En dag på Hästnet

Lite då och då surfar jag in på hästnet och bläddrar mig nedåt genom havet av hästannonser. Det är både kul och intressant att se var marknaden ligger för tillfället, hur tillgången och efterfrågan ter sig samt var priserna ligger. Under kategorin Allround kan man finna precis vad som helst. En gammal ardenner som söker ny ägare, shetlandsponnys, travare, ridskolehästar och fritidshästar. En salig blandning av det mesta och faktiskt mycket roligt. Dock sällan något intressant. Då och då har jag spanat in under kategorin Dressyrhästar, men egentligen inte tagit så mycket notis om saker och ting då det känts lite som om dessa hästar befinner sig så långt från min verklighet att någon notis egentligen inte är värd att tas. Blanka hårremmar, ben som sprattlar åt alla håll samt ståtliga långa halsar. Finfina namn har de också som vittnar om ytterst exklusiva blodsband.

Idag gick jag dock in och spanade med lite mer intresse. Jag ville ta reda på hur unghästmarknaden ser ut för dessa fina hästar. Jag slogs av att priserna för det mesta inte var särskilt blodiga hos unga och oinridna kusar, men så fort man hivat upp en ryttare på ryggen så ökade priserna till minst det dubbla. Vad som dock  slog mig var att även om jag hade haft alla dessa pengar liggandes till ingen nytta så hade jag varit ytterst skeptisk till en av dressyrmänniskor inriden superfin häst. Trots kungliga blodslinjer, blank hårrem och fantastiska vinklar. Bilder och filmer vittnar om hästar med ihopsnörda munnar, ganska ofta har det lagts upp en bild där ryttaren uppenbart sliter hästen i munnen (hur man kan tro att en sådan bild ger bra reklam för hästen är för mig oförståeligt), hästar med bakbenen en mil bakom sig, raka haser som tar i marken i trav, knäckta nackar, böjningar som inte följer konsekvent genom hela kroppen, svankande hästar, svankande ryttare, hjälptyglar och så vidare.

Vad som gör mig så skeptisk är vetskapen om hur allt detta påverkar hästen fysiskt, att det skapar spänningar, förslitningar och i längden skador. Frågan är hur länge det pågått och hur mycket skada hästen i fråga tagit skada av den så kallade ridningen. Jag som tagit bort två hästar på mindre än ett år för förslitningsskador p.g.a. felaktigt rörelsemönster/ridning drar i alla fall alla öron åt mig.

Att få etiketten Dressyrhäst ska vara något fint. Inte en dom. Tyvärr rynkar många på sina näsor när de hör ordet, framför allt i amatörsammanhang.

Innan någon blir kränkt så kan jag ju meddela att detta är en generalisering. Det finns guldkorn, även om de är sällsynta. Så om just du känner dig påhoppad så är det säkert just precis du som är det glänsande undantaget. 😉

 

Annonser

Känsla!

I över 1,5 år har jag näst intill dagligen tränat målmedvetet på ridningen. Jag har haft ont, blivit stark och smidig. All fokus har legat på att bli bättre och ta sig framåt i teknikerna. Tekniker, tekniker, tekniker. Jag har nu gått alla grundkurser och har fått alla verktyg för att kunna utöva alla tekniker. All koordination sitter inte hundra ännu och behöver mer övning, men jag har blivit visad vägen och behöver nu egentligen bara börja gå själv.

Men som vi vet så består ridning egentligen till ganska liten del av tekniker. Visst använder man dem, men det är liksom inte bara att använda en teknik från skolboken och ro hästen i hamn. Nej, det krävs känsla för att först och främst kunna avgöra vad och hur mycket den här hästen behöver samt vilka tekniker som ska användas. Utan känsla är man alltså ingenting. Det är lite som en motorcykel utan förare, den kan vara hur tekniskt avancerad som helst, men utan någon som kan hålla dess balans och avgöra när det ska svängas så blir det ändå bara pannkaka.

Känsla är något som jag inte är så bra på. Jag har alltid varit stark och vig och lyckats med i princip allt jag tagit mig för, men nu tar det stopp. Helt plötsligt är det inte bara att ta i lite extra eller vilja lite mer, utan nu ska man bara sitta rakt uppåner och känna. Men vad händer om man inte känner? Det är fruktansvärt frustrerande att som 27:åring för första gången stöta på något som man inte klarar av. Något som man så in i bänken mycket vill klara, men som inte finns att finna.

Idag red jag Filur efter ett riduppehåll på 20 dagar. Så länge har jag inte hållit upp sedan innan jag skaffade häst och sedan jag började ryttarutbildningen så har jag nog max haft uppehåll ett par tre dagar någon enstaka gång. Men idag red jag alltså första gången på nästan en månad. Och så jag red! Jag hade bestämt mig för att åka häst i paddocken. Jag följde med, satt och blundade varv på varv och följde med i hästens snedhet. Så plockade jag upp tyglarna, tog kontroll över bogarna och flyttade ett delat fokus till bakbenen. Och jäklar vad hästen gick! Efter ett lyckat försök släppte jag ut hästhalsen och åkte med ytterligare ett varv, blundade och bara kände. Och visst kände jag! Vid ett tillfälle skulle jag flytta in bakdelen innanför spåret, jag satt och blundade, tänkte min hjälp, satt, väntade, och plötsligt så kom det! Jag kände! Den lyckan var obeskrivlig, jag fick tårar i ögonen.

Kontentan är att det kanske är bra med ett rejält riduppehåll efter att man tränat så fokuserat och hårt så länge. Det är snarare underligt om det skulle vara annorlunda för det är ju så man tänker med våra hästar.

Long life carrots

11130037_10153782252069616_258729337_n

Att hålla på och vända lerjord med spade och kratta är lite onödigt jobbigt så idag införskaffades en efterlängtad grep till mitt lilla trädgårdsland. En grep gör samma jobb, fast mycket kvickare och bättre. Så idag rök de allra sista morötterna upp ur jorden. Det är helt fantastiskt vilken hållbarhet dessa rotsaker har i jorden. Det är inte underligt att man odlat och överlevt på dem i åratal då de växer i princip överallt och håller helt otroligt bra, trots frost och måttlig tjäle. Nu blir det i alla fall morötter, morötter och morötter de närmsta dagarna. Sedan ska jag väl se till att sätta lite nya grejer i landet. Mina lökar växte inte som planerat förra året så jag funderar på att skippa dem i år och istället plantera rödbetor, broccoli och lite annat sådant spännande. Morötter och potatis blir det ju så klart också! Här uppe på balkongen har jag redan satt både persilja, gräslök, blomkål, sallad och lite broccoli. Blomkålen eller broccolin har redan börjat komma upp, men jag minns inte vilken utav dem jag satte i just den lådan. Det blir spännande att se framöver 😉

11122327_10153782252619616_1869413767_n

I morse drog jag iväg till stallet och rensade ut alla mina och Sannes grejer ur sadelkammaren. Nu kom jag också på att jag har en låda kvar på loftet som ska hämtas. Lätt att glömma bort det som inte syns…. Jag passade på att köra lite traktor samtidigt, det kan man ju inte tacka nej till om man blir erbjuden 😉

11136933_10153782255079616_580760779_n

11115994_10153782253524616_1425904268_n

11125431_10153782254509616_636808034_nÅter igen, det får plats mycket i en liten Porsche, ett helt hästbohag t.ex. 😉

 

Uppsägning

Jag har precis sagt upp min boxplats på Långeberga. Den sagan blev inte lång. Men så blir det ibland, det händer saker man inte planerat för. Hästeriet är inte för den sakens skull avslutat, men det är inte på Långeberga det kommer fortsätta. Jag tycker om det stallet jättemycket och träningsmöjligheterna och skogsområdena är näst intill oslagbara, men hästhållningen stämmer inte riktigt med min syn på saken. I min värld ska hästar vara ute mer än 6-8 timmar om dygnet och det ska finnas hagkompisar utan större knussel. Dessutom kommer jag inte kunna ta lika mycket in- och utsläpp framöver så behöver något ställe där allt det där ingår.

Skaffar jag häst framöver kommer det troligtvis bli något av yngre årsmodell. Det rimmar illa med att ev. behöva gå ensam i små grushagar med så pass lite utevistelse. Så är det ju tyvärr ofta på anläggningar och svårt att komma undan, men där offrar jag mer än gärna ridhuset till fördel för hästens välbefinnande. Så nu är tiden som hipp cityhästmänniska över. Lika bra det kanske 😉

Åter igen, WTF?!

Men vilket skämt… jag trodde helt ärligt att inlägget nedan var ett kritiskt sådant tills jag i slutet insåg att det var precis lika ytligt som allt annat. Undrar hur många av bilderna som skulle kunna ligga till grund för en anmälan för djurplågeri? Och att lyckas undvika se tragedin och istället kommentera ryttarnas färg- och stilmatchning måtte vara en bragd av det mindre bra slaget.

Inlägget finns att läsa HÄR.

Reminiscens

Satt och skummade igenom mina blogginlägg de senaste månaderna och insåg att det inte var någon direkt trevlig upplevelse. Jag skäms nästan lite. Fast ändå, det är inte underligt att det mesta ligger under jämviktsläget när man börjar inse att man har ett djur som inte mår bra och man inte kan göra något åt det. När livet i övrigt mest består av frågetecken så hade det varit skönt att ha en stabil tillvaro i varje fall i stallet. Det är ju där som är den vanliga tillflyktsorten, men så har det inte varit det senaste. Dock är det på väg åt rätt håll nu. Jag ser lite ljus i tunneln, börjar få fatt på lite rutiner och har så smått börjat klampa på framåt i livet igen.

Det är bra att ha en blogg. Det är precis som att skriva dagbok. Man får ur sig sina vilda tankar, ventilerar och kan samtidigt se på sina sammanställda tankar med ögon utifrån istället för att behöva glo in i huvudet på en själv. Man kan ju bli knäpp av mindre menar jag 😉

Så nu ska vi se vad den närmsta framtiden kan tänkas ha i sitt sköte. Bring it on!

Känslor vs. rationalitet

Det är med häst eller inte häst är inte lätt. Just nu är jag så trött på allt, skadade hästar, att inte kunna rida ordentligt, att hålla på och slita ihjäl sig för något man i slutändan inte får mer för. Det är krävande att ha häst, det är ett ansvar och det tar mycket tid. När man väl är mitt i det tänker man ju inte så, man kör på med skygglapparna i högsta hugg och gör sitt bästa i alla situationer. Först efteråt inser man vad man gjort. Nu har jag kanske inte den bästa bild av hästägandet eftersom mina hästar haft så stora problem att ridningen obönhörligen blivit påverkad. Jag vill inte ha ett promenaddjur, det har jag min hund till, utan jag vill ha en häst man kan rida och utvecklas med på ridbanan.

Nu kommer vi till kruxet. Ska jag ha häst (eller djur över huvud taget) så måste jag bli kär. Känslorna måste vara med mig, annars blir det inte kul. Sedan inte sagt att känslorna inte kan växa fram med tiden, men det är en osäkerhet. Att låta känslorna styra är inte alltid bra dock. Det har jag fått erfara. Man tänker inte rationellt och tar gärna på sig problem och utmaningar man kanske inte har möjlighet att ro i hamn, bara för att hjärtat skriker. Dessa känslomässigt styrda exempel slutar dock sällan bra. Sannolikheten att det går åt helvete är större än om man hade agerat på rationalitet från början. Jag kommer inte göra om samma sak igen. Den här gången kommer hjärnan ha sista ordet, inte hjärtat. Jag vill inte hamna där igen, med en trasig häst och trasiga känslor. Men, det är inte kul om man inte är kär. Jäkla själ, jäkla hjärta och jäkla känslor! Men, det är väl tack vare dem som man faktiskt gör så mycket för sina älskade djur som man gör.

jag får ta mig i kragen nu, försöka njuta av nuet och se livet som ett äventyr. Inga krav, inga förutfattade meningar och inga oflexibla visioner. Jag ska försöka undvika bli kär innan alla data är sammanställda och hjärnan sagt sitt, så hoppas vi på det bästa 🙂

Dagen-efter-bad

Tårarna har lyst med sin frånvaro idag. Men jag har gråtit inombords under flera månader, för jag har ju känt att saker och ting inte är som de borde vara. Igår kändes allt helt för jävligt. Det kändes som jag släckt den starkast lysande stjärnan på hela himlavalvet. Den som ville lysa men som inte kunde för att den inte passade in i vår världsbild. Jag tror jag befinner mig i lite chock. Idag har skuldkänslorna lagt sig, men hjärnan fungerar inte som vanligt. Jag har varit helt fruktansvärt trött och ur led.

Johan och jag begav oss idag ut i skogen och satte oss vid en sjö där ett par från julen överblivna pepparkakor inmundigades. Där och då fick jag en knäpp, orkade inte med livet, slängde av mig kläderna och hoppade i det iskalla vattnet. När man är så förvirrad och har så ont i själen att man inte vet vare sig ut eller in så är det en klassisk quickfix att på något vis chocka kroppen. Vissa använder rakblad, andra slår sig blodiga men jag tar ett iskallt bad. Det gjorde jag förra året också, på eftermiddagen efter att jag tagit bort Milton. Det hjälper förvånansvärt bra och sköljer bort mycket av det svarta till fördel för adrenalin och dopamin som frigörs vid chocken. Sedan är det en enorm tillfredsställelse att bryta med normen, slita sig fri från det grådaskiga och följa sina impulser. Någon handduk hade jag inte med, men vad gör det? En är väl inte pjåskig.

När vi kom hem rotade jag ur landet fram ett gäng morötter som lyckats övervintra. Helt otroligt. Nu ska vi njuta av nyskördade morötter.

DSC_0096 (576x1024)

DSC_0461 (1024x576)

Sagan om Sannehäst – The end

Efter snart ett år av problemlösning och arbete har mycket hänt och mycket har fallit på plats. Mycket har förändrats å det bättre, men annat har fortsatt vara som det varit. Sannehäst protesterar, hon har ont. Hon har sammanväxningar i länden och lårskador som inte riktigt vill läka ut.

Med verkligheten sammanställd så fattades förra veckan beslutet att låta henne vandra vidare till en plats där hon inte längre måste tampas med sina problem. I förmiddags somnade min stora kärlek in för evigt.

Jag har gjort allt och lite till. Jag har funderat, vridit och vänt på saker och försökt lösa problemen för henne. Jag önskar jag hade gudakrafter, men tyvärr är man ju begränsad som människa. Det här känns helt överjävligt. Ångest. Svart hål. Älskade, älskade kuse.

DSC_0155

Sannehäst – the one and only

Idag blev det lite bus och mys i paddocken. Ibland måste man bara få busa och mysa med sin matte. Det tycker i alla fall Sannehäst.

DSC_0187 (2000x1328) (1024x680)

DSC_0290 (2000x1328) (1024x680)

DSC_0307 (1328x2000) (680x1024)

DSC_0333 (1328x2000) (680x1024)

DSC_0357 (1328x2000) (680x1024)

DSC_0382 (2000x1328) (1024x680)

DSC_0176 (1328x2000) (680x1024)

DSC_0337 (2000x1328) (1024x680)

DSC_0390 - Copy (680x1024)

DSC_0375 - Copy (1024x669)