Byxmakardag

Hittar man inte det man vill ha på sig på stan så får man tillverka det själv. Åkte iväg till tygaffären i morse och plockade på mig lite stuvbitar. Hemma tillverkade jag ett mönster av tidningspapper lite på vinst och förlust, men se vad fint det blev till sist! Gissa vad jag ska ha med mig till Frankrike på torsdag? 😉

image

image

Postat med WordPress för Android

Min färgsprakande trädgård

I min framtida trädgård ska det finnas ett stort stånd med lavendel. Där ska också finnas en vilt klättrande brandgul krasse, en stor, yvig kaprifol, ett mustigt knippe djupröda pioner, en rad med iris som är blå, blodröd vallmo, blåklint, ringblommor, och mot fasaden en stor klängande ljust rosa ros. Och allt ska dofta så som om himmelriket stod runt hörnet. Fanns det en damm skulle den om sommaren täckas av gula och vita näckrosor. Precis som i Målarens trädgård.

Postat med WordPress för Android

Oannonserad dag

Idag har jag upplevt något intressant. För första gången på 7 år så har jag haft en födelsedag som inte annonserats på facebook, p.g.a. inaktiverat konto. Resultatet? Inte ett ljud från någon annan än den absolut närmsta familjen. Inga SMS, inga samtal, ingenting. Så, min dag blev verkligen min dag. Ingen annan verkar ta någon större notis om den, så jag antar jag får behålla den för mig själv, utan konkurrens. Så vad beror detta på? Antingen har jag inga kompisar, eller så innehar varenda en av dem ett fruktansvärt dåligt minne, eller så är vi dömda slavar under de sociala medierna. IRL, vad är det? Ingen blir väl lyckligare av ett samtal än en liten snabb notis i ett meddelandeflöde… Eller är det så att man inte existerar om man inte finns på fejan? Fuck it. Där visade det sig verkligen hur hjärndöda vi blir av den där smörjan, för så hemsk kan jag väl ändå inte vara att jag inte förtjänar ett enda litet grattis?

Men jag antar väl att detta som hänt är positivt. I omvärldens ögon är jag alltså fortfarande 27 år gammal. Fortsätt ignorera ett par år till så kan jag snart sluta panika över åldrandet.

Grattis på födelsedagen Jossan!

Incident

Jag drog axeln ur led i söndags. Ett sånt jäkla atiklimax. Och just precis nu, när energin är på topp och det finns så mycket att hitta på! Jag har planerat att ta MC-kort i sommar och vill därför ut och köra precis varje dag. Träna på balans och körtekniker för att bli riktigt bra. Nu kan jag inte göra något. Och axeln också, alla vet ju att ledskador tar så mycket längre tid att läka än annat plus att det finns risk att det aldrig blir som det var. I min värld just nu finns det i alla fall inget annat alternativ än att bli helt återställd, vilket också är just det jag satsar på till hundra procent.

Nästa helg har jag också planerat in att åka till Prästgård och hjälpa till, rida och leka med djuren. Hur det ska gå med en trasig axel vet jag inte, jag ställer mitt hopp till att jag ska bli frisk på en vecka. Även om jag ju vet att faller inte kommer bli så. Jag får helt enkelt vänta och se. Cykla och springa i skogen kan jag inte heller göra. Det är sååååå jäkla tråkigt!

Nå, hur gick det till då? Jo, det är lite pinsamt faktiskt, men jag får skylla på felkoppling i hjärnan efter en intensiv dag. Man ska helt enkelt inte ge sig på balans- och motorikkrävande aktiviteter efter en sådan dag. Jag tjatade på Johan om att jag ändå ville ut och köra lite MC på kvällen. Vi skulle ju bara ta min MC till den stora övningsparkeringen, sätta ut lite koner och träna på lite lågfart och svängar. Hur svårt kan det vara? Vi hade dagen innan inhandlat ett par fina övningskoner för att göra träningstillfällena så bra och effektiva som möjligt. Medan Johan placerade ut konerna skulle jag bara ta en liten uppvärmningssväng runt parkeringen, gasade upp lite och körde mot ett område med en ganska skarp sväng. Här har jag kört massa gånger innan och vet precis var gruset, brunnslocken och ojämnheterna ligger. Jag har fått lite rutin och mod och tänkte göra en ganska häftig inbromsning innan kurvan. Problemet var att jag försökte bromsa med kopplingshandtaget (felkoppling?). Att jag dessutom rationaliserat bort bakbromsen gjorde inte saken bättre. Svänga var jag ju tvungen att göra för framför mig var en asfaltskant och ett staket. När jag insåg mitt misstag så var det redan för sent och katastrofen var ett faktum. Jag tog i för okänsligt i den riktiga handbromsen, hjulet låste sig, motorcykeln studsade fram och vi gick omkull. Inte första gången jag får ett åbäke över mig, jag måste säga att det var värre den gången då 500 kg Milton mosade mitt högerben. På något jäkla vänster så lyckas jag fläka högeraxeln ur led, trots att det var den som faktiskt under hela tiden var längst från olyckan. Jag landade på mage med högerbenet långt in under MC:n. Efter att som vanligt känna av så kroppen sitter ihop så ålade jag mig ut från under maskinen, ställde mig upp och visade Johan att jag var okej. Axeln ploppade tillbaks direkt, men styrkan och stabiliteten var som bortblåst. Det fans inte en chans att jag kunde få upp motorcykeln själv. Johan kom till undsättning och hjälpte mig få upp cykeln. Några små skrap och en böjd växelspak blev resultatet, men den gick igång fint med en gång. Indoktrinerad som jag är så fanns det inget annat alternativ än att kasta sig upp på åbäket igen och visa både djuret (maskinen) och sig själv att man inte fegat ur. Jag ville ändå genomföra i alla fall en del av det vi kom hit för. Dock insåg jag rätt snabbt att axeln inte höll för några svängar och jag fick ge upp efter ett par försök.

Jo, jag upptäckte också ganska snabbt att vänstertummen var full av blod, så där fick jag visst ett litet skrapsår också. Vi tejpade ihop den på plats med hjälp av lite papper och eltejp. Men det är först när det händer sådant här som man inser hur jäkla nödvändigt det är med vettiga skydd. Jag som precis fått hem mitt nya skinnställ och använde det för kanske fjärde gången. Vilken tur!! Stället klarade sig utan större skador, några småskrap på några små ställen, men inget som syns direkt.

Det är väl bara att inse att man inte är ung och odödlig längre. Kroppen är inte elastisk som ett gummiband utan börjar faktiskt tendera att gå sönder när man provocerar den. Jäkla skit. Hur ska man då bli bäst? Om man inte kan provocera? 😛

Jag har i varje fall varit hos doktorn och röntgat, med gott resultat. Nu ska jag bara invänta lite smärtfrihet och sedan på ordination ta mig till sjukgymnast. Egentligen orkar jag inte med sådant och tycker mig klara av det precis lika bra själv, men så vet man nu att stöddighet knappast lett till något gott här i livet 😉

DSC_0077 (576x1024) DSC_0083 (576x1024) DSC_0137 (1024x576)

Är det inte astma så är det trasiga ledband….

Världens bästa husse

Jag och Johan sitter och surfar runt på varsin dator med TV:n gående på låg volym i bakgrunden. Jag tittar distraherat mot TV:n för att se vad som pågår på skärmen och ser att regissören porträtterat en välbeställd tjänsteman lidande av livsförakt, som för tillfället försöker finna bästa sättet att ta livet av sig. Han sitter i sin säng, stoppar in en pistol i munnen, ångrar sitt val av position, går in i duschen, ställer sig bakom en gardin och rullar till sist in sig i ett täcke. Jag vänder bort huvudet och stoppar in fingrarna i öronen fem gånger under tiden, i väntan på att det som ska ske ska ske. Jag mår illa. Jag vill inte se, men åter igen dras blicken mot TV:n för att se hur det går för den stackars mannen. Kanske han ångrar sig och låter livet vinna? Till slut reagerar jag spontant och byter under våldsamma och högljudda protester kanal. Två män sitter i ett mörkt rum. Stämningen är tryckt och någon är ute efter den ena mannen. Scenen byts och en kvinna skriker i skräck. Ett genomskärande skrik som går in i benmärgen. Jag vet inte vad som händer, jag vill inte veta. Jag blir upprörd. Varför vill man se sådant här? Ångest, panik, skräck, livsförakt. Hur kan folk anse sådant värdig fredagsunderhållning? Har människor ingen empati och ingen moral? Är kropparna felkopplade? Har vi stängt av våra sinnen och känslor så till den milda grad att vi njuter av att se andra människors lidande? För det är vad det handlar om. Är det inte dödande och torterande så är det psykiskt lidande. Är inte världen hemsk som den är? Det är SJUKT!

Nej, jag byter till hockeyn istället. Så underbart hjärndött och med lagom adrenalinpådrag. Extra trevligt att vi råkade vinna också 😉

När jag under kvällens händelse uttrycker mina åsikter och känslor inför Johan så vänder han sig om, tittar på mig med snälla och finurliga ögon och säger:
”Jag vet att du ska ha mens den här veckan så jag har laddat ner en barnvänlig film som passar dig perfekt. Pingvinerna från Madagaskar. Vi köper lite godis imorgon så tittar vi på den.”

Har jag sagt att han är världens bästa husse? 🙂 ❤

DSC_0318 (1024x680)

Efterlyser amazoner i MC-boken

Eftersom min plan är att ta MC-kort under sommaren så har jag beställt hem alla nödvändiga böcker som krävs för teorin. Däribland kommer en bok listigt kallad MC-boken. Den trillade i veckan in genom brevlådan, väl efterlängtad, och jag började genast sluka sida för sida. När man vill något och är jätteintresserad så går det av bara farten, plötsligt har man dragit igenom halva boken utan att man riktigt vet vad som hände. Nå, nu till saken som det här inlägget faktiskt skulle handla om:

Innehållet i boken består naturligtvis av en hel del demonstrationsbilder på MC-förare utförandes olika moment. Inget underligt med det. Med entusiasm bläddrade jag från sida till sida, tills jag kom till sidan 31, där kunde jag inte låta bli att i all glädje rynka lite på näsan. Här demonstreras med två tecknade bilder hur ett skinnställ vs. ett allvädersställ ser ut. En kvinna införd ett skinnställ och en man ett allvädersställ. Inget konstigt med det egentligen, men jag kunde inte låta bli att reagera på hur man valt att porträttera de olika individerna. Mannen i allvädersstället, händerna självsäkert i sidorna och bredbent. Kvinnan i skinnstället med ett litet sött leende, gåendes uppenbarligen vickade på både axlar och höfter med fötterna på en linje som på en catwalk. Jag kunde inte låta bli att må lite illa.

Jag bläddrade vidare och återfick snabbt min entusiasm medan jag läste om körställning, manövrering och kontroll. När jag kom fram till sidan 97, delen om körning med passagerare så blev jag faktiskt arg på riktigt. Här porträtteras den andra kvinnan i boken. Notera här att samtliga andra demonstrationsbilder bestått av män och deras hojar. Men här kommer alltså näst efter den lilla sexiga catwalktjejen i skinnstället på sidan 31, bokens andra kvinna. Men inte är hon någon fullfjädrad MC-förare inte, nej hon ska personifiera en passagerare. EN PASSAGERARE! Här blir man upphetsad för att det äntligen visas en individ man själv kan relatera till och så personifieras hon som en jäkla halvling, någon som inte får gasa, kränga och växla själv.

Jag brukar inte vara den som är den. Jag kan tycka stereotyper är jätteroligt att skämta om, men då ska det vara just på skämt. I en av STR utfärdad utbildningsbok hör inte sådant hemma, det känns väldigt malplacerat. Det hjälps liksom inte, hade det varit män rakt igenom hade jag nog inte haft något större att klaga på, men när man då och då stoppar in kvinnfolk enbart på platser där man enligt traditionen sagt att kvinnfolk ska vara så gör kontrasterna att det svider ordentligt i ögonen. Inte är det bra för självkänslan direkt.

Helst av allt hade jag velat se rejäla och duktiga kvinnor som man kan ha som förebilder i denna mansdominerade värld. Att även kvinnor kan kontrollera och njuta av vrålande monster till tvåhjuliga maskiner. Att även kvinnor kan vara skickliga, kunniga och astuffa.

DSC_0785 (576x1024)

Alltså, what??

DSC_0787 (576x1024)

Visa musklerna för fan, åk inte bara med!!

Note: Det finns faktiskt två bilder till med kvinnor innan sidan 97. Men dessa är diffusa bilder som inte har något med demonstration eller utbildningen att göra. En sittade brevid en man och en MC i gräset, iförd skinnställ och en suddig lite konstnärlig bild i grodperspektiv i samband med övergång till nytt kapitel. Not good enough!

Om blomnamn

Hur ”Blomstervandringar” av Harriet Hjorth från 1969:

”Nu tror jag man överdriver prästerskaps och klosterfolks insats då det gäller de gamla blomnamnen. Säkerligen uppkom många av dem ur ett fromt och innerligt behov hos forna tiders människor att omge sitt vardagsliv med religionens ljus. De fanns också en ömhet hos dem inför döda ting och levande blomster, som vi förlorat i vår maskinstyrda värld. Jag tror att de så kallade enkla och obildade människorna såg på livet med ett barns ögon, de hade förmågan att ge själ åt tingen, att se bilder och symboler snart sagt överallt. Gudomen kunde man inte skåda. Blommorna och träden fick bli dess synonymer och budbärare.”

Det är själen i världen vi måste återfinna. Själen i naturen, i varelserna och i oss. Först då kan vi förstå liv och död. Som det är nu drar vi fram som ett gäng blindstyren i en bulldozer, respekterande intet mer än oss själva. Knappt ens det. Varför talar inte politikerna om det?

Jag blev helt tagen av den här texten. Och av boken! Vilken historie- och kunskapsvandring och vilket fantastiskt språk!

Blomstervandringar

Fix

Det känns som det var några dagar sedan Sannehäst fick gå vidare. Tiden har gått så fort. Idag har jag i alla fall skrivit om Sannes sida här på bloggen, efter snart två månader. Jag antar att vissa saker måste sjunka in innan man kan göra det till verklighet. Min fina banner har jag också tagit bort. Har ingen direkt inspiration till några glada, fräsiga bilder på djur, så ni får hålla till godo med en tråkig grå bakgrund och en litet förvirrade text. Jag kommer nog ordna till något nytt längre fram under sommaren.

Och tänk. Det är snart sommar igen. Visst känns det lite overkligt? Sommar….

Distraktion vid läggdags

Det är underligt. Om man uppehåller sig regelbundet på en plats och samtidigt tar med sig massa känslor dit så kommer en del av känslorna färga av sig i miljön. När man då kommer till platsen nästa gång så kan man uppleva det man brukar känna, eller kände senast just precis på den här platsen. Det här problemet har jag gällande min säng. Eller vår dubbelsäng. Varje kväll går jag och lägger mig på precis samma ställe i sängen, med precis samma omgivande miljö som alltid. Allt är som vanligt, det är en stenhård rutin som ytterst sällan bryts. Det är en symbol för vardagen. Det här är en plats som får uppleva mycket. Här fullkomligt kokar det av känslor som under kvällarna fallit av mig och infekterat madrassen och lakanen. Det här kan bli en ganska jobbig upplevelse, beroende på var man befinner sig i livet. Har man under en tid mått lite halvkasst med ångestkänningar så kommer känslorna obönhörligen komma upp och förstärkas när läggdags annalkas. Sängen är en symbol för det konstanta, det som inte förändras, de i sten inskrivna rutinerna.

Jag ställer mig bredvid min säng, lyfter på täcket och betraktar lakanet där jag snart ska lägga mig. På precis samma plats som igår. Med precis samma liv som igår. Jag upplever alla de känslor jag haft, när jag alla andra kvällar gått och lagt mig, och som finns bevarade bland lakanen. Ångest, hopplöshet och misströstan.

Jag vill inte. Jag vill inte känna allt det där som finns bevarat i lakanen. Jag vill inte gå och lägga mig i denna gryta av kokande ångest. Jag löser det genom att göra som Pippi: lägga mig med fötterna på huvudkudden. Det kan låta banalt, men det fungerar faktiskt. Vissa nätter har jag och Johan fått byta plats, med samma resultat. Det gäller att bryta rutinen. Bryta mönstren och förvirra kropp och känslor. Först då kan jag få ro.

monster-under-bed (800x651)

Fast nu ska vi åka till MC-dagarna i Trollhättan, ha det mysigt och se om vi kan hitta något nytt ställ till mig. Har tröttnat lite på att åka runt i Johans morsas gamla illasittande ställ från 80-talet. Behöver något med bättre skydd i också 🙂

Viltolycka

Klumpen i halsen. Ilskan, oron, empatin. Förvåningen över människors oförmåga. Uppgivenheten. Rationaliteten. Verkligheten.

image

Nu skuttar lilla Bambi på de eviga ängarna tillsammans med Sannehäst, Milton och Chiara. Vad skulle du på vägen att göra? Vad skulle vägen ha att göra just där Bambi valde att skutta?

Tur var i alla fall att tre djurvänner till systrar satt 10 bilar bakom när Bambi blev påkörd. Hon fick ligga länge innan folk lyckats trockla sig förbi i motgående körfält och systrarna kunde komma fram, kliva ur bilen och se vad som stod på. Det är något galet med världen. När folk är slentrianmässigt rädda för små Bambisar. Små skadade Bambisar.

Vila i frid lilla vän. Hälsa mina älsklingar däruppe. ❤

Postat med WordPress för Android