Lycka!?

Jag vill bara skrika ut min glädje över livet. Herre gud vad illa jag mått så länge, men oj vad en revidering av ens framtid kan få en att må bra! Jag är så glad att jag inte vet vart jag ska göra av alla känslor. Jag har hittat mig själv och känslan är helt otrolig! Inom ett par månader kommer jag ha en underbar liten valp springandes i lägenheten och det gör ju inte direkt saken värre 😉

Hade snön legat på hustak och mark och rimfrosten ringat in hela världen i sitt glitter så hade jag nog bannemig trott att jag dött och hamnat i himmelriket.

Annonser

Tresked

För ganska exakt ett år sedan vaknade jag upp i min lilla oisolerade stuga på landet. Vinterlandet lyste blått i fullmånen utanför och termometern visade flertalet minusgrader. Trots att elementet var på i stugan så var det kallt därinne. Jag däremot var varm och go där under täcket, med Ziri raklång tryckt längs min rygg och Chiara hoprullad mot min mage. Det är ett ögonblick i mitt liv jag aldrig kommer glömma. Inklämd mellan mina två kärlekar, varm och go i en tredubbel sked i min lilla stuga. Vid det tillfället önskade jag att solen aldrig mer skulle gå upp så jag kunde ligga där mellan dem för alltid.

Att bryta sig loss

När jag var 4 år så sa vår granne Harriet att ‘Jossan, hon kommer bli kärnfysiker’. Hon hörde på sättet jag var och pratade att här fanns det potential. Visst hade jag lätt att lära mig och ett intresse för teknik har funnits där hela tiden. Det gick senare också bra för mig i skolan utan någon större ansträngning och mina toppämnen var alltid matte, fysik och kemi. Bild och musik har också varit några av mina favoritämnen men dessa har ofta undantryckts då man aldrig fått uttrycka sig själv i dessa konstarter utan alltid skulle hålla sig till en spikad läroplan. Samhällskunskap och religion har egentligen aldrig funnits där för mig och någon hängivenhet till ämnena har heller inte uppmuntrats av min omgivning.

Jag är äldst av fyra systrar och vi har växt upp till, trots mycket likheter, fyra individer med mycket olika mentala förutsättningar och intressen. Vi har egentligen alltid haft olika uppgifter i livet, t.ex. min syster närmst i ålder är en social människa som borde jobba med andra människor och välbefinnande, dock grubblar hon mycket och är väldigt beroende av familjens närhet. Den näst yngsta tar livet med en klackspark, tänker inte i onödan på konsekvenser och oroar sig inte över livets stora frågor. Jag är den som alltid haft potentialen att gå i skola och bli något högt och flashigt. Jag skulle bli ingenjör, tjäna pengar och leva gott. Det var min väg och det har hela livet varit en självklarhet. Att förlora var inget alternativ, det bara var så, vägen hade varit utstakad ända sedan min mentalitet började växa fram. Jag skulle gå teknisk linje på gymnasiet, så där började jag, gick ut med toppbetyg och ingen tänkte mer på det, allt var som det skulle. Sedan skulle jag gå på Chalmers, och med de fina betygen från gymnasiet så fanns det ju inget längre som kunde stoppa mig från att bli ingenjör. Jag hade ingen aning om vad jag ville bli, så jag började på det bredaste programmet på hela Chalmers, för att sedan ha fler valmöjligheter när jag väl skulle tvingas välja. Så nu var jag chalmerist och jag borde nu ha nått upp till ett av mina delmål i livet. Familjen och släkten visade omåttlig stolthet över min lycksamhet, Jossan var ju snart klar, bara 5 år på Chalmers och sen skulle hon få det höga respekterade yrke som stått skrivet i hennes ödebok så länge!

Efter första året så tappade jag pluggmotivationen, jag började må dåligt och förlorade livsdriften. Chiara kom in i mitt liv och jag tappade skolan helt. Chiara var allt, vi var ute i lera, regn och rusk, träffade hundkompisar isiga höstdagar och njöt av varandras sällskap. Jag har aldrig varit så lycklig under mitt ‘vuxna’ liv som under det första året med Chiara. Jag skulle ju så klart gå färdigt skolan sen, när motivationen slog till igen, det visste vi alla. Det var ju det som var förutbestämt. Jag skulle ta uppehåll, men det slutade med att någon klasskompis ringde och sa att jag skulle komma och så gick jag där och drog på skolan ett år till till ingen nytta. Jag försökte i två år, men sen kraschade det helt. I somras fick jag jobb och har nu tagit ett riktigt studieuppehåll.

Den tekniska och intelligenta delen av Jossan har alltid varit den som tagit över i samhällets syn på mig. Den andra delen, den kreativa, bekräftelseberoende, känslomässiga och djurgalna Jossan blev alltid undanknuffad. Folk var inte intresserade av den senare delen, det blev automatiskt så att jag formades till att tro att det enda som spelade någon roll var att jag utnyttjade min potential och blev det bästa man kunde bli.

Idag var jag och pratade med min studiehandledare. Anna heter hon och är utbildad beteendevetare med psykologinriktning. Hon är så skön och lätt att prata med och inget är några problem. Vi hade stämt möte för att reda ut allt runt studieuppehållet och jag hade egentligen inte förväntat mig mer av mötet än lite information och en handskakning. Oj vad fel jag hade. Jag kom in rak i ryggen och sa bestämt att jag nu vill ta uppehåll i två år och sedan gå klart utbildningen. När jag gick ut var ögonen tårfyllda, och känslorna omruskade. Vi pratade i en och en halv timma och det tog inte lång tid förrän jag började inse att det där med ingenjör, det kanske ändå inte är det jag ska bli. Jag har aldrig valt det själv, det har alltid varit en accepterad självklarhet från det att jag var liten och några andra alternativ fanns inte. Det är ingen som tvingat mig, jag visste bara inte att jag kunde välja något annat.

Jag har alltid varit väldigt intresserad av djur och älskat att mocka, skita ner mig och umgås med dessa underbara skapelser. När en vän till mig berättade att hon pluggade till hundfysiolog så klickade något till i mig. Jag kände en stark längtan efter något jag inte hade, men tänkte inte mer på det då det ändå inte kunde vara en verklig känsla som spelade någon roll.

Nu sitter jag här i soffan och har fått reda på att den känslan faktiskt spelar roll. Det är den känslan jag borde lyssna på mer, inte det förnuftiga överjaget som helst av allt vill hålla mig kvar på den säkra utstakade vägen som redan från början funnits där för mig. Är det verkligen så? Finns det någon annan framtid för mig än att bli ingenjör, jobba, tjäna pengar och dö? Kan även jag få leva ett liv? Tanken är svindlande och jag är rädd och upprörd. Vågar jag bryta mig loss från samhällets förväntningar och trotsa den väl inramade väg jag går på? Vad ska pappa säga? Han som kämpat som ett svin hela livet och nu har ett väl respekterat tekniskt yrke. Jag var ju alltid pappas flicka som var så lik honom, kommer jag nu krossa alla förväntningar? Och farmor, den respekterade rektorn som minsann vet hur skolbarn ska uppföra sig, en dramaqueen utan dess like, en expert på att få folk att känna skuld. Nej, jag är rädd. Detta är helt nytt och jag är på väg ut på okänd mark. Vågar jag börja leva? Vågar jag ta steget för att satsa på mig, mitt liv och mina drömmar istället för att gå på den falska men säkra vägen alla förväntar sig att jag ska gå?

Jag är ingen kontorsingenjör, jag borde bada i ljung, päls och hästskit istället.

Glad chalmerist? Nej, en överlycklig hundägare som precis skitat ner sina rosa tights å det grövsta.

Vuxensjukan

Jag hatar vuxensaker, jag hatar pensionspapper, jag hatar förväntningar och prestationskrav. Jag kan prestera, men ska man bli något i denna värld så blir man ju forcerad och frampressad genom samhället som ur en kaviartub. Få felsteg tillåts och klarar man inte pressen så hamnar man utanför. Jobb finns, men endast för dem som redan är inne i karusellen och sitter man utanför så är det väldigt svårt att ta sig in. Det är vad som skiljer dagen från gårdagen. Då fanns det alltid jobb.

Vuxna vet också alltid bäst. Man har alltid gjort på ett visst sätt och det ska det fortsättas med. Det finns en otrolig självgodhet och ovilja, eller nej inte ovilja, utan mer en omedvetenhet över att man faktiskt kan ta in information från barn och andra människor. Barn är inte så dumma som vi tror. Ett barn blir intervjuat i nyheterna på TV, folk sitter i sofforna och ojar sig och åmar sig över att det är så otroligt gulligt och puttinuttigt. Ett barn som ska kommentera vuxenvärlden, hur puttinuttigt och oseriöst kan det bli? Eller? Tänk efter, vad är det barnet egentligen säger? Lyssna, och om du inte förstår barnspråk så översätt barnens målande relateringar till vuxenspråk och begrunda. Det är inte alltid så dumt!

Jag kallar den vuxensjuka. Den obotliga illusionen om att vuxna alltid vet bäst och aldrig behöver lyssna på någon av mindre vetande.

Valp

Det tog ett bra tag att släppa Chiara, men som jag nämnt innan så gjorde hon mig fri efter hennes sista besök i mina drömmar. Plötsligt var det inte helt främmande att fylla ut tomrummet med små tasstramp igen. Jag kanske hade plats i hjärtat för en ny liten själsfrände ändå. Jag är redo.

Nu går jag i väntans tider. Jag har valt ut och träffat en tik som jag bara älskar på alla vis. Hon är gosig, stabil, social, lugn, vädertålig och samarbetsvillig och nu väntar hon valpar med en lika lugn och stabil hane. Bara tanken av att få uppfostra en valp som faktiskt kommer reagera som en riktig hund på tillsägelser och beröm är svindlande. Jag kan inte riktigt föreställa mig det. Man kunde aldrig lita på hur Chiara skulle reagera i olika situationer och hon kunde slå om från ängel till djävul på en halv millisekund. Ni kan inte föreställa er hur förväntansfull och full av ambition jag är den här gången.

En intressant grej är att när jag öppnade upp för tanken om en ny hund och började vänta och längta så började jag plötsligt känna närheten av hunden igen. Jag kunde känna den i huset, jag vände mig om i dörren för att få med mig den ut och jag kände tassarna mot golvet. Det är helt automatiska saker jag gjorde när Chiara levde, som försvann i somras men nu har fått fäste i mig igen. Det känns som om jag redan är hundägare och trots att jag aldrig haft med Chiara till stallet min syster jobbar på så är det nästan tommare än någonsin när jag är där och vänder mig om för att leta efter vovven som inte finns än. Jag är en obotlig hundägare och kommer alltid att sakna något om jag inte får ha hund.

När man verkligen behövs

Jag har idag varit och hälsat på hos Harriet, en kvinna som bodde med sin man Göran i huset brevid det vi flyttade in i 1991 i Kålltorp. Jag var 4 år gammal, mina syskon 2 och snart född,  grannparet barnlösa och vi nyfikna. Vi var så ofta vi kunde hos Harriet och Göran, lekte i deras stora trädgård, hittade på bus och fascinerades av alla saker från all världens hörn som fyllde deras hus. Harriet har bott utomlands en stor del av sitt liv och har tagit med sig saker och kultur från Kina, Sydamerika, Arabien m.m. Tänk er att som 4-åring stiga in i den dunkla hallen i detta stora hus och direkt mötas av ett stort yvigt knippe med ögon som stirrade på en. Det var påfågelsfjädrar och mycket spännande. på trappräcket hängde indianbroderier och på väggarna bonader och tavlor från alla världens hörn. Asien gick igen väldigt starkt i huset i form av elefanter, buddhastatyer, gudastatyer och drakar. Allt var väldigt rött och guldigt minns jag. Orientaliska mattor låg överallt och vi blev alltid bjudna på smörgås med Tartex, en slags leverpastej på tub. Jag och Anda, min 2 år yngre syster blev som extrabarn för H och G och vi hade alltid väligt kul i detta spännande hus.

För 15 år sedan blev Göran mycket sjuk och i våras gick han bort. H och G var oskiljaktiga och kärleken mellan dem var vad jag förstått något alldeles speciellt. Det är så vackert att höra Harriet berätta om detaljerna som gjorde dem till just vad de var, tillsammans. Jag och Anda kom oinbjudna till begravningen i våras och Harriet blev så glad att hon började gråta. ”Mina flickor” sa hon och kramade oss så hårt att vi trodde hon aldrig skulle släppa. Det var en vacker begravning och hon sa senare att det bästa på hela dagen var när vi dök upp.

När Göran blev dålig sålde de huset och flyttade till en lägenhet i stan. På julafton hade jag och pappa som tradition att cykla hem till dem och hälsa på, då de inte hade någon egen familj eller släktingar som de kunde fira med. Vi stannade till Kalle Anka och drog senare iväg till farmor där vi firar med vår familj. Man såg hur glada de blev och Harriet sa senare att Göran som sjuk och invalid lyste upp och blev som i gamla dar när vi kom.

Nu är Harriet ensam. Hon är en kruttant som heter duga och trots mycket smärta och eländighet efter att ha mist sin största mening med livet, så är hon sund och förnuftig och är ett helt fantastiskt bollplank för diskussioner. Vi diskuterar relationer, förhållanden, världssyn, kultur, samhälle, ungdom, mänsklighet, död, liv, gott och ont. Hon tycker om att diskutera med mig, då vi har liknande tankesätt samt har varit med om samma saker på sistone, även om det jag varit med om har varit i mindre skala. Jag kan ändå känna igen mig i känslorna, behoven och saknaden.

Det är i just dessa situationer man får en glimt av vad liver går ut på. Meningen med livet är en evig fråga, men ibland dimper fragment av svaret ner framför ögonen på en. De närmsta, familj och vänner, de som det känslomässiga bandet är starkast till. Det är det som spelar roll. Värna om familjen, ta hand om de som behöver det, ignorera de som försöker söndra och ta.

VALP – en kärleksförklaring

Ja just så heter boken jag köpte på bokrea idag. 160 sidors fullständig njutning och själslig kittling. Det är en helt underbar resa genom färger, fantasi, små valpar och vackra meningar om drömmar, kärlek och valp!

Jag kan inte låta bli att dela med mig lite av den här otroliga känslan boken förmedlar. Jag behöver nog inte nämna att tårarna rann i bokaffären när jag för första gången öppnade dessa rosa pärmar.

Så här ser framsidan ut, man kan inte låta bli att fångas av dess magi.

Till nästan varje bild hör en kärleksfull mening, som tex:


Kärleken är…

…fantasins triumf över intelligensen.

Jag tror vi drömmer för att inte behöva vara åtskilda så länge…

Om vi finns i varandras drömmar…

…kan vi vara tillsammans hela tiden.

Ett hjärta som älskar är alltid ungt.

Blir man inte bara helt hänförd? Tänk er då att jag sitter här med hela 160 sidor av dessa ljuvliga ting… 🙂

Astmatiker och friluftsmänniska, ingen bra kombo :(

Nyss hemkommen från vårdcentral och apotek med en liten samling piller och instruktioner. Tänk att en allergen astma skulle kunna ställa till med så mycket trassel. Jag är idag 24 år gammal och har blivit försedd med astmamediciner, nässprayer och piller ända sedan jag var liten men ingen har någonsin sagt vad det är jag har. Först för två år sedan fick jag diagnosen astma ställd, dessutom att det var en allergen sådan. Den förstärks även av ansträngning och kall, torr luft så jag som en normalt mycket aktiv människa har fått lära mig att lyssna på kroppen väldigt noga. Detta är riktigt trist då jag aldrig någonsin längre kommer upp i den ansträngningsnivån då man måste börja trycka på med psyket och lite ”jävlar anamma” för att klara sina mål. Jag har känt själv att jag mesat till mig mentalt sedan jag blev medveten om mina defekter och det är inte särskilt kul.

Jag har haft två stora ”wake-up-calls” under mitt senare liv, den första under soldatprovet i lumpen. Vi skulle springa en viss sträcka på tid med full utrustning och alla i plutonen var tvungna att klara det, med eller utan hjälp av plutonskamraterna. På upploppet fick jag mitt första astmaanfall och mina kamrater fick bära mig i mål. Tack vare ordning och reda i försvarsmakten så kunde en kille springa till ryggsäck nr 12 (min) och hämta min astmamedicin så jag kunde överleva. Jag blev livrädd och chockad och arg, fruktansvärt arg. Arg på mig själv, på min kropp och på hela situationen. Tårarna sprutade och som plåster på såren fick jag figurera skadad i en senare övning. Mina tarmar låg på utsidan, blodet rann och jag fick skrika ur mig all min ilska samt åka bår. Astmaanfallet var nästan värt det 🙂

Det andra ”wake-up-callet” fick jag förrförra vintern då jag var riktigt dålig under hela vintern. Jag kunde knappt promenera utan att få problem med andningen och att gå upp för en trappa var en pers. Jag tappade sugen på att träna kickboxning som jag älskade och var riktigt duktig på. Det enda jag kunde göra var att åka längdskidor och det är jag så lycklig för att jag fortfarande kunde göra, trots astman. Numer tar jag min medicin så fort jag inte känner mig hundra.

Jag känner mig handikappad pga den här förbannade astman. Jag kan inte göra vad jag vill och jag bör egentligen aldrig ge mig ut i naturen utan min medicin. I måndags var jag och farsan ute och sprang 5:an i Skatås och trots att jag kände tendenser av min astma så fortsatte jag och pressade mig upp för en backe. Så klart fick jag ett anfall, som tur var inte så allvarligt då det gick över av sig självt efter en stund (samt jag hade ingen medicin med mig…), men varje gång det händer är det ett lika stort slag under bältet. I övrigt fick jag en hemsk bihåleinflammation efter den springturen och det stärker inte direkt självförtroendet och tron på att någon gång bli frisk.

Saker, grejer och prylar

Saker. Prylar och grejer. Vad är dessa bra för egentligen? En vinterjacka kan ju vara alldeles utmärkt att äga då temperaturen sjunker och frosten biter tag i världen, men tre, fyra fem stycken? Ett par klädbyten i garderoben är ju helt befogat, men 17, 18, 19 stycken? Vad har man 20 par skor till? 10 varma tröjor och 15 blomvaser som står undanstoppade?

I en affär: ”Den var ju fin, den kan jag ha i helgen”. Jaha, du har verkligen inget annat som också funkar i helgen? Visst var den väl kanske fin, men måste man köpa allt man tycker är fint? Slit och släng, fyll upp varenda ledig kubikmillimeter i ditt hem, släng ut pengar på saker som du glädjer dig åt under det första dygnet men sedan glömmer bort. Shopping ska tydligen vara någon sorts hobby enligt vissa, jag antar att det ger någon sorts kick att äga nya saker och för att kicken ska hålla i sig så sätter en sorts shoppingabstinens igång.

Sakerna blir totalt värdelösa så fort du får kvittot (så länge du inte ruinerar dig själv på Prada, DG…) och vad är det egentligen du gjort? Jo, du har minskat siffran på kontot, skapat dig ytterligare problem i form av ökad platsbrist hemma och skaffat dig ett sorts fiktivt välbefinnande.

Julafton. Familjen är samlad, huset är pyntat i juliga färger, mjuka texturer och ljus. Brasan är tänd och sänder ut sin torra varma strålning i rummet. Stämningen är på topp och allt vi känner är gemenskap, lugn och glädje. Eller?
Tomten kommer. Småbarnen är lite blyga men de följer julklappssäcken spänt med blicken utan att blinka. Tomten sätter sig ner vid julgranen på sin reserverade tomtestol med mörkbruna träsnidade karmar. Barnen är fortfarande blyga och lite rädda för denna varelse men kan inte låta bli att sätta sig nära säcken. Den första julklappen tas upp och namnet som står på tillhör ett av barnen. Barnet springer fram, tvingas ta tomten i hand, men sliter sedan åt sig paketet, vänder om och har slitit upp pappret på nolltid. Besvikelse, det var inte alls vad han/hon önskat sig. Nästa paket var också till ett av barnen. Nästa och nästa och nästa med. Det är en kontinuerlig langning av presentpapper till brasan. Säcken blir tom och barnen sitter brevid sina högar av paketinnehåll, runt 20 paket per unge. 90% av presenterna kommer med största sannolikhet läggas i en hylla och aldrig användas.

Vad är det här tvångsmässiga paketköpandet egentligen? Är det i julens anda? Är det av rädsla att barnens föräldrar ska tycka ni är snåla? Är det för att barnen ska slippa bli retade i skolan/på dagis för att de inte fick lika många paket som någon annan? Eller finns det bara ett behov för vuxna att sprida saker runt sig?

Självklart ska barnen ha julklappar på jul, även vuxna kan bli glada av det, men ge inte bara för givandets skull. Någon måtta får det vara på det, julens anda urholkas totalt genom en otrolig köpestress och prestationsångesst som tyvärr endast har skapats av oss vuxna. Barn blir bortskämda, vuxna mår dåligt och blir stressade. Naturligtvis är det inte nyttigt för barnen att utsättas för detta skenheliga spektakel heller. Julen ska handla om gemenskap och mys med de nära och kära. Inte ihålig prestation och känslolös kvantitet.

Koka julskinka med familjen istället, gör julgodis med de närmsta vännerna, baka pepparkakor tillsammans och lyssna på julmusik. Ge fan i att ta den där sista panikresan till Toys R us dan före julafton för att köpa första bästa grej till lille Olle.