Mmmm så gott!

Jag tappade tiden lite så brödet var inne lite längre än det brukar, men det gav det bara en krispigare kant. Mumsigt!

Här ser ni resultatet av grönsakssoppan. Jag behöver nog inte tala om att det var helt ljuvligt gott!

Mysdag!

Den här dagen har bara varit så himla bra. Det har inte hänt något speciellt men jag har gjort saker jag tycker om och just nu känns det som om det är precis så här som livet ska kännas. Ett lugn, en känsla av tillfredsställelse och åstadkommande.

Dagen började med att jag åkte till min lägenhet och tog ner de sista tavlorna samt bäddade rent sängen till min hyresgäst som ska flytta in där inom ett par dagar. Jag tömde även frysen och åkte med frysinnehållet till mamma och pappa där jag fått låna ett hörn av deras enorma frys i källaren. Johan har lyckats med konststycket att fylla sin nya fina frys två gånger om sedan flytten för 2 månader sedan, så min frysmat får ligga hos mamma och pappa tills vi lyckats äta ner frysnivån något här :).

Efter det tog jag och pappa en tur runt 5:an i Skatås och det kändes riktigt bra i konditionen trots att jag inte tränat på mer än ett halvår.  Astman spökade lite men lyssnar jag på kroppen och tar det lite lugnt när det beger sig så går det alldeles finemang. Efter en dusch och lite ägg och bacon så åkte vi till Elfa för inhandlande av kondensatorer till höger högtalare i pappas bil. 5 kondensatorer i olika storlekar för 6 kr är inte helt fel. Sedan satt vi vid köksbordet och lödade och fixade med högtalarkretskortet samtidigt som vi tog en kopp te.

Nu har jag även hunnit med att handla, baka bröd, hänga upp mina fina tavlor på Chiara samt påbörjat en riktigt god grönsakssoppa. Nybakt bröd till varm soppa är gudomligt gott så brödbaket blev lite som en ounviklighet i kväll.

Min oändligt vackra Chiara


Denna vackra skapelse fick en fin plats i hallen


Min teckning av henne hamnade också i hallen 🙂


Mmmm, detta lär bli gott!


Så här ser grönsakssoppan ut innan tillagning. Man kan stoppa i precis vad som faller en in, jag har valt morötter, blomkål, palsternacka och broccoli. När allt kokat mjukt tillsammans med en tärning grönsaksbuljong så ska allt mixas. Man väljer själv vilken konsistens man vill ha på soppan och kan även lämna lite omixade bitar om man tycker om det. Jag har även i lite grädde för att få till den där runda smaken.


Som grädde på moset så tärnade jag även upp två potatisar som ska i soppan när den är färdigmixad.

Jag avslutar inlägget med en bild på Johans tavla i hallen, hans älskade Countach 🙂

Aktivist eller ej?

Jahopp, idag har man gått med i Greenpeace. Det blev en futtig peng på 50 kr/månad men i alla fall ett nytt namn för dem på listan. Jag är lite kluven i mitt beslut att gå med. Organisationens syfte är ju helt fantastiskt men jag kan varken ställa mig för eller emot hur de ibland agerar. Jag antar att det på många vis är bra att de häller socker i skogsskövlingsmaskiner i Brazilien, bordar oljetankers och tar saker lite i egna händer. Allt beror ju helt på vilken sida man ser saken från. Arbetarna i Brazilien blir ju dock förtvivlade då rengskogsskövlingen är det enda deras familjer överlever på.

Människor i världen måste få en ökad medvetenhet om hur viktigt klimatet är för vår livssituation. Det är inte lätt att få en hel planetbefolkning att inse och acceptera något så stort och allvarligt som klimatförändringarna. Det kommer påverka oss alla i stor grad och det kommer att kräva stora livsstilsförändringar av många. Det är så stort och främmande att man helst skjuter det under bordet tills problemet är så stort att det väller över kanterna och faller över oss med all sin tyngd. Problemet är att det då är för sent.

Så hur ska man göra då? Folket vill ju inte lyssna på det örat. Finns det en ledare som säger att ”allt är bra och ni behöver inte ändra er livsstil något” så kommer folk oundvikligen att rösta på den ledaren. Man tror på det man vill och de få medvetna försvinner antingen i massan eller förtränger faktumet för att rädda sig själv. Demokratin kommer alltså aldrig att lösa klimatkrisen. Diktatur då? Kanske vi börjar närma oss en lösning. Någon kommer behöva peka med hela handen och tala om att ”så här gör vi, nu!”. Världens ledare sitter i sina långa utdragna klimatmöten och babblar och argumenterar för sina egna utsläpp och föroreningar och ingen vill ta det första steget till radikal förändring, för det är vad som krävs.

Kanske är då aktivister som tillhör bl. a. Greenpeace bidragande till en utlösande faktor som till slut kommer tvinga i alla fall världsledarna till förståelse och aktion, trots negativa påföljder för enstaka privatpersoner? Jag tror förändringen inte kommer bli vacker. Ska vi komma någon vart kommer folk att drabbas, framför allt ekonomiskt. Det är bara att välja, låta en liten del människor lida, eller låt hela mänskligheten dö en smärtsam död.

Men jag antar att så länge det sköna landet USA existerar med sin gudsfruktiga population och industri som står för 70% av alla koldioxidutsläpp så är det döfött att ens fundera på om vi kommer överleva de kommande tvåhundra åren. Tyvärr gott folk, kalla mig pessimist men jag är övertygad om att människan kommer vara orsak till vår egen utrotning. Tji fick vi!

Det går framåt

Börjar det bli bättre nu? Är det verkligen så och i så fall hur och när hände det?

Plötsligt vill jag kramas med Johan igen, plötsligt är jag inte allergisk mot närhet och pussar längre. Plötsligt vill jag saker, jag går runt och längtar efter helgen, känner för att göra saker och känner mig inte så där allmänt miserabel hela tiden. Det var längesedan jag kände en törst efter livet, en drift framåt. Jag har så länge suttit i det djupa hålet utan att kunna ta mig upp. Är det så att hålet nu blivit så grunt att jag kan se över kanterna igen?

Är det för att jag ser ett ljus i tunneln? För att jag ser en lösning på min känslomässiga misär, för att jag går runt och väntar på något stort eller för att jag på sistone umgåtts mer med Sara?

Saker och ting i livet måste inte bara fungera fysiskt, det måste klaffa känslomässigt också. Det finns folk som säger ”ryck upp dig, du har alla möjligheter i världen”. Jag håller med att i många fall så behövs det bara ett uppryck och lite omtänk så blir allt bra, men med vissa händelser i livet är det inte riktigt så lätt. Alla människor är dessutom olika. Det finns livsnjutare, grubblare, nöjda människor, onöjda människor osv och det är nog ingen tillfällighet att så många poeter och filosofer tar sina liv. Det är inte nyttigt att tänka för mycket, man snärjs in i sina egna tankespiraler, det oändliga sökandet efter en mening eller förklaring. Ofta kommer man tyvärr inte fram till några glada och tillfredsställande svar på sina frågor vilket föder ytterliggare bitterhet och grubblerier.

Jag är själv en sådan människa. Jag vet om det och gör allt jag kan för att förhindra tankarna att ta över. Jag är väldigt lättpåverkad av mina egna tankar och har svårt att släppa intryck. Jag blir barnsligt glad över små vackra saker och känner mig väldigt lätt olustig vid jobbiga intryck. Jag undviker att titta på nyheter som berättar om katastrofer orsakade av människor. Jag tittar helst inte på filmer med spänning i  för jag tycker det är skitjobbigt då jag säkert reagerar dubbelt så mycket som normalt på spänningen. Jag såg nyss Svampbob Fyrkant the movie och den filmen innehöll precis lagom dos spänning för mig, så känslig är jag 😉

Den underbara tiden

När Chiara var 5 månader gammal så bodde vi tillsammans i en jättefin lägenhet i Mölndal. Utanför hade vi en enorm trädgård som gränsade till två andra lägenhetslängor. En dag när vi var ute och busade i trädgården så satt det en tjej med en svart valp i Chiaras storlek i gräset på andra sidan stängslet. Som nyfiken hundägare man är så går man så klart fram och frågar vad den andra valpen var för ras. Det var en greyhound/dalmatiner mix på 3 månader som hette Tyra. Tjejen hette Sara. Sara skulle precis flytta in i en lägenhet i huset som tillhörde grannträdgården så jag bjöd över henne och Tyra till våran trädgård för lite valpbus. Chiara och Tyra hittade varandra med en gång och de sprang runt och lekte som virvelvindar i ett yrväder.

Jag minns inte riktigt hur resten gick till, men bara någon dag efter så åkte jag och Sara med våra vovvar på utflykt till Stensjön där vi åt goda mackor och varm choklad som Sara gjort. Vi var helt ensamma, vovvarna busade, jag tog kort och vi hade det hur härligt som helst. Livet var perfekt. Jag gick i skolan men sket rätt mycket i den då jag var otroligt skoltrött och Sara jobbade endast deltid så vi tillbringade den största delen av dagarna tillsammans. Det gick inte en dag utan att vi sågs och Chiara och Tyra blev allt tajtare.

Sara och jag är väldigt olika. Jag är inte rädd för mycket, väldigt naturlig, reserverad mot andra människor, allmänbildad och spontan. Hon är orolig av sig, går helst inte ut utan smink, beroende av andra människor och närhet samt inte särskilt intellektuellt lagd. På något vis blev vi bara beroende av varandra. Vi lagade middag hos varandra, åt ihop, sov ibland ihop, åkte på utflykter och ibland till landet. Det var liksom vi.

Det var en tid när man varje kväll längtade efter en ny dag och varje morgon såg fram emot vad som komma skulle. Livet var som en lycklig disneyfilm, inga problem, bara förväntningar som gick i uppfyllelse.


Utflykten till Stensjön


Chiara och Tyra i min soffa


Sova nära, nära är det bästa!

We’re the servants of this world…

Kuba. Det är ett land som jag faktiskt aldrig har hört så mycket om eller ens intresserat mig för. Det enda jag vet om landet är att det ligger i Karibien, att cigarrer tillverkas där och att Sovjet ville placera kärnvapenspetsar där under kalla kriget. Den största associationen med Kuba som min hjärna gör förutom kubakrisen är en klassresa vi gjorde i högstadiet. Nej, resan gick inte till Kuba, utan till Prag. Vi var 15 år gamla och allt som i Sverige var förbjudet och svårtillgängligt var i Prag lika lättåtkomligt som tuggummi. Klassens spexare hade pratat om att köpa cigarr hela resan och sagt och gjort så införskaffades ett par stora cigarrer. Dessa stilades det med flitigt och spexaren i fråga gav sig själv den självgoda titeln ”King of Cuba”. Det slutade med att the King of Cuba kräktes ner en proppfull spårvagn och vi blev avslängda av en handfull arga nerkräkta pragbor.

Åter till Kuba. Jag såg precis ett program på TV som handlade om Kubas ekologi och natur. Jag blev mer och mer imponerad och överväldigad ju längre jag tittade och när programmet var slut så kunde jag inte annat än att få lite hopp om mänskligheten. Kuba är en ö med många vitt skiljda klimatzoner. Det finns fuktiga regnskogar, bördiga åkrar, gröna frodande kuststräckor och torra karga stränder. Det finns korallrev som inte finns någon annan stans i världen, för här har inte människan förstört dem. Det finns djur som inte heller finns någon annan stans i världen och människorna som bor där lever näst intill likadant som de gjorde för 100 år sedan.

För ett tiotal år sedan anlades en vägbank i sundet mellan två av öarna i närheten som klippte av vattnets möjlighet att strömma fritt. Man gjorde aldrig någon miljökonsekvensbeskrivning innan trots att ett par individer visade tveksamhet till bygget. Det dröjde inte länge förrän man såg konsekvenserna av att friskt havsvatten inte längre kunde strömma till ena sidan. Hör och häpna, Kubas dåvarande ledning insåg allvaret och började därefter stifta miljölag efter miljölag för att skydda de unika ekosystemen som finns där. Det bedrivs nu flera stora projekt för att rädda och bevara Kubas natur som den ska vara. När en man i programmet grävde ett hål i stranden som blottade ett gäng små nykläckta sköldpaddsungar blev jag riktigt varm om hjärtat. Stranden var full av turister som nyfikna kom fram och för en liten peng fick de varsin sköldpadda att släppa ut i havet. Pengarna de fick in skulle användas till ytterliggare bevarande av naturen.

En kubansk biolog som intervjuades sa att hon inte fått något flott laboratorium av staten, men att hon hade hela ön som sin unika arbetsplats. På frågan om varför hela arbetet på Kuba genomsyrades av naturens bevarande svarade hon: ”För att mina barn, barnbarn och vänner ska få njuta av detta vackra i framtiden”.

Tänk om fler regeringar jorden över kunde inse det som kubanerna insett. Vi är beroende av naturen och borde serva den som det livsuppehållande maskineri som den för människan är. Fortsätter vi som vi gör så kommer vi snart att stå för vår egen utrotning. Det är ett faktum.

We’re not the masters of this world, we’re its servants.

Drömmar och bearbetning

Det har tagit mig 8 månader från Chiaras död att låta henne gå. Jag är både tveksamt och positivt överraskad över att det inte tog längre tid. När man befann sig i den fruktansvärda tiden kändes det som om hela livet gått i kras och som om man aldrig skulle känna någon lycka i livet igen. Nu verkar jag ju dock ha accepterat tanken även känslomässigt och låtit henne gå vidare. Jag vet inte riktigt om jag tycker om det eller inte. Det är skönt att inte behöva gå omkring med den där tryckande sorgen i halsen och bröstet hela tiden men samtidigt så är jag rädd för att jag ska låta henne gå för långt. Jag vill ju fortfarande ha kvar henne i hjärtat och jag tror inte jag kommer tappa henne, men det är så svårt att mentalt successivt släppa taget tills man hamnar på en vettig nivå. När är det bra liksom?

Förra hösten och vintern hade jag ett antal drömmar om att Chiara på något vis slitits ifrån mig eller försvunnit (en gång letade jag panikslaget efter henne efter en tsunami) och jag har vaknat stortjutandes och med hjärtat i halsgropen flera gånger. För ett par veckor sedan hade jag en sista dröm om henne.

Det var riktig vargavinter och Chiara hade varit borta ett par veckor/månader. Med en pinschers päls klarar man sig inte länge under vintern och jag var nästan övertygad om att hon inte klarat sig. Ändå gav jag mig ut och letade efter henne. Jag gick längs havskusten och spanade ut till vänster över de karga klipporna som skadats av ett oljeutsläpp. Jag följde en stig kantad av träd och klippor för att efter en stund ta av 90° åt höger upp för en bergsstig. Jag fortsatte ut på landet där åkrar och kullar trots vintern var gröna. Det gick en ljus stig över landskapet och på väg upp för en kulle så ser jag en pinscher som står högst upp och tittar på mig. Den verkar ointresserad och snart dyker fler pinschrar upp. På andra sidan kullen sitter ett gäng människor vid ett bord och har pinscherträff. Chiara är inte där. En gubbe talar om för mig att han sett en vild pinscher för bara någon vecka sedan. Eftersom vintern varit kall länge så fick jag hopp och en stark känsla av att Chiara klarat sig och fortfarande levde. Jag fortsatte ner för kullen och bort över landskapet där ett par röda gamla torp kantade stigen. När jag gått förbi det sista torpet så vänder jag blicken åt vänster och där, på andra sidan en liten försänkning i gränsen till trollskogen stod Chiara. Hon hade fått en tjock vit vinterpäls, likt en samojed och såg så stolt och självständig ut där hon stod vid skogsmynningen. Först stod hon bara och tittade på mig som om hon mätte mig med blicken men när jag ropade hennes namn så var det som om hon plötsligt kände igen mig. Hon blev överlycklig och kom som ett spjut och hoppade upp i min famn. Jag grät och vi gosade och kramades som idioter. Plötsligt ville hon bara hoppa ner på marken och spjärnade emot när jag försökte hålla kvar henne. En röst sa i mitt huvud att ”Du måste låta henne gå”. Jag ville inte, jag ville bara hålla kvar henne nu när jag äntligen fått tillbaks henne. Men jag var tvungen att låta henne gå. Det var det svåraste jag gjort i hela mitt liv, men till slut lyckades jag släppa taget. Hon hoppade ner och sprang iväg till sänkan igen. Där vände hon sig om och tittade på mig och med hennes blick berättade hon att hon älskade mig men att hon nu hade sitt eget liv i trollskogen där hon var fri och mådde bra. Hon pratade med mig och jag förstod. Hon hade låtit mig hitta henne för att jag skulle förstå att hon hade det bra. Jag hade aldrig hittat henne, hon hittade mig.

När jag vaknade den morgonen var jag i chock. Chiara hade kommit till mig i sömnen och bett mig släppa taget. Det var som om all sorg och saknad plötsligt försvunnit. Hon mådde bra, hon hade fått frid. Så klart. Plötsligt var det inte helt främmande att skaffa en ny hund…. men det berättar jag mer om en annan gång 🙂

Hunddriften…

Jag är en grubblare som tänker alldeles för mycket. Jag ser inte på nyheter eller filmer med mycket spänning eller hemskheter eftersom jag är alldeles för lättpåverkad. Allt påminner mig om människans härjande och den så kallade omänskligheten som jag anser är i högsta grad mänsklig. Människan är ett fruktansvärt djur som aldrig kommer sluta förstöra och förgöra. Jag grubblar på relationer, framtid, mening med livet och känner mig ofta helt tom och hjälplös i denna hemska värld vi skapat. Jag har svårt att göra saker när jag inte ser någon mening i det och när något går fel så skärmar jag gärna av mig och undviker att utsätta mig för det igen. Jag har alltid varit blyg, haft svårt att ta kontakt, skaffa nya vänner och få mod och motivation till nya saker.

När jag skaffade Chiara så skapade hon en chockvåg genom hela mitt väsen. Jag tror inte jag insåg riktigt vad som hände förrän hon var borta. Plötsligt vågade jag prata med vilt främmande människor och plötsligt fick jag massor av nya vänner hur lätt som helst! Hela livet kändes som om man bodde ombord en zeppelinare. Jag svävade runt och förstod aldrig riktigt vad som hade slagit mig i huvudet.  Allt det onda, främmande och hemska blev suddigt och begreppet ”här och nu” fyllde upp hela tillvaron. Detta var vad jag väntat på hela mitt liv. Hon var mitt livselixir.

När hon var borta föll jag ner i en avgrund av mörker. Min mening med livet var borta. Jag blev en helt annan människa, en zombie. Det fanns ingen glädje och även om jag log eller skrattade någon gång så var mitt oxytocin helt slut. Livet blev en grå massa och någonstans därinne satt jag som en stor grå orörlig blobb. En hund är aldrig bara en hund. Det är inte heller bara en vän eller ett sällskap, det är för mig ett livsuppehållande medel. Chiara var för mig som psykofarmaka för en psykiskt sjuk människa. Jag behövde henne för att få ett drägligt liv, hon lyfte mig från marken när jag inte kom upp och fick mig att fokusera på familjen och nuet istället för allt ont och hemskt som händer i världen.

Vart är samhället på väg egentligen?

Min pojkväns mor har alltid jobbat på förskola (f.d. dagis) och gör det än. Hon älskar jobbet och allt det sociala som ingår då man träffar människor och familjer och liksom blir en liten del i deras värld. Men att vara dagisfröken är inte alltid en dans på rosor. Det ska bytas blöjor, avvärjas och stoppas bråk, underhållas , uppfostras och hållas full koll på de små yrvädren som helst av allt vill utforska hela den stora världen med allt dess innehåll (inte helt olikt en valp). Det är inte utan att man blir imponerad av dessa människor som jobbar på stora förskolor dag ut och dag in. Visst, barnen kan vara underbara och självklart så älskar man dem, men oj, vad påfrestande de kan vara! Många dagis har sovstunder och jag tror det är lika mycket för barnens som för personalens skull.

Nu är det så här att kommunen nyss har bestämt att alla barnen tillhörande de lägre åldrarna ska följas upp under dagarna på förskolan och all utveckling ska noteras och sammanställas barn för barn. Kommunen har till och med gett två iPads till de 6  fröknarna att dela på för att puffa på arbetet lite. Nu undrar både jag och min pojkväns mor hur mycket kommunen tänkt sig att dessa supermänniskor till förskolefröknar ska kunna uträtta under en dag? Visst, förslaget låter jättebra och produktivt på många vis, men är det verkligen det? Det är ett sådant otroligt fokus på prestation i dagens samhälle så jag blir sjuk på det. Nu ska barn i 1-3-årsåldern analyseras och plockas isär och minsta lilla framgång ska upphöjas till skyarna. Varför kan inte små barn bara få ha kul? Varför kan de inte få leka, plocka ärtor, lära sig vissla och cykla utan att någon ska stå med en iPad över huvudet och registrera allt de gör? Inte nog med att personalen redan har upp över öronen att göra, så kommer fokuset att flyttas mer från det reella barnet som experimenterar med ärtorna till resultat och siffror. Även om man vill tro att förskolefröknar är robotmänniskor som klarar allt så funkar det inte så. De är mänskliga hjältar med en mental styrka som heter duga. Det finns varken tid eller ork att både avvärja bråk, byta blöjor, underhålla och ha kontroll när man också måste registrera alla barns utveckling på en jävla iPad.

Vuxenvärlden är så full av prestationskrav att vi håller på att gå under, måste vi infektera barnens underbara kravlösa värld också?

Inte nog med detta, kommunen har också bestämt att alla barn med ett annat hemspråk ska få hemspråksundervisning. Små barn ska få lära sig det språket föräldrarna pratar, på dagis. Vart tog föräldrarnas ansvar i barnets utveckling vägen? Borde man inte fokusera på svenska i de svenska förskolorna då barnen kanske inte får så mycket svenska hemifrån? Hur tusan ser samhället ut då 1-3-åringar måste få hemspråksundervisning på förskolan (dagis) för att de inte ska glömma bort mammas och pappas språk? Herregud jag blir rädd! Jag vet att det kan stöta många men kan inte annat än att dra paralleller till nazityskland där de ariska barnen togs från sina familjer och sattes på uppfostringsanstalter eller träningsläger för att utbildas till det värdiga herrefolk de trodde de skulle bli.

Samhället blir enhälligt ansvarigt för barnen och har man någon ”defekt” så blir man med en gång satt på undantag och ”uppfixning” så att man ska passa in bland alla andra i den stora grå massan kallad samhälle.

En annan vinkel på saken är att de får 1000 kr per år på avdelningen att köpa leksaker till barnen. Med tiden ska de 6 personalen få var sin iPad á 3-4000 kr. Tänk vad mycket roligt och utvecklande man hade kunnat göra med barnen för dom pengarna istället.