Det svåraste med att ha hund

Som ni säkert vet så har jag filosoferat mycket över det där med uppfostring, träning och kommunikation med våra hundar. Ofta så sitter jag inte och tänker för filosoferandets skull utan plötsligt så tänds det liksom bara en lampa och går upp ett ljus för mig, oftast under ett samtal eller en chattsession. När jag för bara ett par minuter sedan plinkade ner ett glatt svar till en tjej på facebook så kom jag plötsligt på mig själv att den sista meningen jag skrev faktiskt var helt jäkla genialisk! Jag vet inte varifrån den kom, men det handlar väl om att formulera sina tankar så att man själv blir förvånad över hur stor slagkraft meningen hade.

Det är inte alls särskilt svårt att äga en hund. Man behöver ett kvitto och kanske något registreringsbevis för att vara helt säker men det är alltså inga problem för Kreti och Pleti att från godtycklig valpfabrik anskaffa sig en jycke. Dock är det inte alls lika enkelt att ha hund på så vis att man aktivt verkar för att skapa en harmonisk flock där alla flockmedlemmar, inklusive hunden, lever på lika (eller så lika det går) villkor. När man sitter och filosoferar om hunduppfostran, psykologi och kommunikation så är det väldigt lätt att fastna i fokuset på hunden då det är den man traditionellt jobbar emot. Det allra största ansvaret på kommunikationen ligger dock faktiskt på människan som håller i kopplet. Det är tur att våra hundar är så pass flexibla som de är, för annars hade vi aldrig kunnat ha dem under de förhållanden vi har idag. För att underlätta livet så mycket som möjligt för våra djur så ligger ansvaret på oss människor (som intelligentare varelser) att försöka förstå dem och så småningom börja tala med dem på deras språk. Vi borde alltså börja titta på oss själva i spegeln mer.

För ett tag sedan när jag satt och läste på nätet om hormonet serotonin så fick jag mig en redig aha-upplevelse när jag insåg hur lika alla varelser på jorden är. Oberoende av om vi är stora som ett nålsöga eller som en blåval, har 10 eller 2 ben, 100 eller ett öga så fungerar vi i grunden likadant. Serotonin som är ett hormon som reglerar aggression/dominans och depression/underkastelse utsöndras och påverkar en rundmask på precis samma vis som det påverkar en människa. Hormoner som just exempelvis serotonin är de som styr alla funktioner i kroppen som är tänkta att verka för varelsens överlevnad och fortplantning, både psykiskt och fysiskt. Grundförutsättningarna för alla varelser på jorden är precis likadana och den enda skillnaden hos de olika arterna är vissa egenskaper som utöver grundfunktionerna ger exempelvis oss människor förmåga till aktiva val, empati m.m. Dessa utökade funktioner ska vi naturligtvis använda för att visa storsinthet gent emot våra medvarelser på jorden.

Det finns så enormt mycket forskning på pedagogik och psykologi för barn som genomsyrar hela samhället både i hemmet och i skolorna. Jag är genom min mor uppfostrad och uppväxt enligt Maria Montessoris filosofier om inlärning och pedagogik samtidigt som jag fått en beskärd del av min far som varit kapten inom armén. Två vitt skilda världar kan man tycka men utifrån dessa grundförutsättningar och senare insamlade erfarenheter från värnplikt, möten med barn, vuxna och problemhundar så har jag efter mycket observerande, praktiserande och analyserande utvecklat mina filosofier.

Jag har någonstans läst att en hund kan uppnå en intelligens som hos ett 2-årigt barn. Fram tills den här mognadsgraden är uppnådd så måste dock hunden gå igenom alla stadier av fysisk mognad för att till slut bli en vuxen hund. Med tanke på hur otroligt lika vi fungerar i grunden så ligger det inte så långt ifrån att man skulle kunna påstå att en valp/unghund i princip genomgår samma faser i den fysiska mognaden som hos ett barn och en tonåring. En hund med en maximal mental utveckling som hos en 2-åring bör alltså i grunden fungera inte helt olikt ett barn.

Jag skrev för ett par år sedan en text (jag har publicerat texten HÄR) inspirerad av ett program jag sett på Kunskapskanalen. Programmet handlade om hur människans hjärna blir mer och mer oflexibel ju äldre hon blir och hon får därmed svårare och svårare att acceptera avvikelser från den inprogrammerade normen. Det svåraste med att ha hund tror jag alltså egentligen inte är själva kommunikationen, utan det är att för det första ta sig ur de där traditionella tankarna om hur kommunikationen med hundarna ska ske. Det finns tusentals olika läror i hundträning och minst lika många hundtränare som verkar för att förmedla sina egna övertygelser. Mycket sällan uppmuntrar hundtränare någon form av ifrågasättande och kritiskt tänkande utan man sväljer oftast vad folk säger med hull och hår. I princip all traditionell kommunikation med hundar så handlar det om att man ska lära hunden kommandon som den ska lyda. En hund kan enligt vissa studier lära sig ca 50-200 ord om man jobbar på bra. Betyder då detta att kommunikationen hund/människa inskränker sig till ynka 200 ord? Naturligtvis inte.  Hunden har ett otroligt innehållsrikt språk och kan för den som vill lyssna berätta långa historier. Nå, den kanske inte kan läsa upp några romaner i den bemärkelsen, men den är fullt kapabel till att förmedla känslor, sinnesstämning och intentioner. Det handlar bara om att lära sig lyssna. Sedan uppkommer nästa svårighet, att lära sig prata tillbaks med hunden på samma språk. Detta går naturligtvis att lära sig om man vill, men jag är övertygad om att det precis som med allt annat krävs ett visst mått av talang för att detta ska kunna bli riktigt bra.

Dock om man knyter samman trådarna vi i inlägget luskat fram och accepterar faktumet att en hund inte fungerar helt olikt ett barn så har man redan kommit en bra bit på väg mot utövandet av den här filosofin. Enda skillnaden är att en hund inte förstår var du säger utan att du måste lära dig att förmedla dig så att hunden förstår. Även här så kan man faktiskt använda ett språk som inte heller är särskilt olikt det som man använder i kommunikation med barn. Barn gör ju som bekant sällan som man säger, utan mest som man själv gör. Med barn behöver man alltså också kommunicera en hel del med sitt kroppsspråk. Sug på den ni!

Copy of DSC_0013

Resultatet av min hundfilosofi. Jag kan lova att Nikki här varken försöker ta över sängen eller ens klättra i flockhierarkin. Hon vill bara ha det lite mysigt med flocken!

Oflexibla vuxna hjärnor

Text inspirerad av ett program sänt på Kunskapskanalen i september 2011. Texten skrev jag 16/9 2011.

Våra hjärnor formas efter omgivningen samtidigt som omgivningen formas efter vårt agerande som i sin tur styrs av våra hjärnor. Människans hjärna utvecklas mer och under längre tid än andra arters vilket har stått till grund för vår framgång. Vi är den enda arten på jorden som påverkar vår omgivning i en större utsträckning.

När vi föds är hjärnan som ett tomt papper. Den är mycket formbar och omgivningen präntas med åren in och skapar en standard som människan refererar till i sitt agerande. Den unga hjärnans utformning styrs av den kultur omgivningen bjuder på. Hos vuxna har formbarheten hos hjärnan i princip förlorats helt. Barns hjärnor har mycket lättare att acceptera förändringar eller avvikelser från kulturen än vad en vuxens hjärna har.

Den har mycket svårare att acceptera abnormaliteter som står utanför den kultur som en gång stod till grund för sin hjärnas utformning. Man har en tendens att glömma och ignorera uppkommande avvikelser och problem. Ett exempel på våra hjärnors oförmåga att anpassa sig som vuxna är en förlust av någon nära. Den finns så starkt inpräntad i hjärnan att det är nästan omöjligt att acceptera eller vänja sig vid att människan inte längre finns.

Det finns alltså en trolig anledning till att klimatförhandlingarna går så trögt som de gör. Vi är inte uppfostrade att tro på ett sjukt jordklot. Vi är inte uppfostrade till att annamma energibesparing, återvinning och förnybar energi. Det är inte norm. En kulturell förändring tar väldigt lång tid och det ligger inte i människans natur att se alla problem som inte fanns där innan och ta tag i dem med stark hand. Vi ignorerar dem helst och detta är ett helt naturligt beteende som beror på att våra hjärnors förmåga att formas upphör när vi blir vuxna. Även om vi vet om problemen så är de inte tillräckligt konkreta för att vi ska tvingas förändra vårt levnadssätt. Vi vet, men vi ignorerar.

Demokrati kan ännu inte lösa klimatproblemen, för människan är fortfarande för primitiv. Någon måste bara bestämma att NU GÖR VI SÅ HÄR! End of story.

Uppdatering på Nikkis sår och Milton!

Jag har fått en förfrågan om att visa upp lite hur det ser ut i Miltons stall samt ge en liten presentation av de övriga hästarna så jag tänkte ta med kameran i veckan och sedan visa upp lite här på bloggen hur kusarna bor 🙂

Jag kan avslöja att Milton är i faggorna att få en medryttare också. En kompis vid namn Terese har varit med och ridit ett par gånger och ska nu få ta hand om honom någon dag i veckan framöver.

Copy of DSC_0003

I morse på det temporära sjukbordet 🙂

Copy of DSC_0010

Ett finfint omslag som matte ordnat efter att ha tvättat ordentligt med klorhexidinlösning och sedan smort in med aloekräm.

Copy of DSC_0016

Så här fint var det efter kvällstvätten när vi kom hem idag 🙂

Copy of DSC_0032

Sötnöten innan hon blev ikommenderad GT-tröjan 🙂

 

Schamponeringsbehandling!

Idag så ser utslagen mycket bättre ut än igår. Bulorna har gått ner till nästan hälften och det ser torrt och fint ut jämfört med igår. Det har bildats små skorpor där Nikki har kliat sig och det ser ut som om läkningen är på god väg. Idag hjälpte vi till lite genom en ordentlig schamponering med klorhexidin och efterföljande applicering av skyddande klorhexidinsårspray. Nu ligger hon i sin GT-tröja efter kamp om att förhindra ytterligare slick och kli 😛

Copy of DSC_0018

Löddervovven!

Copy of DSC_0014

Helt fruktansvärt är det faktiskt inte 🙂

Copy of DSC_0016

”Har det gått 10 minuter snart?”

Copy of DSC_0030

Så här ser utslagen ut idag, mycket bättre än igår!

Copy of DSC_0034

Myser i soffan efter handdukstorkningen

Copy of DSC_0033

Räserörat Nikki!

Knepiga utslag

Efter att Nikki blev getingstungen så hemskt för någon månad sedan så tyckte jag ändå att bulorna gick ner och läkte fint ganska snabbt. Dock började hon ju efter någon dag klia sig i flanken så att hon höll på att bli helt naken där och när man tittade så var det ju några små bulor som bildat sår där. Jag sydde upp hennes GT-tröja och med den på i någon vecka så hade såren läkt jättefint och hon kunde få gå naken igen. Dock så har hon nu de senaste dagarna börjat klia sig igen, inte på de gamla såren utan på ett nytt ställe precis bakom dessa på sidan av korset! Det ser nästan ut som något allergiskt utslag, eller om det är någon seglivad reaktion på några av getingsticken. Det har i alla fall börjat vara och äckla lite från såren hon kliat upp så nu får hon ha tröjan på sig igen. Idag rakade jag rent en bit runt klistället för att få en bättre blick över vad som försiggår och även för att kunna behandla effektivare. Jag har spritat och smort in med aloe vera och uppmjukande sårsalva, så nu gäller det väl bara att avvakta och se vad som händer.

Copy of DSC_0004

Här syns de gamla läkta såren i flanken till höger i bild. De nya ser ju jätteknepiga ut och jag undrar vart de kommer ifrån!

Copy of DSC_0012

Så nu får hon allt ha på sig GT-tröjan ett tag till!

Lindaträning

Igår var det dags igen. Den andra träningen för Linda Nilsson, den här gången med både en timmes lektion och påföljande 3 timmar teori. Jag var inte hemma förrän 22.30 på kvällen, nöjd och inte alls på sovhumör. Jag ville bara fortsätta med det vi gjort under dagen och verkligen traggla och lära mig allt nytt vi gått igenom. Somnade gjorde jag i alla fall, men jag vaknade 3 gånger under natten med sittben som snurrade runt och fullständigt tog över huvudet. När jag vaknade kl 9 av att Nikki ville ut så var det som om kroppen bara var helt avstängd. Jag var så fruktansvärt seg och vore det inte för att Nikki hotade med att både kissa och bajsa på parketten så hade jag nog legat kvar halva dagen. Jag minns ärligt inte sist som träning gav sådan effekt på min kropp. Det värsta är nog ändå rumpan! Efter en joggingrunda runt Safjället så var kroppen igång igen och stelheten försvunnen. Lite träningsvärk finns fortfarande att finna i skinkorna men är nu nere på mer normal nivå 🙂

Nå, tillbaks till gårdagens träning. Jag och Milton anlände till Stall Bönered en timma innan vår lektion skulle börja kl 15.30. Vi fick komma in på logen där Milton stod och smaskade på sitt hö medan vi väntade på vår tur. Lektionen på en timma bestod för oss mestadels av att rakrikta Milton som har stora problem med enorma snedheter, eller jag vet inte om han har problem med det men jag har det definitivt! Dessutom måste jag bli mer medveten om hur jag ska hjälpa upp dessa snedheter så inte jag själv blir sned på kuppen plus att arbete under snedhet med största sannolikhet leder till skador på hästen i det långa loppet. Jag fick jobba ordentligt med att från början komma ner i sadeln, hitta rörelsen och tvinga ner honom från passtaktig skritt till lugn och korrekt takt. Det är inte helt enkelt då man sitter och studsar och far runt på honom när han går så. Med lite övning i halt och igångsättning under kontroll av både bogar och bakdel så fick vi hyfsad ordning på skritten och jag kunde hitta den där lilla och stilla rörelsen med bägge sittbenen.

Ett av Miltons kroppsliga problem är att han skjuter ut höger bog och väldigt gärna trillar ut över den. Jag har kämpat som en idiot med att rama in den där högerbogen men det verkar inte hända särskilt mycket balansmässigt och muskulärt. Igår fick jag ett verktyg för att avhjälpa detta vilket fungerade riktigt bra! Jag ska placera mitt högra sittben längre fram närmre manken och genom det pressa in bogen och se till att hålla kvar det där även om han kommer kämpa med att plocka bort mig därifrån. Han lyckades flytta bort mig ganska lätt i början men allt eftersom började min kropp hitta tekniken och jag lyckades sitta kvar och störa honom så pass att effekten blev riktigt bra. Samtidigt ska jag placera det andra sittbenet längre bak, närmare ryggraden för att skyffla in vänster bak mer under honom eftersom han tenderar att tappa det både bakåt och utåt p.g.a. att han lutar sig på höger fram. Han är en framtung häst vilket resulterar i en hög huvudföring för att kunna hålla upp balansen och inte trilla framåt, allt hänger liksom ihop.

Ett annat problem är att han hela tiden vill skyffla över mig på den högra sidan av ryggen och detta är något som jag känt redan från början men inte riktigt vetat vad det beror på eller vad jag ska göra åt det. Saken är den att han roterar hela bålen med ryggrad och mage och allt och sänker alltså ner höger rygghalva samtidigt som magen pekar ut åt vänster. Åt detta fick jag också ett skitbra verktyg som går ut på att pressa ner vänster sittben och trycka undan buken med vänster lår, egentligen bara genom att lyfta vänster underben och låta benets tyngd vila med låret mot revbenen.

Sista delen av passet travade vi och jag fick här lära mig hur man böjer hästen utan att slita i tyglar och trycka ihjäl sig med skänklarna. Helt enkelt så handlar ALLT om sitsen! Sittben och lår. Rakriktning är en enormt stor del i Lindas träning då det faktiskt är få ställen på Jorden som man håller på att ställa och slita med tygeltag som i Sverige. En formning kan aldrig komma framifrån, den måste börja bakifrån och då kommer framdelen på köpet, så tyglarna ska egentligen endast verka för rakriktning.

Jättetack till Anna som agerade fotograf för dagen 🙂

DSC_0016

Sara och hennes fina varmblod red lektion innan oss

DSC_0026

Det ser inte så dramatiskt ut men det är av den här träningen som folk knappt kan gå dagen efter 😉

DSC_0025

Vädret såg lite hotfullt ut till och från men vi klarade oss riktigt bra 🙂

DSC_0027

Milton väntar på sin tur och ser inte överdrivet spänd ut.

DSC_0037

Linda visar hur jag ska göra

DSC_0039

Det var bara att släppa stigbyglarna, det är tillräckligt att hålla reda på utan dom 😛

DSC_0040

Linslusen Milton hade full koll på kamerakvinnan!

DSC_0042

Halt under bogkontroll

DSC_0044

Igångsättning med bog och bakdelskontroll

DSC_0048

Kolla minen, här är det koncentration till 110%. Att det ser förjävligt ut är tydligen inget att bry sig om, det blir bättre när koordinationen förbättras 😉

DSC_0051

Nu börjar han lugna ner sig och bli lite spak när han inser att han inte kommer undan mina sittben 😛

DSC_0057

En stor och snygg frieser stod på tur för lektion!

DSC_0074

Trav, och vilken trav sen! Den var bannemig inte att leka med. Här krävdes full kontentration och lite till för att inte flyga som en vante och samtidigt utöva de nya sitstrixen jag lärt mig 😀

DSC_0089

Trix med tyglarna för att undvika att ryttaren knäpper av i midjan.

DSC_0098

Åter igen koncentrationsminen nummer ett!

DSC_0106

Här fick Milton stå efter passet medan matte hade teorilektion!

DSC_0118

Snyggepållen!

DSC_0122

DSC_0145

Bästa kusen i staden 🙂

DSC_0157

Blä!

DSC_0164

Jag tror någon tyckte att tre äpplen var långt ifrån nog 😉

DSC_0210

Frieser och gårdsvärd på lektion 🙂

DSC_0213

Lite fint väder fick vi allt ändå 🙂

  Nu ska det planeras för nästa Lindaträning 😀

Dressyr-DM för ridtravare!

DSC_0093
Lika snabbt som den kom så var dagen över. Både matte och häst är trötta men helt sjukt nöjda! Kl 13 igår skulle första starten gå och klassen vi startade i ca 15:30, så strax innan 14 körde vi från Mölndal mot Hålta och stall Fandalay där tävlingen hölls. Vi skulle rida i klassen L:D1 som består av endast skritt och trav samt tillåten lättridning genom hela programmet. Det passar oss alldeles utmärkt eftersom galoppen inte är riktigt bra och kontrollerad än samt att nedsittning på Milton näst intill borde räknas som både djur- och ryttarplåger 😛 Det skumpar och studsar något djävulusiskt och kan inte vara bra varken för min eller hästens rygg. Även om vi utesluter galoppen så har vi ändå tillräckligt med saker att hålla reda på, så som rakriktning, att få till en bra avslappnad trav, hörnpasseringar, vägar, sits, vila på steget mm, så det är ändå inte en dans på rosor!

En sak som vi på senare tid faktiskt utvecklats enormt i är just galoppen och att kunna behålla lugnet efter en fattning. Innan så hetsade han upp sig så att det var i princip kört att träna på något annat efter en galoppfattning, så jag galopperade bara i slutet på passen. Nu blir han bara lite sådär lagom pigg vilket är helt perfekt eftersom jag nu kan använda mig av galoppen i uppvärmningssyfte. Galoppen är helt outstanding i detta syfte och smörjer igenom honom helt fantastiskt och ger en helt grym trav om man sedan jobbar en stund med att få ner takten till en lugn och bra nivå. Så precis så här gjorde vi på framridningen igår vilket gav mig precis de effekter jag hoppats på. Inne på tävlingsbanan sedan så tänkte jag på att släppa formen lite och fokusera mer på mig som ryttare med en korrekt och lugn sits med konstant tryck i bägge stigbyglarna, trots lättridning samt att hålla reda på hästens bogar så han inte vinglar för mycket. Koncentrerar man på detta så brukar formen komma av sig själv sedan. Själva ritten blev jag jättenöjd med, jag fick till en riktigt fin trav och Milton höll sig i skinnet hela programmet. Han trängde lite till höger ett par gånger och där var jag väl själv lite ofokuserad och parerade inte upp i tid och övergångarna från halt till trav var under all kritik med huvudet i skyn och bogen till höger i efterkommande sväng, men vi räddade upp det efter ett par steg ändå! I övrigt är jag skitnöjd och Milton blev helt överöst av klappar på väg ut efter sista hälsningen.

Nu var det ju bara egentligen det värsta kvar, prisutdelningen. Jag hade ju ingen aning om hur det hade gått förutom att det kändes som att vi gjort bra ifrån oss med tanke på våra förutsättningar. Vi red in i ridhuset alla 8 ekipage som medverkat i klassen och det började. 2 deltagarrosetter plockades fram och mina tankar började snurra: ”shit, jag hoppas dom inte är mina, jag hoppas jag fick över 60%!”. Två andra ekipage mottog priserna och sedan började resten delas ut..  6:e pris… 5:e pris… 4:e pris.. Shit! tänkte jag, nu får vi väl en till gul rosett med oss hem! Men nej, inte heller den gula rosetten gick till Milton denna gång. Mina ögon blev större och större och nu var det alltså bara 2:an och distriktsmästaren kvar att koras. Jag tror att det blev härdsmälta i mitt huvud när tvåan ropades upp och det inte var jag och Milton. Herrejävlar, vi har vunnit klassen och blivit distriktsmästare!!! Jag blev så glad att jag närapå fällde en tår och Milton fick så mycket kramar och klappar att han nog undrade vad som var så duktigt med att stå stilla på fyra fötter mitt i ridhuset där vi stod. Jag visste helt enkelt inte riktigt vart jag skulle ta vägen.

DSC_0001

Happ, bara att lasta på andra sidan, här har Milton lyckats trampa sönder lemmen.

DSC_0003

😦

DSC_0009

I hagen, lerig och glad, innan vår resa

DSC_0013

Bus med lillvovvan i hagen hanns det med också 🙂

DSC_0020

Nikkibus!

DSC_0034

Färdigpackat! Nu är det bara hästen kvar 🙂

DSC_0053

Fast innan vi åker måste det hinnas med lite agility med vovven 🙂

DSC_0055

Hopp!

DSC_0061

Flying dog!

DSC_0072

Det var en hel del deltagare med på detta DM!

DSC_0076

Urlastad och på ge!

DSC_0077

Nöjd häst?

DSC_0083

Efter ritten fick Milton en belöningsmorot från en nöjd men fortfarande ovetande matte 🙂

DSC_0100

DSC_0091

Min distriktsmästarhäst! 😀

DSC_0002

Här blottar jag mig för allmänheten. Dagens bedömningsprotokoll 🙂

Laddar inför dressyr-DM

Helt plötsligt är det dags för DM i dressyr för ridtravare. Jag förstår inte riktigt vart dagarna tagit vägen, jag blev mest överrumplad över att det plötsligt är dagen innan jag ska lasta häst och åka iväg och rida ett L:D1 i ridtravarförbundets regi. Jag åker själv den här gången vilket så klart blir lite meckigt, men det ska nog lösa sig ändå. Programmet har jag läst igenom två gånger och hoppas jag kommer komma ihåg det imorgon. Det ska nog gå bra, det är inget jättekomplicerat program. Det gäller bara att Miltons dagsform är på topp och att jag kan få till en bra uppvärmning och känsla imorgon. Någon dressyr med trav har jag inte ridit på jättelänge, men i förrgår på hoppträningen fick vi till en hyfsad känsla ändå så det är väl bara att försöka leta upp den igen till morgondagen!

Det är hela 24 starter på hela DM:et, vilket är riktigt kul. Lite fler än förra året. Förra året kom vi 3:a av 3 (61,7%) i L:D-klassen, så nu satsar vi på en i alla fall högre procent. Det är min dressyrtränare Helén Djupfeldt som dömer vilket är kul eftersom jag vet lite hur hon tänker och vad hon tittar på. Så, nu kör vi hårt imorgon!

IMG_9647

För ett år sedan kom vi hem med vår första gula rosett! Fler skulle det bli därefter 😉

Kuse + skog = svamp

Idag var en sån där extradag på jobbet som ger en glimt av hur det kan vara att ha ett normalt jobb med normala tider. Riktigt skönt faktiskt och det helt fantastiska vädret gjorde ju inte saken värre. En stund efter lunch så drog jag in till stan, mötte upp en tjej jag avtalat tid med och köpte ett par broddade hovboots till Miltons bakfötter. Nu är han fullkittad till vintern, jag ska bara montera broddarna på bootsen för framfötterna också så är vi redo för den där förbannade isgatan! Sedan åkte jag och hämtade Nikki tidigt från dagis och gissa vem som blev überglad för det? Vi åkte hem, bytte om och drog till stallet. Där gjorde jag i ordning för natten, kastade ner hö från loftet, tog in Milton, borstade och klädde honom i väl synlig varselkrud. Det gäller att synas nu när gubbarna springer runt med puffror i skogen! Vi tog en rejäl runda på ca 1,5 timme Milton, Nikki och jag. På vägen hem skymtade jag något glimmande i löven inne i snåren och jag tänkte att det där måste jag undersöka. Sagt och gjort så hoppade jag av, tvingade den stackars hästen över diket, in i slyt och fann där de allra godaste kantarellerna! Milton stod och kalasade på de löv som var kvar på grenarna medan jag hittade fler och fler kantareller under lövtäcket på marken.

Copy of DSC_0003

Godbitar!

Copy of DSC_0005

Se sicken skönhet!

Copy of DSC_0007

Uppskurna för optimal torkning 🙂

Flygplan, reflexdags och mer svamp!

Idag var det en sån där superbra dag på jobbet. Kan ha och göra med att den istället för att spenderas i en bunker bestod av gött häng med frivilliga flygkåren samt en tur i ett av deras plan. Det är alltid bra att se hur det ser ut på andra sidan och extra trevligt när andra sidan består av ett gäng goa gubbar och deras flygplan!

Copy of bild(3)

Var det någon som sa att jag såg ut som om jag kom direkt ur Top Gun…? 😉

Copy of bild(2)

Kollegor på språng!

Efter jobbet idag så hade jag faktiskt tid med Milton, mer än bara mocka och snabbt dra hemåt. Så jag klädde upp honom allt vad jag orkade och styrde kosan ut mot skogen. Jag träffade på en tant för någon vecka sedan som har ett gäng  hästar en bit upp längs skogsvägen och jag passade då på att höra mig för lite om några nya och bra rundor. Det finns ju verkligen hur mycket stigar som helst där uppe, det gäller bara att hitta vilka man ska ta! Hon erbjöd sig att samma eftermiddag rida en runda som jag undrat efter och märka ut den med färg så jag senare kunde följa spåren. Jag blev naturligtvis jätteglad och tackade stort. Idag provade jag den här nya ridvägen och red efter hennes markeringar. Det visade sig vara en hur fin och bra runda som helst som även var lite längre och tog ca 1,5 timma. På vägen hem så skymtade jag plötsligt något guldglimmande ett par meter in bakom träden vid sidan av vägen. Jag red ett par steg förbi men tänkte sedan att ”nää, jag kan fan inte lämna dessa åt sitt öde!”. Så in i snåren bar det med häst och allt och de allra finaste kantarellerna plockades. Ett par meter bort hittade jag ett par till, men nu började jag ju inse att det snart skulle bli problem. Jag hade varken fickor eller påsar med mig, så här gällde det att vara finurlig. Jag funderade på att klä av mig tröjan och använda som påse (som jag gjort innan för ett par år sedan) men tänkte sedan att det skulle bli förfärligt kallt att gå hem naken resten av vägen, plus att jag säkerligen skulle framkalla minst en bilolycka på bilvägen sista biten hem. Så jag bredde ut min reflexväst, la svampen däri och gjorde ett knyte av allt. Sedan traskade vi hemåt, nöjda och glada 🙂

DSC_0006

Skogens guld i min hemmagjorda påse.

DSC_0018

Så här fina var vi idag! Väldigt nöjd är jag med ridbyxorna för dagen 😉

DSC_0024

Snyggehästen!

DSC_0037

Glader 🙂

DSC_0042

Ruskprick?

DSC_0053

Fina hästepållen 🙂

DSC_0065

En fin måne dök upp i trädtopparna när Milton var ombytt, matad och nattad 🙂