Sjuk vovve :(

Stackars Nikki har åkt på någon form av magsjuka. Det började på dagis idag och hon har både kräkts och bajsat löst hela dagen. Johan åkte lite extra tidigt från jobbet för att hämta henne och sedan de kom hem har hon bara legat och sovit i sin bädd. Vi har kokat ihop vatten med köttbuljong och lite socker så hon ska få i sig lite vätska och hon har druckit i alla fall lapat i sig lite av det. Nu gäller det att försöka tvinga i henne mer av hopkoket och hoppas hon blir bättre till imorgon. Blir hon inte det så är det veterinären nästa. Tydligen finns det vinterkräksjuka i hundvärlden också och det kan smittas ganska bra så Nikki får vara hemma  från dagis nu tills hon blir frisk. Dagisfröken ska sanera hagen Nikki sprungit i så inte de andra hundarna kommer åt hennes bajs och kanske åker på någon eventuell smitta på det viset.

Jag åkte direkt till stallet efter jobbet och när jag kom dit så hade Helén redan mockat åt Milton. Jag blev jätteglad när jag såg det, för då kunde jag göra ordning höpåsarna, fylla på lite vatten och sen åka direkt hem till min sjukling. Jag har lite dåligt samvete för att jag inte stannade och klappade mer på Milton, det har blivit väldigt lite arbete med honom de senaste dagarna. Han såg så ledsen ut när jag gick och tittade på mig genom öppningen i dörren samtidigt som han viftade med frambenet. Jag hoppas jag kan få tid till att jobba lite med honom imorgon och att mitt knä snart blir så pass bra att jag vågar rida igen!

Copy of IMG_2831Lilla sjuklingen 😦

Tur i Mölndals skogar

När jag kom hem efter nattpasset vid halv 8 i morse så väckte jag de sovande och gick ut med Nikki samtidigt som Johan gjorde i ordning frukost åt oss. Efter en mysig tidig frukost gick vi och la oss och vaknade inte igen förrän kl 12. Jag tror inte Johan sovit så länge på många år 😛

Efter en andra frukost så satte vi oss i bilen och drog iväg mot skogarna runt Herkulesgården. Vi hittade en liten vildvuxen slinga som vi utforskade. Vintern förser oss med väldigt vackra motiv, även om det är grått och disigt ute!

IMG_2760

IMG_2767

IMG_2768

IMG_2775

IMG_2779

IMG_2786

IMG_2795

IMG_2799

IMG_2815

IMG_2823

IMG_2825

Tömkörning!

I lördags åkte jag och Viktoria en sväng till stallet i Fjärås för att hämta hennes grejer och klappa hästarna hejdå. Hon blev i slutet på november erbjuden jobb som djurvårdare på Blå Stjärnan och har alltså nu bytt hästarna mot mindre djur. Helt fantastiskt att hon fått ett så fint jobb! När vi rullade in på gården så satt Josse och Emma på staketet och vinkade på oss och Jenny kom strax därpå med ungarna på släp. Vilken härlig sammankomst det blev så där utan att någon bestämt något! Så klart var det lite vemodigt och hästarna blev jätteglada när Viktoria kom in och klappade dem i hagen. Vi avslutade med lite fika hos Jenny innan vi åkte hemåt mot Miltons stall.

DSC_0346Puss Boyen!

DSC_0358Lilla Bella fick rida på Lilla Trolla! Josse vill inte vara med på kort 🙂

DSC_0363Bella, Lowe och Nikki på promenad

DSC_0372Hej och hå!

DSC_0376Lowe i fokus

DSC_0378Glad unge! 🙂

DSC_0389Innan vi åker. De två som förstår varandra så bra.

DSC_0391

På vägen till Fjärås passade vi på att stanna till i Kungsbacka så jag kunde köpa mig ett par tömmar till min nya tömkörningsgjord och dessa invigde vi senare på dagen! När vi gick ut och började gå i paddocken så sken Milton upp som en sol och hela kroppen ropade ut att ”det här kan ju jag!”. Vi tömkörde sedan i söndags och även idag och jag lär mig snabbt vilka signaler som går fram och hur mycket press jag kan sätta på honom utifrån mina egna förmågor. Det är ju helt otroligt bra träning när man inte kan rida och så är det så kul också! I söndags visste han precis vad som skulle hända och kunde absolut inte stå still i stallgången innan. När vi kom ut var han som en stålfjäder och ångade på med öronen framåt som ett tåg i början. Det är väl vad som kallas livsgnista, eller har jag fel? 😉

En bra grej med tömkörning är att man ju faktiskt ser hur hästen rör sig och kan jobba med rörelserna på ett helt annat sätt än när man sitter på honom. Jag ser precis hur han rör sig och får ett hum om vilka punkter jag ska gå på för att öka rörelseomfånget eller korrigera en defekt. Nu markerar han inget speciellt efter omkullridningen och jag jobbar nu med att med hjälp av stretching och massage försöka öka bogrörelsen samt få bukt på höger bakben som han envisas ta ett kortare steg med. Jag tror inte det ligger något fel i det kortare steget, utan är bara vad man kallar för travarfasoner.

DSC_0392

DSC_0406

DSC_0411

DSC_0412

DSC_0423

DSC_0455

Viktoria körde ett par svängar också

DSC_0464

🙂

Solhunden

En solig förmiddag i soffan

DSC_0353

DSC_0356

DSC_0365

DSC_0371

Gymnastik och Miltonmys med hans nya skötare!

Gårdagens klämmande och dragande i bogbladen verkar faktiskt ha gett resultat till idag! Jag började med att longera honom i skritt ett par rundor i varje varv och det var en märkbar skillnad i steget, fortfarande något stelt och ojämnt men inte alls som det varit sedan omkullridningen. Jag fortsatte på gårdagens spår idag igen och masserade bogbladen och musklerna kring armbågen som också säkert fått sig en smäll samt stretchade både framåt- och bakåtförande muskler. Han njuter verkligen när man drar benet snett framåt och drar emot så han nästan sätter sig på rumpan. Efter detta gick han faktiskt ännu bättre. Det ser ljust ut och fortsätter det så här så är han snart mjuk och frisk igen 🙂

DSC_0358Dagens patient

DSC_0363Fina pållen

DSC_0365Rotar upp subclavius framför bogbladet för att mjuka upp den framförande rörelsen.

DSC_0383
Börjar längst upp på framsidan bogbladet och fiskar upp muskeln.

DSC_0379
Plockar upp muskeln nedåt längs med bogbladet och lösgör den.

DSC_0366Lite stretching!

DSC_0368Bakdelen ska väl få lite kärlek också.

DSC_0369Masserar infraspinatus och supraspinatus för att öka blodflödet och mjukheten i framförande steget.

DSC_0371Stretchar framåtförande muskler lite försiktigt. Märker här att han är lite öm så tar inte mer än han själv vill ge.

DSC_0372Har en häst som njuter av denna typ av stretching. Han blundar, suckar djupt och lägger hela sin tyngd diagonalt bakåt 🙂

DSC_0374 Gott!

DSC_0381Grejar med triceps.

DSC_0438
Steglängden har ökat massor de senaste dagarna och rörelsekompensationerna för ömmande bog har minskat enormt.

DSC_0444

Han har fått bra med muskler sedan jag för ett år sedan tog över honom. Det är rediga bulor på benen och formerna är trots inaktivitet i vinter faktiskt riktigt runda och fina. Nu får ni njuta av lite fina porträttbilder jag tog när vi var klara 🙂

DSC_0392

DSC_0396

DSC_0404

DSC_0408

DSC_0414

DSC_0417

DSC_0429  DSC_0452

En helt fantastisk grej som hänt är att Milton fått en alldeles egen skötare! Det är lilla Emilia, 6 år, som för en vecka sedan blev blixtförälskad i Milton sedan hon fått ta in honom från hagen en kväll. Hon frågade om hon fick bli skötare på honom och det fick hon så klart bli! Milton tycker nog det är jättemysigt med en skötare så nu får Emilia ta in Milton och borsta på honom när hon vill. Rida vågar hon inte riktigt än, men vi ska nog lura upp henne på ryggen hans i sinom tid 😉
Idag fick hon hjälpa mig att kratsa hans hovar, så rena som de blev har hovarna aldrig blivit innan! Jag ställde en pall vid sidan av honom som hon kunde stå på för att nå upp och borsta på ryggen. Lite läskigt var det men jag visade hur man kunde lyssna på hur all mat åkte runt inne i magen på hästen och så tvingade jag henne att pussa honom på ryggen innan jag lyfte ner henne. Det ska nog gå finfint det här 🙂

DSC_0460Skönt att bli ompysslad! Ren och fin blir man också 🙂

DSC_0470Nikki är med och håller ställningarna som vanligt.

DSC_0476Vi visade Emilia att Nikki minsann vågar rida.

DSC_0483Ryttarvovvan

DSC_0494Milton undrar vad Emilia har för sig.

DSC_0508Hej på dig!

DSC_0516

DSC_0524Puss!

Tack för idag! 😀

Två jättefina täcken till Milton!

Jag skulle ju haft med mig kameran till stallet idag lovade jag igår. Tror ni min hjärna förstod allvaret i det löftet? Nä, så kameran glömdes naturligtvis kvar hemma i förmiddags när jag åkte iväg, vilket jag väl i stallet bittert ångrade. Idag har jag i alla fall fått köpt min tömkörningsgjord och den passade Milton helt perfekt. 100 kr fick jag punga ut för den så det är ett nöje att ha häst när man får tag på grejer för sådana pengar. Nu ska jag bara ha ett par tömmar också så kan vi sätta igång.

Väl i stallet kom Terese förbi med två täcken en kompis till henne rensat ut och inte ville ha. De skulle vara en storlek större än Milton, men det är ju lika bra att prova! Ett lila Thermomaster övergångstäcke med hals som faktiskt satt riktigt bra och ett Bucas regntäcke, precis likadant som det jag fick tillsammans med Milton! Herregud vad fina grejer jag fick idag och båda täckena satt jättefint! Tack Terese! 😀

Jag longerade Milton i skritt i ca en halvtimma och masserade och stretchade även bogarna mot slutet för att se om han rörde sig bättre då. Jag vill nog säga att det blev lite bättre efter ett par varv, så jag hoppas lite massage och lugn motion kan få spänningarna och det onda att släppa i bogen snart. Det vore ju trevligt om han var helt frisk så man kan åka på första dressyrträningen nästa lördag! Det är i och försej inte säkert att mitt knä tillåter ridning tills dess, men jag har värvat syrran som backup-ryttare. Det kan ju vara kul att stå på marken och titta på någon gång också och Milton tillgodoser sig säkert träningen lika bra trots att Viktora rider istället för mig! Det är ju inte bara jag som behöver träning 😛

Foto1533Milton är en häst som hatar att bara stå, han blir nästan lite deprimerad av det så han njuter verkligen när jag tar ut och ger honom uppmärksamhet. Här har han täcket jag köpte för 120:- igår 😀

Foto1535Underbart vinterväder, nästan som om man befann sig på fjället! Små enstaka snöflingor som singlade genom luften, solstrålar som slickar snön och rök som stod ur näsborrar och mun.

🙂

Igår, idag och imorgon

När jag jobbar mina dagpass på dryga 12 timmar så får man göra så gott man kan för att ordna upp det övriga livet. Nikki har ju börjat på dagis nu och verkar trivas över förväntan. Hon är inne i en andra könsmognad och har ändrat personlighet en hel del den sista veckan. Hon är piggare, mer framåt och tar för sig av livet. Innan kan jag tycka att hon varit ganska vek, okul och ibland till och med apatisk, men det verkar ordna upp sig nu. Dessa dagar är det husse som får lämna och hämta på dagis eftersom jag börjar jobba innan det öppnat samt slutar efter att det stängt. Nikki blir alltid jätteglad när husse kommer och idag hade hon tydligen blivit extra glad och hade studsat fram och tillbaks som en studsboll i huset.

Ibland kan min kära syster Viktoria åka och sköta alla Miltongrejer när jag jobbar dag, men när hon är upptagen på annat håll så ber jag någon av de snälla själarna i stallet att ta in Milton och så åker jag dit själv direkt efter jobbet. Det blir lite sent, men faktiskt så är det rätt mysigt att få komma ut från en lång och tröttande dag på jobbet och helt för sig själv greja med hästen i lugn och ro. Idag var det söta My som erbjöd sig ta in Milton och när jag efter jobbet kom dit så var det någon ängel som redan mockat hos honom! Undrar vem? 🙂 Innan jag åkte hem så tog jag ut och longerade honom en sväng i paddocken, så han i alla fall fick röra på sig lite grann. Han är fortfarande något stel efter omkullridningen men jag vill nog tycka att det är lite bättre än igår. Imorgon ska jag till Landvetter för att hämta en tömkörningsgjord och sen kan vi börja gymnastisera lite mer trots det hemska underlaget.

Igår åkte jag en sväng till Tre Hästar i Kungälv för att kolla efter en tömkörningsgjord i deras stora begagnatavdelning. Jag har köpt mycket saker i den avdelningen till helt otroliga priser. Varför spendera tusentals kronor på täcken, utrustning och stallkläder när man kan få det till en bråkdel av priset begagnat! Någon tömkörningsgjord hittade jag inte och i kassan sa de att det är väldigt ovanligt att sådana kommer ut till försäljning, men i en av lådorna så skymtade jag en grön blank hög som fångade mitt intresse. Milton har ju gått med ett ylletäcke på sig hela vintern med ett regntäcke över utomhus. Dock är ylle rätt strävt så han har börjat få lite skav på pälsen på bogarna. Dessutom ska det bli under -5° nu i minst en vecka så jag vill gärna lägga över honom något tjockare. Den gröna blanka högen visade sig vara ett sådant där superlätt innetäcke helt utan innersömmar, typ Amigotäcke, som värmer som en dunjacka. Storleken var helt rätt, det var till synes helt oanvänt och prislappen helt otroliga 120 kr! Hur tur får man ha egentligen? Nu har alltså Milton ett nytt fint innetäcke och kommer garanterat inte frysa i minusgraderna 🙂

Imorgon ska jag ta med mig kameran till stallet i dagsljus och fota lite. Det har inte blivit så mycket av den varan på sistone vilket kan tyckas lite trist. Men nu får vi råda bot på detta!

Ettårsfirande uppåner i skogen

I söndags var det den 13:e januari. För exakt ett år sedan var det då fredag den 13:e. För exakt ett år sedan var det då den dagen jag hämtade Milton från hans lilla provisoriska plätt på hästsimmet i Fjärås. Under exakt ett år har han stått under mitt beskydd och min omsorg. Vi har utvecklats enormt båda två, varit på ridtavarläger, börjat träna för tränare och ridit godkänt program på ridtravar-DM. Året har gått sjukt fort och varit helt fantastiskt roligt!

Man kanske kan tänka sig att vi firade detta i söndags med en mysig tur i skogen, men vår gode vän herr Murphy hade annat i tankarna. Det kom sig så att både jag och Milton på en millisekund låg platt på vänster sida mitt på en åker med mitt ben mellan hästen och den stenhårda marken. Häst reser sig chockad och promenerar tveksamt mot skogen vi nyss kom ut ifrån, stannar ett par sekunder, riktar ett öra mot mig som fortfarande ligger kvar på marken för att känna in så alla kroppsdelar fortfarande finns kvar. Jag ser hans intentioner, slänger ur mig en lång harang av diverse barnförbjudna ord och kastar mig snabbt som ögat upp på fötterna och försöker hitta en väg genom snårmarkerna för att genskjuta hästen som jag ser har helt andra intentioner än jag. Jag närmar mig, han tar ett par steg framåt på helspänn med öronen riktade mot mig. Jag till hälften hoppar till hälften haltar genom snåren, fortfarande kontinuerligt svärandes, endast för ett se hästen med höga steg trava tillbaks vägen vi kom ifrån. Känslan jag hade här är något svår att sätta fingret på. I krissitutioner som den här så tenderar jag att bli helt känslokall och bara målmedvetet, med en rynka mellan öronbrynen jobba på. Naturligtvis hägrade tanken om vad jag kanske skulle möta när jag kom ner till 70-vägen man rider på för att komma till skogspartiet. Här kör både bussar och lastbilar i hög hastighet och hästar ser sig inte direkt om när de korsar en väg. Högertrafik har de inte heller direkt någon uppfattning av. Jag och Johan, som turligt nog var med på promenaden med Nikki, stövlade (jag med viss möda) vidare genom snår och över stigar, följandes de djupa spåren efter Miltons hovar. Vi stötte på en barfotaboot och hundra meter längre ner ytterliggare en. Nåja, det var ju en vinst i alla fall. Nu återstod bara hästen. Gissa om jag andades ut när jag längst ner där skogsstigen korsar grusvägen som går ner till stora vägen, hittar min häst i ett snår. Han hade inte vågat gå över den hemska lilla bäcken på 10 cm och stod med sly och grenar upp över ryggen och väntade på matte. En mamma med sitt barn stod och tittade på hästen i snåret med stora ögon men avlägsnade sig låtsandes som om de inte sett något när vi kom fram. Nu hade de väl något att berätta när de kom hem 😛
Med öronen framåt, ett lågt välkomstgnägg och lite viftandes med ena frambenet hälsade han mig välkommen. Åh min fina häst, vilken förbannad tur att den lilla jävla bäcken som vi kämpade så att från första början komma över var lika äcklig på tillbakavägen!

Det var bara att börja promenera hemåt så gott det gick. Milton lite stel och jag haltandes. Med facit i hand så måste jag säga att vi klarade oss igenom detta väldigt bra. Det som verkar fått mest stryk är mitt knä, men det känns redan bättre än igår. Någon ridning lär det kanske inte bli på ett tag, men kylan och tjälen ska ju vara kvar minst en vecka och så har jag värvat Viktoria till att rida nästa kommande dressyrträning om 2 veckor så vi inte missar den i alla fall! Idag longerade jag Milton ett par varv år varje håll i skritt innan han fick gå in i sin box. Visst är han stel och verkar vara lite öm i vänster bog (den han landade på), men det vore snarare konstigt om han inte var det. 😛

DSC_0363Nikki busar med husse

DSC_0381På väg in i skogen!

DSC_0412Ja, det är faktiskt en liten bäck en halvmeter framför Milton. Eller, jag vet inte om man ens kan kalla de bäck… en smal ström rinnande vatten?

DSC_0418Alla möjliga dess konster visas upp i oviljan att ta sig över detta naturens vidunder.

DSC_0434Över kom vi i alla fall, med husses hjälp! Mölndal med Fässbergskyrkan i solnedgången i bakgrunden.

DSC_0440Happ, ni känner igen er från texten ovan?

DSC_0441Milton ska hem!

DSC_0445Precis här bakom stolpen hittade jag honom. Svettig men glad över att räddningen kom.

DSC_0449Då promenerar vi hemåt igen. Nöjd häst?

DSC_0454Nåja, puss på mig med 🙂

Ett ögonblick av värdelöshet

Det är så jävla tråkigt när marken är stenhård. Det är ojämt både på ridbanan och i hagarna och att gå ut där är att riskera både fötter och knän. Saken blir int ebättre av att jag har en högervrist med helt värdelös stabilitet och lägesavkänning. Det kan inte vara bra för hästarna heller att gå för mycket i dessa hårda ojämnheter och att rida är otänkbart! Milton får ha sina barfotaboots på framfötterna i hagen på dagarna. Inte optimalt kanske men alternativet att slå på skor bara för att det är hårt en månad om året är inget jag överväger. Igår övade vi lite skolor i skritt på ridbanan och det var väl så långt det gick att sträcka sig. Idag hade jag dock inte hjärta att tvinga honom gå på de små stenhårda bulorna. Det känns som om hela livsdriften försvinner när man inte kan rida eller ens jobba med hästen. Det är så jäkla värdelöst tråkigt!

Jag är nere i en svacka just nu. Jag som alltid försöker analysera mitt tillstånd och söka logiska förklaringar till det har denna gången misslyckats. Jag vet inte varför allt känns så värdelöst och kan därför inte göra något åt vad det är som gör allt så fel. Jag har världens förväntningar på framtiden, men saker och ting ser inte ut som jag vill just nu. När jag är med hästen i stallet så känner jag en mening med livet så det kan definitivt vara en bidragande orsak att marken nu är oridbar. Kan jag inte bara vara nöjd med vad jag har? Men det vill jag ju inte. Varför skulle jag vara nöjd med vad jag har? Jag vill ju något annat. Jag har varit på gång att få det jag vill ha länge, men ändå så slits jag mellan logik, plikter, måsten och känslor.

Jag känner mig inte förstådd av de som omger mig. Jag känner mig fjättrad, ofri. Jag saknar min familj. Jag hatar trängselskatterna, jag kan inte åka till min familj utan att batikhäxorna i kommunfullmäktige ska kalasa av det. Jag kan inte rida. Jag kan inte göra vad jag känner för p.g.a. andra människors behov och förväntningar. Ena dagen mår jag bra, andra dagen bubblar allt upp till ytan igen. Det kan triggas av minimala ting, som en onödig kommentar, ett ofördelaktigt tonläge, en missuppfattning. Jag är så less. Det ska inte behöva vara så här.

Nu har jag väl klagat tillräckligt. Folk ska inte behöva läsa sån här skit. Det händer tillräckligt mycket hemskt i världen som inte kan jämföras med mina små problem. Denna förbannade ondska, girighet och nonchalans som människan besitter. Från regeringar in i minsta lilla förening kan dessa egenskaper märkas av. Jag har sagt det innan, man måste rädda sig själv. Ibland önskar jag att jag bodde själv med mina djur i en liten stuga i Norrland. Bara njuta av årstiderna, den vilda naturen, norrsken och forsar. Vilken frid. Vilken dröm.

copy-of-dsc_0042.jpgJag och min älskade Chiara. En lycklig tid i livet.

Besök på Aeroseum!

Nu har jag äntligen varit och besökt Aeroseum! Att jag först nu efter 23 år i staden besöker detta flygplanshistoriska museum är för mig ett mysterium. Det har bara inte blivit av. Jag blev faktiskt mycket positivt överraskad och väldigt imponerad över kollektionen av flygplan och motorer. Sen är det ju alltid spännande att komma in i ett gammalt militärt bergrum 🙂

DSC_0356Saab 91 Safir från 1949, fortfarande i flygvärdigt skick!

DSC_0360Hej på dig med 😛

DSC_0361SK-16

DSC_0378

DSC_0383

DSC_0391Här är gubbarna som i blod, svett och tårar sprängde, hackade och släpade sten medan bergrummet tog form.

DSC_0392Här har vi gubbarna som efter färdigställandet brukade bergrummet 😛

DSC_0397Här har vi lite modernare saker

DSC_0401Fader och son som tittar på samma grej.

DSC_0402Tre generationer av nördar!

DSC_0415

DSC_0419

DSC_0424

DSC_0430

DSC_0432Keep out!

DSC_0435Hmm, undrar om det finns 860 olika typer av flygolja?

DSC_0443

DSC_0444Naughty 😛

DSC_0453Endast flygfotogen 75 eller reabensin här!

DSC_0471Flygande grodor?

DSC_0474Farfar och barnbarn i nyfiket tillstånd

DSC_0484Far och son

DSC_0485Blääää. En sådan här min skulle straffa sig på dagis!

DSC_0503Det är kul att spaka helikopter 😀

DSC_0517Bakdel på helikopter

DSC_0518Alla plan och helikoptrar är ordentligt jordade.

DSC_0523En liten återblick till det kalla kriget…

DSC_0532Även jag provkör en helikopter 😛

DSC_0554Tittut genom insuget!

DSC_0556Letar efter knappen…

DSC_0570Johan visar hur en stjärnmotor fungerar 🙂

DSC_057220 år efter detta flög vi i överljudsfart med jetplan…

DSC_0578Det är alltså hit jag ska skicka Johan när jag behöver lite ensamtid! 😀

DSC_0595En sten? Trodde du ja! Plastattrapp med kanon under. Placerade över hela berget 🙂

DSC_0605Nu är vi klara och puttrar hemåt över åkern!