Upp till kamp!

Smärtan är påtaglig. Värk i lår, mage, axlar, armar, höft. Blåmärken och skrapsår täcker stora delar av kroppen och har dessutom uppkommit på de mest ologiska ställen. Men smärta är svaghet som lämnar kroppen.

Nu har kampen börjat. Kampen mot astman, för en hel axel och mot Toughest 2016. Gårdagens förmiddag spenderades på hinderbanan på jobbet, därav dagens kroppsliga status. Viljan finns där, tekniken och styrkan behöver förbättras och uthålligheten måste jobbas upp. Efter att i många år gått och slängt trånande blickar på den så tog jag mig an hinderbanan för första gången i söndags. Jag tog mig igenom den lugnt och sansat två gånger och fann mig själv efteråt sittandes med skakande armar. Dagarna efter fejsade jag en sjujäklars träningsvärk i ungefär hela kroppen. Igår drog jag dit med lillsyrran, som också har Toughest 2016 som mål, och körde ytterligare två varv. När vi precis var klara kom en trevlig pojk från bassäkkompaniet förbi och undrade om vi ville ha lite tekniktips. Om vi ville! Till skillnad mot i söndags så hade jag faktiskt en del energi kvar, medan syrran hade samma utstrålning som en blöt katt. Vi fick en helt fantastiskt bra genomgång av hela banan samt en himla massa bra tips gällande Toughest. Jag tror det var här jag samlade på mig större delen av mina blåmärken och rivmärken. Plötsligt behöver man liksom lite koordination och mod vilket uppenbarligen behöver tränas på. Efteråt gick vi alla tre ner till älven och badade av oss svetten. Dagen var ju ganska varm från början, vilket inte gjorde träningen mindre blöt direkt 😛

Nu har kampen börjat. Kampen mot en stark, uthållig och sund kropp. Fuck astma och fuck axelluxation!

Toughest2014

Vi syns på Toughest nästa år!!!

Vi måste bli mer medvetna

Tänket att djur kan ha ont finns inte i samhället. Det är liksom ingen självklarhet hos folk i allmänhet. Om djuret visar smärta så tas det inte alltid på så stort allvar, speciellt inte om det inte är en akut smärta. Det finns så många djur som går runt med obehag, stelhet och ömhet som enkelt skulle kunna avhjälpas av behandling och förändrad hantering, men lika många djurägare anser att djuret har ett helt normalt beteendemönster och rättfärdigar ibland till och med djurets obehag med olika typer av knepiga argument.

”Min hund är aggressiv eller har mentala svårigheter”. ” Min häst är dum, går emot handen eller vill inte böja åt ena hållet”. Symptomen är oändliga och förklaras allt som oftast med att djuret ”hittar på”, ”är dum”, ”är stel” (sant iofs), ”behöver sättas på plats” m.m. Sedan har vi de som visar symptom men som inte protesterar. Hundar biter ihop och blir som små hårda okontaktbara bollar, inte allt för sällan följs det av ökad irritation och aggressiva tendenser. Hästar går in i sig själva och står ut. Det kallas för inlärd hjälplöshet. Det är helt otroligt vad en häst kan gå igenom för att tillfredsställa sin ryttare.

Tänket att djur inte svarar på smärta som vi människor gör är så djupt rotat i samhället att många fortsätter träna med sina djur och belasta deras kroppar på precis samma sätt som innan, trots att indikationer om smärta finns. Argumenten är många och knepiga, kanske för att rättfärdiga agerandet i andras ögon och kanske för att dämpa sitt eget samvete. Dock lurar man sig själv, på djurets bekostnad.

Avslöjande: Djur känner smärta precis som vi. Djur lider av snedbelastningar och muskelspänningar precis som vi. Det är vi som driver dem längre in i det ju mer vi tränar utan att lyssna. Det slutar i beteendestörningar, artros, ledinflammationer och muskelinflammationer. Oftast har symtomen funnits där länge och ofta har vi sett dem, men inte tagit dem på allvar.

Ingen vill vara elak mot sitt djur. Alla tror vi att vi gör vårt bästa, men det räcker inte när vi inte tar symtomen på allvar. Inget djur ska behöva gå runt med onödigt mycket smärta, oavsett art eller ålder. Det är dags att börja se våra djur. Nu.

DSC_0136 (1024x680)

Det där med hundens muskelstatus

För en dryg månad sedan var vi i Karlstad på mentaltest med Nikki. Jag är så himla glad att jag åkte trots att jag av tidsskäl och brist på ork tvekat innan. Det var värt det så många gånger om och min förståelse för Nikki har i och med detta ökats lika många gånger. Vi gick ju MH för ca ett och ett halvt år sedan och av den anledningen tyckte jag väl lite att jag redan gjort det där. Vilken otroligt dum tanke! Det är en enorm skillnad på en 1,5 år gammal hund och en tre år gammal hund. Nikki växte enormt i mina ögon den där dagen för ett par veckor sedan. Hon är tuff, nyfiken och inte rädd för mycket. Hon är heller inte skottberörd längre. Hade hon bara lekt lite mer så hade vi åkt hem med en korad vovva. Min stjärnhund!

Nå, det jag egentligen skulle skriva om är en liten påbyggnad på förra inlägget som handlade om hästmuskler. Hästmuskler och hundmuskler är ju i princip samma sak, men jag tänkte här ge ett litet exempel som kan tilltala hundmänniskor lite mer. Vi spinner därmed vidare lite på det där med muskler!

Nikki går alltid i sele. Jag har bestämt att det ska vara så eftersom jag tycker det är skonsammast mot hundens kropp av många olika anledningar. Under ett MH eller ett MT får man dock inte ha sele på hunden, där är det halsband som gäller. Så på MT:t i mitten på september i år satte vi ett vanligt läderhalsband halsband på Nikki. Det satt endast på under den timmen det var tvunget att vara på och med en gång när det var klart åkte selen på igen. Det var inget jag tänkte något nämnvärt på för det är ju så det är.

Nikki har alltid varit en väldigt mjuk och smidig hund. Hon har en otrolig balans och har aldrig haft en hård muskel i hela sitt liv. Det är väldigt ovanligt med hundar utan någon typ av spänning, men Nikki har alltid varit mjuk och smidig som en räv. Ett par dagar efter MT:t kände jag av någon anledning igenom henne och fann att nacken var väldigt mycket hårdare än vanligt. Jag blev ganska förvånad och började med en gång fundera på vad detta kunde komma sig. Den enda anledningen jag kunde komma på var den där timmen i halsband som vi spenderade under MT:t. Ytterligare ett par veckor efter detta hittade jag fler spänningar runt bogbladen. Innan har jag utan problem kunnat sticka in ett par fingrar under bogbladen och lyfta upp dem utan att Nikki tyckt illa om detta. Nu kunde jag knappt förmå mig komma innanför främre kanten på bogbladet alls. Nyss började hon även reagera för tryck över ryggmuskulaturen. (Note to self: ta tag och börja bekämpa de där jäkla muskelspänningarna på hunden nu)

Det här är ett så klockrent exempel på hur en onormal påfrestning skapat en försvarsreaktion (halsmusklerna försvarar nacken mot den yttre påfrestningen som halsbandet utgör) som sedan hållit i sig. Kroppen har sedan bildat ett nytt ”standardläge” att förhålla sig till och skapar nya spänningar för att kompensera för de förlorade funktionerna den första spänningen medfört. Detta är absolut inget ovanligt. Det händer oss alla och det händer även våra djur. Skillnaden är att du går till massören eller sjukgymnasten när något gör ont, när hunden i samma situation endast frågar ”hur högt” på ditt kommando ”hoppa”.

DSC_0141 (1024x680)

Smärta som träningsmetod mot den harmoniska flocken

Hunden ska lyda, ett ryck i kopplet som genererar ett hugg i nacken. Hunden skriker till, kryper ihop, tittar förvånat på husse eller matte som håller i kopplet. Så där, nu är hunden medveten om att du är där och att den ska hålla koll på dig. Annars så gör det ju ont!

Visst låter det helt vansinnigt? Ändå lärs dessa metoder ut, utan skam, överallt i landet. Från stora hundskolor till enskilda tränare så befattar folk sig med den här sortens träning. Att orsaka hunden smärta och obehag generellt när den gör fel, då också ofta i en period i hundens liv där den själv ska börja skapa sig en uppfattning om sig själv, omvärlden och människor säger ju sig självt att det inte kan bli bra. En hund förstår inte vad vi säger, den skapar sig en uppfattning om vad vi vill genom vårt röstläge och kroppsspråk. En valp är ett delvis oskrivet blad och det är just på den där blanka biten som vi som hundägare har vår chans att påverka vad den kommer innehålla. Det är inte särskilt svårt att skapa en hund hund som är osäker på sig själv och omvärlden. Det finns många vis att göra en hund osäker på och ett par exempel kan vara en väldigt osäker husse/matte, för hunden oprovocerat våld eller inkonsekvens i vitala delar av uppfostringen. Vad säger vi då till en valp/unghund om vi direkt orsakar den smärta när vi anser den göra fel? Skulle vi ge våra ungar stryk så fort de sprang ut i gatan? Vad lär de sig av det? Jo, att om jag gör detta så kommer mamma och pappa göra så det gör ont på mig. Du förhindrar alltså ett beteende genom hundens/barnets rädsla till dig och inte den där välförtjänade respekten som är så åtråvärd. Funderar man på detta ett tag så säger det sig självt att det inte finns några quickfix. De flesta håller så klart med men många kan av någon anledning inte låta bli att ta sig till med sådana här metoder ändå. Respekt tar tid att tjäna in och kan i ett svagt ögonblick förloras på en halv sekund. Att implementera rädsla/osäkerhet i en individ går däremot på ett kick och är enormt svårt att jobba bort. Allt handlar om tillit.

Alfa

Många ser hundägarskapet som att man själv ska stå och titta ner på sin hund, som böjer sig under ens egen otroliga dominans. Glöm det. Så fungerar det inte. Du är ingen alfavarg, hur mycket du än vill likna dig vid en. Du är en människa, en otroligt konstig tillsats i en fingerad flock, som hundarna har en helt annan relation till än en eventuell fyrbent flockledare. Här kan man sedan inte gå och trycka ner sin hund med våld eller orsaka den obehag när den gör i dina ögon fel och sedan tro att du förtjänat din respekt som flockledare. Hunden kommer enbart att bli osäker och undra när nästa våldshandling från dig som ”ledare” kommer att äga rum.

Nu har jag bara pratat om hur man inte ska göra. Nå hur ska man göra då?

Copy of IMG_1345

Det där med uppfostran är en djungel och alla hundägare har sin egen sanning om hur den ska utföras. Även jag led av den åkomman när jag skaffade min första pinscher. Efter många tårar, bakslag och till slut framgångar så har jag märkt att det inte finns något mer värdefullt än ödmjukhet och förmåga att lyssna och observera när det gäller djur. Man är aldrig fullärd och det finns ingen i hela världen som har den ultimata tränings-/uppfostringsmetoden. ”Ju mer man vet, desto mer vet man att man inte vet” hörde jag av en vis kvinna en gång. Det stämmer.

När det gäller relationen mellan hund och ägare så brukar jag rätt snabbt kassera tanken om dominans, ultimat lydnad och alfavarg. Jag anser att dessa tankesätt inte skapar en lycklig, harmonisk flock full av tillit och trygghet. Jag vill istället tänka på relationen människa-hund som ett team. ”Vi är ett team jag och min hund”, låter inte det helt underbart? Vi jobbar mot varandra på bådas villkor och jag som ledare gör så gott jag kan med de förutsättningar hunden har. Alla hundar kan inte gå lösa utan att man behöver undertrycka större delar av hundens personlighet. Då kanske man ska låta bli att ha hunden lös i skogen, även om det så klart är en dröm att kunna göra så.

Copy of DSC_0191

Sänk kraven. Allt kan inte bli perfekt med en gång så ta små, små steg i taget och så fort man får ett bakslag så sänk kraven igen. Man kan inte ha bråttom när det gäller uppfostran av en hund. Det är lite som att uppfostra ett förståndshandikappat barn, man kan inte tvinga det till något den inte förstår, man får locka fram det beteendet man vill ha och sedan låtsas som om det är världens roligaste och naturligaste sak. Om hunden ska hålla sig på vardagsrumsmattan när det kommer besök, så kanske det räcker med att den befinner sig på mattan, oberoende av vad den för tillfället håller på med. Skit i att du sa ligg först, för det väsentliga är ju faktiskt att det kommer ett besök och hunden ska vara på mattan. Plocka ner momenten i små bitar och när den så småningom lär sig hantera de små delarna så lägger man på lite till.

Något som är extremt viktigt är också att själv hålla en lugn och säker approach. Hunden märker med en gång om du är spänd och beredd på att kasta dig efter den vid eventuell ”olydnad”. Passa inte alltid på hunden, visa att du litar på den men ha ögon i nacken! Låtsas som om du tittar på något annat och spela din roll väl! Minsta flackande blick så förstår hunden att den är bevakad och precis som vilket barn som helst så svarar den på din spänning, blir själv spänd och börjar spexa eller krångla på annat vis. Ta ett djupt andetag, slappna av och agera som om situationen vore den mest naturliga i hela världen. När hunden är duktig så tala om det för den. Gör det på ett otvetydigt glatt vis och i vissa situationer kanske lite lek med matte/husse passar som belöning? Lek är jättebra belöning så länge inte hundens uppdrag är att lugna ner sig. Då är det bättre att placera hunden där den ska vara/ligga, säga att ”nu ligger vi här” låtsas som om det är den mest naturliga sak i världen, inte konstant passa på hunden och om den går därifrån så gå bara lugnt efter hunden och placera den precis som innan. Lugnt och harmoniskt, ingen irritation, för det känner hunden med en gång och det hela blir till en trotsig lek.

Det är en konst det där med hunduppfostran och det finns ingen hund som är likadan som en annan, det enda som är säkert är att det är lätt att göra fel och därigenom skapa en osäker hund. Ta det lugnt, stressa inte, hunden behöver kanske inte kunna gå fint i koppel vid 18 månaders ålder (då fortfarande bebis i huvudet och hormonstormar som följer utvecklingen) och ta små små steg i taget. Som sagt, det finns inga quickfix. En harmonisk och trygg flock byggs inte upp på en dag, det tar lång tid, men efteråt så har du en stabil trygghet och en välförtjänad ömsesidig  respekt som är svårslagen.

Copy of DSC_0005