En dag på Hästnet

Lite då och då surfar jag in på hästnet och bläddrar mig nedåt genom havet av hästannonser. Det är både kul och intressant att se var marknaden ligger för tillfället, hur tillgången och efterfrågan ter sig samt var priserna ligger. Under kategorin Allround kan man finna precis vad som helst. En gammal ardenner som söker ny ägare, shetlandsponnys, travare, ridskolehästar och fritidshästar. En salig blandning av det mesta och faktiskt mycket roligt. Dock sällan något intressant. Då och då har jag spanat in under kategorin Dressyrhästar, men egentligen inte tagit så mycket notis om saker och ting då det känts lite som om dessa hästar befinner sig så långt från min verklighet att någon notis egentligen inte är värd att tas. Blanka hårremmar, ben som sprattlar åt alla håll samt ståtliga långa halsar. Finfina namn har de också som vittnar om ytterst exklusiva blodsband.

Idag gick jag dock in och spanade med lite mer intresse. Jag ville ta reda på hur unghästmarknaden ser ut för dessa fina hästar. Jag slogs av att priserna för det mesta inte var särskilt blodiga hos unga och oinridna kusar, men så fort man hivat upp en ryttare på ryggen så ökade priserna till minst det dubbla. Vad som dock  slog mig var att även om jag hade haft alla dessa pengar liggandes till ingen nytta så hade jag varit ytterst skeptisk till en av dressyrmänniskor inriden superfin häst. Trots kungliga blodslinjer, blank hårrem och fantastiska vinklar. Bilder och filmer vittnar om hästar med ihopsnörda munnar, ganska ofta har det lagts upp en bild där ryttaren uppenbart sliter hästen i munnen (hur man kan tro att en sådan bild ger bra reklam för hästen är för mig oförståeligt), hästar med bakbenen en mil bakom sig, raka haser som tar i marken i trav, knäckta nackar, böjningar som inte följer konsekvent genom hela kroppen, svankande hästar, svankande ryttare, hjälptyglar och så vidare.

Vad som gör mig så skeptisk är vetskapen om hur allt detta påverkar hästen fysiskt, att det skapar spänningar, förslitningar och i längden skador. Frågan är hur länge det pågått och hur mycket skada hästen i fråga tagit skada av den så kallade ridningen. Jag som tagit bort två hästar på mindre än ett år för förslitningsskador p.g.a. felaktigt rörelsemönster/ridning drar i alla fall alla öron åt mig.

Att få etiketten Dressyrhäst ska vara något fint. Inte en dom. Tyvärr rynkar många på sina näsor när de hör ordet, framför allt i amatörsammanhang.

Innan någon blir kränkt så kan jag ju meddela att detta är en generalisering. Det finns guldkorn, även om de är sällsynta. Så om just du känner dig påhoppad så är det säkert just precis du som är det glänsande undantaget. 😉

 

Annonser

Om rakriktning

”Om hästen ska kunna arbeta liksidigt måste ryttaren först korrigera sin sits, annars är det omöjligt att uppnå rakriktning.”

Att beskriva en sådan process i en enda mening måtte vara snudd på tjänstefel. Visst är det korrekt, men folk fattar i allmänhet inte hur otroligt mycket jobb det ligger i en sådan mening. Att rakrikta sig själv gör man inte på en lektion och inte ens på ett år! Det tar tid, det är smärtsamt och det kräver att det händer mycket i kroppen.

Så de som tror man kan uppnå rakriktning på en häst genom att dra lite där, trycka lite där och sitta lite där… välkommen till verkligheten. Det är inte rakriktning ni håller på med. Lär er sitta rakt över hästen utan att störa den så kan ni komma till rakriktningsarbetet med hästen sedan. Men fram tills dess, lägg arbetet på er själva 😉

DSC_0048

Min första lektion i rakriktningsarbetet. Inte är det vackert och inte är det lätt och ont hade jag efteråt, men det är en del av processen. Ont har jag fortfarande till och från när jag finner nya svagheter och spännpunkter. Men, smärta är svaghet som lämnar kroppen och under dessa 1,5 åren har jag blivit starkare, smidigare och lärt mig koordinera mitt bäcken. Än är det mycket arbete kvar, men jag är definitivt på väg!

 

Rotation

Jag tänkte börja med en liten bild demonstrera vad som händer när djuren ”böjer sig”.

DSC_0882 (720x1280)

Här utför Nikki en alldeles perfekt ”böjning” av ryggraden. Dock ser man tydligt vad som egentligen händer när djur med den här skelettkonstruktionen böjer sig. Det blir inte bara en böjning utan också en rotation av ryggraden, vilket syns om man jämför höjden på de båda rygghalvorna. Jag har ritat ut hållpunkter på bilden för att tydligare demonstrera effekterna. Ryggraden vrids alltså runt sin egen axel.

torsion

Varför blir det så här då? Varför kan inte djuret bara böja utan att rotera så att rygghalvorna hamnar på samma höjd? Jo, för att djur inte lägger ner mer kroppsarbete än absolut nödvändigt. Det vore rent förkastligt och idiotiskt ur evolutionär synvinkel att trötta ut sig onödigt mycket och därmed riskera att bli dödad av en rival eller ett rovdjur. Nedan visas en bild på en hästbål sedd från ovan. Revbenen utför en otroligt stabil konstruktion. För att böja ryggraden så krävs det att mellanrummen mellan revbenen på ena sidan minskar och på andra sidan ökar. Här emellan finns massa muskler och bindväv som inte gärna ändrar för mycket form och då är det mycket lättare att putta ut hela revbenskorgen på ena sidan och låta ryggraden rotera vid ”böjning”.

2012_April_14_Rib_cage_8

renvers-seen-from-above

Bilden ovan ska visa någon typ av böjning men man ser att hästen i fråga snarare vikt sig mellan bröst- och halskotor och knappt böjer bålen alls. Kotpelaren har vad fått man i tekniska termer kallar ”formen av en klotoid”. Den lilla ”böjningen” som bålen ändå utför är snarare en rotation som man kan se i att bålen är förskjuten mot hästens insida och ytter rygghalva därmed är sänkt. Bilden är inte tagen ur en superbra vinkel, men ger ändå en liten hint av vad som sker.

image006

Klotoid: En kurva vars krökning blir större längs linjen.

 Kan djuren böja utan att rotera? Ja, det kan de men det kräver mothåll från andra muskelgrupper och kräver som sagt mer arbete och energi från kroppen. Alltså inget som djuren utför frivilligt och inget de lär sig på ett kick.

Hur motverkar man rotation av ryggraden? På en hund är det i princip omöjligt, för det finns inga bra sätt att kontrollera bålen på den. På en häst går det förhållandevis enkelt, men man måste veta vad man gör och man måste i princip sitta på hästen för att lyckas. Står du bredvid så kommer hästen obönhörligen rotera, oavsett vad du säger till den.

DSC_0882 (720x1280) (2)

Bild på Nikki utan stödlinjer och prickar

Varför är det då så viktigt att veta om skillnaden mellan rotation och böjning när det gäller ryggradsdjur? Jo, så här är det: En ryggkota är en fast konstruktion som inte kan ändra form. Alltså måste det ske rörelse mellan ryggkotorna om vi ska kunna röra ryggraden. Mellan ryggkotorna sitter diskar som är som gelatinfyllda kuddar. De agerar stötdämpande och håller till viss del ihop kotorna. Dessa diskar är superbra stötdämpare och klarar stora tryck- och dragkrafter så länge det sker en jämn påfrestning över diskytan.

När det kommer till skjuvkrafter, alltså det vi får i en disk när man vrider två kotor mot varandra, så är diskarna inte alls lika bra på att hantera dessa krafter. Hur många av oss har någon gång dragit av en fastsittande skruv? Den skruven har blivit utsatt för skjuvning. Alla vi människor har ju en gång lärt oss hur vi ska lyfta och bära tungt och då får vi också lära oss att man ALDRIG ska vrida ryggraden när vi bär eller lyfter. Detta beror på att just diskarna inte mår bra av den typen av belastning. Då kan vi tänka oss hur det blir när vi sätter en ryttare på hästen som sänker ryggen och därmed ökar avståndet mellan kotornas undersida och minskar det på översidan (knäckning) och sedan skapar en ”böjning” som egentligen mest är en rotation. Då har vi ojämna tryck- och dragkrafter samt skjuvkrafter i diskarna mellan bröstkotorna.

Därför är det så viktigt att veta om varför det är böjning vi vill ha och inte rotation och varför det mesta vi ser på ridbanorna faktiskt ändå är rotation. Puttar hästen dig snett? Sitter du inte med rakt bäcken och grenen i linje med manken? Då har hästen roterat. Oavsett om du försöker böja eller ej.

Så fungerar det!

 

Skritt på lång tygel

DSC_0282 (1024x680)

Ögonblicksbild 1 (2014-12-26 15-47)

Ridfröken säger att Sannehäst växt säkert 30 cm på längden sedan i våras. Tittar man på första bilden som är tagen i juni och sista bilden som är en snapshot från en film filmad idag, så kan man se att den ”hoptryckta falukorven” blivit en lång och ståtlig kuse 🙂

Sannehäst har även växt lite på höjden. Ett par centimeter minst. Även här är första bilden från i juni och andra från idag. Notera  avståndet mellan högsta punkten på manken och bogbladskammen. Nog har bålen tryckts upp något mellan frambenen 🙂

DSC_2845 (1024x667)

DSC_0004 (1280x850)

 

Sanna mina ord

”I dagens jäktade samhälle saknas ofta tid, kunskap och tålamod, faktorer som behövs för att lära upp en häst med omsorg. Bristerna ersätts med ett otal hjälpmedel – där är människans uppfinningsrikedom stor.

Det är lätt att glömma att rätt form måste komma av sig själv, som resultat av en solid utbildning. Hästen behöver tid på sig för att lära sig balans och stabilitet.”

– Från http://www.vagstedt.com/utbildning.htm

pessoa

Steg 1 – lösgjordhet och sitsträning

Jag har den senaste tiden levt med en känsla av frustration blandat med uppgivenhet och svarssökande gällande Miltons kropp. Det är ju först när man börjar förstå hur hästen fungerar och hur man som ryttare (störande klump på hästryggen) påverkar hästen, som man börjar känna efter och analysera varenda rörelse hästen gör. Det är framför allt påtagligt när man sitter på dess rygg och kontinuerligt koncentrerar sig på den där lilla rörelsen i sittbenen i skritten. Plötsligt stör man ihjäl sig på hästens alla snedheter och defekter i rörelsen som gör att flowet i varje steg blir inkonsekvent. Förgäves sitter man och försöker hitta den där stilla sitsen, komma ner i sadeln och känna hästens bakben.

Redan från början har jag ju insett att han inte på långa vägar är någon rak häst och har med alla medel jag kunnat försökt hjälpa upp detta. Det har varit harvande på volter, ställningar, böjningar, bakdelsförflyttningar och ett evigt slitande och tragglande för att försöka hjälpa upp den där konstant sänkta rygghalvan, lösa upp den hårda sidan i munnen och rama in den där hemska bogen som envisas med att låta hela hästen trilla över den. I januari så har jag haft hand om Milton i 2 år och har under hela denna tiden försökt parera och korrigera på alla vis så långt som min kunskap sträckt sig. Vi har också ridit för olika tränare som i princip velat tackla problemet likadant som jag. 2 år senare så är Milton precis lika sned som innan, precis lika hård i vänster mungipa och precis lika roterad i ryggraden. Det är inte så att jag inte tränat på våra läxor. Oj vad jag har harvat i paddockar, flyttat bakdelar och ställt igenom. Ändå har det inte blivit bättre.

Varför den typen av ridning jag hållit på med inte fungerat på Milton har jag ju nu på senare tid förstått. Samtidigt som förståelsen för hästens biomekanik och ryttarens påverkan har ökats så har frågorna bubblat upp och istället för att jag som tidigare ansett mig vara en hyfsad ryttare så har jag nu en konstant känsla av förvirring och ödmjukhet inför ridningen. För det är ridning som jag nu börjat försöka mig på. Jag trodde det var ridning jag höll på med innan, men nu skulle jag vilja påstå att det inte var något annat än häståka och kampsport. Bråkade man inte med hästen så åkte man häst. Man satt där på den sneda ryggen och hängde med så gott det gick och när man tröttnade så slet man lite i en tygel, ställde eller böjde så rygghalvan åkte upp. Ett quick-fix med en effekt som var lika långvarig som slitet i tygeln.

Händer, vader, rida med sätet (även kallat jucka) och vikthjälper i olika kombinationer är det man lärt sig ska signalera till hästen vad man vill. Efter att ha blivit introducerad i biomekanikens värld, börjat plugga anatomi och erhållit en förståelse för rörelseapparat, mekanik, kraftfördelning, koordination och balans hos både häst och människa så har jag insett hur förkastlig det där vanliga sättet att rida egentligen är. Det är när man inte kan och inte har ett tillräckligt utvecklat kritiskt tänkande som man gör som man blir tillsagd och så som det enligt tradition alltid gjorts. Utan att ifrågasätta. Det är inget underligt med det och så fungerar vi alla.

Efter två privatlektioner och en halv teoridag för Lindah Nilsson så har jag idag gått första steget i ett program av 7 olika steg för att utveckla sig själv som ryttare inom den klassiska dressyrkonsten. Allt gås igenom från grunden med full fokus på ryttaren, vilket allt som oftast glöms bort annars, dess koordinationsförmåga, känsel, bålstyrka och stabilitet. Som ryttare så är man endast ett störande moment på hästens rygg. Man stör balansen, man trycker lite här och lite där och man faller hit och dit samtidigt som man håller i tyglarna som naturligtvis följer med till viss del. I processen att bli en bra ryttare så måste man ha full koll på allt detta innan man ens kan börja fundera på att börja rida. Hästar är känsliga djur. Minsta lilla grej vi gör på ryggen känner de av, till och med en blick, en tåvicknig eller en snabb spänning av magmusklerna. Med tanke på hur mycket vi utsätter våra hästar för när vi utan full kontroll åker runt på dess rygg i skritt, trav och galopp så är det helt otroligt att de reagerar så starkt som de gör när man börjar sitsträna så som vi idag gjorde.

Jag har aldrig varit med om att Milton protesterat så mycket som idag och det enda jag gjorde var att sitta rakt uppåner med sittbenen  på ett och samma ställe i sadeln hela tiden och med sitsen parera för bålrotationen han gärna lägger sig till med i vänstervarv. Jag satt och blundade och kände efter med bägge händerna hängande samtidigt som Milton blev ledd av en annan tjej på kursen vid namn Anna. Han hoppade och studsade och försökte med alla medel plocka bort mig ur sadeln. Bara genom att sitta korrekt gjorde alltså att jag kom åt honom på ett vis som gjorde det jobbigt för honom att bara gå rakt fram på spåret och svänga i hörnen. Det var bara skritt idag. Inga tyglar togs utan vi bara satt och blundade och kände. Under det andra ridpasset på dagens kurs så kom det ett par frustningar, halsen längdes, han upphörde med sina protester, slutade titta på allt runtomkring, skakade på huvudet och vände blicken inåt. Man kunde se koncentrationen i hans ögon, det var helt otroligt vad mycket man såg på honom att han började ta till sig och acceptera dagens ridning. Vilken effekt! Då och då när vi gick där på fria tyglar så blev han tjock som en falukorv, vilket innebär att han börjar bära sig själv. Mot slutet behövde jag knappt parera något alls för bålrotation, trots att hästarna leddes i små små cirklar. Skillnaden mellan det första och andra ridpasset var så stor att känslorna fullkomligt bubblade inom mig efter ett par varv det andra passet. Jag fick kämpa för att hålla tårarna borta men kunde inte låta bli att le som ett fån när jag satt där och blundade på hästen i skritt. Jag måtte sett dum ut, men vad gör det. Hästen var mer lösgjord än han någonsin förr varit och defekten i steget var som bortblåst. Han tog ut stegen, vilade på steget, gick med lång hals och var helt fantastisk att sitta på! Lyckan över att ha funnit ett sätt att med små, enkla och fullkomligt logiska medel komma åt min skeva och stela häst gjorde att all föregående frustration blev som bortblåst. Förvirrad är jag fortfarande, men frustrationen är borta. När vi var klara och hoppat av så skrattade vi åt att både hästar och ryttare stod rakare och med mycket bättre hållning än innan. Till och med Milton ställde sig spontant med bägge bakhovarna parallellt. Detta gör han aldrig annars då höger bak gärna åker bak (och därmed sänker höger rygghalva som ger bålrotationen). Efter den här dagen säger jag bara WOW! och längtar som en idiot efter att få gå nästa steg i processen, nämligen den som handlar om koordination. Åter igen ryttartukt!

DSC_0493

Miltons lilla hage som han fick på kursgården 🙂

Copy of DSC_0490

En koncentrerad Milton och Anna som delade häst med mig idag.

1504130_10152485745764616_24727911_n

Var det någon som sa att lydnad är en färskvara? Det är nog dags att påminna Milton om hur livet fungerar nu igen. 40 minuter är INTE okej för en kuse som har åkt transport hela sitt liv och har full koll på hur det fungerar… Det var inte förrän när jag hotade med att ringa slakttransporten som han med viss tvekan klev på så vi kunde åka hem. :/