Halvtid i preggohjärnan

Djupt försjunken i soffan med benen i kors stirrar jag ner på talen i matteboken som ligger i mitt knä. Jag har redan räknat två liknande tal men nu vet jag inte riktigt vad jag stirrar på längre. Grekiska bokstäver, olikheter, fördelningsfunktioner…. Plötsligt befinner jag mig mitt i ett bollhav. Tusentals bollar av alla tänkbara glada färger. Någon kastar en boll på mig, och en till, och en till. Jag blir fullständigt bombarderad av bollar. Jag sprattlar runt och försöker få något koncept om omvärlden men bollarna gör det omöjligt. De är nu även prydda av både frågetecken och grekiska bokstäver.

Jossan! Snap out! Jag blinkar till och är tillbaks i soffan. Det är nog dags för en liten paus. Kanske lite matlagning? Kilar ut i köket och börjar laga ihop en kålpudding. Hmmm, visst suger det lite i magen? Plockar fram en skiva lingongrova och lägger på köksbordet. Fasen, måste bajsa. Släpper smörgåsen och kilar ut på toaletten. Falskt alarm. Tillbaks till köket och färdigställer smörgåsen. Öppnar kylen, aj, fan, blixt i foglossningen. Kör in svansen mellan benen , böjer knäna och går runt som en skitnödig ko resten av köksvistelsen. Bäst att inte utmana ödet. Slänger in kålpuddingen i ugnen, tar med mig smörgåsen till soffan och sätter mig ner på samma vis som en 90-åring.  Raaaaaap. Fy fan vad skönt. Det kliar lite på höger skinka. Borde nog duscha idag. Börjar räkna bakåt hur längesedan det var sist. Inser att jag inte kommer komma fram till något vettigt och ger upp. Livet är rätt gött ändå. Vi har det bra så här i halvid, bebisen och jag.

12737098_10154591806249616_1339112575_o

Kvinna i MC-världen

Jag är kluven.

Jag har alltid sett det som en mänsklig rättighet att ha lite kul på andras bekostnad, så länge det inte påverkar den andre allt för negativt. Jag har alltid tyckt det varit roligt med stereotyper och skojat om egenskaper och nischer hos folk. Dock alltid med måtta. Jag kan tycka det är kul att raljera över manlighet och kvinnlighet, både till stereotypernas fördel och nackdel. De som känner mig vet att jag älskar att provocera och själv hatar att bli porträtterad som en klassisk kvinna. Dock kan jag ironisera en hel del över det. Jag kan också tycka det är kul att lägga upp bilder på vältrimmade halvnakna män hanterandes en rejäl häst, inte direkt för att det rinner till utan mest för att visa att sexualitet inte är något som enbart hör männen till. Lite spel för galleriet alltså, men ändå kul och så klart lite ögongodis också.

MEN. Nu är det så att jag kör MC. Det är en mansdominerad värld. Jag vet att det ibland är en lite flytande gräns mellan att som kvinna se snygg ut i sitt skinnställ och att bli totalt objektifierad. Så klart respekteras man allt som oftast som en likvärdig motorcyklist, men ibland dyker den där gamla attityden upp, den där att kvinnan är ett objekt som ska visas upp och domineras. Kanske sällan riktat mot en av oss MC-kvinnor, men mer riktat ut i luften.

Jag är övertygad om att det för det mesta baseras på skoj. Rätten att få skoja på en viss grupps bekostnad. Med måtta. Jag gör det ju själv ibland, objektifierar på skoj. Men då mest för att hävda mig gent emot den motriktade objektifieringen. Den mot mig och mina medkvinnor.

Jag tycker det är okej att man lägger upp roliga bilder och skojar ibland, men när skojeriet och objektifieringen blir enkelriktad så blir man lite trött. Efter 10:e bilden i facebookgruppen för motorcyklister på en vecka så tycker i alla fall inte jag att det är lika kul längre. Kanske det var kul för hen som la upp bilden, för hen kanske inte tog del av de 9 tidigare bilderna och därför inte tycker skojtypen är överrepresenterad. Eller så var han själv inte objektifierad. Kom med något nytt liksom. Lite nakna, vältrimmade, dominerade män med självbelåtna kvinnor i överläge kanske vore något? Gärna med någon häftig MC i sammanhanget. För att väga upp liksom.

Jag är alltså för att få skoja och skämta om stereotyper, men när det blir ett system av det och enkelriktat så blir det lätt för mycket. I alla fall när man själv befinner sig i den objektifierade minoriteten.

mc3

mc1

mc2

Sista bilden är både objektifierande och humoristisk. Den barnsliga delen av mig vill skratta, den upplysta rynkar på näsan. Det är inte alltid lätt att finna en balans mellan de båda Jossorna. En inre strid tar vid. 😉

Incident

Jag drog axeln ur led i söndags. Ett sånt jäkla atiklimax. Och just precis nu, när energin är på topp och det finns så mycket att hitta på! Jag har planerat att ta MC-kort i sommar och vill därför ut och köra precis varje dag. Träna på balans och körtekniker för att bli riktigt bra. Nu kan jag inte göra något. Och axeln också, alla vet ju att ledskador tar så mycket längre tid att läka än annat plus att det finns risk att det aldrig blir som det var. I min värld just nu finns det i alla fall inget annat alternativ än att bli helt återställd, vilket också är just det jag satsar på till hundra procent.

Nästa helg har jag också planerat in att åka till Prästgård och hjälpa till, rida och leka med djuren. Hur det ska gå med en trasig axel vet jag inte, jag ställer mitt hopp till att jag ska bli frisk på en vecka. Även om jag ju vet att faller inte kommer bli så. Jag får helt enkelt vänta och se. Cykla och springa i skogen kan jag inte heller göra. Det är sååååå jäkla tråkigt!

Nå, hur gick det till då? Jo, det är lite pinsamt faktiskt, men jag får skylla på felkoppling i hjärnan efter en intensiv dag. Man ska helt enkelt inte ge sig på balans- och motorikkrävande aktiviteter efter en sådan dag. Jag tjatade på Johan om att jag ändå ville ut och köra lite MC på kvällen. Vi skulle ju bara ta min MC till den stora övningsparkeringen, sätta ut lite koner och träna på lite lågfart och svängar. Hur svårt kan det vara? Vi hade dagen innan inhandlat ett par fina övningskoner för att göra träningstillfällena så bra och effektiva som möjligt. Medan Johan placerade ut konerna skulle jag bara ta en liten uppvärmningssväng runt parkeringen, gasade upp lite och körde mot ett område med en ganska skarp sväng. Här har jag kört massa gånger innan och vet precis var gruset, brunnslocken och ojämnheterna ligger. Jag har fått lite rutin och mod och tänkte göra en ganska häftig inbromsning innan kurvan. Problemet var att jag försökte bromsa med kopplingshandtaget (felkoppling?). Att jag dessutom rationaliserat bort bakbromsen gjorde inte saken bättre. Svänga var jag ju tvungen att göra för framför mig var en asfaltskant och ett staket. När jag insåg mitt misstag så var det redan för sent och katastrofen var ett faktum. Jag tog i för okänsligt i den riktiga handbromsen, hjulet låste sig, motorcykeln studsade fram och vi gick omkull. Inte första gången jag får ett åbäke över mig, jag måste säga att det var värre den gången då 500 kg Milton mosade mitt högerben. På något jäkla vänster så lyckas jag fläka högeraxeln ur led, trots att det var den som faktiskt under hela tiden var längst från olyckan. Jag landade på mage med högerbenet långt in under MC:n. Efter att som vanligt känna av så kroppen sitter ihop så ålade jag mig ut från under maskinen, ställde mig upp och visade Johan att jag var okej. Axeln ploppade tillbaks direkt, men styrkan och stabiliteten var som bortblåst. Det fans inte en chans att jag kunde få upp motorcykeln själv. Johan kom till undsättning och hjälpte mig få upp cykeln. Några små skrap och en böjd växelspak blev resultatet, men den gick igång fint med en gång. Indoktrinerad som jag är så fanns det inget annat alternativ än att kasta sig upp på åbäket igen och visa både djuret (maskinen) och sig själv att man inte fegat ur. Jag ville ändå genomföra i alla fall en del av det vi kom hit för. Dock insåg jag rätt snabbt att axeln inte höll för några svängar och jag fick ge upp efter ett par försök.

Jo, jag upptäckte också ganska snabbt att vänstertummen var full av blod, så där fick jag visst ett litet skrapsår också. Vi tejpade ihop den på plats med hjälp av lite papper och eltejp. Men det är först när det händer sådant här som man inser hur jäkla nödvändigt det är med vettiga skydd. Jag som precis fått hem mitt nya skinnställ och använde det för kanske fjärde gången. Vilken tur!! Stället klarade sig utan större skador, några småskrap på några små ställen, men inget som syns direkt.

Det är väl bara att inse att man inte är ung och odödlig längre. Kroppen är inte elastisk som ett gummiband utan börjar faktiskt tendera att gå sönder när man provocerar den. Jäkla skit. Hur ska man då bli bäst? Om man inte kan provocera? 😛

Jag har i varje fall varit hos doktorn och röntgat, med gott resultat. Nu ska jag bara invänta lite smärtfrihet och sedan på ordination ta mig till sjukgymnast. Egentligen orkar jag inte med sådant och tycker mig klara av det precis lika bra själv, men så vet man nu att stöddighet knappast lett till något gott här i livet 😉

DSC_0077 (576x1024) DSC_0083 (576x1024) DSC_0137 (1024x576)

Är det inte astma så är det trasiga ledband….

Om blomnamn

Hur ”Blomstervandringar” av Harriet Hjorth från 1969:

”Nu tror jag man överdriver prästerskaps och klosterfolks insats då det gäller de gamla blomnamnen. Säkerligen uppkom många av dem ur ett fromt och innerligt behov hos forna tiders människor att omge sitt vardagsliv med religionens ljus. De fanns också en ömhet hos dem inför döda ting och levande blomster, som vi förlorat i vår maskinstyrda värld. Jag tror att de så kallade enkla och obildade människorna såg på livet med ett barns ögon, de hade förmågan att ge själ åt tingen, att se bilder och symboler snart sagt överallt. Gudomen kunde man inte skåda. Blommorna och träden fick bli dess synonymer och budbärare.”

Det är själen i världen vi måste återfinna. Själen i naturen, i varelserna och i oss. Först då kan vi förstå liv och död. Som det är nu drar vi fram som ett gäng blindstyren i en bulldozer, respekterande intet mer än oss själva. Knappt ens det. Varför talar inte politikerna om det?

Jag blev helt tagen av den här texten. Och av boken! Vilken historie- och kunskapsvandring och vilket fantastiskt språk!

Blomstervandringar

Long life carrots

11130037_10153782252069616_258729337_n

Att hålla på och vända lerjord med spade och kratta är lite onödigt jobbigt så idag införskaffades en efterlängtad grep till mitt lilla trädgårdsland. En grep gör samma jobb, fast mycket kvickare och bättre. Så idag rök de allra sista morötterna upp ur jorden. Det är helt fantastiskt vilken hållbarhet dessa rotsaker har i jorden. Det är inte underligt att man odlat och överlevt på dem i åratal då de växer i princip överallt och håller helt otroligt bra, trots frost och måttlig tjäle. Nu blir det i alla fall morötter, morötter och morötter de närmsta dagarna. Sedan ska jag väl se till att sätta lite nya grejer i landet. Mina lökar växte inte som planerat förra året så jag funderar på att skippa dem i år och istället plantera rödbetor, broccoli och lite annat sådant spännande. Morötter och potatis blir det ju så klart också! Här uppe på balkongen har jag redan satt både persilja, gräslök, blomkål, sallad och lite broccoli. Blomkålen eller broccolin har redan börjat komma upp, men jag minns inte vilken utav dem jag satte i just den lådan. Det blir spännande att se framöver 😉

11122327_10153782252619616_1869413767_n

I morse drog jag iväg till stallet och rensade ut alla mina och Sannes grejer ur sadelkammaren. Nu kom jag också på att jag har en låda kvar på loftet som ska hämtas. Lätt att glömma bort det som inte syns…. Jag passade på att köra lite traktor samtidigt, det kan man ju inte tacka nej till om man blir erbjuden 😉

11136933_10153782255079616_580760779_n

11115994_10153782253524616_1425904268_n

11125431_10153782254509616_636808034_nÅter igen, det får plats mycket i en liten Porsche, ett helt hästbohag t.ex. 😉

 

Fiskelycka

DSC_0252 (1024x680)

DSC_0250 (1024x680)

DSC_0262 (680x1024)

11095334_10153768402399616_2091879253_n

DSC_0306 (1024x680)
😀

Reminiscens

Satt och skummade igenom mina blogginlägg de senaste månaderna och insåg att det inte var någon direkt trevlig upplevelse. Jag skäms nästan lite. Fast ändå, det är inte underligt att det mesta ligger under jämviktsläget när man börjar inse att man har ett djur som inte mår bra och man inte kan göra något åt det. När livet i övrigt mest består av frågetecken så hade det varit skönt att ha en stabil tillvaro i varje fall i stallet. Det är ju där som är den vanliga tillflyktsorten, men så har det inte varit det senaste. Dock är det på väg åt rätt håll nu. Jag ser lite ljus i tunneln, börjar få fatt på lite rutiner och har så smått börjat klampa på framåt i livet igen.

Det är bra att ha en blogg. Det är precis som att skriva dagbok. Man får ur sig sina vilda tankar, ventilerar och kan samtidigt se på sina sammanställda tankar med ögon utifrån istället för att behöva glo in i huvudet på en själv. Man kan ju bli knäpp av mindre menar jag 😉

Så nu ska vi se vad den närmsta framtiden kan tänkas ha i sitt sköte. Bring it on!

Dagen-efter-bad

Tårarna har lyst med sin frånvaro idag. Men jag har gråtit inombords under flera månader, för jag har ju känt att saker och ting inte är som de borde vara. Igår kändes allt helt för jävligt. Det kändes som jag släckt den starkast lysande stjärnan på hela himlavalvet. Den som ville lysa men som inte kunde för att den inte passade in i vår världsbild. Jag tror jag befinner mig i lite chock. Idag har skuldkänslorna lagt sig, men hjärnan fungerar inte som vanligt. Jag har varit helt fruktansvärt trött och ur led.

Johan och jag begav oss idag ut i skogen och satte oss vid en sjö där ett par från julen överblivna pepparkakor inmundigades. Där och då fick jag en knäpp, orkade inte med livet, slängde av mig kläderna och hoppade i det iskalla vattnet. När man är så förvirrad och har så ont i själen att man inte vet vare sig ut eller in så är det en klassisk quickfix att på något vis chocka kroppen. Vissa använder rakblad, andra slår sig blodiga men jag tar ett iskallt bad. Det gjorde jag förra året också, på eftermiddagen efter att jag tagit bort Milton. Det hjälper förvånansvärt bra och sköljer bort mycket av det svarta till fördel för adrenalin och dopamin som frigörs vid chocken. Sedan är det en enorm tillfredsställelse att bryta med normen, slita sig fri från det grådaskiga och följa sina impulser. Någon handduk hade jag inte med, men vad gör det? En är väl inte pjåskig.

När vi kom hem rotade jag ur landet fram ett gäng morötter som lyckats övervintra. Helt otroligt. Nu ska vi njuta av nyskördade morötter.

DSC_0096 (576x1024)

DSC_0461 (1024x576)

Vårregn

Jag och Nikki har åkt upp till landet helt själva. Vi kom igår kväll och myste till det ordentligt med ett redigt lammbäcken, brasa och korvgryta för matte. Idag har vi varit och plaskat i bäcken och havet och njutit av den helt förtrollande naturen. Och gissa vad? Blåsipporna börjar komma upp! Jag vet inte om de någonsin varit så tidiga, men bannemig, när jag gick genom blåsippsdalen så fastnade mina ögon på en tapper pionjär! Hoppet kan bara inte låta bli att kika fram ur skuggan efter den här förfärliga så kallade vintern. Nu ska vi gotta oss här fram till på onsdag och ladda om batterierna så mycket som bara går. Ibland är det skönt att bara få rå sig själv. 🙂

DSC_0076 (1280x850) (800x531)

Nikki i trollskogen. Bäcken med de mosstäckta stammarna är en helt otroligt vacker syn. Jag är så glad att jag har kameran att föreviga det med! Dock kan de aldrig ersätta den verkliga upplevelsen, men det lätta vårregnet som droppar och gör små ringar i vattnet.

DSC_0072 (1280x850) (800x531)

Nikki är en stammis 😉

DSC_0067 (850x1280) (531x800)

På stigen 🙂

DSC_0069 (1280x850) (800x531)

Lilla fröken näsvis!

DSC_0060 (850x1280) (531x800)

På stigen.

DSC_0057 (1280x850) (800x531)

Dripp dropp dripp dropp

DSC_0053 (1280x850) (800x531)

BLÅSIPPOR!!!

DSC_0153 (1280x850) (800x531)

Varför är det så underbart att klampa ner i en bäck och bara stå där med vattnet rinnandes runt fötterna?

DSC_0141 (1280x850) (800x531)

Naturen börjar komma till liv igen 🙂

DSC_0082 (1280x850) (800x531)

Sniffrunda längs strandkanten

DSC_0109 (1280x850) (800x531)

Högvatten tror jag minsann!

DSC_0115 (1280x850) (800x531)

På span

DSC_0125 (1280x850) (800x531)

Stand off. Nikki är lite halvkass på att beräkna sina möjligheter 😉

DSC_0137 (1280x850) (800x531)

Vi passar på att bada lite

DSC_0132 (1280x813) (800x508)

Havshunden.

 

Snögöra :)

Lunchen igår inmundigades vid Rävekärrs långevatten. Jag älskar en snötäckt skog och måste bara utnyttja dessa få dagar vi faktiskt har snö här i Götet. Jag måste säga att vi lyckats rätt bra den här vintern då vi varit ute och ätit lunch (varm choklad och ostmackor) fyra gånger och grillat korv som middag en gång. Alla så klart vid någon av Mölndals bergssjöar. En frukost har vi även avverkat och den när den allra första snön hade fallit och jag vaknade som ett lyckligt barn till plogbiles skrapande.

Igår äntrade vi ridhuset igen. Häst pigg och spänd, lite som det brukar kunna vara då och då, men så lyckades vi bli ensamma i ridhuset. Det var skritt som gällde, som vanligt på ridbanan nu för tiden. Faktiskt lyckades jag få rätt bra kontroll på henne och jag lyckades även själv fokusera hyfsat och gjorde upp en liten osynlig bana i ridhussanden. Den här skrittade vi runt i en stund, vilade lite på långa tyglar när kusen varit duktig och sedan lite hård skritt på ”banan” igen. Jag måste säga att jag är nöjd, även om det inte var full kontakt hela tiden så fick jag stundom igenom det jag ville. En sak jag noterade var också att Sannehäst numer faktiskt vinglar mycket mindre, även när hon får gå och lunka av sig själv. Tidigare har hon sicksackat fram så att man närapå blivit sjösjuk där uppe. Hon har erhållit en himla fin balans och de tillfällena man lyckas sticka in kontakten och rodda fram henne med rumpan så skrittar hon som vilken välbalanserad dressyrhäst som helst.

Mot slutet på passet fick dock djävulen på min vänstra axel lite väl mycket att säga till om och jag provade fatta galopp ett par gånger. Det gick ju så bra i skogen dagen innan så det kanske fungerar idag med? Dumt att ens tro något sådant. Jag satt på halsen en gång och de sprången var inte nådiga. Efter tre försök i bägge varven gav jag upp och skrittade av henne. Jag väljer att minnas det positiva från passet, d.v.s. att vi ändå fick till kontakten hyfsat i skritten.

Idag har jag, Johan och våra föräldrar besökt båtmässan, ett obligatoriskt årligt event för nautikintresserade människor som oss. Jag kan ärligt säga att jag sedan i somras gått runt och längtat efter båtmässan. Det är något speciellt med den, den liksom viskar i ens öra att våren snart är här. Och så suger det ju något enormt i seglingstarmen när man ser alla små extrema spjutsnabba jollar. Jag vill! 😀

DSC_0008 (680x1024)

Husse och vovve på tur 🙂

DSC_0015 (1024x680)

Med bestämda steg mot lunchen 🙂

DSC_0022 (1024x680)

Full rulle!

DSC_0092 (1024x680)

Isbelagd sjö och varm choklad. Kan det bli bättre? 🙂

DSC_0101 (1024x680)

Det är inte bara husse och matte som får godsaker ute.

DSC_0102 (1024x680)

Johan smörar 😉

DSC_0106 (1024x680)

2/3 av flocken 🙂

DSC_0138 - Copy (1024x681)

Matte och Nikki

DSC_0147 (1024x680)

En mössa måste man ha att värma öronen med när det är kallt 🙂

DSC_0123 (1024x680)

😉

DSC_0260 (1024x576)

En lång underbar skogstur i snön :