er glida med lite på ett bananskal. Det är egentligen inga konstigheter med det, för det är nämligen omöjligt att få det äkta på något annat vis.

Dock kan det här bli lite problem. Folk kan få uppfattningen om att de har full koll på hur saker och ting förhåller sig i mitt liv. Folk tror att de känner mig innan- och utantill. But here it is: det som står här på bloggen är endast en bråkdel av vad som pågår i mitt liv. Jag bäddar in det mesta i humor vilket så klart får det att låta mer lustigt än vad det ofta är. Även om jag kan fnissa och underhållas av mina formuleringar så finns det en verklighet som inte alltid står helt i våg med vad som avslöjas.

Faktum är att livet inte alltid är lätt. Snarare är det väldigt sällan lätt. Jag vet att det finns folk som har det bra mycket värre än jag, men det hjälps oftast inte. Fysiskt mår jag prima, jag har inte ont någonstans, är stark och ser ändå ganska trevlig ut. Men med själen är det värre. Ni vet så där så att man inte riktigt vet vad man ska ta sig till. Hade jag inte haft mina djur så hade jag nog inte kommit upp ur sängen på dagarna. Det gör så ont, själen mår så illa. Vad är det för fel på mig? Jag som brukar uppfostra folk i att ta tillvara på de små sakerna i livet och snarare se lösningar än problem. Jag som brukar bli barnsligt lycklig över en glass eller att stoppa ner en bar fot i en lerpöl, varför tillåts jag inte efterleva mina egna principer? Jag försöker, men det enda jag vill är att skrika, sparka och slå. Analyserna om varför lämnar jag därhän och avslöjas inte i en öppen blogg. Det är för personligt för det.

Kanske jag borde börja med kickboxingen igen?

Reclaim the Bondförnuft!

Det är så intressant att se alla som desperat försöker försvara att man stoppar i sin hund majsmjöl och gluten med att ”min hund funkar super på det” och att ” det superstora multinationella hundfoderföretaget vill definitivt min hunds bästa och kan dessutom bäst”. Det som är intressant är hur otroligt lättmanipulerade vi är. Tror ni Unilever vill vårt bästa när de stoppar i sockerarter i yoghurten för att få den smaka bättre eller spetsa såserna med glutamat och färgämnen för en förhöjd upplevelse? Tror ni grönsakerna besprutas för skojs skull? Eller för vårt bästa? Nej, det är ENBART för att kunna maximera skördarna och klämma ut ett par miljarder till ur handeln.

Tror vi att hundfoderföretagen agerar annorlunda? Nej, de följer trender, hittar på revolutionerande ”nyheter” och gör precis ALLT för att locka kunder. De har dessutom pengar att få fram de ”rätta” rapporterna (vem finansierar en rapport som motsäger finansiärens budskap?) och göra reklam för deras sak på ett proffsig sätt. Marknadsföra sig är det de kan. Men hundfoder? Nä. Bert Karlsson hade kunnat starta ett lika sketet hundfoderföretag imorgon och tjäna miljoner på detta genom att sälja till lättlurade svenskar som går på precis allt han säger. Han är en sjuhelsikes affärsman men inte tusan kan han hundfoder (ett antagande taget ur luften).

Det är helt okej att inte vara anhängare av någon utfodringsmetod, själv är jag skeptisk till det mesta som inte baseras på sunt förnuft.

Ja, det där jäkla bonnförnuftet, vart tog det vägen? Försvann det med avfolkningen av landsbygden när människor plötsligt skulle leva i städer där inget får plats och allt ska gå fort? Maten kommer i plastförpackningar och ingen har någonsin sett en slakt. Va? Är det en gullig griskulting jag har på tallriken? Pandemonium! Vi ser inte längre naturen verka som den ska, blir dagligen matade med artificiella substitut och av kommersen övertygade om alla dess fördelar. Det här är ENBART en bäbisversion av vad Hitler höll på med i Tyskland under första halvan av trettiotalet. Övertygelse, manipulation och ändamålsenlig folkbildning. Kanske lite häftig jämförelse, men faktum är att det är precis så systemet ser ut. Det är så vi fungerar som människor, vi vill ha förklaringar och normer att leva efter och framför allt passa in i vår flock. För flockdjur är vi och alla dess egenskaper finns inprogrammerade i oss när vi föds. Det ger inte bästa förutsättningarna för att tänka kritiskt, ”outside the box” och använda det där jäkla bonnvettet som vi av ren lättja lämnat efter oss i en halvt förmultnad loge.

Jisses, människor! Ta ansvar för era egna och era djurs kroppar! Stoppa inte i vare sig er eller hunden vad skit som helst och för fasen, lita inte på någon som tjänar miljarder på att tutta i er de fantastiska fördelarna med någon artificiellt framställd skit! NI BLIR GRUNDLURADE! (Svår fakta att ta in, jag vet).

Åter igen, många kommer fortsätta blunda, andra sparkar bakut och försvarar sin livsstil ännu mer men en eller två kanske tar åt sig och börjar plocka tillbaks lite av det där bonnvettet. Grattis säger jag, till både den människan och till dess djur. Dina barn kanske slipper födas med lika mycket miljögifter i kroppen och dina hundar kanske lever ett år längre, slipper ledbesvär, hudbesvär och allergier i större utsträckning än andra hundar. Grattis för att du tog dig ur karusellen!

Metamorfosen

Jag genomgår en ridutbildning som fokuserar på att skapa den perfekta sitsen så att man sedan ska kunna inverka på hästen på bästa möjliga vis. Detta har jag hållit på med i 1,5 år nu och än är det en del arbete kvar. Det är en process, alltså inget man får till på ett pass eller ens tio pass. Det är nämligen så att vi kvinnor inte direkt föds med förutsättningarna till den perfekta sitsen, utan vi måste arbeta som tusan för att våra kroppar ska forma om sig till detta. För ja, det krävs en hel del förändring och omarbetning av vinklar, muskler, ligament…. Det gör ont då och då under utbildningens gång, men då vet man också att det händer saker.

Nyligen har man kommit underfund med att det ibland kan vara mer legitimt att benämna kroppens muskler som en enda stor muskel. Anledningen är att alla muskler sitter ihop med bindväv kallad faschia. Minsta lilla muskelrörelse du utför i ena änden på kroppen kommer dra lite i faschian runt den muskeln och fortplanta det lilla draget ut i kroppens nät av faschior. Det är enkelt. Drar du i ett rep så kommer det obönhörligen bli ett ryck i andra ändan. Just av den anledningen KAN man inte ändra på alla detaljer i en sits samtidigt, utan man måste börja i en ände, få ordning på musklerna och ligamenten där och sedan ta sig vidare genom kroppen, ett steg i taget. Detta resulterar i att det under tidens gång kommer spreta lite kroppsdelar hit och dit medan man kämpar med den delen som fokuset är på just för tillfället. Man lär sig rätt snabbt att ignorera dessa spretande kroppsdelar, hur jävligt det än ser ut, för man lär sig också att det faller på plats när kroppen är redo för det. Detta är också anledningen till att man börjar med bäckenet och sedan rör sig utåt extremiteterna. Att koordinera en fot innan man har ett koordinerat bäcken säger sig självt att det inte kommer fungera alls. Man måste acceptera att resan inte är vacker, men också att slutmålet är så mycket bättre än något annat.

Just nu är jag i sluttampen på arbetet att komma ner i sadeln och få den där efterlängtade sitsen. Enligt utsago kommer det bli smärtsamt. Jag välkomnar smärtan och jobbar allt vad jag orkar för att framkalla effekt men den här gången är det inte lika enkelt som innan. Nu kan man inte forcera fram något, det går inte med vilja eller muskelkraft. Nu måste jag slappna av och vänta. Det är inte riktigt min grej. Jag vill att det ska hända saker NU! Och andningsövningarna jag fått går sådär bra när det tjuter och piper i luftrören så fort jag försöker ta ett djupt andetag. Jag behöver verkligen gå kursen om mental coaching. Fokus, slappna av, låt kroppen göra jobbet utan att hjärnan styr. Jag vet att jag kan, jag måste bara tillåta min kropp bestämma. Nå, nu är vi igång i alla fall och visst känner jag lite ömhet i ländryggen vilket jag tolkar som ett gott tecken.

No pain no gain!

DSC_0010 (1280x720)

 

När man inte ska jävlas med matte…

Matte har mensvärk. En såndär som liksom gör hela kroppen öm. Matte är trött efter en dag med full rulle. Matte har lite astmakänningar p.g.a. vädret. Alltså är det en PERFEKT dag för Sannehäst att få spelet när man ska bli hämtad från hagen, kasta sig framåt och sedan backa i typ 90 km/h med öm, astmatisk mensmatte hängandes i grimskaftet i nedförsbacken mot stallet.

Just där och då kändes det som att behovet av en krokodilpöl i direkt anslutning till stallet aldrig tidigare varit större. Just där och då hade jag under svordomar och gastande gladeligen försett krokodilerna med dagens middag…

Nope. Inte rätt dag att jävlas med matte. Inte rätt dag…

Sanne2 kopiera (680x1024)

Filurdag och cirkushästen Sanne

Idag har jag haft den stora äran att rasta av Hannas underbara halvblod Filur. Filur är precis som han heter, han är en mycket speciell häst och hade säkerligen fått gå i särskola om han var människa. Inte på samma vis som Sanne, utan ganska precis tvärt om. Sannehäst skulle ha varit en sån där som inte kunde sitta stilla en sekund och hitta på nya hyss hela tiden. En riktig ADHD-häst. Filur däremot är en sådan där som gärna umgås, fast kanske lite på sin egen kant. Han är snäll mot alla, men alla kanske inte är lika snälla tillbaks. Han går hellre på släktkalas än på kompisfester men har en bästis som han umgås med hela tiden och kan busa järnet med. Men i övrigt förstår han inte riktigt hur man gör när man träffar andra människor och blir liksom lite ”off” när folk försöker vara prata med honom. Man kanske skulle kunna säga att han har lite ADD? Blir någon arg på Filur så blir han ännu mer svåråtkomlig, så det är liksom bara att prata snällt och vänta ut honom. Filur hade kanske inte blivit civilekonom om han var människa, men en alldeles förträfflig kommunanställd. Att lära sig nya saker kan ta tid, men när det väl ploppar dit så är det som om han aldrig gjort annat. Man måste verkligen umgås med Filur på Filurs vis, för annars får man liksom aldrig lära känna honom. Han väljer sina kompisar med omsorg.

Ja, Filur är allt speciell, men det är också det som gör honom så charmig. Hanna går samma onlinekurs för Lindah som jag gör och lille Filur får så snällt agera försöksdjur när hon ska träna på lektionerna. Detta har resulterat i att Filur sedan i förrgår erhållit en sådan träningsvärk i hållningsmuskulaturen att stackaren stapplar runt som en åldring i hagen. Så mitt jobb idag var att få lite snurr på blodomloppet och se till så de stackars ömma musklerna blev lite gymnastiserade. Det blev lite skritt och trav med lång hals och även ett par varv med uppmjukande galopp. Jag kan säga att det är stor skillnad på denna kuse sedan jag red honom för Lindah i början på Januari, och ännu större sedan jag red honom första gången i våras!

 

Senare på dagen var det dags för Sannehäst att få sin motion. Det blev en tur i snön med lite galopp i skogen. Sannehäst tyckte matte var hemskt tråkig som inte tolererade vilken hastighet som helst på de smala, slingrande skogsstigarna. Vadå skymning och potentiellt halt? Sannehäst har full koll! Hon visade med stor entusiasm hur man galopperar på stället med ett fantastiskt schwung och förstod inte alls varför man inte fick springa ikapp löparen som sprang förbi oss på hemvägen. Turen medförde mer än en tappad stigbygel å mattes vägnar, men förlöpte och avslutades med bägge deltagarna på rätt köl.

Väl tillbaks i stallet kläddes Sannehäst av och släpptes sedan lös i paddocken. Matte tänkte att knäpphästen kunde behöva springa av sig lite, men ack så fel man kunde ha. Det slutade med lite rofylld löslongering med en alldeles fantastiskt nöjd Sannehäst som tyckte detta var det bästa matte hittat på på länge. Kanske det skulle bli cirkushäst av Sannehäst? 😛

Snögöra :)

Lunchen igår inmundigades vid Rävekärrs långevatten. Jag älskar en snötäckt skog och måste bara utnyttja dessa få dagar vi faktiskt har snö här i Götet. Jag måste säga att vi lyckats rätt bra den här vintern då vi varit ute och ätit lunch (varm choklad och ostmackor) fyra gånger och grillat korv som middag en gång. Alla så klart vid någon av Mölndals bergssjöar. En frukost har vi även avverkat och den när den allra första snön hade fallit och jag vaknade som ett lyckligt barn till plogbiles skrapande.

Igår äntrade vi ridhuset igen. Häst pigg och spänd, lite som det brukar kunna vara då och då, men så lyckades vi bli ensamma i ridhuset. Det var skritt som gällde, som vanligt på ridbanan nu för tiden. Faktiskt lyckades jag få rätt bra kontroll på henne och jag lyckades även själv fokusera hyfsat och gjorde upp en liten osynlig bana i ridhussanden. Den här skrittade vi runt i en stund, vilade lite på långa tyglar när kusen varit duktig och sedan lite hård skritt på ”banan” igen. Jag måste säga att jag är nöjd, även om det inte var full kontakt hela tiden så fick jag stundom igenom det jag ville. En sak jag noterade var också att Sannehäst numer faktiskt vinglar mycket mindre, även när hon får gå och lunka av sig själv. Tidigare har hon sicksackat fram så att man närapå blivit sjösjuk där uppe. Hon har erhållit en himla fin balans och de tillfällena man lyckas sticka in kontakten och rodda fram henne med rumpan så skrittar hon som vilken välbalanserad dressyrhäst som helst.

Mot slutet på passet fick dock djävulen på min vänstra axel lite väl mycket att säga till om och jag provade fatta galopp ett par gånger. Det gick ju så bra i skogen dagen innan så det kanske fungerar idag med? Dumt att ens tro något sådant. Jag satt på halsen en gång och de sprången var inte nådiga. Efter tre försök i bägge varven gav jag upp och skrittade av henne. Jag väljer att minnas det positiva från passet, d.v.s. att vi ändå fick till kontakten hyfsat i skritten.

Idag har jag, Johan och våra föräldrar besökt båtmässan, ett obligatoriskt årligt event för nautikintresserade människor som oss. Jag kan ärligt säga att jag sedan i somras gått runt och längtat efter båtmässan. Det är något speciellt med den, den liksom viskar i ens öra att våren snart är här. Och så suger det ju något enormt i seglingstarmen när man ser alla små extrema spjutsnabba jollar. Jag vill! 😀

DSC_0008 (680x1024)

Husse och vovve på tur 🙂

DSC_0015 (1024x680)

Med bestämda steg mot lunchen 🙂

DSC_0022 (1024x680)

Full rulle!

DSC_0092 (1024x680)

Isbelagd sjö och varm choklad. Kan det bli bättre? 🙂

DSC_0101 (1024x680)

Det är inte bara husse och matte som får godsaker ute.

DSC_0102 (1024x680)

Johan smörar 😉

DSC_0106 (1024x680)

2/3 av flocken 🙂

DSC_0138 - Copy (1024x681)

Matte och Nikki

DSC_0147 (1024x680)

En mössa måste man ha att värma öronen med när det är kallt 🙂

DSC_0123 (1024x680)

😉

DSC_0260 (1024x576)

En lång underbar skogstur i snön :