Chiara

Här är berättelsen om Chiara

Den 9 mars 2009 föddes 7 valpar hos en kennel i Småland. Detta var tredje kullen på samma föräldrardjur så alla fick namn som började på C. En av dem hette Chiara.

Chiara var den tik som blev kvar lite längre på kenneln men så en dag då hon var 12 veckor fyllda så kom det en mycket nervös och vilsen tjej på besök. Hon hade med endast någon dags varsel kommit på att en hund ville hon allt ha, hittat Chiara på blocket och åkt för att titta på henne. Alla vet vi ju att ”bara titta” endast fungerar i teorin, så det slutade med att lilla Chiara fick åka med ända bort till det som skulle bli hennes nya hem på västkusten.
Uppfödarna hade talat om att Chiara var en mycket livlig valp, livligast i hela kullen till och med! Jo minsann, nog var hon livlig allt. Hon fick riktiga pinscherryck flera gånger per dag och visade med en gång en mycket stor läraktighet och hon utförde allt hon lärt sig med blixtens hastighet. Hon visade sig ha ett mycket stort mod, var inte rädd för mågonting och rände gärna iväg på små utflykter långt från flocken. Chiara kunde vara jätteduktig och lyssna till allt hennes matte sa för att plötsligt slå om, dra iväg och fullständigt glömma människan som desperat stod och ropade efter henne.

När Chiara fyllde 1 år skedde en förändring i lynnet hos denna vilda och påhittiga hund. Helt plötsligt växte vakten fram i henne. Jakten hade funnits där från början men även den eskalerade samtidigt med en förhöjd stressnivå. Den första olyckan hände när vi träffade tjejerna i vårt hundgäng på en äng. Chiara hade skött sig exemplariskt den dagen och hundarna fick springa runt lösa och busa. Plötsligt låser hon sig på en joggare ett tiotal meter bort, springer mot honom och hugger honom i byxbenet. Under den följande sommaren fortsatte utfallen. Fler incidenter hände, det gällde mestadels okända människor men hon visade även vissa hotfulla beteenden mot familjemedlemmar. Matte var bestört. Chiara och matte fick hjälp av en hundtränare som senare visade sig vara en riktigt ruskig mytoman och med de destruktiva tipsen vi fick blev Chiara mer och mer osäker och stressad.

Under våren fick matte ett mail av matte till en kullbror. Han hade bitit hunddagispersonalen flera gånger och hade avlivats.

Senare under sommaren fick matte ett samtal av husse till en annan kullbror till Chiara. Brodern hade närapå haft ihjäl sin egen matte. De skulle gå ut på promenad och i hallen flyger han på henne och gör slamsor av henne. Han var avlivad.

Förstagångshundägare som matte var så försökte hon med allt som fanns i hennes makt. I augusti den sommaren gick det så långt att Chiara genomgick en kastration som ett sista desperat försök att dämpa stressen. Det hjälpte ett par månader men det dröjde inte länge förrän hon föll tillbaks i de gamla mönstren och djupare dessutom. Chiara var så stressad och ohanterlig på promenader att hon skällde och reste ragg för allt hon såg, även om det var en människa 100 meter bort på andra sidan gatan. Det föll matte ur händerna och efter många tårar bestämde hon sig att det inte fanns någon annan utväg än att Chiara fick somna in. Det gick inte att gå och vänta på att det skulle hända något riktigt hemskt.

Runt omkring detta fick matte hjälp av många duktiga hundmänniskor med kunskap inom avel och mentalitet och hon fick lära sig att tänka om en hel del. Chiara fick leva.

Nu levde vi ett liv tillsammans utan större krav, utan skäll och arga tillrop, utan hårda tag och bestraffningar. Vi lekte, busade, kampade och jag berömde henne för saker jag inte skulle fallit mig in att göra innan. Vem berömmer en hund som skäller vid dörren? Chiara var fortfarande en i vissa situationer potentiellt farlig hund, men jag kunde hantera det bättre och medvetet välja situationerna för att undvika provokation.

Detta var tredje kullen på samma föräldrardjur. Två av sju avlivade och Chiara levde på lånad tid. Det är så mycket lättare att avla på utseende än på mentalitet, men vad är det värt när folk blir skadade, besvikna och ledsna? Ingenting.

Tyvärr så slutade även den här historien tragiskt. Chiara somnade in den 4 mars 2011 efter att ha bitit en kille på gatan ett par dagar innan. Jag vet inte vad jag ska säga. En familjemedlem slits ifrån mig och jag tvingas själv ta beslutet.

Nu sover hon gott min älskade vovva, hon har äntligen fått frid.

Lämna en kommentar

3 kommentarer

  1. Mamma

     /  oktober 23, 2011

    Så fint skrivet!

    Svara
  2. Trilla hit av en slump…
    Har oxå avlivat min första egna hund pga för låg stresströskel… Blev ingen ny heller…
    Min var dock ännu inte farlig för någon annan än sig själv men däremot tog det enormt psykiskt på mig med en hund som tuggade sönder allt så fort han inte hade sällskap…

    Svara
    • Det är alltid tragiskt när man tvingas till sådana beslut. Så onödigt och omänskligt. Hoppas du funnit ro med ditt beslut och inte känner skuld. Man gör ju alltid allt man kan och gärna lite till. Lycka till i framtiden, den gamla vovven har alltid en plats i hjärtat, men det är tur att hjärtat kan växa så fler kan komma få plats i framtiden. Kram

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: