Terminator-Jossan

Jag HATAR det där konstanta jävla behovet av att bevisa något. Känslan av hävdelsebehov. Har jag ens något att bevisa? För vem? Jag tror egentligen inte det är något som märks utåt, men det pågår ett helt jävla krig. Här inne i mitt bröst och i min hjärna. Som vanligt så är kampen i full gång, hela tiden. Jag känner mig som en Terminator när jag vandrar genom världen. I mitt synfält ser jag sociala och strukturella värderingar och hot. Framför allt hot mot mig själv. Jag sätter poäng på händelser och konversationer och bedömer människors beteende emot mig. I synfältet finns gröna, röda och gula markeringar och siffror. De gula är möjligheter och de gröna är fritt fram. De röda är hot. Där är jag inte välkommen. Kanske är det inte så i verkligheten, men enligt mina algoritmer så har inputen av de omgivandes beteenden (eller ickebeteenden) omräknats och tolkats som avfärdande gent emot mig. Oftast är markeringarna gula, men de röda förekommer. De är oftast fler än de gröna.

Jag är som en plastbit flytande på det stora världshavet. Omgivet av tusentals vågor, harmoniserande, interfererande och interagerande. Själv flyter jag bara omkring utan att hitta en fast förankringspunkt, eller en grön markering. Ingen ser mig och ingen attraheras av min existens. Som en isolerad partikel befalld av kaosteorin. I värsta fall blir man ofrivilligt svald av en mindre begåvad fågel och råkar i samma veva hamna i fel strupe och kväva gynnaren.

Jag är livrädd. Ibland finner jag en fast punkt och greppar den snabbt innan den försvinner. Jag försöker febrilt hålla den kvar, men kämpar samtidigt med att inte verka allt för angelägen. Jag kan ju skrämma bort folk. Förr eller senare måste punkten släppas och då kommer rädslan som ett brev på posten. Tänk om den gröna markeringen inte dyker upp nästa gång? Det är det enda som spelar någon roll. Vilken färg som dyker upp.

Nej, jag är inte mentalt störd. Jag är bara mindre socialt begåvad med ett mycket livligt intellekt.

Annonser