Metamorfosen

Jag genomgår en ridutbildning som fokuserar på att skapa den perfekta sitsen så att man sedan ska kunna inverka på hästen på bästa möjliga vis. Detta har jag hållit på med i 1,5 år nu och än är det en del arbete kvar. Det är en process, alltså inget man får till på ett pass eller ens tio pass. Det är nämligen så att vi kvinnor inte direkt föds med förutsättningarna till den perfekta sitsen, utan vi måste arbeta som tusan för att våra kroppar ska forma om sig till detta. För ja, det krävs en hel del förändring och omarbetning av vinklar, muskler, ligament…. Det gör ont då och då under utbildningens gång, men då vet man också att det händer saker.

Nyligen har man kommit underfund med att det ibland kan vara mer legitimt att benämna kroppens muskler som en enda stor muskel. Anledningen är att alla muskler sitter ihop med bindväv kallad faschia. Minsta lilla muskelrörelse du utför i ena änden på kroppen kommer dra lite i faschian runt den muskeln och fortplanta det lilla draget ut i kroppens nät av faschior. Det är enkelt. Drar du i ett rep så kommer det obönhörligen bli ett ryck i andra ändan. Just av den anledningen KAN man inte ändra på alla detaljer i en sits samtidigt, utan man måste börja i en ände, få ordning på musklerna och ligamenten där och sedan ta sig vidare genom kroppen, ett steg i taget. Detta resulterar i att det under tidens gång kommer spreta lite kroppsdelar hit och dit medan man kämpar med den delen som fokuset är på just för tillfället. Man lär sig rätt snabbt att ignorera dessa spretande kroppsdelar, hur jävligt det än ser ut, för man lär sig också att det faller på plats när kroppen är redo för det. Detta är också anledningen till att man börjar med bäckenet och sedan rör sig utåt extremiteterna. Att koordinera en fot innan man har ett koordinerat bäcken säger sig självt att det inte kommer fungera alls. Man måste acceptera att resan inte är vacker, men också att slutmålet är så mycket bättre än något annat.

Just nu är jag i sluttampen på arbetet att komma ner i sadeln och få den där efterlängtade sitsen. Enligt utsago kommer det bli smärtsamt. Jag välkomnar smärtan och jobbar allt vad jag orkar för att framkalla effekt men den här gången är det inte lika enkelt som innan. Nu kan man inte forcera fram något, det går inte med vilja eller muskelkraft. Nu måste jag slappna av och vänta. Det är inte riktigt min grej. Jag vill att det ska hända saker NU! Och andningsövningarna jag fått går sådär bra när det tjuter och piper i luftrören så fort jag försöker ta ett djupt andetag. Jag behöver verkligen gå kursen om mental coaching. Fokus, slappna av, låt kroppen göra jobbet utan att hjärnan styr. Jag vet att jag kan, jag måste bara tillåta min kropp bestämma. Nå, nu är vi igång i alla fall och visst känner jag lite ömhet i ländryggen vilket jag tolkar som ett gott tecken.

No pain no gain!

DSC_0010 (1280x720)

 

Filurdag och cirkushästen Sanne

Idag har jag haft den stora äran att rasta av Hannas underbara halvblod Filur. Filur är precis som han heter, han är en mycket speciell häst och hade säkerligen fått gå i särskola om han var människa. Inte på samma vis som Sanne, utan ganska precis tvärt om. Sannehäst skulle ha varit en sån där som inte kunde sitta stilla en sekund och hitta på nya hyss hela tiden. En riktig ADHD-häst. Filur däremot är en sådan där som gärna umgås, fast kanske lite på sin egen kant. Han är snäll mot alla, men alla kanske inte är lika snälla tillbaks. Han går hellre på släktkalas än på kompisfester men har en bästis som han umgås med hela tiden och kan busa järnet med. Men i övrigt förstår han inte riktigt hur man gör när man träffar andra människor och blir liksom lite ”off” när folk försöker vara prata med honom. Man kanske skulle kunna säga att han har lite ADD? Blir någon arg på Filur så blir han ännu mer svåråtkomlig, så det är liksom bara att prata snällt och vänta ut honom. Filur hade kanske inte blivit civilekonom om han var människa, men en alldeles förträfflig kommunanställd. Att lära sig nya saker kan ta tid, men när det väl ploppar dit så är det som om han aldrig gjort annat. Man måste verkligen umgås med Filur på Filurs vis, för annars får man liksom aldrig lära känna honom. Han väljer sina kompisar med omsorg.

Ja, Filur är allt speciell, men det är också det som gör honom så charmig. Hanna går samma onlinekurs för Lindah som jag gör och lille Filur får så snällt agera försöksdjur när hon ska träna på lektionerna. Detta har resulterat i att Filur sedan i förrgår erhållit en sådan träningsvärk i hållningsmuskulaturen att stackaren stapplar runt som en åldring i hagen. Så mitt jobb idag var att få lite snurr på blodomloppet och se till så de stackars ömma musklerna blev lite gymnastiserade. Det blev lite skritt och trav med lång hals och även ett par varv med uppmjukande galopp. Jag kan säga att det är stor skillnad på denna kuse sedan jag red honom för Lindah i början på Januari, och ännu större sedan jag red honom första gången i våras!

 

Senare på dagen var det dags för Sannehäst att få sin motion. Det blev en tur i snön med lite galopp i skogen. Sannehäst tyckte matte var hemskt tråkig som inte tolererade vilken hastighet som helst på de smala, slingrande skogsstigarna. Vadå skymning och potentiellt halt? Sannehäst har full koll! Hon visade med stor entusiasm hur man galopperar på stället med ett fantastiskt schwung och förstod inte alls varför man inte fick springa ikapp löparen som sprang förbi oss på hemvägen. Turen medförde mer än en tappad stigbygel å mattes vägnar, men förlöpte och avslutades med bägge deltagarna på rätt köl.

Väl tillbaks i stallet kläddes Sannehäst av och släpptes sedan lös i paddocken. Matte tänkte att knäpphästen kunde behöva springa av sig lite, men ack så fel man kunde ha. Det slutade med lite rofylld löslongering med en alldeles fantastiskt nöjd Sannehäst som tyckte detta var det bästa matte hittat på på länge. Kanske det skulle bli cirkushäst av Sannehäst? 😛

Snögöra :)

Lunchen igår inmundigades vid Rävekärrs långevatten. Jag älskar en snötäckt skog och måste bara utnyttja dessa få dagar vi faktiskt har snö här i Götet. Jag måste säga att vi lyckats rätt bra den här vintern då vi varit ute och ätit lunch (varm choklad och ostmackor) fyra gånger och grillat korv som middag en gång. Alla så klart vid någon av Mölndals bergssjöar. En frukost har vi även avverkat och den när den allra första snön hade fallit och jag vaknade som ett lyckligt barn till plogbiles skrapande.

Igår äntrade vi ridhuset igen. Häst pigg och spänd, lite som det brukar kunna vara då och då, men så lyckades vi bli ensamma i ridhuset. Det var skritt som gällde, som vanligt på ridbanan nu för tiden. Faktiskt lyckades jag få rätt bra kontroll på henne och jag lyckades även själv fokusera hyfsat och gjorde upp en liten osynlig bana i ridhussanden. Den här skrittade vi runt i en stund, vilade lite på långa tyglar när kusen varit duktig och sedan lite hård skritt på ”banan” igen. Jag måste säga att jag är nöjd, även om det inte var full kontakt hela tiden så fick jag stundom igenom det jag ville. En sak jag noterade var också att Sannehäst numer faktiskt vinglar mycket mindre, även när hon får gå och lunka av sig själv. Tidigare har hon sicksackat fram så att man närapå blivit sjösjuk där uppe. Hon har erhållit en himla fin balans och de tillfällena man lyckas sticka in kontakten och rodda fram henne med rumpan så skrittar hon som vilken välbalanserad dressyrhäst som helst.

Mot slutet på passet fick dock djävulen på min vänstra axel lite väl mycket att säga till om och jag provade fatta galopp ett par gånger. Det gick ju så bra i skogen dagen innan så det kanske fungerar idag med? Dumt att ens tro något sådant. Jag satt på halsen en gång och de sprången var inte nådiga. Efter tre försök i bägge varven gav jag upp och skrittade av henne. Jag väljer att minnas det positiva från passet, d.v.s. att vi ändå fick till kontakten hyfsat i skritten.

Idag har jag, Johan och våra föräldrar besökt båtmässan, ett obligatoriskt årligt event för nautikintresserade människor som oss. Jag kan ärligt säga att jag sedan i somras gått runt och längtat efter båtmässan. Det är något speciellt med den, den liksom viskar i ens öra att våren snart är här. Och så suger det ju något enormt i seglingstarmen när man ser alla små extrema spjutsnabba jollar. Jag vill! 😀

DSC_0008 (680x1024)

Husse och vovve på tur 🙂

DSC_0015 (1024x680)

Med bestämda steg mot lunchen 🙂

DSC_0022 (1024x680)

Full rulle!

DSC_0092 (1024x680)

Isbelagd sjö och varm choklad. Kan det bli bättre? 🙂

DSC_0101 (1024x680)

Det är inte bara husse och matte som får godsaker ute.

DSC_0102 (1024x680)

Johan smörar 😉

DSC_0106 (1024x680)

2/3 av flocken 🙂

DSC_0138 - Copy (1024x681)

Matte och Nikki

DSC_0147 (1024x680)

En mössa måste man ha att värma öronen med när det är kallt 🙂

DSC_0123 (1024x680)

😉

DSC_0260 (1024x576)

En lång underbar skogstur i snön :

 

WTF?!

Med en välkoordinerad hand får man en välskolad hästmun som inte kräver mer än ett nackstycke att hänga upp bettet i. Med en okoordinerad hand får man en orolig hästmun som inte trivs. Det åtgärdar man med att bestraffa hästen för ryttarens egen oförmåga och snöra ihop hästakäften så den INTE KAN klaga och visa hur jävla illa man egentligen rider.

Hur fan kan man med gott samvete snöra ihop hästen på detta vis? Nog fan för att ”alla” gör det, men har folk fel på ögonen? Hur jävla skönt kan det vara? Lär er rida för fan och sluta plåga era hästar. BASTA!

10176268_10152978626241826_106779021778429735_n

Upp och ner

Sannehäst är som en helt annan häst idag än hon var för 8 månader sedan. Hon har landat på jorden, hon har fått muskler, hon har blivit smärt (eller mindre fet) och har i många fall fått ett helt annat lugn i blicken. Hon har på många plan blivit en riktigt trevlig häst. Vår relation fungerar bra för det mesta och jag har mer eller mindre lyckats komma innanför skinnet på henne när vi bägge står på marken. Då älskar jag den här hästen.

Så sitter jag upp på henne. Plötsligt förflyttas det från början lite vacklande fokuset någon helt annan stans. Sannehäst kan själv. Då och då finner vi varandra och jag lyckas koppla in kontakten. Då går det så jäkla bra. Men blixtsnabbt faller hon bort från mig igen, efter allt mellan tre sekunder till fem minuter. Då är hon borta och jag kommer inte åt henne på något vis. Hennes fokus är någon helt annan stans och det är så intensivt. Sannehäst är en väldigt intensiv häst, på alla plan. Allt hon ger sig in på är på 110%, det jobbiga är att största delen av detta fokus befinner sig bortanför ryttaren. Då är det 110% på något annat. Hon är en spanare.

Igår skrittade vi runt i ridhuset i 30 minuter. På den tiden lyckades jag få till 5 steg så som jag ville. Innan dess var det nära att jag flög av vid ett tillfälle då hon fick ett spel. Men, det blev ingen sandmiddag för mig den gången. Jag blir så modfälld när det händer. Så ledsen. Hon har ju gjort en fantastisk förvandling, men när det gäller dumheterna under ryttare så har det inte hänt ett skit. Det är av den anledningen jag både gått igenom hennes rörelseapparat och röntgat. Men hästen anses kärnfrisk. Jag känner mig brainfucked.

Som ett litet plåster på såren så ser jag ju vad min ridning gör med henne. Trots ett pissigt pass som igår så ställer hon sig oftare parallellt med fram och bakbenen, vilket betyder att rakriktningsarbetet faktiskt gett resultat. Hon har blivit längre och högre, hennes hals har blivit vackert musklad och ryggen är nu också väl utfylld av muskler. Det händer saker under allt det där våldsamma. Det är viktigt att försöka se det.

Men jag kan inte låta bli att undra varför det blivit så här. Vad har Sannehäst varit med om innan hon kom till Sverige? Jag blir så ledsen när jag tänker på det.

DSC_0083 (1024x680)

Om rakriktning

”Om hästen ska kunna arbeta liksidigt måste ryttaren först korrigera sin sits, annars är det omöjligt att uppnå rakriktning.”

Att beskriva en sådan process i en enda mening måtte vara snudd på tjänstefel. Visst är det korrekt, men folk fattar i allmänhet inte hur otroligt mycket jobb det ligger i en sådan mening. Att rakrikta sig själv gör man inte på en lektion och inte ens på ett år! Det tar tid, det är smärtsamt och det kräver att det händer mycket i kroppen.

Så de som tror man kan uppnå rakriktning på en häst genom att dra lite där, trycka lite där och sitta lite där… välkommen till verkligheten. Det är inte rakriktning ni håller på med. Lär er sitta rakt över hästen utan att störa den så kan ni komma till rakriktningsarbetet med hästen sedan. Men fram tills dess, lägg arbetet på er själva 😉

DSC_0048

Min första lektion i rakriktningsarbetet. Inte är det vackert och inte är det lätt och ont hade jag efteråt, men det är en del av processen. Ont har jag fortfarande till och från när jag finner nya svagheter och spännpunkter. Men, smärta är svaghet som lämnar kroppen och under dessa 1,5 åren har jag blivit starkare, smidigare och lärt mig koordinera mitt bäcken. Än är det mycket arbete kvar, men jag är definitivt på väg!

 

Vadå logisk ridning?

Jag blir alltid lite ställd när folk frågar mig vad jag tränar med min häst. Tja, jag tränar för det mesta dressyr, fast inte sån dressyr som folk i allmänhet kallar dressyr, utan logisk dressyr. Ibland drar jag till med klassisk dressyr, men får ändå känslan av att folk inte riktigt förstår vad man menar. Man får frågan om det är akademiskt jag menar, men då reser sig nackhåren och jag ångrar lite att jag inte bara sa att vi mest skogsmullade. Om ändå människan verkar intresserad så försöker jag mig på en förklaring som låter typ så här: Jo, det handlar mycket om att sluta störa hästen och lära sig kommunicera med den på ett för hästkroppen förståeligt sätt. Man rider för en hållbar häst med hästens hälsosamma biomekanik som gränsvärden. Jag drar också till med att det behöver ändras väldigt mycket i kroppen och att det gör ont. Helt plötsligt finns en full förståelse i människans blick, för det är ju precis så som även hen tränar och typ alla andra på anläggningen också. Men nej, det är inte alls vanlig dressyr jag menar, utan mer… logiskt, på hästens villkor. Här är hjälpmedel som hjälptyglar, stångbett och sporrar absolut förbjudet då det rent fysikaliskt ger effekter som man inte vill ha. Men där slutar jag och börjar prata om det vackra vädret istället. Det går inte att gå vidare i förklaringen utan att samtidigt oavsiktligt kränka människan mitt emot.

Det är också svårt att propagera för hur fantastiskt något är när folk bara har sett en skritta runt på halvlånga tyglar i över ett år. De ser inte vad som pågår och framför allt ser de inte att min häst, trots att hon går med nosen framför lod, faktiskt bär sig bäst av alla hästar på ridbanan. Ändå har jag inte tagit ett enda ställande tygeltag, jag har inte drivit en sekund och jag har knappt något i tygeln alls. Men jag skrittar ju bara, och långsamt går det.

Det ser inte så flashigt ut de första åren, men det ska det inte heller. Det är i detta hetsiga samhälle allt ska gå så fruktansvärt fort och på ridbanorna finns inga undantag. Inget får ta tid och då blir allt så väldigt ytligt. Man förlorar grunderna och och resultatet blir obönhörligen tygelridning. Jag har sett få ryttare det senaste året som inte på något vis sågat i en hästmun. Vardan denna fokus på halsen och huvudets position? Den spelar absolut ingen roll, för det är i övriga hästkroppen formen finns. Huvudets position är endast ett SYMPTOM på hur övriga kroppen går och du kan aldrig påverka kroppen positivt genom att ta i en tygel. Det går åt ena hållet men inte det andra. Om 10 år med hård och målinriktad träning kanske jag kan rida så där flashigt som är så eftertraktat. Men då helt utan att på något vis tvinga hästens huvud i position. Troligtvis kommer där finnas en fin nackkrök, men den kommer finnas där helt av sig själv, för att vi med hjälp av min rumpa under låg tid byggt fram den. Tygeln kommer bara finnas som inramning, utan tvång.

En liten parentes efter allt detta halssnack bara. Halsen är ju egentligen bara en förlängning av ryggkotpelaren. Den är  en del av hela kotpelaren, så för att det ska hända grejer med halsen behöver det först hända grejer i den mer styva delen av kotpelaren, och då framför allt den som sitter fast i bäckenet. Det som är så fantastiskt är att halsen är så flexibel att den kommer av sig själv, det gör inte resten av kotpelaren. Det måste man jobba för. Frågan är då varför folk sliter sig (och sina hästar) sönder och samman för att få hals och huvud dit man vill? För mig är det helt ologiskt. Och idiotiskt.

Vad fan, det var inte mening att detta skulle bli ett halsinlägg, men jag blir så upprörd när jag ser alla stackars hästar med mjölksyra i splenius, rhomobideus etc. med resultatet kramp i manken och sänkning av denna gent emot bogbladen. Det är då många hästar får den där gropen framför manken. Grop = felaktigt påtvingad ”form”, det har alltså inget med täcken att göra. Även välridna hästar går med täcke, det kan jag lova.

En till tanke är att den här halsspänningen måste hålla tillbaks bogbladets rörelse genom serratus ventralis cervicis… Effekten här torde vara sämre bensprattel fram. En parentes bara. 😛

Skritt

Lite sämre bild, men tagen från en film. Den här halsen är resultatet av ett sjujäklars rövarbete! Inte en enda knix har gjorts med händerna, de bara håller. Ser ni att även manken kommit upp? Den är ju också en del av ryggkotpelaren 😉

 

Plankan eller svankan?

PlankBent
Du vet den där PT:n som alla talar om? Man får ju använda de där ursnygga träningskläderna när man tränar för henom och så får man ju en så himla snygg och putig rumpa just i den där posen. Det ser ju jävligt najs och flashigt ut. Precis som kvinnorna på tavlor från 1700-talet.

Inbitna kallar det sjukgymnastik. Jag kallar det biomekanisk katastrof.

Vi måste bli mer medvetna

Tänket att djur kan ha ont finns inte i samhället. Det är liksom ingen självklarhet hos folk i allmänhet. Om djuret visar smärta så tas det inte alltid på så stort allvar, speciellt inte om det inte är en akut smärta. Det finns så många djur som går runt med obehag, stelhet och ömhet som enkelt skulle kunna avhjälpas av behandling och förändrad hantering, men lika många djurägare anser att djuret har ett helt normalt beteendemönster och rättfärdigar ibland till och med djurets obehag med olika typer av knepiga argument.

”Min hund är aggressiv eller har mentala svårigheter”. ” Min häst är dum, går emot handen eller vill inte böja åt ena hållet”. Symptomen är oändliga och förklaras allt som oftast med att djuret ”hittar på”, ”är dum”, ”är stel” (sant iofs), ”behöver sättas på plats” m.m. Sedan har vi de som visar symptom men som inte protesterar. Hundar biter ihop och blir som små hårda okontaktbara bollar, inte allt för sällan följs det av ökad irritation och aggressiva tendenser. Hästar går in i sig själva och står ut. Det kallas för inlärd hjälplöshet. Det är helt otroligt vad en häst kan gå igenom för att tillfredsställa sin ryttare.

Tänket att djur inte svarar på smärta som vi människor gör är så djupt rotat i samhället att många fortsätter träna med sina djur och belasta deras kroppar på precis samma sätt som innan, trots att indikationer om smärta finns. Argumenten är många och knepiga, kanske för att rättfärdiga agerandet i andras ögon och kanske för att dämpa sitt eget samvete. Dock lurar man sig själv, på djurets bekostnad.

Avslöjande: Djur känner smärta precis som vi. Djur lider av snedbelastningar och muskelspänningar precis som vi. Det är vi som driver dem längre in i det ju mer vi tränar utan att lyssna. Det slutar i beteendestörningar, artros, ledinflammationer och muskelinflammationer. Oftast har symtomen funnits där länge och ofta har vi sett dem, men inte tagit dem på allvar.

Ingen vill vara elak mot sitt djur. Alla tror vi att vi gör vårt bästa, men det räcker inte när vi inte tar symtomen på allvar. Inget djur ska behöva gå runt med onödigt mycket smärta, oavsett art eller ålder. Det är dags att börja se våra djur. Nu.

DSC_0136 (1024x680)

Stjärtfasoner

Jag har aktat mig för paddor och krokodiler. Jag har spetsat krokodiler och rullat bollar. Jag har gjort det i sömnen, jag har gjort det i bilen och jag har gjort det på hästen. Jag börjar komma underfund med den där bollen nu men än är jag bara i början på resan att kalibrera om rumpan till galoppen. Till skritten är den hyfsat välkalibrerad men även där finns fortfarande massvis att jobba med. Traven ska vi inte prata om, där är varken jag eller Sannehäst redo, om vi någonsin blir det. Sannehäst är ju inte riktigt byggd för trav, men galoppen ska vi nog bli fenor på framöver! Just nu övar vi på att placera sittben. Hårt och fast. Och jävligt svårt.

Varför ska det vara så svårt att rida?!

Fast… hade det varit busenkelt så hade det nog inte varit lika kul. I slutändan så inser man ju att det egentligen bara var resan mot målet som var roligt. Så är det alltid!

DSC_0048