Vad ska djuren äta?

Anledningen till att alla djur på jorden behöver äta är för att förse kroppen med energi och byggstenar att bygga upp kroppen med. Energin behövs förenklat för att använda byggstenarna samt att hålla igång alla kroppens utsöndrande och motoriska processer. Det blir alltså i slutändan två produkter av vad vi stoppar i oss, energi och byggmateriel.

Byggstenarna tillverkas av proteiner enligt kroppens alldeles egna recept och energin tillverkas likaså av fett och kolhydrater. Principen är likadan hos i princip alla djurarter med den lilla twisten att alla arter nischat just sitt matsmältningssystem så att det blivit expert på att ta hand om just den typen av näringsämnen djuret i fråga har som huvudföda. Hästar är experter på att omvandla näringsämnena i gräs till byggstenar och energi, en daggmask är expert på att omvandla torkade löv till byggstenar och energi och en katt är expert på att omvandla sorkar till byggstenar och energi. Skulle man ge en häst och en daggmask sorkar och en katt gräs som föda så dröjer det inte länge innan både häst, daggmask och katt är död. Även om alla nödvändiga ämnen för att tillverka byggstenar och energi finns i alla dessa födokällor så KAN INTE matsmältningssystemet hos t.ex. en häst hantera, spjälka och omvandla fettet och proteinerna som finns i sorken. Bristen på kolhydrater skulle dessutom göra sig påmind snabbt. En katt kan heller inte ta tillvara på näringsämnena i gräset, trots att detta kan innehålla både kolhydrater, fett och protein. Det är helt enkelt fel sorts kolhydrater, fel sorts fett och fel sorts protein för att djuret ska kunna ta upp och hantera det i matsmältningsapparaten. Och ja, det finns otroligt många olika proteiner, fetter och kolhydrater som alla har sin uppgift. Alla djurarter har efter miljoner år av evolution utvecklat ett alldeles unikt matsmältningssystem som kräver en alldeles unik uppsättning av dessa näringsämnen. En uppsättning som passar perfekt in på de näringsämnen som djurets kost tillhandahåller. Ett lejon som fäller och äter en antiloop får i sig precis det lejonet behöver, just för att dess matsmältningssystem är perfekt anpassat att spjälka just precis antiloopproteiner och antiloopfett.

Vad händer då om man under tvång förändrar uppsättningen av näringsämnena som en viss art förses med? Vad händer om man stoppar i djuret en för det djuret onaturlig och obalanserad kost med proteiner, fetter och kolhydrater som dess matsmältningssystem inte är utvecklat att hantera? Naturligtvis kan vem som helst som är lite insatt i näringsläran inse att detta inte på något vis kommer bli bra, men jag är inte säker på om det gjorts någon närmre studie på ämnet. Det hade onekligen varit intressant att se i så fall. Med en närmre studie menar jag att man med ett längre tidsperspektiv undersöker vilka kroppsliga effekter det har och vad det ger för effekter på reproduktion och metabolism. I metabolismen ingår alla kroppens uppbyggande och nedbrytande funktioner, så som spjälkning, utsöndring, muskelbyggnad, tillverkning av hormoner m.m. Dvs många av kroppens vitala funktioner.

För en rent amatörmässig studie finns det faktiskt en hel del alldeles utmärkta fall som man med god bakgrundsinformation själv kan studera och analysera. Jag pratar om våra hundar. Våra domesticerade karnivorer: Vad är det vi de senaste 70 åren försett dem med i näringsväg? Inte är det då vad hunden från början själv hade valt att äta, nämligen sorkar, harar och annat småvilt som kom i dess väg. Både dess exteriöra  och interiöra design är optimerad för att sönderdela och spjälka animaliska födoämnen som näst intill uteslutande består av proteiner och fetter. Detta är hårda fakta och något forskarvärlden är enig om. Dock söker vi människor enkla lösningar på allt i livet och när ett företag en gång i tiden kom på att man kunde tjäna grova pengar på att förse hundägarna med ett lätthanterligt hundfoder var succén ett faktum. Det lanserades som ett fullgott torrfoder och hundarna verkade tycka det var gott. Eftersom knappast var och varannan Svensson är näringsfysiolog så var det ingen som hade varken intresse eller kunskaper att ifrågasätta innehållet i de torra kulorna. Hundarna verkade ju överleva på det. Företagare är inte dumma och nog måste vi alla tjäna pengar, ju mer desto bättre, så fler foder lanseras, fler företag etableras inom samma ämne och till slut finns den enkla lösningen torrfoder i närapå alla hundhem. Till slut blir konsumtionen norm och allt ifrågasättande ses med oblida ögon. Efter 70 år borde man ju i varje fall ha märkt av om torrfoderövergången har givit någon effekt.

Vad är det då i torrfodret som hunden själv inte hade valt att stoppa i sig? Jo, socker, stärkelse, vegetabiliska fetter och proteiner, färdigspjälkade näringsämnen och syntetiska vitaminer. I princip precis allt som torrfodret innehåller. Hundens matsmältningssystem är optimerat med precis de enzymer som behövs för att spjälka precis den födan hunden i miljontals år utvecklats för att äta. Alltså finns inga bra enzymer för hunden att spjälka t.ex. majsgluten, veteprotein, vegetabiliska fetter och kasein (mjölkprotein). Till exempel har inte hunden enzymet amylas i sitt saliv och kan därmed inte förbereda kolhydraterna för smältningen i magen som t.ex. häst och människa kan. Naturligtvis stänger inte hundkroppen av under invasionen av alla dessa främmande födoämnen, utan den jobbar på så gott den kan för sin överlevnad. Arbetet kan dock aldrig bli mer än halvbra då de främmande födoämnena utsätter metabolismen för onödigt mycket stress vilket obönhörligen ger effekt på hundens förmåga att hantera övriga funktioner i kroppen. Allergier någon? Pankreatit? Kalciumbrist och tillväxtrubbningar? Ja, nu börjar vi komma någonvart i tankegångarna. Det har knappast undgått någon att allergierna och svampinfektionerna fullkomligt exploderat de senaste åren samtidigt som höftledsresultaten bjuder på färre A och fler B och C. Definitivt en negativ trend. Nu har jag bara pratat om nackdelarna med att stoppa i hunden saker den inte kan hantera optimalt, men det finns också en otroligt viktig aspekt i det vi med torrfodret inte stoppar i våra hundar. Högvärdigt protein, kalcium, naturliga vitaminer och obehandlat fett.

För att ens kunna tillverka torrfoder så måste det tillsättas kolhydrater. I mängder. Inte sällan uppgår kolhydratmängden till hela 50% och ibland mer. Av den energi (ATP) som hunden genom cellandning producerar så erhålles ca 90% av energin av fettspjälkning. Enkelt sett så ser det ut så att fettet i mag-tarmkanalen delas upp i fettsyror och glycerol, i mitokondrierna i cellerna oxideras fettsyrorna till Acetyl-coA som i sin tur omvandlas till den energirika molekylen ATP. Även kolhydrater bildar efter spjälkning samma Acetyl co-A som oxidationen av fettsyrorna och omvandlas till samma ATP . ATP förser genom sina starka bindningar sedan kroppens alla funktioner med energi. Fett från djur är hunden expert på att bryta ner till ämnen som kan omvandlas till Acetyl-coA (blir alltså energi). Fett från växtriket går inte lika bra. Kolhydrater är heller ingen höjdare när det gäller omvandlingen till slutprodukten Acetyl-coA. Det finns helt enkelt inga optimerade enzymer att hantera dessa näringstyper. Som jag nämnde tidigare så tillverkar hundens celler till ca 90% sin energi av fett, vilket innebär att ca 10% kommer från kolhydrater. Det rimmar ganska dåligt med kolhydrathalter på 50% i torrfodren. Alla övriga kolhydrater än de hunden kan ta tillvara på utgör inget annat än en störning och stress i hundens matsmältningssystem. De kolhydrater som inte kan användas omvandlas till fettsyror och lagras i kroppen form av fett. Tjock av socker någon? Här är det fantastiskt att se hur alla bantningsfoder är fullkomligt fullproppade med kolhydrater.

När det gäller proteiner, d.v.s. kroppens byggstenar så är det också här animaliska proteiner som hunden är expert på att dra nytta av. Även här finns både bättre och mindre bra typer av proteiner då bytesdjuren består av mer än en typ av protein. Det spelar alltså stor roll var ifrån på djuret proteinerna är tagna, så står det animaliskt protein i innehållsförteckningen så är det ingen försäkran om att det är bra protein. Tvärt om så köper foderföretagen gärna in de allra billigaste delarna av djuren med kanske inte alls lika högvärdigt protein. Proteiner kan inte lagras i kroppen utan omvandlas även de till fettsyror som lagras som fett vid överkonsumtion. Intressant att veta är att ingen del av bytesdjuret består av mer än ca 20-25% protein, vilket innebär att hundens matsmältningssystem är optimerat att hantera just dessa proteinkoncentrationer.

Min slutkläm får väl bli den att hunden liksom alla andra djur behöver byggstenar och energi för att överleva. Hunden som art har utformat sitt matsmältningssystem under miljontals år att hantera näringsämnena den kan få från ett bytesdjur, dvs till största del fett och proteiner. Ur fettet fås energin och ur proteinet fås byggstenarna. Mitt emellan allt detta finns massor av goda vitaminer och mineraler, i fullkomligt naturlig form, som är ack så nödvändiga för att alla nedbrytande och uppbyggande processer i kroppen ska kunna ske. Det är ju just precis detta hundkroppen är optimerad för, så är det då så underligt att det uppkommit så mycket obotliga och ohanterliga sjukdomar bland våra hundar när vi numera stoppar i dem helt andra näringsämnen än deras enzymuppsättning är tillverkade för? Se det lite som ett gäng svetsare (bytesdjursenzymer) som helt plötsligt blir kastade in i en sjuksköterskas (t.ex. amylas) vardag. Så klart gör de så gott de kan, men det kan aldrig bli lika bra som om en utbildad sjuksköterska gjorde jobbet och kommer obönhörligen skapa stress på systemet.

Nikki har ätit en korrekt, artanpassad föda i princip sedan hon var 3 månader gammal. Hon har HD A medan bägge hennes föräldradjur har HD B. Dessa två har med största sannolikhet ätit torrfoder hela livet medan Nikki fått i sig näringsämnena i naturlig form och mängd samt mycket mer kalcium än vad torrfodertillverkarna erbjuder. Jag säger varken bu eller bä om detta, men jag kan inte låta bli att tycka det är en intressant tanke att detta kanske inte alls är slumpartat. Logiskt sett så borde även näringstillförseln påverka tillväxten för hundar, precis som den gör för människor.

benbit

Annonser

Fortsättning följer på sadelfronten

Näpp, det blev inte den ljusbruna sadeln. Ikväll tog jag en andra sväng med den i paddocken, den här gången utan schabrak så jag bättre kunde se hur den låg under ridning. Med min tyngd i sätet så sjönk den ner mer än jag sett igår och mellanrummet mellan undersidan och ryggen blev knappt 2 cm. Det kanske fungerar hjälpligt att rida i nu, men om en månad kommer den vara för vid. Jag var ju lite kluven till sadeln innan, så det känns skönt att jag insett att den faktiskt inte kommer fungera. Imorgon ska jag titta på en svart Claridge house allround där det dessutom följer med ett par koppjärn i olika storlekar. Det hänger väl lite där på att den ska ha rätt sväng på bossorna. Nu håller vi tummarna för det!

Förresten så fäller Sannehästen massvis nu. Det kliar säkert en hel del i pälsen plus att alla ston brunstar i stallet. De beter sig lite som mensmonster hela gänget nu känns det som 😉

10489757_10152245861960888_8756027243713979352_n

Sadeln som ska tittas på imorgon.

DSC_0004 (576x1024)

Ett par Sanneöron 😀

DSC_0013 (1024x576)

Färdigprovad för idag. Nope, inte denna sadeln!

DSC_0008 (1024x576)

Avståndet kommer inte bli större direkt när kilona försvinner…

 

Sadelprovning

Igår tröttnade jag lite på att sitta och vänta på att en vettig sadel skulle dyka upp så jag drog iväg en sväng till Tre Hästar för att rota igenom deras sortiment av begagnade sadlar. Jag har haft konstakt med en kvinna som säljer en sadel i Varberg, men just nu och en bit framöver så hinner jag banne mig inte sätta mig och köra till Varberg för den sakens skull. Det måste väl finnas något mer i närheten! Så jag drog alltså till Tre hästar. Där hittade jag en sadel som var tillräckligt vid för att eventuellt passa. Det är ju ett spel när man inte kan ha med hästen och prova och man får göra så gott man kan med det ögonmått man har. Jag fick i alla fall med mig en ljusbrun Globussadel hem som jag har på öppet köp och får prova tills på måndag. Sannehästen är ju fortfarande hyfsat tjock, men nu känner jag att jag bara måste ha en sadel med bom så vi kan börja jobba lite mer i lätt sits.

Igår eftermiddag provades i alla fall den nya sadeln och den låg väl hyfsat, men jag är inte direkt hänförd. Miltons sadlar passade ju som ett smäck men här kommer det bli jobbigare. Det är inte lätt för en sadel att passa en tunna! Sadeln verkade i alla fall ligga hyfsat under provridningen, men schabraket gled bak förfärligt mycket. Det är ju lite jobbigt med alla fettvalkar som stör och kläms ut åt alla håll så man vet ju inte riktigt hur det påverkar och egentligen borde se ut.

DSC_3598 (1024x576)

DSC_3603 (1024x576)

DSC_3602 (1024x576)

Sadeln verkar passa hyfsat nu, men frågan är hur det blir om ett par månader när gräset är slut i hagen och vi på allvar kan börja få ner damen i omfång. Hon har rätt bred bröstkorg, så en vid sadel kommer alltid behövas, men kanske inte riktigt så här vid?
Här bjuds i alla fall på två filmer från gårdagens sadelprovning. Det är fortfarande lite protester från Sannehästens håll och trava hade hon helt glömt bort hur man gjorde, men det gick bra efter en liten stund 🙂

Imorgon ska jag möta en tjej inne i stan för att titta på ytterligare en sadel. Jag ska känna lite mer på den ljusbruna när jag kommer till stallet ikväll efter jobbet. Den kanske har sjunkit in bättre i mitt tycke då 😉

Filosofier från hästryggen

Jag sitter ofta och filosoferar på hästryggen och när jag kommer hem så finns det förhoppningsvis tid till att skriva ner tankarna här på bloggen för att föreviga och eventuellt utveckla dem. Tyvärr så är det en del som faller i glömska, också en hel del briljanta idéer och tankar, just för att jag inte har tid att knåpa ner det. Här kommer i alla fall en liten utläggning om dagens filosofier från hästryggen!

Kroppens rörelseorgan (skelett och muskler) är ett biomekaniskt system. Allt sitter ihop och rör det sig i ena änden så kommer en motreaktion ske i den andra. Oavsett om det är en motrörelse eller bara ett mothåll. Det biomekaniska systemet är ett avancerat system med många små delar där muskler i olika rörelser spelar agonister, synergister och antagonister. Alla muskler spelar en viktig roll i olika rörelser, även om vissa till synes är obetydligt små. Detta gäller för precis alla ryggradsdjur och säkerligen för de allra flesta övriga också. För er som inte riktigt hänger med i biologin så är både hästen och människan ryggradsdjur.

Allt som händer överallt i hästens kropp ger en liten effekt i övriga kroppen. Det kan vara en mikroskopisk spänning som är vaken syn- eller kännbar till en enorm reaktion i form av ett kastande huvud, svingande buk eller viftande bakben. Allt hänger ihop. Mitt i hästens bål, en liten bit fram, befinner sig det biomekaniska centrumet. Det är där hästen har sin balans och det är utifrån den som det sedan avgörs vilka muskler som behöver aktiveras med vilken kraft vid olika rörelser. Målet med dressyren är att flytta bak denna tyngdpunkt och när detta sker kommer kroppen behöva ändra på muskelaktiviteterna. Hästen får en ny tyngdpunkt och med det ett nytt rörelsemönster med annorlunda muskelaktivitet.

Mitt uppe på detta biomekaniska centrum sitter jag. Ryttaren. Eftersom allt i kroppen sitter ihop så kommer allt som sker även att kännas just här. Stället precis där ryttaren sitter är lite av en knutpunkt eller ett medelavstånd till allt hela kroppen. Det gör alltså att det är just precis där som allt känns lite extra mycket. Detta ger en otrolig förutsättning för ryttaren att känna och påverka. Med rumpa och ben. För det är från det biomekaniska centrumet man kan påverka hästens rörelser på ett ärligt och hållbart vis.

Just precis vad det är man känner kan jag inte säga i detalj. Jag som ”nybörjare” har en hel del att lära innan jag kan skala av alla yttre störningar, strippa ner rörelserna i rumpan och identifiera precis vad de olika små bumparna, svängarna och knixarna kommer ifrån. För något försöker hästen tala om, problemet är bara att min rumpa är en dålig lyssnare. Den pratar inte heller så bra hästiska än. Det är detta man måste träna upp för att kunna erhålla ett riktigt beridararsle.

Sannehäst

Eller vad säger du Sannehästen?

Skodon på!

Idag blev Sannehästen fullvärdig medlem av den eminenta skoklubben! Med bravur dessutom! Utrustad med en för varje fot skinande ny sko, spatserade hon vid lunch, synbart oberörd ut till sin Irias i hagen. Detta var faktiskt väldigt skönt att få gjort då det alltid är ett visst orosmoment med barfotahästar. Visst underlättar det på många vis, men samtidigt så måste man vara så oerhört lyhörd som barfotamatte så kusen inte får ont i fossingarna. För ömmar gör de lite då och då om man rider dem, om än för ett snedsteg. Nu behöver jag inte längre tänka på var jag rider eller ha dåligt samvete för att vi måste ta oss över ett lite extra stenigt parti på vägen. Det lite tråkiga är att bergen blir så hala, men det löses väl med lite annorlunda angreppsvinkel och teknik 🙂

Numer är det om vintern även slut på alla bambifasoner! Säga allt gott man vill om att ha barfotahäst men bor man i Göteborg a.k.a. isstaden så är det ett helvete om vintermånaderna. Bilden nedan visar ytterligare en anledning till att sko om man rider mycket. Eller kanske den allra viktigaste och kanske uteslutande anledningen till att man skyddar fossingarna på sin hästekuse. Även om fröken Hovis storligen berömde Sannehästens fina hovkvalitet så hittades på ett par ställen små blödningar/blåmärken. Jag som ändå tyckt att jag varit sååå lyhörd! Det är inte utan att man får lite dåligt samvete. Nu är det dock slut på slitandet på fossingarna och Sannehästen kan hädanefter till 100% koncentrera sig på sin övriga kropp.

DSC_0067 (1024x680)

En liten blödning som syns i det bortskurna. Även en liten nos syns till vänster. Den väntar otåligt på att fotograferingen ska vara avklarad så att hon kan få ta hand om hovskräpet 😉

DSC_0053 (1024x680)

Fröken Hovis på plats!

DSC_0047 (1024x680)

Mellis blev förste häst till rakning. Nya fina skor med lyxsulor skulle denna dam ha idag.

DSC_0060 (680x1024)

Sedan var det fröken Näsvis tur! Fila och klippa hov är ju inget nytt, men nu ska det ju bankas också!

DSC_0063 (680x1024)

Just precis där kliar det på fröken Hovis, tycker Sannehästen.

DSC_0070 (1024x680)

The magic moment…

DSC_0075 (680x1024)

På sista hoven blev vi lite otåliga och detta belönades storartat med något helt gudomligt gott i en blå burk. Woooow! Ögonen försvann liksom inåt i Sannehästen när smaklökarna anslöt sig till denna himmelska dekokt.

DSC_0081 (1024x680)

Tadaaaaaa!

DSC_0085 (1024x680)

Ready to go?

DSC_0094 (1024x680)

Sannehäst premiärprovar sina nya skor!

 

Tankevurpa deluxe

Jag har ju precis nyligen bestämt mig för att Sannehästen ska få skor. Helt naturligt tänker jag ju då att vi slänger på ett par fram för att mjukstarta lite och dessutom enligt snålmatte hålla nere kostnaderna lite. Det har man ju fått lära sig att hästen bär mer vikt på framfötterna och det är därför man skor fram om man nu nödvändigtvis ska halvsko.

Men! (Ett mycket stort Men). Efter en liten pytteinput av en mycket vis kvinna under gårdagen så började jag så smått tänka själv och fundera ut varför man egentligen bara skor fram. Det låter ju väldigt enkelt att hästen bär mer tyngd fram och därför ska de fötterna skyddas. Stannar man analysen där så kommer man heller inte särskilt mycket längre än näsan räcker någonstans i livet. Om vi fortsätter fundera lite på saken så kommer vi snart fram till att hästen med de nya dojjorna fram kommer trampa på som bara den med framfötterna, men kommer då relativt sett bli försiktigare med bakfötterna. Hallå eller? Vad är det egentligen vi försöker uppnå med egentligen all ridning? Jo, HÄSTEN SKA LÄGGA ÖVER VIKT PÅ BAKFÖTTERNA! Hur tror vi detta kommer gå när det blir sååååå mycket skönare att gräva sig fram på frambenen och låta bakdelen lätta? Inte tusan kommer den sätta under sig och börja föra över MER vikt på bakändan! Då kanske den konservativa protesterar och påstår att hästekusen minsann är mer tålig i bakfötterna, men då vågar jag snarare påstå att detta är en illusion eftersom det märks mycket mindre i bak då det är fram ömmandet kommer först och mest. Dessutom så finns det ingen häst som har fötter av sten, precis som ingen människa har det. Efter fyra månders barfotagång så har jag erhållit en alldeles fantastisk läderhud under mina fötter och kan promenera till synes oberörd över både gator och grus. MEN så fort det dyker upp endast EN lite extra vass sten så blir det med en gång obehagligt och jag kompenserar för detta genom att avlasta, tappa lite balans och spänna några utvalda muskler lite extra och ohälsosamt mycket för att inte falla omkull. Det vore väl otroligt egoistisk att tro att det inte är likadant för våra kusar.

Nej, Sannehästen kommer efter denna analys få skor på alla fyra fötterna. Hade vi forttsatt skogsmulleyrket så hade barfota fungerat alldeles utmärkt, men nu när jag vill börja ställa lite krav och att det ska hända grejer så är det min förbannade plikt som intelligent människa att underlätta så mycket som möjligt för min Sannehäst!

DSC_0338 (680x1024)

Sannehästen i alldeles egen hög person.

Dags att ge plats för känslan!

Igår kom Hanna Bergenkull till stallet och höll lektion för mig och Sannehästen. Det är så bra för Hanna går ju kursstegen för Lindah precis som jag så på ett plan så ligger vi ju på samma nivå där, förutom att hon jobbat med hästar i typ hur många år som helst, gått alla ridlärarutbildningar och är liiiiite duktigare än jag 😉 I vilket fall som helst så har vi lite samma tänk och vi kan kommunicera på ett djupare plan än vad man brukar kunna göra med sin ridlärare. För det är ju precis det Lindah lär ut. Kommunikation med hästen på ett absolut grundläggande plan. Detta smittar obönhörligen av sig på ryttarna 😉

Det var i varje fall hög tid för mig att få lite input då jag gärna fastnar i prestationskrav, blir lite blind och förlorar känslan för ridningen. För det är ju precis vad ridning egentligen är. Just en känsla. Det var just precis detta som vi jobbade med under lektionen. Det passade dessutom Sannehästen alldeles utmärkt eftersom hon bestämt sig för att gå in i någon helt djävulusisk brunst vilket resulterade i rodeo a la provridningsdag. Efter lite lirkande och lite avslappningsövningar för matteryttarens del så hittade vi mot slutet en alldeles fantastiskt lugn och fin trav, med svikt i vristerna och där ryggfiléerna började jobba på i Sannehästens länd. Vad lektionen kom att handla om var att liksom släppa alla krav, låta vänster hjärnhalva ta lite semester och börja KÄNNA istället. Jag måste börja lita på att jag kan, att det sitter i kroppen och börja ”åka” lite häst istället. Låta ridningen vara något som är fyllt av ro och känsla istället för något som hela tiden ska analyseras och göras bättre.

Till alla er som förfasas över Sannehästens öde med en prestationssjuk matteryttare kan jag lugnande tala om att Sannehästen inte lider ett dugg av detta. Ty kraven ställes endast på matteryttaren som kämpar som en blådåre för att få kroppen att göra det man säger till den att göra. Det handlar alltså inte om någon som helst fulridning a la tvinga hästen böja på nacken och strutta på i varv efter varv med låst rygg. Nä ni, detta handlar om att matteryttaren ska erhålla ett beridararsle som till slut ska kunna skola Sannehästen genom hela utbildningstrappan utan några som helst hemska tygeltag. Problemet är att jag har en målbild som heter Pedro Torres. Och att det helst ska ske inom ett par år. Vilket är en fullkomlig utopi. Nu har jag ändå lyckats erhålla en ödmjukhet inför hästträningen som jag inte hade innan, men mina vilda fantasier har jag inte lyckats göra mig av med, eller i alla fall inte den där opretentiösa kopplingen till verkligheten 😉

På måndag så blir det en stor dag för Sannehästen. Då ska hon få helt splitter nya dojjor på framfossingarna! Jag vet inte om hon gått annat än barfota innan, men det ska i varje fall bli spännande att se vad skillnaderna blir. Egentligen är hon inte så värst ömfotad, inte vad hon visar i alla fall, men vid vissa tillfällen kan hon vilja vika av och gå på mjukare underlag. Så därför tyckte jag att det nu kunde bli dags för Sannehäst att få ett par alldeles egna skodon att slita med hälsan. Vi ska ju faktiskt avancera i ridningen hade matte tänkt och då är det ju bra att det absolut inte ömmar någonstans. Minsta obehag skapar ju obönhörligen ovälkomna spänningar som gör resten av ridningen i princip ogjord. Så onödigt!

Här kommer lite Pedro Torres för den nyfikne 😉

Aj-aj!

Om man är lite intresserad av kroppens biomekanik och underliggande funktioner så kan man av ren upptäckarlusta vara lite extra lyhörd på sin alldeles egna kropp och observera och analysera mycket som händer när man genomgår olika faser. Det kan handla om träningsvärk, sockerkick, solljus, vätskedrivande drycker så som te och saft med mycket mera. Jag som är lite av nördarnas nördar när det gäller sådant går ofta runt i ett litet moln av inbillad medvetenhet om vad mina celler för tillfället håller på med. Eller, medvetenhet är kanske att ta i. Det handlar nog snarare om en mer eller mindre sund nyfikenhet. Just för tillfället, i detta nu, så sitter jag dock och försöker med all kraft fokusera bort från min egen kropp. Helt emot min filosofi. Men måste man så måste man och just nu så måste jag!

För ett par dagar sedan gjorde jag första gympasset på länge och eftersom kroppen är lite ovan när man inte pressat den så på länge ska man ju alltid ta det lite lugnt vid sådana tillfällen. Det tänkte jag också göra så jag började med 3 km på löpbandet för att värma upp och få igång metabolismen lite. Åh vad skönt det var! Fördelen med att jobba inom försvarsmakten är att man har ett par timmar betald fys i veckan, så när tid och möjlighet ges kan man gå ifrån och träna. Eftersom just mitt jobb innebär en hel del sittande, eller inte alltför sällan 12-timmars-konstant-rövkontakt-med-sittdon så är dessa fyspass ett välkommet avbrott i förstelningsprocessen som annars obönhörligen sker. Och eftersom det inte är någon nyhet att kropp och själ hör ihop så behöver jag kanske inte förklara mina smärre utbrott av frustration som då och då slår mig under arbetspassen. Ett sådant utbrott var det som föranledde att jag stormade iväg till gymmet just precis denna dag. Det har aldrig någonsin varit så skönt att få öka på hastigheten på bandet och pressa de trötta musklerna och ligamenten medan man kände hur blodet började pumpas genom vävnaden. Halleluja!

Någonstans där förlorade jag troligtvis vettet helt. I en blind blandning av trots och lite hämndkänsla mot stolen i centralen så glömde jag totalt bort att jag borde ta det lugnt och körde efter löpbandet ett par vändor ut och in från väggen i handstående. Detta är en övning som aktiverar precis hela kroppen och framför allt axlar, bäcken och bål. Den är också hyfsat jobbig. Saken är den att jag kör tills armarna inte håller längre och efter lite vila kör jag en omgång till. Just precis denna dagen lyckades jag med 9 set första omgången och 5 i den andra. Bra jobbat som fan för att inte ha gjort den på länge, men efter detta hände det ödesdigra. Jag glömde (!?) stretcha! Åh, herregud vad jag ångrar detta nu. Träningsvärken är naturligtvis oundviklig, men den brukar komma med någorlunda måtta. Att jag dessutom jobbade natt dagen efter är något jag tror var dödsstöten för mina stackars ryggmuskler. Under natten ska man sova. Det är natten kroppen använder för återhämtning och återuppbyggnad. Sover man inte så sker inte den där ack så viktiga återhämtningen och det är snarare så att det startar en nedbrytning när den inte får vila då den behöver. Att utsätta sig för detta vid ett tillfälle där man utsatt kroppen för något den verkligen behöver möjlighet att återhämta sig för, är INTE bra. Man dör naturligtvis inte (?), men ack vad ont jag har! Nackspärr? Nja, snarare ryggspärr. Jisses alltså! Nu är det vetekudde och liniment som gäller. Hästliniment så klart. Buhuuuu!

Naturligtvis utnyttjar jag den tillfälliga invaliditeten till att plugga. Man måste se det positiva med allt 😛

DSC_0004 (1024x680)

Vetekudde på!

DSC_0007 (1024x680)

Mitt pluggsällskap! Jag hade också velat ha en hundmassör som matte. Eller kanske en mattemassör som hund?

Mysteriehästen

Det är inte mycket vi egentligen vet om Sannehästen. I kusepasset står det att hon är född 1 jan 2001, vilket är ett typiskt datum att sätta på en häst där födelsen är odokumenterad. Några namn på mamma- och pappahäst finns inte heller så starten på hennes liv lär alltså inte ha varit sådär värst flådig. Det där med att hon innehar viss (hög?) procent knabstrupper är alltså inget annat än en  högst professionell gissning. Jag har precis fått lite kontakt med förra och förrförra ägaren (som, om jag förstått det rätt, var hon som tog in Sannehästen i landet) men de vet inte mycket mer än jag. Sanne är alltså en riktig mysteriehäst!

Men EN sak har jag med mina nya kontakter fått reda på om Sannehäst. Gissa vad? Jo, titta på bilden här nedanför. Vem är denna fläckiga skönhet lik? Vems öga är det som tittar fram där mellan allt vitt och brunt? Vems rosa mule är det som egentligen bara väntar på att få slafsa i sig ett färskt höstäpple?

Zafira

Jo, detta mina damer och herrar, är Zafira. Och visst är det Sannehästens öga som plirar lite nyfiket in i kameralinsen, och visst är det Sannehästens rosa mule som inte kan låta bli att undersöka om det finns några godsaker i fickorna!

SanneoZafira
Ja, men det är ju Sannehästens lilla vinterbäbis som kom helt oannonserad en dag i januari för 2 år sedan. Ingen visste att hon var dräktig när hon köptes, men oj sicken överraskning! Och så blev det en supersöt liten Zafira 😀 Jag har dessutom hört att Sannehästen ska vara en alldeles utmärkt mor. Fast det kan man nog nästan räkna ut själv när man ser hur hennes spenar fladdrar i vinden. Sannehäst är alltså också mammahäst 😀

Provridningen – The real story

Det var ett tag sedan som jag avslöjade att provridningsfilmen jag lagt upp tidigare inte riktigt representerade verkligheten. Så nu, mina damer och herrar, kommer den RIKTIGA filmen som speglar hur det VERKLIGEN gick på provridningen 😉 Enjoy!

Dagen efter hörde jag av mig till ägaren och sa att jag ville ha hästen. Hon hade på något vis krånglat sig in i min själ och idag så tränger hos sig djupare in i mitt hjärta för varje dag som går. Det är något riktigt speciellt med denna kuse. Något jag aldrig tidigare upplevt med någon annan häst. Är det så här det känns att vara kär? 😀