WTF?!

Med en välkoordinerad hand får man en välskolad hästmun som inte kräver mer än ett nackstycke att hänga upp bettet i. Med en okoordinerad hand får man en orolig hästmun som inte trivs. Det åtgärdar man med att bestraffa hästen för ryttarens egen oförmåga och snöra ihop hästakäften så den INTE KAN klaga och visa hur jävla illa man egentligen rider.

Hur fan kan man med gott samvete snöra ihop hästen på detta vis? Nog fan för att ”alla” gör det, men har folk fel på ögonen? Hur jävla skönt kan det vara? Lär er rida för fan och sluta plåga era hästar. BASTA!

10176268_10152978626241826_106779021778429735_n

Mer djur åt folket

Se den HÄR filmen.

Jag blir så lycklig när jag ser sådant. Men så blir jag så ledsen också att tårarna sprutar. Vi bygger bort landsbygden och skapar liv där djuren inte har någon plats. Fattar vi inte att det är det här som spelar roll, det är vad som gör livet värt att leva. Gemenskapen med andra människor och djur. Vi är beroende av varandra. Det är inget nytt att djur föder välmående och lycka, varför tränger vi då undan dem? Min dröm är att skapa ett äldreboende med höns, får, hästar… Och att de inneboende ska få ta hand om dem. Tänk att få ha en roll och ett syfte ända till sin sista dag. Tänk vad fantastiskt.

Upp och ner

Sannehäst är som en helt annan häst idag än hon var för 8 månader sedan. Hon har landat på jorden, hon har fått muskler, hon har blivit smärt (eller mindre fet) och har i många fall fått ett helt annat lugn i blicken. Hon har på många plan blivit en riktigt trevlig häst. Vår relation fungerar bra för det mesta och jag har mer eller mindre lyckats komma innanför skinnet på henne när vi bägge står på marken. Då älskar jag den här hästen.

Så sitter jag upp på henne. Plötsligt förflyttas det från början lite vacklande fokuset någon helt annan stans. Sannehäst kan själv. Då och då finner vi varandra och jag lyckas koppla in kontakten. Då går det så jäkla bra. Men blixtsnabbt faller hon bort från mig igen, efter allt mellan tre sekunder till fem minuter. Då är hon borta och jag kommer inte åt henne på något vis. Hennes fokus är någon helt annan stans och det är så intensivt. Sannehäst är en väldigt intensiv häst, på alla plan. Allt hon ger sig in på är på 110%, det jobbiga är att största delen av detta fokus befinner sig bortanför ryttaren. Då är det 110% på något annat. Hon är en spanare.

Igår skrittade vi runt i ridhuset i 30 minuter. På den tiden lyckades jag få till 5 steg så som jag ville. Innan dess var det nära att jag flög av vid ett tillfälle då hon fick ett spel. Men, det blev ingen sandmiddag för mig den gången. Jag blir så modfälld när det händer. Så ledsen. Hon har ju gjort en fantastisk förvandling, men när det gäller dumheterna under ryttare så har det inte hänt ett skit. Det är av den anledningen jag både gått igenom hennes rörelseapparat och röntgat. Men hästen anses kärnfrisk. Jag känner mig brainfucked.

Som ett litet plåster på såren så ser jag ju vad min ridning gör med henne. Trots ett pissigt pass som igår så ställer hon sig oftare parallellt med fram och bakbenen, vilket betyder att rakriktningsarbetet faktiskt gett resultat. Hon har blivit längre och högre, hennes hals har blivit vackert musklad och ryggen är nu också väl utfylld av muskler. Det händer saker under allt det där våldsamma. Det är viktigt att försöka se det.

Men jag kan inte låta bli att undra varför det blivit så här. Vad har Sannehäst varit med om innan hon kom till Sverige? Jag blir så ledsen när jag tänker på det.

DSC_0083 (1024x680)

Om rakriktning

”Om hästen ska kunna arbeta liksidigt måste ryttaren först korrigera sin sits, annars är det omöjligt att uppnå rakriktning.”

Att beskriva en sådan process i en enda mening måtte vara snudd på tjänstefel. Visst är det korrekt, men folk fattar i allmänhet inte hur otroligt mycket jobb det ligger i en sådan mening. Att rakrikta sig själv gör man inte på en lektion och inte ens på ett år! Det tar tid, det är smärtsamt och det kräver att det händer mycket i kroppen.

Så de som tror man kan uppnå rakriktning på en häst genom att dra lite där, trycka lite där och sitta lite där… välkommen till verkligheten. Det är inte rakriktning ni håller på med. Lär er sitta rakt över hästen utan att störa den så kan ni komma till rakriktningsarbetet med hästen sedan. Men fram tills dess, lägg arbetet på er själva 😉

DSC_0048

Min första lektion i rakriktningsarbetet. Inte är det vackert och inte är det lätt och ont hade jag efteråt, men det är en del av processen. Ont har jag fortfarande till och från när jag finner nya svagheter och spännpunkter. Men, smärta är svaghet som lämnar kroppen och under dessa 1,5 åren har jag blivit starkare, smidigare och lärt mig koordinera mitt bäcken. Än är det mycket arbete kvar, men jag är definitivt på väg!

 

Vadå logisk ridning?

Jag blir alltid lite ställd när folk frågar mig vad jag tränar med min häst. Tja, jag tränar för det mesta dressyr, fast inte sån dressyr som folk i allmänhet kallar dressyr, utan logisk dressyr. Ibland drar jag till med klassisk dressyr, men får ändå känslan av att folk inte riktigt förstår vad man menar. Man får frågan om det är akademiskt jag menar, men då reser sig nackhåren och jag ångrar lite att jag inte bara sa att vi mest skogsmullade. Om ändå människan verkar intresserad så försöker jag mig på en förklaring som låter typ så här: Jo, det handlar mycket om att sluta störa hästen och lära sig kommunicera med den på ett för hästkroppen förståeligt sätt. Man rider för en hållbar häst med hästens hälsosamma biomekanik som gränsvärden. Jag drar också till med att det behöver ändras väldigt mycket i kroppen och att det gör ont. Helt plötsligt finns en full förståelse i människans blick, för det är ju precis så som även hen tränar och typ alla andra på anläggningen också. Men nej, det är inte alls vanlig dressyr jag menar, utan mer… logiskt, på hästens villkor. Här är hjälpmedel som hjälptyglar, stångbett och sporrar absolut förbjudet då det rent fysikaliskt ger effekter som man inte vill ha. Men där slutar jag och börjar prata om det vackra vädret istället. Det går inte att gå vidare i förklaringen utan att samtidigt oavsiktligt kränka människan mitt emot.

Det är också svårt att propagera för hur fantastiskt något är när folk bara har sett en skritta runt på halvlånga tyglar i över ett år. De ser inte vad som pågår och framför allt ser de inte att min häst, trots att hon går med nosen framför lod, faktiskt bär sig bäst av alla hästar på ridbanan. Ändå har jag inte tagit ett enda ställande tygeltag, jag har inte drivit en sekund och jag har knappt något i tygeln alls. Men jag skrittar ju bara, och långsamt går det.

Det ser inte så flashigt ut de första åren, men det ska det inte heller. Det är i detta hetsiga samhälle allt ska gå så fruktansvärt fort och på ridbanorna finns inga undantag. Inget får ta tid och då blir allt så väldigt ytligt. Man förlorar grunderna och och resultatet blir obönhörligen tygelridning. Jag har sett få ryttare det senaste året som inte på något vis sågat i en hästmun. Vardan denna fokus på halsen och huvudets position? Den spelar absolut ingen roll, för det är i övriga hästkroppen formen finns. Huvudets position är endast ett SYMPTOM på hur övriga kroppen går och du kan aldrig påverka kroppen positivt genom att ta i en tygel. Det går åt ena hållet men inte det andra. Om 10 år med hård och målinriktad träning kanske jag kan rida så där flashigt som är så eftertraktat. Men då helt utan att på något vis tvinga hästens huvud i position. Troligtvis kommer där finnas en fin nackkrök, men den kommer finnas där helt av sig själv, för att vi med hjälp av min rumpa under låg tid byggt fram den. Tygeln kommer bara finnas som inramning, utan tvång.

En liten parentes efter allt detta halssnack bara. Halsen är ju egentligen bara en förlängning av ryggkotpelaren. Den är  en del av hela kotpelaren, så för att det ska hända grejer med halsen behöver det först hända grejer i den mer styva delen av kotpelaren, och då framför allt den som sitter fast i bäckenet. Det som är så fantastiskt är att halsen är så flexibel att den kommer av sig själv, det gör inte resten av kotpelaren. Det måste man jobba för. Frågan är då varför folk sliter sig (och sina hästar) sönder och samman för att få hals och huvud dit man vill? För mig är det helt ologiskt. Och idiotiskt.

Vad fan, det var inte mening att detta skulle bli ett halsinlägg, men jag blir så upprörd när jag ser alla stackars hästar med mjölksyra i splenius, rhomobideus etc. med resultatet kramp i manken och sänkning av denna gent emot bogbladen. Det är då många hästar får den där gropen framför manken. Grop = felaktigt påtvingad ”form”, det har alltså inget med täcken att göra. Även välridna hästar går med täcke, det kan jag lova.

En till tanke är att den här halsspänningen måste hålla tillbaks bogbladets rörelse genom serratus ventralis cervicis… Effekten här torde vara sämre bensprattel fram. En parentes bara. 😛

Skritt

Lite sämre bild, men tagen från en film. Den här halsen är resultatet av ett sjujäklars rövarbete! Inte en enda knix har gjorts med händerna, de bara håller. Ser ni att även manken kommit upp? Den är ju också en del av ryggkotpelaren 😉

 

Hästafötter gulerötter…

Dagens lunch inmundigades i snö och kuling med utsikt över ett grått hav. Det är något alldeles hemskt vackert med alla de tusentals nyanser av grått, det otämjbara havet, skummet som väller upp över klipporna och gässen som lever om hela vägen bort till där himlen trillar ner i havet. Jag har än inte funnit några ordkombinationer som beskriver det jag ser och känner vid sådana här tillfällen. Jag tror det är en blandning av vördnad, fascinering, sorg, glädje, beundran, längtan och en känsla av litenhet… Nej, detta känns ytligt, jag lyckades inte den här gången heller. Vi sparar det till ett annat tillfälle 😛

DSC_0111 (576x1024)

Upp över klipporna!

DSC_0113 (1024x520)

Så vackert…

DSC_0120 (1024x576)

Nom nom nom!

DSC_0121 (1024x576)

Tänk att sånt här är så mycket godare utomhus!

I förrgår bad jag hovslagaren plocka av Sannehästens skor när han ändå var på plats för att sko en annan kuse. Som jag tidigare nämnt var jag inte nöjd med den skoningen alls, framfötterna var alldeles för långa och bakfötterna sneda. Eftersom hon har så god hovkvalitet så tänker jag låta henne gå barfota ett tag nu och slita dem som hon behagar. Jag har kommit överens med mig själv om att ta det lugnt på ridfronten ett tag, skritta och mest träna på läxorna jag får på mina onlinelektioner.

Att nå in i detta kusehuvud är lite som att trä en tråd genom ett nålsöga samtidigt som man blundar. Sannehäst kan själv och vill minsann ha full koll på allt som pågår runt omkring henne. Vad den där så kallade piloten på ryggen håller på med kan kvitta. Även om hon placerat sig så där jobbigt så man bara måste skjuta fram ena höften och sänka ena rygghalvan så håller vi på med tusen andra saker samtidigt. De gånger vi lyckats koppla ihop våra nervsystem går att räkna på händerna. Men ack så länge man lever på de tillfällena!

Igår fick Sannehäst ”vila” från ridningen. Matte kände sig lite lat och ur gängorna och rättfärdigade det med att Sannehäst precis blivit barfota igen och behöver gå in sina fötter lite innan vi sitter upp. Alltid kan man finna någon anledning! Idag tog vi oss i kragen igen och tog en skrittvända på den snötäckta ridbanan utanför stallet. Sannehäst vid gott mod, pigg och uppmärksam som vanligt, matte med fokus på andning och sittben. Första övningen på hemläxan för den här veckan resulterade i kramp i två muskler som jag uppenbarligen precis hittat i kampen mot liksidighet. Smärta är framsteg! 😉

Innan passet fick jag dock nog på Sannehästens hemska ofriserade fötter och tog ett varv med kniv, tång och rasp. Jag avundas inte hovslagaryrket, jag var helt slut, genomsvettig och skakade av trötthet när jag släppte ner sista hoven. Jag var helt enkelt tvungen att sätta mig en stund och andas ut innan sadeln och hjälmen åkte på. Det var dagens gympass!

DSC_0137 (1024x576)

Framhov med hemska trakter och traktstöd…

DSC_0143 (576x1024)

Sådär, mycket bättre! 🙂

DSC_0144 (576x1024)

Svettig och tilltufsad efter första två hästafossingarna!

DSC_0146 (576x1024)

En bakfot!

DSC_0150 (576x1024)

Nyfriserat och klart! 🙂

DSC_0152 (576x1024)

Sannehäst fastklistrad i stallgången! Nu lär vi oss stå still utan fjättring 🙂

DSC_0162 (1024x576)

Sannehäst är enda kusen med julpyntet kvar. Varför ta bort något som är så mysigt? Vintern har ju precis kommit till stan 🙂

 

 

En förtappad själ

Ibland önskar jag att jag kunde vara lite mer…. lagom. Alla som varit i mitt huvud vet vad jag snackar om. Åh, det var visst bara jag. Men men, det finns säkert fler människor som upplevt det där kaoset, att aldrig kunna känna sig nöjd, tillfreds, avslappnad och rofylld. Alltid är det något. Man söker orsaker och lösningar och vänder uppåner på allt för att komma till rätta med sig själv. Egentligen fanns lösningen hela tiden väldigt nära, så nära att man blir blind. En duktig människa kan känna den ligga och guppa i magen. Fast för att ens komma åt den behöver man bemästra en lång och komplex labyrint i form av ett svårtämjt medvetande som inte alls förstår varför man skulle behöva föra samtal med kroppen det tillhör.

Men det är mycket nu. Många frågetecken, mycket osäkerhet och en framtid som är lite som…. ett vitt papper. Och jag som behöver struktur för att klara mig. Min jättefina almanacka jag fick av farmor i julklapp har tyvärr fått pensionerats. Den var i fel format. Min hjärna klarar inte ett 5×7 rutmönster med siffror i rutorna, den måste ha en rak tidslinje, horisontell eller vertikal, så jag kan se proportionellt hur stor del av månaden som gått. Då kan jag bilda mig en uppfattning om tiden och hålla ordning på mig själv vs. omvärlden.

Det senaste har jag haft ett ovanligt stort behov av att slänga mig ner på marken och vråla ut min frustration, men av respekt för min omvärld låtit bli. Ty jag är ju inte helt förtappad. Dock endast lite uttrycksfull… inombords.

Status quo

Min blygsamma förhoppning var att vi under besöket hos hästdoktorn skulle finna något som kunde vara anledningen till Sannehästens beteende. Det hade varit så skönt. Men så blev det inte. Jag berättade vår historia och Sannehäst blev undersökt. Hon är så ohalt man kan bli, ömmar ingenstans och har ett alldeles superbt mellanrum mellan alla tornutskott i ryggen. I samråd med fröken Hästdoktor kom vi fram till att vi nöjer oss där. Allt är så diffust att vi enbart kommer greppa efter halmstrån om vi går vidare med analyser och undersökningar. Så vi åkte hem, fattigare men inte så mycket klokare.

SANNE_001 (1024x808)

Bröstkotor a la Sannehäst.

 

Sagan om Sannehästen

I morgon är det exakt 8 månader sedan Sannehästen blev min. Min fina Sannehäst som tog mitt hjärta med storm där i stallgången efter vår rodeoprovridning. Trots vissa uppenbara problem kändes det som att jag skulle kunna komma inpå skinnet på denna innerliga kuse som bevisligen hade en helt annan syn på livet än de flesta hästar.

Vi började vår resa med att klargöra att den här matten inte tar någon som helst skit från någon häst, inte ens en Sannehäst. Samtidigt så gjordes det klart att Sannehäst faktiskt har sitt utrymme och blir lyssnad på. Saker och ting blev snabbt ganska harmoniskt och Sannehäst blev finare och finare för varje dag, både i sitt uttryck och i sin kropp. Eftersom Sannehäst inte gjort så mycket de två senaste åren så tog vi det väldigt lugnt i ridningen och startade med massor av uppbyggande skritt ute i skogen. Sannehäst var pigg och tyckte det var himla lajbans. Vi tränade upp muskler, leder, ligament, smidighet och lösgjordhet och Sannehäst växte snart närapå 3 dm på längden. Ja, en häst kan ha så mycket spänningar att hela överlinjen kortar sig så mycket. Eftersom tanken var att Sannehästen skulle bli en ganska fin dressyrhäst så var ju detta en helt fantastisk grund för vårt framtida arbete. Vi fortsatte med skritten och började nu varva skogsträningen med ridbanejobb. Eller, det var inte jobb i den vanliga bemärkelsen, utan 30 minuters skritt med fokus på uppgiften. Emellanåt fattades lite trav och galopp, men där tog det stopp. Det gick inte. Sannehästen protesterade något kopiöst och såg precis så arg ut som en Sannehäst kan se ut. Vi hade ut en duktig sadelprovare som ställde frågan om inte kuse hade ont någonstans. Så klart, varför har jag inte tänkt på det innan? 2 år mestadels i hage ger ju inga som helst garantier för tipptopp kuse, plus att ingen har någon aning om vad hon gjort i Holland och Danmark innan hon fyllde 10 och kom till Sverige. Så vi bokade tid hos Stefan.

Nu gick det upp för mig i vilket skick Sannehäst egentligen befann sig i. Så knuten, så mycket spänningar och vad mycket ont hon har gått omkring med! Vi fann varsin dåligt läkt muskelskada i vardera lår/skinka och en himla massa hårda muskelknutor. Varför hade jag inte sett detta själv? Kanske för att Sannehäst är så otroligt intensiv i sitt sätt att vara att det liksom tar fokus från verkligheten? Jag kände mig nog lite chockad över resultatet av besöket. Och ganska dum. Men mest glad över att vi ”hittat problemet” och att det nu bara var att ta tag i det med hull och hår. Och det gjorde jag. Efter 3 besök och intensivt arbete både på ridbanan och i stallgången var Sannehästen fantastiskt fin i kroppen. Sista besöket sa de att hon såg ut som en helt annan häst. Lugn, glad och avslappnad. Musklerna var fina och nu behövde vi bara jobba med allmän massage över hela kroppen.

Vi började rakrikta och få Sannehäst att belasta båda frambenen lika mycket. Detta slutade med en höjning av manken på ett par centimeter och en fin, samlad skolskritt. Men problemen i galoppen och traven återstod. Med hjälp av Ridfröken, som har en lååååång erfarenhet av problemdiagnostik och rehabiliteringsridning av hästar, kom vi underfund med att Sannehästen helt enkelt inte kan trava ordentligt, p.g.a. hennes kroppsbyggnad. Hon är så kort och har så sluttande bogblad att hon inte hinner undan med framfötterna när bakfötterna kommer farande. Detta är obehagligt och gör att hon spänner sig och blir arg. Det blir värre ju mer samlad hon blir. Jag måste alltså rida med lite tagen bakdel hela tiden i traven. I galoppen har vi inte det problemet, Sannehäst har ett enormt galoppregister och det är liksom hennes ”ess i rockärmen”. Men även om Häst har potential i galoppen så är hon arg. Jättearg. Hon protesterar något enormt och bockar så att matte voltat av mer än lovligt många gånger. Och då har den här piloten ändå en sits av stål.

Det har alltså hänt mycket på många plan, men på andra absolut ingenting. Sannehäst är arg, hon vill uppenbarligen inte och skälen verkar vara välgrundade. Det är inte roligt att behöva tvinga någon att göra saker mot dennes vilja och jag börjar få slut på idéer. Den fina dressyrhästen jag hade i min fantasi har liksom fastnat i en grind på vägen och kommer inte längre.

När jag tänker efter så har jag hållit på med att rehabilitera min nya häst i 8 månader nu. Hur långt har vi kommit? Vi kan skritta, men inte trava och inte galoppera. Imorgon åker vi till veterinären. Vi ska röntga ryggen. Hittar vi inget så får vi försöka finna en ny infallsvinkel. Hittar vi något så avgör fyndet hur och om vi ska gå vidare därifrån.

Dessa hästar… 😦

DSC_0252 - Copy (800x532)

Plankan eller svankan?

PlankBent
Du vet den där PT:n som alla talar om? Man får ju använda de där ursnygga träningskläderna när man tränar för henom och så får man ju en så himla snygg och putig rumpa just i den där posen. Det ser ju jävligt najs och flashigt ut. Precis som kvinnorna på tavlor från 1700-talet.

Inbitna kallar det sjukgymnastik. Jag kallar det biomekanisk katastrof.