Rövträning deluxe

Sist när jag red lektion för Lindah så frågade hon mig vad jag ville ha hjälp med just den lektionen. ”Allt” sa jag. Då menar jag verkligen allt. Jag vill lära mig allt ordentligt från grunden så jag kan förstå vad det är jag håller på med där uppe på hästryggen. Jag är gott medveten om att det kommer ta tid och att vi under bara en lektion kanske bara kommer en mikrometer på vägen, men det är ju dessa praktiska tips och den personliga vägledningen som ger både förståelse och motivation för att kunna träna vidare hemma. Efter att jag förklarat vad jag ville med lektionen så nämnde hon också att privatlektioner brukar vara till för att hästen ska tränas, men jag ser ingen nytta i det när jag inte har full koll på varken mig själv eller hästen. Jag behöver få de där verktygen för att lära mig känna och förstå vad det är jag känner samt vad som händer när jag gör si eller så. Det gör inget om jag får sitta och skritta i en timma, bara jag får mig ett par aha-upplevelser. Vanliga ridlektioner där man harvar runt på volt, grejar i hästens mun, trycker och bankar och bråkar med hästen för att få den att gå på rakt spår eller i en sluta har jag ridit tillräckligt under 2 år. Jag är trött på det där slitandet och harvandet, det kommer bevisligen inget gott ur det och det har hänt absolut ingenting positivt under den här tiden. Nej, jag är förbannat trött på att konstant behöva bråka med hästen och inte se några resultat, det är inte så ridning ska gå till. Jag vill lära mig och göra rätt från början. Kontrollera kroppen, hitta rätt sits, hitta sittbenen och lära mig kontrollera bäckenet då det är ett helt jäkla fantastiskt verktyg som största delen av hästsverige faktiskt gått miste om.

I förmiddags tog jag ut Milton i snön i paddocken och tänkte att ”nu skiter jag i hästen”. Det enda jag krävde var en lugn och icke passtaktig skritt så att jag kunde hitta flowet i sittbenen ordentligt. Jag ska tala om att ju mer man känner desto svårare blir det att hålla reda på allt. Jag fick på sista lektionen lära mig att göra halvhalt på ett nytt sätt, nämligen att stenhårt krama tygeln varje gång ytter bak lämnade marken. Detta ska kunna göras samtidigt som man blundar så nu gäller det verkligen att börja lära sig VAD det är man känner! För bara ett litet tag sedan så vart jag eld och lågor över att jag började känna de små puffarna mot skinkorna vid varje kliv, men då var det också det enda jag kände. Nu börjar man känna 10 andra saker samtidigt och att då som ”nyseende” sortera ut alla känslor och fokusera på just det man detta passet ville träna på är inte det lättaste! Samtidigt så ska  man ”padda”, alltså skjuta in ”svansen mellan benen”, kuta lite och skicka bak låren så man hamnar helt lodrätt. Problemet är att när man skjuter in svansen mellan benen så vill benen följa med fram, precis som när man sätter sig på en stol. Flyttar man då bak låren så vill knäna obönhörligen peka utåt, för det är så som de små och extremt tajta musklerna runt höftledskulan vill att lårbenet ska sitta fast i höften. Utåt får dock knäna inte peka om man ska få en perfekt och maximalt inverkande sits så det är bara att ta tag i låret och vrida runt benet så att knäna pekar framåt och hälen pekar bakåt. Sedan får man bannemig hålla koll på benet hela tiden samtidigt som man inte får glömma bort att padda. Bara detta kräver sin dos av koncentration och att med muskelkraft lyckas hålla kvar benet i den här positionen när ligament och hållningsmuskler runt höftkulan vill dra det tillbaks i ”knät-peka-utåt-läge”, är inte det allra lättaste! Man får ta i så man blir blå! Squats och knäböj i all ära, men fiffan, lite äkta sitsträning kommer ge vem som helst ett redigt snyggt arsle! Så här får man hålla på och kämpa ända tills ligamenten och musklerna runt höftkulan gett med sig och accepterat den nya positionen. Jag har hört att det ska göra ont, men vad fan, no pain no gain 😉

DSC_0006 - kopia (523x1024)

I december, här pekar knäna åt alla håll. Idag såg det mycket bättre ut, även om det var jobbigt 😉

DSC_1029 (1024x768)

Bästa vinterbilen 🙂

DSC_1032 (1024x768)

En tur till Gödeberg blev det efter rytteriet och där möttes vi av glada vinterkossor 🙂

DSC_1028 (1024x768)

Nikki bevakar ägg, bacon, fläskben, färs och korv 🙂

DSC_1035 (1024x768)

Jag måste bara avsluta med en bild på Miltons fina topplinje som jag är så stolt över nu för tiden. I alla fall den delen från manken och bakåt 😉

Dagsformen hos mina djur

DSC_1026 (768x1024)

På topp som alltid!

Hon har det bra gött asså 😛

Snöpromenad

Jag och Nikki har blivit synkade i våra löpcykler. Jag vet inte riktigt vilken känsla man ska ha när man ligger i sängen och inte vet vems blodet man har på låret är. Själv är jag ganska oberörd men jag har en känsla av att många andra skulle reagera annorlunda. Men vad fan, lite griserier är ju fullständigt normalt, det är bara att folk i allmänhet håller sådant för sig själva så man kan fortsätta låtsas som om livet är som i en OB-reklam 😉

Nåja, efter sanering av både matte och hund så blev det en supermysig promenad i snön. Man får ju passa på nu när de hotar med plusgrader till helgen. Usch säger jag bara!

DSC_1013 (1024x768)

Vi träffade på två roliga bordercollies som fick hälsa 🙂

DSC_1021 (1024x768)

Hyfsad balans ändå! 🙂

Så lite inkallning 🙂

DSC_1025 (768x1024)

Lämningar efter nyårsafton. Inte nog med att de skräms, man kan få dem i huvudet också! Skräpigt som fan överallt och vem plockar upp skiten? 

DSC_1027 (1024x768)

”Nu är jag färdig för idag” deklarerade Nikki när vi kommit innanför dörren!

Täckesbeställning

Jag vet att jag sa att jag inte hade tid att sy upp några beställningar på täcket jag sydde till Nikki. Men ack mitt blödiga hjärta har gjort det igen. Det finns nämligen en pinscher vid namn Pajaz vars matte blev helt eld och lågor över Nikkis täcke och sa att det var precis vad hennes vovve behövde då han åkt på ichias och måste hållas varm så de inte blir värre. Först sa jag nej, men efter att ha gått och funderat en halv dag så kröp jag till korset och erbjöd mig sy upp ett måttanpassat efter just Pajaz.

Jag måste säga att jag blev väldigt nöjd med detta täcket som blev lite annorlunda efter några små förändringar i mönstret. Jag kan avslöja att jag också kommer sy upp några till så om intresset finns så är det först till kvarn som gäller. Massa fräsiga färger finns men tyvärr har jag bara 200g-foder så det räcker till ett täcke. Dock har jag massor av 100g-foder och det räcker ändå bra för de flesta hundar en sådan här vinter!

DSC_1013 (768x1024)

Pajaz täcke. Det blev ingen modellbild på Nikki denna gång 🙂

DSC_1018 (1024x768)

Redo att skickas!

Pressade tigrar?

För ett tag sedan informerade Johan mig om att tigerbalsam i själva verket bestod av pressade tigrar. Öppensinnad som jag är så beaktar jag tanken och motsätter mig inte påståendet omedelbart. Trots viss outtalad skepsis så överväger jag sannolikheten för huruvida tigerbalsam faktiskt är gjort av pressade tigrar eller ej. Detta finner Johan otroligt underhållande och titulerar mig omedelbart ”världens mest lättlurade tjej”.

Jag håller inte med. Bara för att jag överväger vissa reellt osannolika företeelser så betyder inte det att jag för den delen är blåst och tror blint på allt jag hör. Jag bara överväger en lite mer spännande touche på vår annars så trista grå värld. Vad vore vi utan fantasi? Det var nog inte helt utan skäl som min studievägledare på Chalmers uttryckte att jag innehar ett så kallat livligt intellekt. Jag antar att det är ett lite finare uttryck för lättdistraherad, flygande tankar och god förmåga för fantasi 😉

Jag har det bara lite roligare i huvudet än vad det ser ut som utanpå 😉

Är detta en pitbull?

Denna film ska uppenbarligen föreställa någon typ av tribut till en framavlad typ av pitbull terrier. Ja, jag kallar det framavlad typ av pitbull terrier för det är inte så här som en pitbull enligt mig ska se ut. Inte heller är det så här de individer jag träffat på ser ut. De jag träffat är sunda individer utan livsbegränsningar härrörande av på olika vis missanpassad anatomi.

Vi människor omger oss av saker som ska spegla den vi utåt sett vill vara. Våra ”accessoarer” förstärker bilden utåt så att andra människor snabbare ska uppfatta vilken typ av människa man är, vilka värderingar man har eller vilka intressen som ligger närmst till hands. Det är ingen slump att miljömedvetna människor exempelvis spatserar runt i fjällrävenjackor eller att jägare kör runt i fyrhjulsdrivna bilar. Det är utrustning som underlättar livsstilen och livssituationen och i de fall man med stolthet vill visa upp vem man är så införskaffar man sig en accessoar för att förstärka attributet. Det är väl inget fel med det, men när man börjar använda djur som accessoarer i största syfte att förstärka en image så börjar i alla fall jag gnissla tänder. Oavsett om det gäller knähundar eller kamphundar så är det minst lika orättvist för djuren som allt som oftast inte framavlas till syftet att skapa sunda individer och föra goda gener vidare för en fortsatt hållbar rasavel.

Hundarna som det stoltseras med på filmen är ett typexempel på vad jag förklarar innan. Det kan dock även handla om en drift hos människorna att vara värst, avla fram de mest extrema och ”coola” formerna på hundarna och därmed bräcka andra uppfödare med liknande värderingar. Likväl så handlar det om att hävda sig och det är djuren som får lida för det. Det krävs inget vältränat öga för att se de extrema vinklarna på djuren i filmen, hur ryggkotpelaren hänger som en hängmatta för att den inte kan hålla upp den alldeles för överdimensionerade bröstkorgen, hur hunden hässjar och kämpar för att få i sig tillräckligt med luft för att luftkanalerna är underutvecklade, hur armbågarna liksom pekar utåt från kroppen vilket ger en dåligt lämpad kraftöverföring från den tunga framdelen till frambenen som faktiskt ska bära upp hela denna tyngden. Det är inget mindre än en anatomisk katastrof.

Ändå är det just dessa attribut som dessa människor anser så värdefulla. Helt ärligt så kom jag obönhörligen att tänka på Disneys olika vaktande bullterriers som de har med i sina tecknade kortfilmer om Pluto, Kalle Anka, Figaro och Musse. Visst är det tragiskt att denna tecknade uppenbara överdrift faktiskt en dag skulle komma att bli sann.

Edit: Jag har fått en liten tillrättavisning och hunden i filmen är så klart ingen pitbull, utan en American bully. Dock så är bullyn en framavlad version av Amstaff och Pitbull som blev en egen ras på 90-talet så helt ute och cyklar är jag inte! Oavsett så är det ingen frisk hund vi ser i filmen.

Tittut!

Copy of IMG_9376 (625x833)

😀

Felidentifiering

Alla hästar har biomekaniska problem på ett eller annat vis oavsett om det handlar om snedhet, spänningar eller låsningar. Ingen häst är helt utan sådana problem även om vi inte alltid märker av dem, inte ens den bästa dressyrhäst är helt rak och mjuk. Ett fel kan vara en spänning för dagen men kan också bestå av något djupare som kräver mer jobb för att komma till rätta med. Vissa individer behöver man jobba flera år med för att få ordning på en sned eller felriden kropp.

För att sikta på att rida en häst så lösgjort och liksidigt som hästen som individ kan uppnå så måste man först identifiera vilka svagheter och fel just den här hästen  har och sedan genom fokuserad ridning hjälpa hästen att på korrekt vis rätta till felet. En god indikation på att man är på rätt väg och inte bara sitter och åker häst eller för den delen sitter och gör saken värre är att de fel man hos hästen identifierat med blir mindre påtagliga eller att snedheten till och med byter sida. Kanske en oliksidig muskulatur jämnas ut, muskler satta på fel ställe försvinner eller att en ofördelaktig hållning hos hästen blir bättre. En oliksidig muskulatur säger ju sig självt att det tar längre tid att komma till rätta med än eventuellt en låsning i länden.

Det där med symptom- och orsaksbehandling är i många kretsar ett hett ämne. Varenda vettiga människa kan nog hålla med att maximal effekt uppnås om man går in, identifierar orsaken till problemet och sedan behandlar detta. Lik förbannat så symptombehandlas det till höger och vänster och överallt. Det spelar ingen roll om du åker till läkaren, veterinären eller för den delen sitter på en häst som konstant tittar vänster. Hur många skulle inte börja slita och dra i högertygeln för att få kusen att titta rakt fram istället? Symptombehandling genomsyrar allt vi gör och är samhällets sätt att behandla problem, oavsett natur. Man kan även kalla det quick-fix då det minskar symptomen för tillfället, men då orsaken fortfarande finns kvar så kommer problemet strax uppkomma igen. Symptombehandling används inom alla ridsportsgrenar i varierande grad.

Vi måste börja fundera lite mer på våra hästar och varifrån deras små (eller större) snedheter kommer ifrån. Är det kanske så att det är ens egen snedhet som man omedvetet transfererat över till hästen (för ja, hästar är otroligt känsliga för ryttarens obalans och snedhet och kompenserar blixtsnabbt upp detta med olika typer av obra spänningar) och sedan helt orättvist beskyller hästen för? Har man inte stenhård superkoll på sin egen kropp och hur den påverkar hästen så kommer obalans och snedheter obönhörligen att smitta av sig från ryttare till häst och tvärt om.

Det är inte alltid det enklaste att identifiera varifrån ett problem kommer. Ta Milton som exempel, redan när jag för 2 år sedan fick honom så kunde man även med ett otränat öga se symptom på olika typer av biomekanisk obalans. Jag har alltid varit medveten om att han är oliksidig och har med de medel jag kunnat försökt hjälpa upp dessa defekter. Gällande en omusklad bog som han gärna faller över på är lätt att tro att problemet ligger just vid bogen. Det är ju där man ser problemet. Dock ska man vara väldigt försiktig med att tro på vad det är ögat ser för orsaken till problemet kan vara något helt annat. Även om jag det senaste med hjälp av sitsträning har fått otroligt bra verktyg som givit enorma resultat så har jag än inte helt lyckats identifiera källan till felet med Miltons högerbog. Jag har dock kommit så pass långt att jag TROR att felet egentligen sitter någon stans runt vänster bak. Kanske är det inte helt osannolikt då han p.g.a. en gammal skada i höger innanlår kanske tagit i lite extra med vänster bak, fått en liten överansträngning och så har karusellen varit igång. En orsak kan vara extremt svår att identifiera då den kan skapa följdfel både en, två och tre gånger. Det ena leder till det andra som leder till det tredje. Kanske är det endast det tredje problemet som enligt ryttaren blir ett problem och så börjar man med all kraft försöka behandla detta trots att detta endast är ett följdfel som obönhörligen kommer uppkomma igen och igen så länge man inte behandlar den verkliga orsaken. Här är det jättebra att ha en riktigt duktig equiterapeut som kan titta på hästen, både i stallgången och under ett ridpass. Här är det viktigt att han/hon även har god känsla för ridning och förståelse för hur ryttaren med sin tyngd och balans påverkar hästen.

Ja, Milton är då en kuse man kan fundera mycket över, ett riktigt skolexemplar kan man nog kalla honom. Även om jag insett att jag kanske inte kommer kunna komma så långt ridmässigt med honom så kommer jag garanterat att lära mig enormt mycket på honom både gällande biomekanik, equiterapi och ridning.

DSC_0962 (768x1024)

Här har vi honom, mr Milton. Snedaste hästen i grannskapet 🙂

TuberCoxae

Höger och vänster höftbensknöl, vänster till höger och tvärt om. Skillnaden i muskulatur är påtaglig.

DSC_0974 (1024x768)

Höger och vänster bogblad, både skillnader i muskulatur och en eventuell förskjutning?

DSC_0970 (1024x768)

Men med rätt typ av arbete så har de senaste månaderna gett vissa synbara resultat i muskulatur kring manke och bog! Lansmärket (gropen framför manken) börjar också bli mindre.

Bog

Höger och vänster bog idag. Jag vill nog tycka den onormala högerbogen börjar ta sig, om än långsamt!

Miltons_bogar

Så här såg de ut i november förra året. Jämför högerbogen (till vänster i bild) med bilden tagen idag!

DSC_0966 (1024x768)

Även bröstrygg, länd och kors ser betydligt mer avslappnade och normala ut! Karpryggen kan endast skymtas ytterst lite om man är extremt petig och korset har nu en sund sluttning.

Foto0338 (1024x768)

I somras. En häst med påtagliga obalanser i kroppen. Se hur han trycker ner korset och liksom kniper med knäna. Karprygg har han också. Ont i knäna eller ont i magen? Bilden är tagen efter en betesperiod hemifrån som tog ordentligt på honom. Inget kul tyckte Milton.

Foto0323 (1024x768)

Underhals, lansmärke, karprygg nedtryckt kors. Häst som gått i helt fel form.

DSC_0982 (1024x768)

Häst med sundare kropp idag. Mindre underhals, påbörjat uppbyggandet framför manken samt bättre hållning i bakvagnen.

DSC_0987 (768x1024)

Det var allt från dagens demonstration av snedaste kusen i grannskapet 😉

Nu behöver hyndan inte frysa längre…

…för  matte har spenderat större delen av dagen på golvet och framför symaskinen, ihopknåpandes ett riktigt varmt och skönt täcke till lillvovvan! Med den lilla pälsen hon har så är hon ju lite frusen nu när minusgraderna smyger på, framför allt när hon inte är så jätteaktiv utomhus. Dagisfröken påpekade igår att Nikki frusit massor i rastgården på dagis och rekommenderade husse att köpa det där nya Hurttatäcket som kommit ut. Det är ett värmetäcke som ser riktigt bra ut och skulle passat Nikkis behov jättebra, men ack den prislappen voro inget för dödliga! Dryga 7 hundralappar skulle affären ha för denna lilla tygbit! Nä vet nån vad! Jag har länge faktiskt tänkt att sy ett liknande täcke så nu kändes det som att det var dags. Iväg till tygaffären bar det i förmiddags och efter att jag kom hem så har jag suttit och mätt, klippt och sytt hela dagen med undantag från 2 timmar hos kusen.

DSC_0939 (1024x768)

Någon som gärna vill hjälpa till 😀

DSC_0941 (1024x768)

Vadderingen är godkänd enligt Nikki!

DSC_0943 (1024x768)

Utprovning!

DSC_0947 (1024x768)

Nu börjar det likna något 🙂

DSC_0955 (1024x768)

Inte helt klar än men hon fick prova den ordentligt som den var när vi åkte till stallet. Det funkade perfekt och det nästan hettade lite från undersidan täcket när jag sedan tog av henne det 🙂

DSC_0016 (1024x680)

I fullt arbete 🙂

DSC_0018 (680x1024)

Nikki övervakar arbetet från sitt hörn i soffan.

DSC_0956 (1024x768)

Färdigt!

DSC_0957 (768x1024)

Nu ska det väl till en hel del för att hon ska frysa 😉

DSC_0963 (1024x768)

Inte helt olikt skissen jag gjorde ur huvudet innan 🙂

DSC_0959 (1024x768)

Liten bröstplatta och ett extra spänne under magen. Dock ska det stora spännet bytas ut mot något mer passande, men det var det enda jag hittade hemma nu.

Dramatisk och spännande morgon som slutade i urkul Lindaträning!

Det var tur att jag hade gett mig fan på att åka på träningen idag, för om man verkligen lägger manken till så klarar man nästan allt. Efter gårdagens lastträning tyckte jag att allt var så väl förberett som det bara kunde och jag hade ändå en hyfsad bra känsla över att saker och ting skulle flyta på fint. Den lilla snön som kommit innan var ju sedan länge bortplogad och alla vägar var saltade vilket inte skulle göra körningen med hästsläpet särskilt avancerad. Dragbilen jag använder har nämligen inga dubbdäck och till släpet har jag inte heller några. Dock är däcken hyfsat nya och mönstret bra.

DSC_0907 (1024x768)

Fint och nyskottat

Gissa om jag blev modfallen när jag på morgonen insåg att det under natten kommit nästan en decimeter nysnö. Hur stor är chansen att vägarna är plogade och saltade tidigt en söndagmorgon? Mitt största huvudbry nu var hur jag skulle kunna komma upp från gårdsplanen till vägen med all ny snö. Nåja, jag stålsatte mig, skottade trottoaren på vägen ut och åkte i varje fall iväg till stallet. Nog var där snö, men det var inte mer illa än att jag utan problem kunde baxa runt både bil och släp där utan problem. Sedan kom vi till lastningen som varit lite av ett orosmoment men som ändå känts bättre efter gårdagens lastträning. Det tog idag ca 10 minuter att få på kusen på släpet och det får jag väl ändå se som en seger. Upp med lemmen, stänger alla luckor och hoppar in i förarsätet. Jag tar ett djupt andetag, startar bilen och lägger växelspaken i drive. Det är nu det visar sig hur detta kommer gå. Med försiktig gas så börjar vi rulla framåt långsamt men jag inser att jag behöver mer fart för att lyckas ta oss upp för den lilla backen som svänger upp mot vägen så jag ger ett kontinuerligt ökat gaspådrag precis så att hjulen inte spinner loss. Det går inte snabbt och jag inser att jag spelar vilt på marginalerna. Längre in i svängen så blir hjulen mer och mer benägna att spinna loss och jag måste släppa på gasen för att bibehålla fästet. Med ca 5 meter kvar till utfarten så släppte det sista lilla greppet som däcken hade om snön och vi kom inte en millimeter framåt. Fan också. Ja, det är väl bara att backa tillbaks och försöka ta mer sats en andra gång. Jag börjar backa men inser snart att mina försök att räta upp släpet i svängen inte fungerar alls, på något vis så vill inte bilen svänga dit jag vill och det slutar med att vi är på väg halvvägs ner i diket. Jag bromsar men bilen fortsätter bara glida. Jävlar i helvete. Som tur var tog det ganska snabbt stopp men då hade släpet vinklat in sig mot mitten på vägen och var på väg in i hagen på andra sidan. Att köra framåt för att räta upp fanns inte på kartan då jag inte kom en millimeter åt de hållet så efter att jag försökt ringa en sovande Johan för att gråta ut lite så tänkte jag att jag bannemig ska klara detta själv. En äkta hästtjej löser problem själv och springer inte till första bästa famn för att grina och tigga om hjälp. Jag stängde av bilen där vi var, gick ut och lastade ur kusen och tog in honom i stallet. Hade jag backat mer så hade jag inte fått ut honom då lemmen skulle tagit i stängslet till hagen vid sidan av vägen. Nu kunde jag med en gång räta upp släpet, men det var på håret att jag kom förbi hagen. Att lasta på stallplan var alltså omöjligt, för den där resan upp för infarten gör jag inte om! Upp på vägen bar det och jag ställde bil och släp med ena hjulet på trottoaren och fällde ner lemmen. Kuse hämtades och efter ca 10 minuters övertalan, ett par förbikörande bussar och en idiot till volkswagenförare som drog järnet bara någon meter förbi oss, så var jag äntligen på väg mot Mölndals C för att hämta upp Lindah! Endast 15 minuter sen 🙂

DSC_0911 (768x1024)

Duktig häst som ändå gick in utan megamycket bråk 🙂

DSC_0913 (1024x768)

Hupp, på väg ner i diket. Inget svänggrepp och endast back. Fyrhjulsdrift är ett måste den dagen jag köper en egen dragbil…

Efter denna knepiga start på dagen så flöt sedan allt på hur fint som helst. Det var inga problem alls att ta sig fram på vägarna och inte ens när vi kom ut mot Sätila så kändes det som några konstigheter. Där låg ändå snön och täckte landsvägen. Vi körde in på Strömmaskolan, lastade ur och gjorde oss i ordning innan vi gick in i ridhuset och började vår lektion för Lindah. Jag vill ju lära mig allt från början egentligen och jag har ju insett nu att Milton är en perfekt häst för detta. Han har sina defekter som jag måste lära mig hantera och när jag väl sätter hjälpen så händer det saker med en gång som är riktigt kännbara! Det är sittben framåt, bakåt, höger, vänster, ner och upp och allt detta ska kopplas ihop till hur han i svängarna tenderar att släpa ett bakben efter sig och ramlar på den diagonala bogen. Så när jag svänger höger så måste jag trycka ner vänster bak med  dito sittben för att han inte ska ramla  på höger bog och när jag svänger vänster så måste jag trycka höger bog åt vänster genom att pressa höger sittben mot manken. Mycket att hålla i huvudet! Jag fick också lära mig att en tygel aldrig någonsin får verka bakåt. Jahapp, dags att slänga ut allt man någonsin lärt sig, formatera hjärnan och ge plats åt allt det nya. Det är armens spänning som ska göra sig känd i hästens mun, inga handrörelser. Jag fick lära mig skillnad på inner- och ytterhand och även lära mig halvhalter genom att krama yttertygel i samma sekund som ytter bak släpper marken för att bromsa upp detta i steget. Vilken effekt det blev när jag fick till det! Detta provade vi även i trav och när jag lyckades där så gick han som en dröm! Dock bara ett par steg i taget men vad ska man göra när piloten inte har full koll på allt, man kan ju inte förvänta sig att hästen gör vad jag vill bara för att jag har en bild i huvudet av Edward Gal och Totilas. Först måste jag lära min kropp att göra som jag vill 😉

DSC_0916 (1024x768)

Duktig häst redo för lektion!

DSC_0915 (1024x768)

Vi trivs i ridhus säger Milton. Här skrittar vi av och Lindah har tagit sig an Hanna som stod på tur 🙂

DSC_0917 (768x1024)

Superduperduktiga hästen blir omhändertagen efter lektionen!

DSC_0920 (768x1024)

Och vad hände här!? Jo, hästen gick upp på transporten helt själv medan jag stod kvar vid sidan av lemmen! Ett litet smack var det som behövdes så stod han sedan som ett ljus där inne! Whaaaaaat liksom? Gissa om jag höll på att bubbla över av stolthet och lycka?? 😀

DSC_0926 (768x1024)

Kanske var det försöket med bomull i öronen som var tricket? 🙂

DSC_0929 (1024x729)

Väl hemma igen, nöjda och väääldigt glada 😀

DSC_0933 (1024x768)

Inga ömma fossingar i knölig hage längre! Nu åker bootsen på om morgonen.