Upp till kamp!

Smärtan är påtaglig. Värk i lår, mage, axlar, armar, höft. Blåmärken och skrapsår täcker stora delar av kroppen och har dessutom uppkommit på de mest ologiska ställen. Men smärta är svaghet som lämnar kroppen.

Nu har kampen börjat. Kampen mot astman, för en hel axel och mot Toughest 2016. Gårdagens förmiddag spenderades på hinderbanan på jobbet, därav dagens kroppsliga status. Viljan finns där, tekniken och styrkan behöver förbättras och uthålligheten måste jobbas upp. Efter att i många år gått och slängt trånande blickar på den så tog jag mig an hinderbanan för första gången i söndags. Jag tog mig igenom den lugnt och sansat två gånger och fann mig själv efteråt sittandes med skakande armar. Dagarna efter fejsade jag en sjujäklars träningsvärk i ungefär hela kroppen. Igår drog jag dit med lillsyrran, som också har Toughest 2016 som mål, och körde ytterligare två varv. När vi precis var klara kom en trevlig pojk från bassäkkompaniet förbi och undrade om vi ville ha lite tekniktips. Om vi ville! Till skillnad mot i söndags så hade jag faktiskt en del energi kvar, medan syrran hade samma utstrålning som en blöt katt. Vi fick en helt fantastiskt bra genomgång av hela banan samt en himla massa bra tips gällande Toughest. Jag tror det var här jag samlade på mig större delen av mina blåmärken och rivmärken. Plötsligt behöver man liksom lite koordination och mod vilket uppenbarligen behöver tränas på. Efteråt gick vi alla tre ner till älven och badade av oss svetten. Dagen var ju ganska varm från början, vilket inte gjorde träningen mindre blöt direkt 😛

Nu har kampen börjat. Kampen mot en stark, uthållig och sund kropp. Fuck astma och fuck axelluxation!

Toughest2014

Vi syns på Toughest nästa år!!!

Annonser

Skodon på!

Idag blev Sannehästen fullvärdig medlem av den eminenta skoklubben! Med bravur dessutom! Utrustad med en för varje fot skinande ny sko, spatserade hon vid lunch, synbart oberörd ut till sin Irias i hagen. Detta var faktiskt väldigt skönt att få gjort då det alltid är ett visst orosmoment med barfotahästar. Visst underlättar det på många vis, men samtidigt så måste man vara så oerhört lyhörd som barfotamatte så kusen inte får ont i fossingarna. För ömmar gör de lite då och då om man rider dem, om än för ett snedsteg. Nu behöver jag inte längre tänka på var jag rider eller ha dåligt samvete för att vi måste ta oss över ett lite extra stenigt parti på vägen. Det lite tråkiga är att bergen blir så hala, men det löses väl med lite annorlunda angreppsvinkel och teknik 🙂

Numer är det om vintern även slut på alla bambifasoner! Säga allt gott man vill om att ha barfotahäst men bor man i Göteborg a.k.a. isstaden så är det ett helvete om vintermånaderna. Bilden nedan visar ytterligare en anledning till att sko om man rider mycket. Eller kanske den allra viktigaste och kanske uteslutande anledningen till att man skyddar fossingarna på sin hästekuse. Även om fröken Hovis storligen berömde Sannehästens fina hovkvalitet så hittades på ett par ställen små blödningar/blåmärken. Jag som ändå tyckt att jag varit sååå lyhörd! Det är inte utan att man får lite dåligt samvete. Nu är det dock slut på slitandet på fossingarna och Sannehästen kan hädanefter till 100% koncentrera sig på sin övriga kropp.

DSC_0067 (1024x680)

En liten blödning som syns i det bortskurna. Även en liten nos syns till vänster. Den väntar otåligt på att fotograferingen ska vara avklarad så att hon kan få ta hand om hovskräpet 😉

DSC_0053 (1024x680)

Fröken Hovis på plats!

DSC_0047 (1024x680)

Mellis blev förste häst till rakning. Nya fina skor med lyxsulor skulle denna dam ha idag.

DSC_0060 (680x1024)

Sedan var det fröken Näsvis tur! Fila och klippa hov är ju inget nytt, men nu ska det ju bankas också!

DSC_0063 (680x1024)

Just precis där kliar det på fröken Hovis, tycker Sannehästen.

DSC_0070 (1024x680)

The magic moment…

DSC_0075 (680x1024)

På sista hoven blev vi lite otåliga och detta belönades storartat med något helt gudomligt gott i en blå burk. Woooow! Ögonen försvann liksom inåt i Sannehästen när smaklökarna anslöt sig till denna himmelska dekokt.

DSC_0081 (1024x680)

Tadaaaaaa!

DSC_0085 (1024x680)

Ready to go?

DSC_0094 (1024x680)

Sannehäst premiärprovar sina nya skor!

 

Arg, lerig, blåslagen, nöjd.

Jahapp, idag fick jag med råge igen för att jag högt och stolt lovordade Nikki igår. Jag antar att det är den delen av Murphys lag som gäller både hundar, hästar och barn. Om man någon gång öppet talar om hur otroligt duktig och bra ungen/djuret är så kan man ge sig fan på att det inte dröjer länge förrän man vill byta bort dem mot något uppstoppat.

Jag begav mig i morse till stallet, släppte ut hästarna, utförde dagens sysslor och sanerade en sannerligen lerig häst som fått stå över natten med den värsta lerinpackningen jag någonsin beskådat. Tyvärr har jag inte fotobevis, men det finns nog inget sätt ni hade kunnat bli besvikna på om ni hade sett honom. Vid 10 kom Johan och lämpade av Nikki för vad jag hade planerat skulle bli en mysig tur i skogen med både häst och vovve. Vi begav oss ut på vägen och Nikki gick fint i kopplet tills vi kom upp på den otrafikerade vägen som leder upp mot skogen. Där släppte jag henne och när grusvägen tog vid så fattade jag trav. För första gången på länge så lät jag Milton springa helt i egen takt och försökte att inte påverka på något vis. Det gick undan och jag tror nog han tyckte det var väldigt skoj att få springa lite fritt. Det är ju trots allt det han är avlad till. I slutet på vägen samlade jag upp honom och han saktade ner jättefint helt utan att hetsa upp sig som han haft tendenser till innan. Det är ju snart 2 år sedan han sist sprang på banan och det är nog den tiden han behövt ha på sig för att tagga ner ordentligt.

In i skogen och upp på stigarna bar det av. Upp, ner, hit och dit mellan träd, över bäckar och berg. Och där stack Nikki iväg. Jag ropar och tror hon ska komma tillbaks men icke. Skogen är tyst, inte ett knyst, inte ett prassel och inga brutna kvistar. Jag ropar och lockar men ingen Nikki. ”Hundjävel” säger jag högt och rider trotsigt vidare och tänker att hon får väl komma efter då. Efter ett par minuter dyker hon upp igen och går snällt efter oss på stigen en liten stund. Tills hon sticker igen. Åter ett par minuter borta. Tålamodet börjar tryta och känslan av hjälplöshet där uppe på hästryggen hägrar. Det är nog den värsta känslan någonsin. Så jag rider vidare och försöker skita i hyndan som uppenbarligen idag äntrat någon form av testålder. Jag viker av från den stora stigen in på en liten runda där man då och då verkligen får kryssa mellan träd, grenar och granar och Nikki dyker åter efter en stund upp. Bra, tänker jag och rider vidare. Nu borde hon väl vara trött och följa efter mig och Milton. Trodde jag. Efter en stund försvinner hon igen och jag i min vrede och med flygande tankar är inte alls lika med som jag borde vara när Milton ska ta sig över en lerpöl med ett träd mitt i passagen. Milton går för nära trädet som tar med sig mitt knä (det han landade på i vintras när vi gick omkull), sliter mig av sadeln, bak på Miltons kors och där på en halv sekund låg jag mitt i den värsta leran. Det enda jag tänkte under hela den här sekvensen var ”släpp inte hästen, släpp inte hästen, HÅLL I HÄSTEN”. Jag släppte inte hästen. Milton stod kvar och jag höll i tyglarna samtidigt som jag låg där och jämrade mig i leran, svor och närapå grät av ilska. Nikki dök upp på stigen. Jag skriker allt möjligt åt henne, bland annat att hon ska komma hit, vilket hon naturligtvis inte gör, samtidigt som jag svär och försöker ta mig samman. Kroppen sitter ihop men det förbannade knät gör skitont plus att jag förmodligen slagit höften i en sten dold i gyttjan. Nåja, hyndan kommer inte närmre och att hålla i långlinan från hästryggen i den här terrängen är inte att tänka på. Det skulle gå åt helvete med en gång. Milton är duktig och håller sig lugn och står stilla. Med en grimas av smärta böjer jag försiktigt det onda vänsterknät, sätter foten i stigbygeln och hoppar upp på hästen. Vi avslutar rundan i skogen och tar oss ut på grusvägen igen.

Trots allt så kändes Milton väldigt mjuk och pigg och hade faktiskt skött sig otroligt bra under hela turen. Det var riktig härligt att i början stå där i fältsits i hans snabba trav och trots att Nikki nu ännu en gång stack upp i skogen för sig själv så kunde jag inte låta bli att ana en liten känsla av tillfredsställelse där jag satt, lerig och blåslagen. En bit ner på vägen hoppade jag av och såg till att få tag på hyndan som nu åter traskade efter oss. Jag hoppade åter upp och vi begav oss hemåt ut på stora vägen. Väl hemma så gick vi in i paddocken och tog ett par galoppfattningar i varje varv, vilket han skötte helt strålande. Det fanns ingen stress eller hets, bara fina galoppfattningar och en lugn och balanserad galopp. Den där tillfredsställelsen var nu ett faktum och nu i efterhand så kan jag ju inte annat än att stolt visa upp mina riv- och blåmärken. De är väl en liten påminnelse om att man fortfarande är ung, dum och häftig 😛

DSC_0014På ge. Den nya bröstan jag köpte gick tydligen inte att fästa direkt i sadelgjorden. Johan som tog kortet tyckte väl inget såg fel ut och jag upptäckte det inte förrän vi var en bit ute på vägen. Där fick jag hoppa av och fästa om den, högre upp. Sedan satt den helt perfekt!

DSC_0034Väl hemma, något upptorkad. För 30 minuter sedan hade ridbyxan samma färg som stöveln…

DSC_0036Nikki åkte direkt in i bilen när vi kom hem och där däckade hon på en sekund. Tro fan att hyndan var trött…

DSC_0037Något lunchhö var han inte intresserad av 😛

DSC_0044Finaste Milton! Tur att i alla fall ett av djuren brukar sköta sig. Dock inte nödvändigtvis samma djur varje gång 😉