Dagen-efter-tankar och uteritt på Sanne!

Jag hade sett till att göra i ordning allt som skulle göras i ordning i stallet innan Milton for till himmelen igår. Att efter en sådan sak behöva ställa sig och t.ex. mocka ut sin döda hästs box insåg jag redan innan skulle bli en otrolig plåga om ens omöjligt, så jag såg till att ha klart allt innan lantbrukstjänsten kom. Det är jag otroligt tacksam för idag och jag tror det besparade mig mycket lidande. Det har så klart varit jobbigt nu i efterhand och det är en känsla jag går runt med som är lite svår att sätta ord på. Den är väldigt djup och innerlig. Jag är full av kärlek till min Milton och jag är så glad för att allt gick så smidigt. Jag har oräkneliga gånger gått igenom och memorerat händelseförloppet i mitt huvud, jag minns hur han faller ner framför mig på en millisekund och kan inte annat än känna lättnad över hur otroligt odramatiskt slutet blev. Det är nog svårt att föreställa sig att ett 500 kg tungt djur som faller ihop kan vara odramatiskt, men efter att chocken lagt sig så blev jag förvånad över hur lättad jag kände mig. Både för min och för Miltons skull. I all svärta så fanns det något vackert med det. Lite som en lysande vit blomma som växer ensam mitt i en hemsk och skrämmande trollskog.

När det hade skett så åkte jag hem, satte mig i soffan och grät och skrev av mig på bloggen. Framåt eftermiddagen kom Johan hem från jobbet och lagade mat. Maten packade vi ner och så åkte vi upp till Horsikan där vi satte oss på en klippa vid vattnet och inmundigade vår medhavda middag. Jag behövde få komma ut i naturen och bara få vara på neutral mark. Jag hoppade i sjön och badade efter maten och med detta så rann lite av sorgen av mig. Naturen är nog den bästa rehab man kan få. Efter så frågade han om vi skulle åka förbi stallet på vägen hem, men där tog det stopp. Nej, det ville jag inte. Jag ville inte samma dag åka tillbaks och behöva se den tomma boxen. Jag behövde till dagen efter på mig att smälta det som hänt och låta stallet bli en hyfsad neutral plats igen. Det var ett bra beslut.

DSC_2523 (1024x576)

Sitter och blundar och bara försöker hantera alla känslor som rusar runt i kroppen.

DSC_2535 (1024x576)

Finns det något bättre än en spegelblank sjö att meditera vid?

När jag idag efter jobbet körde till stallet så mötte jag pappa som kom med sin motorcykel över bron när jag körde däröver. Han vände vid fästet och körde sedan efter mig till stallet. Där fick han som första familjemedlem (förutom Viktoria) träffa Sanne, och så posade han lite för fotografering 😉

DSC_2547 (1024x576)

Tja.. vad säger man? 😉

DSC_2549 (1024x576)

Finbesök minsann 🙂

När han åkt så mockade jag Sannes box och gjorde i ordning för natten. Jag jobbar ju så mycket på rutin i stallet så när jag skulle fylla på vatten i hinken så var det som om hela kroppen ville gå till foderkammaren och göra i ordning Miltons kraftfoder. Något sådant ska dock inte göras längre. Det är slut med det nu, det är bara att försöka lära om till nya rutiner. Ibland känns det som att hjärtat smälter och rinner ner igenom hela kroppen. Samtidigt så försvinner allt runtomkring och hela huvudet börjar flimra av känslostormen. Det är en blandning mellan kärlek, sorg och lättnad som rinner genom kroppen. Ibland tar det liksom över och jag måste förmå min kropp att ta fötterna från stället de står på.

När allt var klart så tränsade jag Sanne, klädde henne i halsringen och ledde ut henne på vägen mot skogen. Det var första gången vi tog oss ut helt själva då Lotus var med förra gången. Jag var förberedd på att det kanske skulle behöva bli lite övertalning vid vissa tillfällen och det var tur det för det tog inte lång tid innan hon började tycka det var läskigt att behöva gå ut själv. Det krävdes dock inte mycket för att hon skulle ge med sig och trampa på framåt. Uppe i skogen så hoppade jag upp från en stubbe och började min tur till häst. Pigg som skam är hon och kondisen är det verkligen inget fel på, trots magen. Det gick helt strålande och jag hade superbra kontroll med undantag för att jag var tvungen att påminna damen om att det är skritt som gäller på stigarna och inte trav. Vid första bäcken fick jag hoppa av för att få henne över. När vi passerat över den fram och tillbaks ett par gånger så tyckte jag hon gjorde det tillräckligt bra för att fortsätta vidare. Vid andra bäcken stannade hon upp och tyckte den var lite läskig, men gav efter bara ett par försök efter och tog sig över den hur fint och sansat som helst! Hästen lär sig snabbt! 😀 Så klart fick hon enormt mycket beröm. Jag kan tala om att detta är en kuse som har koll på vart hon sätter fötterna, stadigare häst att sitta på får man leta efter. Det är inga problem alls att sitta på henne barbacka, trots lite protester när det blir läskigt.

DSC_2558 (1024x714)

Min fantastiska nya stjärna! Nog börjar hon smalna av lite allt?

DSC_2559 (716x1024)

Nyborstad och med rena fossingar!

DSC_2561 (772x1024)

När hovslagaren ändå var i stallet så bad jag honom ansa lite förvuxna traktstöd på Sanne. Jag fick massor av beröm för att ha fixat så fint med hovarna redan. Jag fick ju klippa bort en hel del när hon kom hem till oss 😛

Det sista andetaget

Det gick så fort. Så fruktansvärt fort. Jag blev chockad men eftersom jag inte lyckats bygga upp någon panik innan det skedde så höll jag mig sansad genom hela händelsen. ”Åh, herregud” utbrast jag när han föll på knäna och så tog jag mig för bröstet. Viktoria som var på väg för att hämta en hink med nödgodis utifall att vi behövde någon distraktion stannade och stod blixt stilla på stallplan ett tiotal meter bort.

Stefan som kommit från lantbrukstjänsten gjorde det så otroligt bra och smidigt. Han började med att gå in i stallet där Milton stod, frågade vad Milton hette och klappade honom så som bara en riktig hästakarl kan. Med en gång kände jag att detta skulle gå bra. Detta var en bra man med medkänsla och erfarenhet. Han hade sett många hästägare stå och gråta och visste precis hur han skulle hantera situationen för allas bästa. Jag hade tagit med mig en näve morötter som distraktion och dem tog jag med mig när jag med tårade ögon och ena handen över munnen ledde ut Milton till platsen där det skulle ske. Viktoria kom efter med en hink godis, ifall Milton bestämde sig för att inte stå still. Jag placerade Milton i gräset vid sidan av vägen, men där minns jag sedan inget mer. Inget annat än en dov smäll, Milton som faller handlöst rakt ner i gräset, jag som håller krampaktigt i grimskaftet, yttrar mina två ord och tar mig för bröstet. Jag står där med vidöppna ögon i chock. Det gick så fort. Morötterna hade jag fortfarande i handen. Milton var borta. Ingen stress, inget ont och ingen oro.

Jag var inte med på att det skulle gå så fort, men när chocken lagt sig så kände jag hur otroligt skönt det var att jag inte var med på det. Hade han räknat ner eller bett om lov så hade jag byggt upp en sådan otroligt mycket större ångest vilket det inte är helt osannolikt att hästen skulle ha känt av. Nu fick han klä sig i sina vingar som den lyckliga häst han var. Älskade Milton. Nu är du fri från din hemska kropp. Spring som den springare du är över de eviga ängarna tillsammans med dina vänner från förr. Älskar dig för alltid.

DSC_2537 (1024x576)

Sista bilden. Nu finns han inte mer, min 24992S.

Sista hagmyset

Jag har inte gjort någon lunchpåse till Milton imorgon. Han kommer inte behöva någon för när det är dags att fodra lunch så kommer han redan trava över de eviga ängarna med hur mycket färskt supergott gräs som helst att äta. Aldrig mer torrt hösilage. När jag efter jobbet idag gled in på stallplan så stod Johan och Nikki och mötte mig på stallplan. Det var en överraskning och det bästa som kunde hänt där och då. Plötsligt så börjar det bli verkligt och ögonen börjar vattnas. Vi går ner till hagarna där Milton och Sanne står i solen, hälsar på hästarna, fotar lite och sätter oss i gräset och äter Johans medhavda supergoda ciabatta med mozzarella, brieost, tomat, salami, sallad och persilja. När vi ätit upp så går vi in i Miltons hage, bara myser och fotar. Efter en liten stund så kommer Helén och Emilia ner, de har kommit bara för att säga hejdå till Milton och har med sig en stor påse med morötter till honom.

När vi myst färdigt och tagit in hästarna så skyndade vi oss till vallokalen där vi kom injäktandes 5 minuter innan de stängde. Jag hade sedan innan funderat ut vad jag skulle rösta på, typ någon vanlig kändis, men när jag stod där och tittade på valsedlarna så var det inte så självklart längre. Nej, jag skulle inte rösta på någon vanlig kärring eller gubbe, jag skulle lägga min röst på Djurens parti. Så blev det. För Milton och för alla andra djur som inte fått leva och avsluta så bra som han. ❤

DSC_0160 (1024x680)

Milton och Johan. Mina fina killar ❤

DSC_0294 (1024x680)

Johan och Sanne hälsar i hagen.

DSC_0210 (1024x680)

Full uppmärksamhet idag!

DSC_0207 (1024x680)

Hela gänget samlat runt finaste hästen

DSC_0192 (680x1024)

Min underbara Milton!

DSC_0191 (680x1024)

Millisekunden innan hade jag en morot i handen. På bilden har jag inte än insett vad som hänt 😉

DSC_0177 (680x1024)

Här kommer morötterna på löpande band!

DSC_0178 (680x1024)

Milton får en puss av Helén.

DSC_0171 (1024x680)

Emilia och Milton

DSC_0134 (681x1024)

DSC_0130 (680x1024)

DSC_0125 (656x1024)

DSC_0083 (1024x680)

Min älskade Milton.

DSC_0043 (1024x680)

Johan fjäskar för Sanne

DSC_0037 (1024x680)

Middagen vid hagen var inte helt fel 😛

DSC_0032 (1024x680)

Sanne 🙂

DSC_0004 (680x1024)

Fina Sannehästen

DSC_0006 (1024x680)

Mina älskade pojkar igen… ❤

Barbackapad!

Jag kommer behöva sälja nästan alla mina Miltongrejer nu när han snart travar vidare upp mot himlen. Det är tre sadlar, en himla massa täcken, barfotaboots, lite skydd mm. Samtidigt kommer jag behöva investera i lite nytt som passar Sanne. Det mest akuta för tillfället är sadel till henne. Att köpa en som passar nu vore ganska ovettigt då vi satsar på att få ner henne i omfång och en sadel som passar nu kanske inte kommer passa lika bra om ett par månader. Jag tror också det är väldigt svårt att finna en vettig sadel som passar på en sådan rygg som hon har idag så därför har jag kollat runt massvis på bomlösa sadlar. Dock har jag inte funnit något jag riktigt fallit för och idag bestämde jag mig för att investera i en barbackapad! En Ride-On-Pad med fårskinnssäte blev det då de är lite mer gedigna i utförandet än en vanlig pad. Den saknar också fästen för stigbyglar för att undvika onödig punktbelastning över hästens ryggrad. Jag valde en brun för det tror jag Sanne kan bli riktigt snygg i! Nu väntar jag med spänning på att få hämta ut den på posten! 😀

Barbackapad

Premiär i skogen och ubåtsbesök!

Idag var det premiärtur i skogen på min nya häst! Egentligen hade jag bara tänkt leda henne upp och ner för backen, men när Helén ändå skulle ut med Lotus så hakade vi på en liten sväng! Med tanke på att hon inte gått på så länge och har lite extra vikt i form av gigantisk mage så ledde jag henne upp för hela backen och hoppade sedan upp på henne uppe i skogen. Barbacka så klart, då jag inte har någon sadel som passar den lilla tunnan. Jag hade för säkerhets skull dragit på henne en halsring vilket visade sig vara ett smart drag då tösen inte är helt på det klara med hur man lättast tar sig över ett parti med lera. Hopp sa det och då var det bara att hålla i sig! I övrigt så är hon lättstyrd, pigg och helt fantastisk att sitta på! Kondisen är det inget fel på alls, trots avsaknaden av motion den senaste tiden, men lite svettiga blev vi allt hela gänget. När jag hoppade av längst ner i backen för att leda henne hem den lilla biten på vägen så klibbade byxorna rejält mot skinkor och lår. Inte skönt 😉

DSC_2490 (576x1024)

I tryggheten bakom Lotus och Helén så här första turen i en okänd skog 🙂

DSC_2495 (1024x576)

Barbacka på myshästen 😀

DSC_2497 (1024x576)

Någon som absolut inte vill stå still! 😉

DSC_2502 (576x1024)

Skogen är så vacker och full av nyfött liv så här på våren 🙂

DSC_2512 (576x1024)

En nöjd och glad Sanne tillbaks på stallplan 🙂

DSC_2528 (1024x576)

Jag och min kuse 🙂

DSC_2533 (1024x1006)

Snyggo!

DSC_2542 (1024x576)

Sedan hälsade mina hästar snällt över tråden i hagen 🙂

Det ligger två holländska örlogsfartyg på Stigbergskajen just nu och jag tänkte att när man ändå är lite ledig så här en halv dag så är det väl lika bra att åka ner och ta sig en liten titt IRL! Johan och jag hoppade på MC:n och brummade ner till holländarna vid älven. En ubåt och ett torpedbärgningsfartyg. Vi hejade på några officerer som höll på att förbereda lite kajparty, började snacka lite och jag förklarade att jag jobbar inom marinen själv. Lite försynt och hoppfullt frågade jag om det fanns chans att man skulle kunna få sig en liten rundtur på någon av båtarna och gissa om vi blev glada när han sa att vi kunde få titta ner en sväng i ubåten! En liten sväng blev det inte heller, utan en fullständig tour genom kontrollrum, torpedrum, byssa, mäss, maskinrum, tryckkammare och akterskeppet där vi fick se både roder, propelleraxel och elmotorer. Jag gissar att vi var där nere i minst en halvtimma och Johan såg ut att vara i himmelriket konstant. Jag berättade för vår guide att Johan är ingenjör och det visade sig att guiden var detsamma ombord. De fick sig ett litet intressant samtal där i den trånga gången i switchrummet 😉

DSC_2543 (1024x576)

Torpedrumet i fören på HNLMS Bruinvis, med torpedtuberna längst fram 🙂

DSC_2546 (576x1024)

En mycket nöjd Johan mellan två V-12:or 🙂

DSC_2548 (1024x576)

Vy från akterdäck. Längst ner i bild tryckslussen som används om ubåten slås ut och besättningen måste räddas. Används så klart som vanlig utgång också, då det var där vi klättrade ut 😉

DSC_2549 (1024x576)

HNLMS Mercuur ligger innanför mot kajen 🙂

DSC_2553 (576x1024)

Innan vi åkte hem så tog vi en sväng förbi Triumfs glasscafé i Sävedalen och tog oss varsitt rån med inte mindre än trenne kulor 🙂

Snart är det dags….

Milton kommer få avsluta sitt jordeliv nu på måndag. Det kommer ske på förmiddagen och jag kommer ha stöd både av Helén och min syster Viktoria. Om det finns någon som vill säga hejdå till Milton innan dess så är det fritt fram i helgen. Imorgon eftermiddag kommer jag befinna mig i stallet men på söndag kommer jag dit sent eftersom jag jobbar hela dagen.

Giv mig styrka.

DSC_1640 (576x1024)

Premiärritten på Sanne!

Då jag ska jobba i natt och ändå är i stallet på förmiddagen så passade jag på att släppa ut hästarna idag. Det är första dagen jag får släppa ut Sanne efter en natt i boxen och det var naturligtvis spännande att se hur hon skulle bete sig i den situationen med mig. Efter första natten så hade hon ju varit helstollig och plockat fram fullblodet i sig, så Anette hade tipsat mig om att köpa en skapare grimma för utsläppet. Dock är jag övertygad över att det var nyhetens behag som gjorde saker och ting lite extra roliga för i morse var hon lugn som en filbunke och spöet jag hade till hands för säkerhets skull lades snabbt åt sidan. Jag släppte ut alla andra hästarna först och ställde sedan Sanne i stallgången för lite ryktning och hantering. Inga problem alls. Denne häst skulle ju vara kittlig under magen och grina väldigt när man var där under men hon rörde inte en min när jag var där med borsten. Kan det vara så att jag lyckats tala om för henne att hon kan vara trygg med mig? Det får väl framtiden visa 😉

Sedan plockade jag fram hjälm och träns, klädde på henne och gick ut i paddocken där jag började med att leda runt henne ett par varv. Någon sadel som passar har jag inte och det kan nog bli en utmaning att finna något som passar denna lilla tunna 😛 Jag ledde fram henne till den uppånervända vattentunnan som vi använder som uppsittningspall, lät henne nosa på den och flyttade den sedan till hennes sida. Hon brydde sig inte ett dyft vilket är väldigt skönt då hästen mer och mer visar prov på att vara stabil och orädd! Jag klev upp på tunnan, klappade henne över ryggen, rumpan och halsen och lade sedan ett ben över ryggen på henne. Vips så satt jag där uppe på min nya häst med all uppmärksamhet riktad mot hur hon skulle reagera. Med tanke på hur hon höll på under provridningen så hade jag ju ett litet hum om vad som skulle kunna tänkas vänta nu i början, men det hände absolut ingenting. Vi skrittade på runt i bägge varv, gjorde lite volter och ett par halter. Hon var pigg och ville gärna börja trava lite då och då, men det kan man ju inte beskylla hästen för när hon inte blivit riden på så länge och dessutom fått stå i rasthage de två senaste dagarna. Första turen gick i alla fall strålande och Sanne verkade nöjd och glad när vi var klara!

Efter det så släppte jag ner henne i gräshagen bredvid Milton där jag tänkt att hon skulle få gå nu i början. Där har hon lite att pilla med i gräsform, men ändå inte tillräckligt för att tjocka till sig på. Tjockare är ju det sista damen behöver bli 😛 Det var lite spännande att se hur de skulle reagera när de hamnade i hagarna bredvid varandra, men de brydde sig inte om varandra alls. Först efter en stund när jag var uppe och grejade i stallet så hörde jag ett riktigt diva-skrik nerifrån hagen och tittade ut för att se om de stod och vänslades över tråden. Jodå, där stod de och hälsade på varandra och det var Milton som lade öronen bakåt, studsade runt och skrek som en och annan brunstig märr. Sanne brydde sig föga. Han är en riktig fjolla min Milton 😉

DSC_2488 (576x1024)

Hästepålle som gärna vill gå ut 🙂

DSC_2498 (1024x576)

Snygga hästen 😀

DSC_2504 (1024x576)

Den där magen har vi numera förklarat krig emot. Snart ska vi börja ta oss ut i skogen och träna lite också 🙂

DSC_2512 (1024x576)

Fjoll-Milton och Sanne. Det där med att beta nos mot nos måste vara något alldeles speciellt 😉

DSC_2514 (1024x576)

Nikki tar igen sig i värmen på stallplan 🙂

DSC_2507 (1024x576)

Milton är en tacksam häst att mocka hos! Det i Kärran kommer från Sannes box 🙂

Energipåfyllning efter lång arbetsdag

Hela den här veckan är nog den värsta på hela året. Jag jobbade natt till måndag, var iväg på hästhämtning hela dagen i tisdags, jobbade hela dagen igår och idag, jobbar natt imorgon och hela dagen på söndag. Jobbpassen består också av inte mindre än 12,5 timmar, så man är bra trött efter en dag/natt på jobbet. För att överleva vid sådana här tillfällen så gäller det att utnyttja minsta lilla lucka och verkligen njuta av livet.

Vid lunch idag så ringde jag Johan och frågade om han inte kunde göra ordning lite mysmiddag och möta mig uppe vid sjön efter jobbet och hästarna. Jag kände att jag verkligen behövde detta, framför allt eftersom tanken att inte utnyttja det fantastiska vädret var förkrossande men också för att jag inte kommer ha kunnat slappna av en sekund på hela veckan annars. Så när jag varit i stallet och gjort i ordning för Milton och Sanne så åkte jag upp mot Horsikan, mötte Johan och Nikki på parkeringen och promenerade upp med dem till en liten dunge vid vattenbrynet. Jag var så klart genomsvett efter en dag i uniform och sedan påföljande stallarbete så det tog inte många sekunder innan kläderna var av och jag låg i vattnet. Det var helt jäkla underbart och jag kan nog påstå att tempen börjar ta sig upp emot 18 grader. Det var i varje fall idag fullt badbart utan problem att ligga i och plaska och simma. Ljuvligt! Sedan åt vi den goda maten i form av avocado-getost-tomat-sallad samt korv och stekta potatispinnar. Nu har jag samlat energi för morgondagen 🙂

DSC_0015 (1024x680)DSC_0017 (1024x680)

DSC_0025 (1024x680)

DSC_0036 (1024x680)

🙂

Den stora hästköpsdagen!

Igår blev det en lång dag. Klockan ringde vid 06:00 och tre kvartar senare satt jag och min lillasyster Beb i bilen på väg till Lindome för att koppla på den för dagen inhyrda transporten och sedan fortsätta ner mot Skåne, Eslöv och hästen Sanne. Allt var minutiöst planerat. Vi räknade med 4 timmar ner med transporten och de hastigheter som släp innebär och jag hade veckan innan bokat in distriktsveterinären till runt klockan 11. Med lite tur så skulle vi alltså bli klara rätt fort och i alla fall vara hemma i god tid innan klockan 6 på kvällen. Riktigt som jag planerat blev det dock inte. Anette i stallet hade skrattat år min minutiösa planering och sagt att jag knappast kan räkna med hållpunkterna då det är hästmänniskor jag ska ha att göra med. Jag kan tala om att inte ens hon hade kunnat förutse vad som skulle hända.

Vi rullade efter drygt tre timmar in på gården i solskenet, klev ur, hälsade och pratade med hästägaren och lite annat trevligt folk som fanns där. Vi njöt av det vackra vädret och den fantastiskt fina gården med de underbara omgivningarna fram tills dess klockan blev 11 och veterinären eventuellt skulle dyka upp. Man vet ju hur det är, det kan ju dyka upp saker som tar tid så tiderna är ju endast en riktlinje. Ingen veterinär dök upp och jag tänkte att det kanske är bäst att ringa och höra var de befinner sig i planen så man vet hur  länge man behöver vänta ungefär. I luren möttes jag av en stammande och uppenbart chockad kvinna som påstår att hon inte kan hitta mitt namn i sina papper. Det omöjliga har hänt. De har tappat bort min bokning. Jag har åkt 3 timmar med släp, väntar på att hästen jag vill ha med hem ska bli besiktigad och godkänd så vi kan lasta in den och åka de dryga tre timmarna hem igen och så har veterinären tappat bort min bokning. Tydligen var det omöjligt för dem att ordna upp det från deras station p.g.a. diverse personliga anledningar, bland annat en inblandad begravning, och det får man ju förstå. Veterinären som sedan ringde mig lät fruktansvärt ledsen och bedrövad över vad som hänt och han ringde faktiskt runt och försökte fixa så att någon från en annan station kunde ta oss lite akut. Efter mycket ringande fram och tillbaks så rullade vid 15-tiden den efterlängtade skåpbilen in på gårdsplanen. Då hade vi hunnit sola, bli trött på solen, fikat, tjötat, blivit trötta, underhållit oss med kattungar, böcker, tjejsnack och en evinnerlig beklagan över alla flugor.

Jag har varit så fruktansvärt nervös över denna besiktning. Tänk om man åkt tre mil och hästen inte går igenom. Vad gör man då? Jag ville ju vara med på besiktningen så det fanns egentligen inget annat att göra än att chansa och hoppas på det bästa. Det jag oroade mig mest för var de där hemska böjproven som är så elaka mot hästarna. Så när det var dags för dem så höll jag nästan andan när hon satte ner foten och satte av i trav. Han började med höger fram. Jag frågade oroligt om han såg något vid provet men det gjorde han inte. Puh, 25% avklarat, nu var det bara tre fötter kvar. Alla gick igenom och det värsta testet av dem alla var godkänt! Det var en otrolig lättnad och där och då visste jag att denna häst kommer följa med mig hem!

Allt annat var bara fint med hästen och veterinären gav oss ett papper fullspäckat av U.A:n. Klockan 17 hade vi skrivit kontrakt, ordnat med betalning och lastat hästen på transporten. 17.11 så rullade vi ut från gårdsplan och Sanne var på väg mot sitt nya hem i Mölndal. Klockan halv 9 rullade vi in på gårdsplanen och då hade underbart snälla Linnéa redan mockat åt Milton och lagt in ny torv i Sannes box. Åh vad glad jag var över det för jag kan tala om att jag var mer än lovligt trött. Lycklig, men trött. Hästen lastades ur, togs på en sväng runt gården och fick sedan bekanta sig med sin nya box. Vi åkte och lämnade transporten till Annki i Lindome och satte sedan av hemåt. Behöver jag tala om att jag sov som en utslagen sälunge i natt? 😀

DSC_2391 (1024x576)

Hallandsåsen, here we come! 😀

DSC_2397 (576x1024)

Två fantastiskt gosiga och fina vovvar fanns på gården!

DSC_2409 (1024x576)

…och den lilla underbara kissen!

DSC_2417 (1024x576)

Dags för böjprov! Så här ser en trebent häst ut 😉

DSC_2416 (576x1024)

Sanne travar på som om inget hänt 🙂

DSC_2419 (1024x576)

Kontraktet påskrivet och hästen är min!!! 😀

DSC_2420 (576x1024)

Nu åker vi hem! 😀

DSC_2436 (576x1024)

Äntligen hemma och installerad i sin nya box 🙂

Idag tog jag en snabb sväng förbi stallet innan lunch, bara för att kolla till hur nya kusen skötte sig första dagen på gården. Hon hade varit väldigt pigg i morse och velat komma ut lite väl snabbt, men det är en madam med vilja som jag är övertygad om att man rätt enkelt kan få ner på jorden med lite ramar och rutiner. Jag klädde henne i Miltons träns som faktiskt passade riktigt bra. Jag fick höja upp sidostyckena ett år på var sida så satt det som ett smäck! Allt är förstås väldigt spännande, men efter lite start- stopp- och svängövningar och någon påminnelse av petpinnen så skötte hon sig strålande. Det är en väldigt uppmärksam häst som lär sig fort. Nu är det så att jag inte tror att hon inte redan kan, det är bara så att hon fått köra med folk lite som hon själv vill innan. Hon kan ju ta och försöka köra med mig 😉

DSC_2463 (576x1024)

Fina nya hästen som till slut ville följa med mig överallt 🙂

DSC_2468 (1024x576)

Vi hann med en liten snabbfrisering av fossingarna idag. De var enormt förväxta och hovväggen stack ut över en cm från sulan och hade resulterat i ett par avbrutna flikar från nedre delen av hovväggen. De blev mycket bättre än innan men behöver finliras lite till för att bli riktigt bra.

 

Tassar i grönsakslandet

Idag är en perfekt dag att så morötter på! Varför? Det bara är det! Det börjar bli dags att koka mer växtgödning av nässlor också då den tagit slut. Mina gullökar verkar fullkomligt älska nässelgödningen då de sköt i höjden efter första bevattningen med det. Tre omgångar har de fått och fler ska det bli. Jag klädde Nikki i långlina och satte fast henne så jag kunde påta i mitt land utan att behöva hålla koll på henne. Det där med att tappa fokus på sin hund får man dock allt som oftast äta upp. Nikki hade tydligen observerat och inspirerats å det kraftfullaste av mattes påtande i jorden och tog så klart tillfället i akt att så fort jag vände ryggen till hjälpa till och gräva upp ett eget litet hål mitt bland lökarna! Tur att man fortfarande är ung och har reaktionsförmågan på sin sida och kunde avstyra hittepået så att endast två av lökarna fick sig en flygfärd!

10374905_10152873901849616_6175238048533048186_n

Välmående växer de så det knakar 🙂

DSC_2361 (576x1024)

Nikki och landet

DSC_2380 (576x1024)

Hyndan med sitt alldeles egentillverkade hål!

Så får jag väl rapportera lite om vad som tog upp min tid under gårdagen. Bilen har ju sedan förra veckan sprillans nya skivor och lager på framfötterna och i bagaget ligger nu ett bakhjulslager och två uppsättningar bromsbackar som ska appliceras. Detta tänkte jag kunde vara ett bra tidsfördriv för dagen. Dock stötte vi på patrull hyfsat omgående då centrummuttrarna vägrade ge vika en millimeter. Vi åkte bort till Terräng-Axel och fick låna ett monsterdragskaft som vi lyckades bemästra den vänstra bulten med. Den högra rörde sig inte ur fläcken, en gedigen misshandel med slaghammare till trots. Vi tänkte ge upp, åkte för att lämna tillbaks dragskaftet men kom sedan tillbaks igen med ytterligare ett verktyg till låns, nämligen en momentomvandlare. Det är ett djävulusiskt starkt verktyg som fungerar ungefär som en cykelväxel. Man trampar lätt och snabbt och så rör det sig långsamt i andra änden. Dock slutade detta med att vi drog så att hela bilen lyftes, men bulten den satt kvar. Vi fick anse oss besegrade, skruvade fast bulten på andra sidan och kom överens om att skita i det denna gång. I värsta fall får det lämnas bort, det kan inte hjälpas.

DSC_2336 (1024x576)

Dagen började med lite småfix på uppfarten 🙂

DSC_2345 (1024x576)

Terrräng-Axel, en skrotgubbe av rang! Men ack så mycket spännande grejer han har på gården 😀

DSC_2343 (1024x576)

Centrummutter vs. Ett par hundra newtonmeter: 1-0….

DSC_2346 (576x1024)

Momentomvandlare i bruk.. 😛