Rödspettans prövning

I fredags blev Rödspättan godkänd att framföras på allmän väg i ytterligare två år. Det är ju lite annorlunda nu när gubbarna som undersöker, bankar, pekar och bestämmer inte längre jobbar för farbror Staten, utan för vinstdrivande företag. Det har ploppat upp en del nya aktörer så min plan är att prova dem alla för att sedan avgöra vilka som i mitt tycke sköter sig bäst. I somras var jag ju inne med Miltons gamla åk på ett företag som heter Besikta och hur det gick har den trogna läsaren redan läst om. Som en kort sammanfattning så kan jag säga så här: Jäkla nedlåtande skitgubbar som bara är otrevliga och ska visa sig på styva linan. De var rätt snälla gällande vitet jag slapp betala p.g.a. förra ägarens befrielse från IQ, men under tiden var jag inte ett skit värd. Det var det! Den här gången bokade vi alltså inte tid hos Besikta, utan nästa på tur blev Dekra.

Det började med att jag körde fel och kom till Besikta i alla fall. Det är den stationen som syns från vägen, så det var där jag hamnade. Efter att jag insett att det inte var här jag bokat in tid, så fick jag snällt fråga om det fanns någon annan station i närheten. Det fanns det och jag blev upplyst om hur man tog sig dit. Ett par hundra meter bort fann jag Dekra. Stationen bestod av en liten lokal med en enda liten lyft i och broms- och avgastester gjordes utomhus. Här blir man inte välkomnad av en dator utan här får man gå in och ta i hand med gubben som ska bedöma vad det nu är man kommit dit med. Rödspättan fick mycket beröm och jag tror nog han ville henne lite väl för hon fick godkänt trots att sprickan i vindrutan tydligen var lite av ett gränsfall. En surgubbe hade säkert pekat grinigt på rutan och talat om att den minsann inte fick se ut så. Bromsvärdena fick vi guldpoäng på, vilket kanske inte är så konstigt eftersom alla bromsarna är bytta nyligen. Liiite glapp i ena lagret fram, men det spänner vi åt efter hand då lagren är nya och håller på att gotta till sig fortfarande. Sedan kom vi till CO-mätningen. Redan när han körde upp bilen på lyften och jag såg ett rejält blått moln komma ur avgasrören så insåg jag att detta säkert inte kommer bli helt enkelt. Det var det inte heller. Värdena låg på en bra bit över 5 och det får vara maximalt 4,5. Jag beklagade mig över att ställverktyget för bränsleblandningen för tillfället verkade ligga någon annan stans än i bilen, men då erbjuder sig gubben att låna ut sina egna verktyg där och då! Wow säger jag bara! Så efter lite förvirring över var skruven tagit vägen under huven, så fann vi den och skruvade ner blandningen till det väl godkända värdet 4,2.

Så ska en besiktning gå till! De har härmed skapat en superdupernöjd kund som kommer sprida glädjen och definitivt komma tillbaks. Guldstjärna till Dekra! 😀

Annonser

Sannelastning

Idag har Sannehästen provat sin nya transport för allra första gången. Vi övade på att gå igenom den från alla möjliga håll och kände lite på att stå stilla därinne en stund. Helst så vill man bara kliva rakt igenom vilket var riktigt lajbans, men att stå still där inne förstår man sig inte på! Ett par gånger traskade Sannehästen ut alldeles på eget bevåg medan matte stod kvar där inne utan att riktigt hänga med. Då blir det lite knäppt, men det är ju inte värre än att man får göra om det 😉 Det verkar som att Sannehäst godkänt åket hittills. Vi får se hur det går med vidare lastträning när vi ska lära oss stå still utan att matte står bredvid och vaktar!

DSC_0192 (1024x680)

Snabbt in, snabbt ut! Matte får vara lite snabbare nästa gång 😉

DSC_0178 (680x1024)

Framåt marsch!

DSC_0179 (680x1024)

Vänster…

DSC_0180 (680x1024)

Höger… 😉

DSC_0160 (680x1024)

Lätt som en plätt! 😀

DSC_0171 (1024x680)

Nu hängde matte med bättre!

DSC_0175 (1024x680)

…och så in igen!

DSC_0207 (1024x680)

En viss liten vovve var med och observerade så saker och ting gick rätt till.

DSC_0211 (680x1024)

Sannehäst står stilla! Inte var det så farligt alls inte!

DSC_0217 (1024x680)

Den bästa belöningen!

DSC_0227 (1024x680)

Numera kan vi stå stilla även åt andra hållet! 🙂

 

Full galopp

Enda nackdelen med mitt stall är egentligen att det inte finns några bra trav- och galoppsträckor inom vettigt avstånd. Det finns två ställen där man kan galoppera hjälpligt, men den ena vägen är kurvig med risk för att söta på gående och hundar och den andra är endast 500 meter lång. 500 meter försvinner rätt snabbt om man vill låta hästen sträcka ut så det blir inte särskilt mycket till att just sträcka ut. Igår tänkte i varje fall jag och Helén att vi skulle ta upp våra hästar till 500-meterssträckan, som dessutom är i svag uppförlutning, och låta dem galoppera av sig lite innan vi skulle ta några skutt i paddocken. Eftersom båda våra hästar varit lite sega i galoppen ute innan och behövt väldigt mycket drivning så har vi kommit på att vi ska galoppera dem tillsammans för lite extra draghjälp. Tydligen hade detta gjort susen för igår gick det undan.

Det började med att Sannehäst smällde upp bakdelen helt utan att jag var beredd på det (dumt nog), jag fann mig hängandes och klängandes framför sadeln runt hennes hals och tappade samtidigt ena stigbygeln. Lotus körde full fräs framför så jag hade inte en chans att finna någon vettig balans vilket Sannehästen naturligtvis protesterade kraftigt mot, i form av ett flertal efterföljande krumsprång. Jag hade fortfarande bara en stigbygel och fann snart att detta inte kommer sluta väl så länge vi fortsätter å jag fick ropa till Helén att sakta av. Jaha, detta gick ju inte så bra. Hästarna är tydligen på ge idag så det är lika bra att vi låter dem springa ett varv till. Sagt och gjort så skrittade vi ner igen, vände och fattade åter igen galopp. Den här gången var piloten mer beredd på diverse krumsprång. Här var det som om hästarna fick någon typ av jet-motor i röven för de båda drog iväg som värsta galoppörerna! Sannehäst är riktigt snabb ska jag meddela! Jag kunde inte låta bli att tjuta av lycka. Dessvärre tar ju vägen slut efter alldeles för kort tid. Det tyckte dock inte hästarna. Lotus som låg först fortsatte rakt upp på skogsstigen som tar vid i änden och Sanne drog så klart efter. Först en bit in i snåren fick vi stopp på dem med sadlarna på sned och då var det som om Lotus fått sig ett frispel. Helén kastade sig av honom i ren självbevarelsedrift, han slet sig, sparkade och sprang runt som en vettvilling. Älgflugor. De äckliga jävla krypen. Sannehäst lät de bli, men Lotus gick inte fri. Till slut fick Helén tag på honom igen och då hade han lyckats dratta på frambenen och slagit upp ett blödande sår på ena framknät. Blodet rann, svetten ångade och sadeln låg på sned. Det blev till att skritta hem igen, med svansen mellan benen.

Så mycket för en rolig och lösgörande galopp! Såret verkar dock vara av en ytlig modell och det blir troligtvis inga större men än ett blåmärke. Väl på gården igen så tog i alla fall jag och Sannehäst ett par språng på hindren i paddocken vilket vi avslutade med bravur.

Jag befann mig i stallet mellan klockan 15 och 19 igår. Allt som oftast så åker man ju dit, gör det man måste på rutin och drar sedan hem. Ibland är det gott att känna att man inte har någon stress och så kan man göra allt det där som man aldrig annars gör, typ som att städa sitt skåp. Jag har investerat i lådor att sortera mina grejer i så nu ska det väl ändå bli lite ordning och reda på torpet! 🙂 Jag passade även på att tvätta allt mitt läder som legat i skåpet, då allt av någon anledning erhållit en mindre charmant grön, luddig yta under sommaren.

DSC_0351 (576x1024)

I behov av sanering? Jag tror det minsann 😛

DSC_0355 (1024x576)

Jag har börjat blanda upp torven med halmpellets för att prova hur det fungerar. Än så länge är jag jättenöjd men Sannehäst verkar snarare förnärmad då dessa små cylindrar inte på långa vägar är så goda som de ser ut 😉

DSC_0368 (576x1024)

Här har vi Sannehästen i egen hög person!

Sannehästens vrålåk

Numera ska Sannehäst få åka riktigt lyxigt när det bär av ut på vägarna. Ett snyggt enhästars Ifor Williams med fronturlastning tillhör från och med idag Sannehästens privata utrustning. Tjohooo! 😀

wpid-dsc_0281.jpg

wpid-dsc_0282.jpg

Varför MH?

Varför i hela friden ska man anstränga sig så till den milda grad att man offrar en hel helg för att åka över halva landet och låta hunden springa 40 minuter i en skog full av knepiga ljud och figurer? Jo, det ska jag nu tala om för dig.

När man som ansvarsfull människa köper en valp så har man förhoppningsvis en liten tanke om hur man vill att hundägandet ska vara. Man har också förhoppningsvis gjort sin research och hittat en uppfödare som gör reklam för precis de saker du sätter värde på. Huruvida denna reklam sedan utageras varierar storligen mellan uppfödarna, men det är inget vi ska älta idag. Faktum är att den tanke och vision man hade när man satt där vid valplådan och undrade vilken av terroristerna man skulle ha med sig hem, sällan blir verklighet helt och hållet. Precis allt, hela livet de närmsta 10-15 åren kommer att präglas av vilken individ det var du fick med dig hem. När man sedan gör sitt allra bästa för att låta valpen och unghunden få den allra bästa uppväxten så fokuserar man på rutiner, gränser och trygghet. Man utsätter inte valpen för provocerande och stressande situationer och man skyddar naturligtvis även den vuxna hunden från provokation. Man lever ett gott liv med sin vovve och lär sig undvika situationer som på något vis skulle kunna skada eller stressa upp hunden. Detta är bra, men oj vad man missar mycket.

De allra flesta av oss har vett nog att kontrollera hunden så att den inte orsakar några skador på omgivningen, för det kan hundar göra. De kan orsaka enorma skador om de blir rädda eller provocerade. Speciellt om det ligger lite osäkerhet med i biten. Det är otroligt svårt och kanske rent av omöjligt att isolera ett enda beteende hos hunden. Samtidigt som man kontrollerar hunden så att dessa situationer inte uppkommer, kan man inte undgå att också hämma många av hundens helt normala och naturliga beteenden. Så, om man  nu aldrig låter hunden komma till tals eller visa vad den går för, hur vet du då vad det är du har i kopplet? Har du någon aning om hur hunden skulle hantera en överraskande situation, en läskig gubbe eller ett plötsligt ljud? Ja så klart, svarar du då, men det är fel. För i alla dessa fall så har du haft hunden i koppel alternativt kommenderat den hit eller dit. Vet du hur hunden hade löst situationen själv, utan din hjälp? Nej, det vet du inte. Just därför ska du gå MH eller BPH med din hund.

Egentligen så borde det finnas i alla uppfödares intresse att utvärdera mentaliteten hos avelsdjurens avkommor. Inte minst för djurens skull. Många kan tycka att de minsann har full koll på alla sina djurs egenskaper, men det finns då inget som sätter dem i relation till något typ av medelvärde och vart rasen är på väg. Det blir i princip en typ av godtycklig blindavel på mentaliteten.

Så för att DU ska få ett litet större hum om vad det är du har i kopplet och för att våra framtida avelsdjur ska ha en chans att ge avkommor med ännu sundare mentalitet så BÖR fler mentalbeskriva sina hundar. Framför allt uppfödare som påstår sig ta ansvar för aveln. Det handlar också om att skapa djur som mår bättre och klarar av att hantera omvärlden bättre. Osäkra och stressade hundar mår knappast bättre än osäkra och stressade människor, så för att minimera risken att framställa djur med dessa egenskaper så måste vi utsätta dem för press för att analysera och sedan välja ut avelsdjuren beroende på vilka grundläggande egenskaper de visar. Den press man aldrig kan utsätta dem för ute i samhället eftersom man har ett ansvar som hundägare att förebygga och förhindra alla tänkbara situationer där hunden kan reagera negativt.

Själv har jag genom min hunds uppfödare gått både MH och MT med Nikki. MT gick vi bara för någon vecka sedan och trots att jag ansett mig själv ha jäkligt bra koll på min egen hund så gick jag därifrån som en helt ny människa med otroligt många nyttiga upplevelser. Jag lärde mig så mycket om min egen hund trots att jag för 1,5 år sedan gick MH med henne. Det händer mycket på 1,5 år. Där är också en aspekt i att man inte bör avla på för unga djur. Man vet helt enkelt inte vad man avlar på förrän hunden landat mentalt och det kan ta ett tag. När jag åkte hem från MT:t så kändes det som om jag hade med mig en helt annan hund än den jag åkte dit med.

Det är SÅ viktigt att vi VET vad vi avlar på, för husses, mattes och framför allt hundens skull! Dessutom är det otroligt viktigt att utvärdera avelsresultatet, för utan utvärdering så vore alla ansträngningar bortkastade. Då börjar det snarare likna tanklös valpproduktion utan vettigt syfte. Vi måste alltså förbättra oddsen för att skapa mentalt sunda och välmående individer och detta gör vi inte genom att bedöma våra egna hundar vid köksbordet.

DSC_0116 - kopia (1024x640)

Instinkter, intuition och magkänsla

Hundpsykologi. Det är ett oändligt stort begrepp som innehåller olika fakta beroende på vem du frågar. Ämnet kan alltså förefalla ganska luddigt för den inte helt insatta men egentligen är det bra luddigt även för en erfaren. Jag tror bara man lär sig att sålla bland lärorna och plockar ut delarna ur detta enorma kaos som passar både sig själv som person och den hund man har vid sin sida. Eller så gör man som man blivit tillsagd, oavsett. Traditioner och principer är inte helt ovanligt dominerande i amatörhunderiet och faktiskt också förekommande bland proffsen. Jag är av meningen att man ska tänka till både en och tio gånger innan man utövar en lära man blivit tillsagd att göra, framför allt om den bygger på traditioner med argument som ”så har vi alltid gjort”. Saknar man erfarenheten så kan det vara svårt att ha något tänkande och tyckande om aspekter inom den här delen av hunderiet och då måste man naturligtvis få prova sig fram, men jag tror det är otroligt viktigt att lyssna på sitt samvete och låta magkänslan komma till tals. Vi lyssnar i allmänhet alldeles för lite på magkänslan, jag själv är inget undantag! Det hänger gång på gång att jag har en magkänsla som säger mig att något är på ett visst sätt, men som den analytiker jag är ignorerar jag den allt vad jag orkar till förmån för hjärnans slutsatser och närapå varenda gång slås jag av att resultatet blev precis det som magkänslan från början sade mig.

Vad är nu den där magkänslan egentligen och varför är den så viktig? Jo, det är en funktion som utvecklats under miljontals år av evolution. Vissa kallar den för instinkt, andra för intuition och det är faktiskt inte bara djuret homo sapien sapiens som har bruk för denna typ av funktion, men också precis alla andra djur på detta klot. Jag kommer skriva detta inlägg med utgång från att människan är ett djur med samma grundläggande fysiologiska funktioner som en räv, en daggmask eller en blåval. För visst är det så, att vi består av ett otroligt komplext och helt fantastiskt system av signalsubstanser, receptorer och funktioner som gör att våra kroppar fungerar och reagerar helt automatiskt i den miljö vi lever. Varför ska man då dra in människans fysiologi i ett inlägg om hundpsykologi? Jo, det ska jag tala om, just för att jag är av övertygelsen att kroppen och sinnet hör ihop samt att det bedrivits oändligt med forskning i ämnet på människa, men bara en yttepytteliten bråkdel av detta på hund. Jag kommer alltså använda mig av grundläggande kunskap som är vedertagen över jordklotet och applicera den på ett annat djur.

För att inte dra ut på analyserna så säger vi så här, att en hundkropp drivs av samma funktioner som en människokropp. Det är samma körtlar, samma signalsubstanser (hormoner), samma kärlsystem, samma aorta, samma njurar (hundens vänstra njure sitter också längre upp/fram mot huvudet), näst intill samma skelettdelar, samma muskler, lymfsystem, nervsystem, pigment….. listan kan göras oändligt lång. Det jag vill komma till är i alla fall att vi är långt mer lika än olika och de grundläggande, livsuppehållande system är i princip identiska. Jag påstår här och nu att instinkterna, eller intuitionen eller magkänslan om man hellre vill det, är en otroligt viktig del av de livsuppehållande funktionerna. Det är precis här som fysiologin och psykologin vävs samman. Det är de medfödda instinkterna som gör att vi inte utsätter oss för några faror, som gör att vi vet var vi ska finna föda och sätter prägel på det sociala livet, alltså flockkänslan. Den har alltså föga med tradition och principer att göra, varken hos människa eller hund. Det som gör jämförelsen lite extra legitim är att båda också är utpräglade flockdjur och rovdjur.

Nu är det så att vi alla är individer, det kan tänkas lite klyschigt, men så är det ju också ett grundläggande fakta. Vi får alltså stå ut med klyschigheten. Även om vi i stora drag har samma förutsättningar att leva och fungera, så finns det variationer i hur detta system används, det är här vi får individer som är mer lättstressade, konstant hungriga, trötta, har större flockberoende, större jaktinstinkt, större självbevarelsedrift mm. Detta styrs av hormonutsöndring, det är alltså hormonerna som talar om för kroppens funktioner när och hur mycket de ska reagera. Det är alltså här som alla våra egenskaper bestäms och styrs. Det är inget vi kan påverka, då man i så fall hade behövt fippla med hormonutsöndring. Både vi och våra hundar besitter variationer av stor grad och precis som att barn har olika förutsättningar att lära så har också våra hundar det. Snarare är det så att skillnaden mellan hundarna är otroligt mycket större då vi medvetet avlat fram raser med stora skillnader i egenskaper. Man kan väl säga att det inom en ras finns individskillnader som kan jämföras med skillnaden mellan människor.

Jag är av uppfattningen att om man utelämnar de etiska bitarna så bör man inte tänka så mycket annorlunda om hunden som man gör om ett barn. Rent ur ett fysiologiskt/psykologiskt perspektiv. Släpper man alla inlärda idiotiska (för det är precis vad de är) principer om att ett hund är ett djur och människan någon typ av übervarelse så ligger det inte långt borta att ett barn och en hund faktiskt svarar otroligt likt på retningar. Varför jämför jag med ett barn och inte med en vuxen människa? Jo, för att ett barn ofta gör vad som faller den in och inte än har skaffat sig ologiska principer som styr och ställer. De agerar alltså till stor del på magkänsla. Precis som hundarna. Sedan är det så att syndrom som ADHD, ADD och liknande faktiskt också finns i djurvärlden. Lika lite som det är en sjukdom hos människor är det en sjukdom hos djuren. De kan precis som vi ha ett annat sätt att se på världen och lite svårare att passa in i de ramar dagens samhälle består av. Så innan man deklarerar ett djur dum i huvudet eller olydidgt så kanske man bör plocka fram den ödmjuka människan och fundera ett steg längre. Har hunden ens förutsättningarna att göra det jag vill? Vad har hunden för egenskaper och vilka krav sätter jag på den? Kan jag nå dit på något annat vis och hur långt kan jag gå utan att jag utsätter hunden för förtryck?

Förtryck ja, det är ett otroligt negativt klingande ord, av uppenbar anledning. Jag vågar påstå att en otroligt stor del av vår behundning (kan man säga så? Hundversionen av befolkning?) är kontinuerligt utsatt för någon typ av förtryck. Med förtryck menar jag ett tvång, en inlärd hjälplöshet eller något hunden tvingas göra som helt går emot dess instinkter/förmåga. Vi befinner oss alltså utanför hundens comfort zone. Oftast ser jag att detta förtryck utövas av totalt ovetande ägare som utövar träning eller ledarskap enligt tradition eller princip. Här förekommer inte helt sällan det livsfarliga uttrycket ”men så har man alltid gjort”. Detta gäller förresten inte bara hundar, utan även hästar och säkerligen de allra flesta djur som människan har i fångenskap. Vart går gränsen mellan förtryck och lydnad? Det är omöjligt att svara på eftersom alla individer är olika, men då gäller det att hysa en så pass stor respekt och ödmjukhet inför djuret att man klarar av att bryta sig själv innan gränsen är nådd. Inte alla klarar att se när gränsen är nådd och många har dessutom helt olika uppfattningar om var den här gränsen befinner sig.

Skillnaden mellan en lobotomerad och en nöjd, avslappnad hund är inte alltid lätt att se, men jag är övertygad om att kunskaperna, förståelsen och respekten för våra djur kommer utökas kontinuerligt samtidigt som djuren i allmänhet får det bättre. Både fysiologiskt och psykologiskt, vilket är vitalt eftersom dessa två går hand i hand. Historiskt sett så har respekten och förståelsen ökat genom tiderna, först synen på hustrutukt, sedan barnaga, sedan djurmisshandel. Nu börjar vi även nosa på acceptans för människor med olika mentala förutsättningar så min förhoppning om att djurens rätt att få vara respekterade individer tids nog också kommer att hamna i fokus!

Slutligen så vill jag nämna att jag på intet vis är någon som helst expert i ämnet, inte heller är jag utbildad hundpsykolog. Detta är mina analyser efter den erfarenhet och kunskap jag plockat på mig under åren. Jag är liksom alla andra på en resa genom livet där den tänkande människan hela tiden analyserar och omvärderar kunskaperna utifrån sina upplevelser. Jag besitter ett enormt intresse för fysiologi, grundläggande förståelse och djuretik och det är detta som driver mig att ordbajsa på detta vis. Jag ser fram emot vidare aha-upplevelser som kommer göra att jag omvärderar mina nuvarande metoder och kunskaper. Resan tar aldrig slut, det gäller bara att vara öppen för vad den erbjuder!

human-anatomy-pictures-female-9

images

 

Nya bett och självkännedom

DSC_0280 (784x1024)
Det blev en kort sväng till Mölnlycke efter att hästarna fått komma ut i hagen idag. Där bytte jag tillbaks Claridge-housesadeln som jag lånat hem för provning. Dock var ju Sannehäst inte särskilt impad så det blev tack, men nej tack på den sadeln. Då bestämde vi oss ju också för att ta ut sadelutprovaren vilket visade sig vara ett riktigt gott beslut. På parkeringen i Mölnlycke passade Nikki på att chilla lite 🙂

Innan vi drog tillbaks till stallet för lite hästmotion så blev det en sväng förbi Börjes i Kungsbacka där det inhandlades de allra godaste morötter samt ett alldeles nytt och fint bett till Sannehästen. Det Sannehäst haft i munnen innan är ju Miltons gamla på 12,5 cm men så kom  fröken Sadelutprovare och talade om att Sannehästen minsann ska ha ett på 10,5 cm istället. Vilken blunder! Hur har detta gått till? Så går det väl när man inte riktigt tänker på vad man gör. Det slutade med att sidostyckena kunde sänkas hela två hål på vardera sida. Ett tredelat med fasta ringar blev det, för att störa fröken fräken så lite som möjligt i munnen. Det gick i varje fall utmärkt att rida på idag.

Jag har det senaste känt att min rumpa för det mesta hamnat lite långt bort från hästen och mest åkt runt däruppe utan någon som helst koll. Så idag tillägnades största delen av passet att försöka hitta rövkontakten igen. Jag kom på mig själv att sitta och spjärna i stigbyglarna när fötterna tagit dem och då försvinner rumpan upp ur sin plats i sadeln ögonaböj. Jag kom också på att jag behöver fokusera väldigt mycket mer på andningen. Det är så häftigt, så fort man börjar andas ordentligt så sjunker man minst en cm längre ner i sadeln än innan. Det är som om kroppen på något vis är beroende av syretillförseln för att kunna lyda hjärnans order ordentligt 😉

Andra halvan av passet bestod av lite galoppfattningar och matteryttaren fick ganska snabbt lära sig precis hur Sannehästen vill ha sina fattningar. Det gick bättre idag än innan och vänstergaloppen satt som ett smäck, eller det blir visserligen lite höger här och lite vänster där, men hon hade i varje fall lika lätt att fatta bägge idag! Mot slutet blev Sannehäst lite extra taggad och började trava alldeles av sig själv. Hon har ju gärna inte travat så mycket innan eftersom det troligtvis spänt lite i patellaligamenten då, men nu gick hon på alldeles av sig själv, så det var bara att rida med och berömma!

DSC_0291 (576x1024)

Nöjd och duktig Sannehäst i egen hög person!

DSC_0289 (576x1024)

Bettet som av Sannehästen fick godkänt under dagens provning!

DSC_0293 (1024x576)

Under vår lilla roadtripp hade Egon varit och lämpat av 16 nya fina balar till oss! 🙂

En kväll vid havet

Igår packade vi ner vår middag och drog ut till havet för att njuta av kvällen på klipporna. Njöt gjorde vi allt, vilket jag hoppas bilderna förmedlar. Enjoy 🙂

DSC_0033 (1024x680)

DSC_0065 (666x1024)

DSC_0074 (1024x680)

DSC_0080 (1024x680)

DSC_0091 (680x1024)

DSC_0083 - kopia (681x1024)

DSC_0093 (1024x638)

DSC_0098 (680x1024)

DSC_0102 (680x1024)

DSC_0110 (1024x680)

DSC_0114 (1024x680)

DSC_0136 (1024x680)

DSC_0156 (1024x662)

DSC_0167 (1024x680)

DSC_0177 (1024x680)

DSC_0178 (1024x663)

DSC_0188 (1024x675)

 

Den mörka sanningen

När man uppdaterar bloggen om olika saker så tenderar man mestadels att framställa det som i livet blev bra och lyckat, oftast eftersom entusiasmen och drömmarna tar lite överhand i början var något visst hittepå. Även om man inte alltid lyckas helt och hållet så vill man så gärna att det ska göra det och då låtsas man lite som om det vore så och lurar både sig själv och andra genom att framställa det som så i bloggen.

Ni vet ju hur mycket jag tycker om att rå mig själv, laga min egen mat från grunden och göra detta på ett så miljövänligt vis som möjligt. Ni vet hur entusiastisk jag varit över min balkongodling, mina kryddkrukor i köket och mitt odlingsland i trädgården. Ni som hängt med ett tag har sett gedigna inlägg om allt möjligt som jag lyckats framställa själv, oavsett om det handlar om köttbullar, bärplockning, ost eller grönsaker. Dock är det bara en sida av myntet som jag delat med mig av. Jag erkänner härmed mitt hyckleri och delar nu med mig av den andra sidan. Den mörka sidan.

DSC_0002 (680x1024)

DSC_0003 (680x1024)

Detta ska föreställa en gurka…

DSC_0005 (680x1024)

Den här timjanväxten levde faktiskt ovanligt länge. Näst intill en månad skulle jag tro.

DSC_0008 (1024x680)

DSC_0009 (1024x680)

DSC_0011 (1024x680)

DSC_0012 (680x1024)

Sannehästens betyg till nya sadeln

DSC_0254 (1024x576)

Idag blev nya sadeln för första gången utsatt för skarp verksamhet i skogen! Branta backar, galopp uppför och slingriga stigar blev den utsatt för. Hur gick det då? Jo, kolla bara in Sannehästens öron i filmen nedan 🙂