En dag på Hästnet

Lite då och då surfar jag in på hästnet och bläddrar mig nedåt genom havet av hästannonser. Det är både kul och intressant att se var marknaden ligger för tillfället, hur tillgången och efterfrågan ter sig samt var priserna ligger. Under kategorin Allround kan man finna precis vad som helst. En gammal ardenner som söker ny ägare, shetlandsponnys, travare, ridskolehästar och fritidshästar. En salig blandning av det mesta och faktiskt mycket roligt. Dock sällan något intressant. Då och då har jag spanat in under kategorin Dressyrhästar, men egentligen inte tagit så mycket notis om saker och ting då det känts lite som om dessa hästar befinner sig så långt från min verklighet att någon notis egentligen inte är värd att tas. Blanka hårremmar, ben som sprattlar åt alla håll samt ståtliga långa halsar. Finfina namn har de också som vittnar om ytterst exklusiva blodsband.

Idag gick jag dock in och spanade med lite mer intresse. Jag ville ta reda på hur unghästmarknaden ser ut för dessa fina hästar. Jag slogs av att priserna för det mesta inte var särskilt blodiga hos unga och oinridna kusar, men så fort man hivat upp en ryttare på ryggen så ökade priserna till minst det dubbla. Vad som dock  slog mig var att även om jag hade haft alla dessa pengar liggandes till ingen nytta så hade jag varit ytterst skeptisk till en av dressyrmänniskor inriden superfin häst. Trots kungliga blodslinjer, blank hårrem och fantastiska vinklar. Bilder och filmer vittnar om hästar med ihopsnörda munnar, ganska ofta har det lagts upp en bild där ryttaren uppenbart sliter hästen i munnen (hur man kan tro att en sådan bild ger bra reklam för hästen är för mig oförståeligt), hästar med bakbenen en mil bakom sig, raka haser som tar i marken i trav, knäckta nackar, böjningar som inte följer konsekvent genom hela kroppen, svankande hästar, svankande ryttare, hjälptyglar och så vidare.

Vad som gör mig så skeptisk är vetskapen om hur allt detta påverkar hästen fysiskt, att det skapar spänningar, förslitningar och i längden skador. Frågan är hur länge det pågått och hur mycket skada hästen i fråga tagit skada av den så kallade ridningen. Jag som tagit bort två hästar på mindre än ett år för förslitningsskador p.g.a. felaktigt rörelsemönster/ridning drar i alla fall alla öron åt mig.

Att få etiketten Dressyrhäst ska vara något fint. Inte en dom. Tyvärr rynkar många på sina näsor när de hör ordet, framför allt i amatörsammanhang.

Innan någon blir kränkt så kan jag ju meddela att detta är en generalisering. Det finns guldkorn, även om de är sällsynta. Så om just du känner dig påhoppad så är det säkert just precis du som är det glänsande undantaget. 😉

 

Känsla!

I över 1,5 år har jag näst intill dagligen tränat målmedvetet på ridningen. Jag har haft ont, blivit stark och smidig. All fokus har legat på att bli bättre och ta sig framåt i teknikerna. Tekniker, tekniker, tekniker. Jag har nu gått alla grundkurser och har fått alla verktyg för att kunna utöva alla tekniker. All koordination sitter inte hundra ännu och behöver mer övning, men jag har blivit visad vägen och behöver nu egentligen bara börja gå själv.

Men som vi vet så består ridning egentligen till ganska liten del av tekniker. Visst använder man dem, men det är liksom inte bara att använda en teknik från skolboken och ro hästen i hamn. Nej, det krävs känsla för att först och främst kunna avgöra vad och hur mycket den här hästen behöver samt vilka tekniker som ska användas. Utan känsla är man alltså ingenting. Det är lite som en motorcykel utan förare, den kan vara hur tekniskt avancerad som helst, men utan någon som kan hålla dess balans och avgöra när det ska svängas så blir det ändå bara pannkaka.

Känsla är något som jag inte är så bra på. Jag har alltid varit stark och vig och lyckats med i princip allt jag tagit mig för, men nu tar det stopp. Helt plötsligt är det inte bara att ta i lite extra eller vilja lite mer, utan nu ska man bara sitta rakt uppåner och känna. Men vad händer om man inte känner? Det är fruktansvärt frustrerande att som 27:åring för första gången stöta på något som man inte klarar av. Något som man så in i bänken mycket vill klara, men som inte finns att finna.

Idag red jag Filur efter ett riduppehåll på 20 dagar. Så länge har jag inte hållit upp sedan innan jag skaffade häst och sedan jag började ryttarutbildningen så har jag nog max haft uppehåll ett par tre dagar någon enstaka gång. Men idag red jag alltså första gången på nästan en månad. Och så jag red! Jag hade bestämt mig för att åka häst i paddocken. Jag följde med, satt och blundade varv på varv och följde med i hästens snedhet. Så plockade jag upp tyglarna, tog kontroll över bogarna och flyttade ett delat fokus till bakbenen. Och jäklar vad hästen gick! Efter ett lyckat försök släppte jag ut hästhalsen och åkte med ytterligare ett varv, blundade och bara kände. Och visst kände jag! Vid ett tillfälle skulle jag flytta in bakdelen innanför spåret, jag satt och blundade, tänkte min hjälp, satt, väntade, och plötsligt så kom det! Jag kände! Den lyckan var obeskrivlig, jag fick tårar i ögonen.

Kontentan är att det kanske är bra med ett rejält riduppehåll efter att man tränat så fokuserat och hårt så länge. Det är snarare underligt om det skulle vara annorlunda för det är ju så man tänker med våra hästar.

Om rakriktning

”Om hästen ska kunna arbeta liksidigt måste ryttaren först korrigera sin sits, annars är det omöjligt att uppnå rakriktning.”

Att beskriva en sådan process i en enda mening måtte vara snudd på tjänstefel. Visst är det korrekt, men folk fattar i allmänhet inte hur otroligt mycket jobb det ligger i en sådan mening. Att rakrikta sig själv gör man inte på en lektion och inte ens på ett år! Det tar tid, det är smärtsamt och det kräver att det händer mycket i kroppen.

Så de som tror man kan uppnå rakriktning på en häst genom att dra lite där, trycka lite där och sitta lite där… välkommen till verkligheten. Det är inte rakriktning ni håller på med. Lär er sitta rakt över hästen utan att störa den så kan ni komma till rakriktningsarbetet med hästen sedan. Men fram tills dess, lägg arbetet på er själva 😉

DSC_0048

Min första lektion i rakriktningsarbetet. Inte är det vackert och inte är det lätt och ont hade jag efteråt, men det är en del av processen. Ont har jag fortfarande till och från när jag finner nya svagheter och spännpunkter. Men, smärta är svaghet som lämnar kroppen och under dessa 1,5 åren har jag blivit starkare, smidigare och lärt mig koordinera mitt bäcken. Än är det mycket arbete kvar, men jag är definitivt på väg!

 

Rotation

Jag tänkte börja med en liten bild demonstrera vad som händer när djuren ”böjer sig”.

DSC_0882 (720x1280)

Här utför Nikki en alldeles perfekt ”böjning” av ryggraden. Dock ser man tydligt vad som egentligen händer när djur med den här skelettkonstruktionen böjer sig. Det blir inte bara en böjning utan också en rotation av ryggraden, vilket syns om man jämför höjden på de båda rygghalvorna. Jag har ritat ut hållpunkter på bilden för att tydligare demonstrera effekterna. Ryggraden vrids alltså runt sin egen axel.

torsion

Varför blir det så här då? Varför kan inte djuret bara böja utan att rotera så att rygghalvorna hamnar på samma höjd? Jo, för att djur inte lägger ner mer kroppsarbete än absolut nödvändigt. Det vore rent förkastligt och idiotiskt ur evolutionär synvinkel att trötta ut sig onödigt mycket och därmed riskera att bli dödad av en rival eller ett rovdjur. Nedan visas en bild på en hästbål sedd från ovan. Revbenen utför en otroligt stabil konstruktion. För att böja ryggraden så krävs det att mellanrummen mellan revbenen på ena sidan minskar och på andra sidan ökar. Här emellan finns massa muskler och bindväv som inte gärna ändrar för mycket form och då är det mycket lättare att putta ut hela revbenskorgen på ena sidan och låta ryggraden rotera vid ”böjning”.

2012_April_14_Rib_cage_8

renvers-seen-from-above

Bilden ovan ska visa någon typ av böjning men man ser att hästen i fråga snarare vikt sig mellan bröst- och halskotor och knappt böjer bålen alls. Kotpelaren har vad fått man i tekniska termer kallar ”formen av en klotoid”. Den lilla ”böjningen” som bålen ändå utför är snarare en rotation som man kan se i att bålen är förskjuten mot hästens insida och ytter rygghalva därmed är sänkt. Bilden är inte tagen ur en superbra vinkel, men ger ändå en liten hint av vad som sker.

image006

Klotoid: En kurva vars krökning blir större längs linjen.

 Kan djuren böja utan att rotera? Ja, det kan de men det kräver mothåll från andra muskelgrupper och kräver som sagt mer arbete och energi från kroppen. Alltså inget som djuren utför frivilligt och inget de lär sig på ett kick.

Hur motverkar man rotation av ryggraden? På en hund är det i princip omöjligt, för det finns inga bra sätt att kontrollera bålen på den. På en häst går det förhållandevis enkelt, men man måste veta vad man gör och man måste i princip sitta på hästen för att lyckas. Står du bredvid så kommer hästen obönhörligen rotera, oavsett vad du säger till den.

DSC_0882 (720x1280) (2)

Bild på Nikki utan stödlinjer och prickar

Varför är det då så viktigt att veta om skillnaden mellan rotation och böjning när det gäller ryggradsdjur? Jo, så här är det: En ryggkota är en fast konstruktion som inte kan ändra form. Alltså måste det ske rörelse mellan ryggkotorna om vi ska kunna röra ryggraden. Mellan ryggkotorna sitter diskar som är som gelatinfyllda kuddar. De agerar stötdämpande och håller till viss del ihop kotorna. Dessa diskar är superbra stötdämpare och klarar stora tryck- och dragkrafter så länge det sker en jämn påfrestning över diskytan.

När det kommer till skjuvkrafter, alltså det vi får i en disk när man vrider två kotor mot varandra, så är diskarna inte alls lika bra på att hantera dessa krafter. Hur många av oss har någon gång dragit av en fastsittande skruv? Den skruven har blivit utsatt för skjuvning. Alla vi människor har ju en gång lärt oss hur vi ska lyfta och bära tungt och då får vi också lära oss att man ALDRIG ska vrida ryggraden när vi bär eller lyfter. Detta beror på att just diskarna inte mår bra av den typen av belastning. Då kan vi tänka oss hur det blir när vi sätter en ryttare på hästen som sänker ryggen och därmed ökar avståndet mellan kotornas undersida och minskar det på översidan (knäckning) och sedan skapar en ”böjning” som egentligen mest är en rotation. Då har vi ojämna tryck- och dragkrafter samt skjuvkrafter i diskarna mellan bröstkotorna.

Därför är det så viktigt att veta om varför det är böjning vi vill ha och inte rotation och varför det mesta vi ser på ridbanorna faktiskt ändå är rotation. Puttar hästen dig snett? Sitter du inte med rakt bäcken och grenen i linje med manken? Då har hästen roterat. Oavsett om du försöker böja eller ej.

Så fungerar det!

 

Skritt på lång tygel

DSC_0282 (1024x680)

Ögonblicksbild 1 (2014-12-26 15-47)

Ridfröken säger att Sannehäst växt säkert 30 cm på längden sedan i våras. Tittar man på första bilden som är tagen i juni och sista bilden som är en snapshot från en film filmad idag, så kan man se att den ”hoptryckta falukorven” blivit en lång och ståtlig kuse 🙂

Sannehäst har även växt lite på höjden. Ett par centimeter minst. Även här är första bilden från i juni och andra från idag. Notera  avståndet mellan högsta punkten på manken och bogbladskammen. Nog har bålen tryckts upp något mellan frambenen 🙂

DSC_2845 (1024x667)

DSC_0004 (1280x850)

 

Dramatisk och spännande morgon som slutade i urkul Lindaträning!

Det var tur att jag hade gett mig fan på att åka på träningen idag, för om man verkligen lägger manken till så klarar man nästan allt. Efter gårdagens lastträning tyckte jag att allt var så väl förberett som det bara kunde och jag hade ändå en hyfsad bra känsla över att saker och ting skulle flyta på fint. Den lilla snön som kommit innan var ju sedan länge bortplogad och alla vägar var saltade vilket inte skulle göra körningen med hästsläpet särskilt avancerad. Dragbilen jag använder har nämligen inga dubbdäck och till släpet har jag inte heller några. Dock är däcken hyfsat nya och mönstret bra.

DSC_0907 (1024x768)

Fint och nyskottat

Gissa om jag blev modfallen när jag på morgonen insåg att det under natten kommit nästan en decimeter nysnö. Hur stor är chansen att vägarna är plogade och saltade tidigt en söndagmorgon? Mitt största huvudbry nu var hur jag skulle kunna komma upp från gårdsplanen till vägen med all ny snö. Nåja, jag stålsatte mig, skottade trottoaren på vägen ut och åkte i varje fall iväg till stallet. Nog var där snö, men det var inte mer illa än att jag utan problem kunde baxa runt både bil och släp där utan problem. Sedan kom vi till lastningen som varit lite av ett orosmoment men som ändå känts bättre efter gårdagens lastträning. Det tog idag ca 10 minuter att få på kusen på släpet och det får jag väl ändå se som en seger. Upp med lemmen, stänger alla luckor och hoppar in i förarsätet. Jag tar ett djupt andetag, startar bilen och lägger växelspaken i drive. Det är nu det visar sig hur detta kommer gå. Med försiktig gas så börjar vi rulla framåt långsamt men jag inser att jag behöver mer fart för att lyckas ta oss upp för den lilla backen som svänger upp mot vägen så jag ger ett kontinuerligt ökat gaspådrag precis så att hjulen inte spinner loss. Det går inte snabbt och jag inser att jag spelar vilt på marginalerna. Längre in i svängen så blir hjulen mer och mer benägna att spinna loss och jag måste släppa på gasen för att bibehålla fästet. Med ca 5 meter kvar till utfarten så släppte det sista lilla greppet som däcken hade om snön och vi kom inte en millimeter framåt. Fan också. Ja, det är väl bara att backa tillbaks och försöka ta mer sats en andra gång. Jag börjar backa men inser snart att mina försök att räta upp släpet i svängen inte fungerar alls, på något vis så vill inte bilen svänga dit jag vill och det slutar med att vi är på väg halvvägs ner i diket. Jag bromsar men bilen fortsätter bara glida. Jävlar i helvete. Som tur var tog det ganska snabbt stopp men då hade släpet vinklat in sig mot mitten på vägen och var på väg in i hagen på andra sidan. Att köra framåt för att räta upp fanns inte på kartan då jag inte kom en millimeter åt de hållet så efter att jag försökt ringa en sovande Johan för att gråta ut lite så tänkte jag att jag bannemig ska klara detta själv. En äkta hästtjej löser problem själv och springer inte till första bästa famn för att grina och tigga om hjälp. Jag stängde av bilen där vi var, gick ut och lastade ur kusen och tog in honom i stallet. Hade jag backat mer så hade jag inte fått ut honom då lemmen skulle tagit i stängslet till hagen vid sidan av vägen. Nu kunde jag med en gång räta upp släpet, men det var på håret att jag kom förbi hagen. Att lasta på stallplan var alltså omöjligt, för den där resan upp för infarten gör jag inte om! Upp på vägen bar det och jag ställde bil och släp med ena hjulet på trottoaren och fällde ner lemmen. Kuse hämtades och efter ca 10 minuters övertalan, ett par förbikörande bussar och en idiot till volkswagenförare som drog järnet bara någon meter förbi oss, så var jag äntligen på väg mot Mölndals C för att hämta upp Lindah! Endast 15 minuter sen 🙂

DSC_0911 (768x1024)

Duktig häst som ändå gick in utan megamycket bråk 🙂

DSC_0913 (1024x768)

Hupp, på väg ner i diket. Inget svänggrepp och endast back. Fyrhjulsdrift är ett måste den dagen jag köper en egen dragbil…

Efter denna knepiga start på dagen så flöt sedan allt på hur fint som helst. Det var inga problem alls att ta sig fram på vägarna och inte ens när vi kom ut mot Sätila så kändes det som några konstigheter. Där låg ändå snön och täckte landsvägen. Vi körde in på Strömmaskolan, lastade ur och gjorde oss i ordning innan vi gick in i ridhuset och började vår lektion för Lindah. Jag vill ju lära mig allt från början egentligen och jag har ju insett nu att Milton är en perfekt häst för detta. Han har sina defekter som jag måste lära mig hantera och när jag väl sätter hjälpen så händer det saker med en gång som är riktigt kännbara! Det är sittben framåt, bakåt, höger, vänster, ner och upp och allt detta ska kopplas ihop till hur han i svängarna tenderar att släpa ett bakben efter sig och ramlar på den diagonala bogen. Så när jag svänger höger så måste jag trycka ner vänster bak med  dito sittben för att han inte ska ramla  på höger bog och när jag svänger vänster så måste jag trycka höger bog åt vänster genom att pressa höger sittben mot manken. Mycket att hålla i huvudet! Jag fick också lära mig att en tygel aldrig någonsin får verka bakåt. Jahapp, dags att slänga ut allt man någonsin lärt sig, formatera hjärnan och ge plats åt allt det nya. Det är armens spänning som ska göra sig känd i hästens mun, inga handrörelser. Jag fick lära mig skillnad på inner- och ytterhand och även lära mig halvhalter genom att krama yttertygel i samma sekund som ytter bak släpper marken för att bromsa upp detta i steget. Vilken effekt det blev när jag fick till det! Detta provade vi även i trav och när jag lyckades där så gick han som en dröm! Dock bara ett par steg i taget men vad ska man göra när piloten inte har full koll på allt, man kan ju inte förvänta sig att hästen gör vad jag vill bara för att jag har en bild i huvudet av Edward Gal och Totilas. Först måste jag lära min kropp att göra som jag vill 😉

DSC_0916 (1024x768)

Duktig häst redo för lektion!

DSC_0915 (1024x768)

Vi trivs i ridhus säger Milton. Här skrittar vi av och Lindah har tagit sig an Hanna som stod på tur 🙂

DSC_0917 (768x1024)

Superduperduktiga hästen blir omhändertagen efter lektionen!

DSC_0920 (768x1024)

Och vad hände här!? Jo, hästen gick upp på transporten helt själv medan jag stod kvar vid sidan av lemmen! Ett litet smack var det som behövdes så stod han sedan som ett ljus där inne! Whaaaaaat liksom? Gissa om jag höll på att bubbla över av stolthet och lycka?? 😀

DSC_0926 (768x1024)

Kanske var det försöket med bomull i öronen som var tricket? 🙂

DSC_0929 (1024x729)

Väl hemma igen, nöjda och väääldigt glada 😀

DSC_0933 (1024x768)

Inga ömma fossingar i knölig hage längre! Nu åker bootsen på om morgonen.

Dressyr-DM för ridtravare!

DSC_0093
Lika snabbt som den kom så var dagen över. Både matte och häst är trötta men helt sjukt nöjda! Kl 13 igår skulle första starten gå och klassen vi startade i ca 15:30, så strax innan 14 körde vi från Mölndal mot Hålta och stall Fandalay där tävlingen hölls. Vi skulle rida i klassen L:D1 som består av endast skritt och trav samt tillåten lättridning genom hela programmet. Det passar oss alldeles utmärkt eftersom galoppen inte är riktigt bra och kontrollerad än samt att nedsittning på Milton näst intill borde räknas som både djur- och ryttarplåger 😛 Det skumpar och studsar något djävulusiskt och kan inte vara bra varken för min eller hästens rygg. Även om vi utesluter galoppen så har vi ändå tillräckligt med saker att hålla reda på, så som rakriktning, att få till en bra avslappnad trav, hörnpasseringar, vägar, sits, vila på steget mm, så det är ändå inte en dans på rosor!

En sak som vi på senare tid faktiskt utvecklats enormt i är just galoppen och att kunna behålla lugnet efter en fattning. Innan så hetsade han upp sig så att det var i princip kört att träna på något annat efter en galoppfattning, så jag galopperade bara i slutet på passen. Nu blir han bara lite sådär lagom pigg vilket är helt perfekt eftersom jag nu kan använda mig av galoppen i uppvärmningssyfte. Galoppen är helt outstanding i detta syfte och smörjer igenom honom helt fantastiskt och ger en helt grym trav om man sedan jobbar en stund med att få ner takten till en lugn och bra nivå. Så precis så här gjorde vi på framridningen igår vilket gav mig precis de effekter jag hoppats på. Inne på tävlingsbanan sedan så tänkte jag på att släppa formen lite och fokusera mer på mig som ryttare med en korrekt och lugn sits med konstant tryck i bägge stigbyglarna, trots lättridning samt att hålla reda på hästens bogar så han inte vinglar för mycket. Koncentrerar man på detta så brukar formen komma av sig själv sedan. Själva ritten blev jag jättenöjd med, jag fick till en riktigt fin trav och Milton höll sig i skinnet hela programmet. Han trängde lite till höger ett par gånger och där var jag väl själv lite ofokuserad och parerade inte upp i tid och övergångarna från halt till trav var under all kritik med huvudet i skyn och bogen till höger i efterkommande sväng, men vi räddade upp det efter ett par steg ändå! I övrigt är jag skitnöjd och Milton blev helt överöst av klappar på väg ut efter sista hälsningen.

Nu var det ju bara egentligen det värsta kvar, prisutdelningen. Jag hade ju ingen aning om hur det hade gått förutom att det kändes som att vi gjort bra ifrån oss med tanke på våra förutsättningar. Vi red in i ridhuset alla 8 ekipage som medverkat i klassen och det började. 2 deltagarrosetter plockades fram och mina tankar började snurra: ”shit, jag hoppas dom inte är mina, jag hoppas jag fick över 60%!”. Två andra ekipage mottog priserna och sedan började resten delas ut..  6:e pris… 5:e pris… 4:e pris.. Shit! tänkte jag, nu får vi väl en till gul rosett med oss hem! Men nej, inte heller den gula rosetten gick till Milton denna gång. Mina ögon blev större och större och nu var det alltså bara 2:an och distriktsmästaren kvar att koras. Jag tror att det blev härdsmälta i mitt huvud när tvåan ropades upp och det inte var jag och Milton. Herrejävlar, vi har vunnit klassen och blivit distriktsmästare!!! Jag blev så glad att jag närapå fällde en tår och Milton fick så mycket kramar och klappar att han nog undrade vad som var så duktigt med att stå stilla på fyra fötter mitt i ridhuset där vi stod. Jag visste helt enkelt inte riktigt vart jag skulle ta vägen.

DSC_0001

Happ, bara att lasta på andra sidan, här har Milton lyckats trampa sönder lemmen.

DSC_0003

😦

DSC_0009

I hagen, lerig och glad, innan vår resa

DSC_0013

Bus med lillvovvan i hagen hanns det med också 🙂

DSC_0020

Nikkibus!

DSC_0034

Färdigpackat! Nu är det bara hästen kvar 🙂

DSC_0053

Fast innan vi åker måste det hinnas med lite agility med vovven 🙂

DSC_0055

Hopp!

DSC_0061

Flying dog!

DSC_0072

Det var en hel del deltagare med på detta DM!

DSC_0076

Urlastad och på ge!

DSC_0077

Nöjd häst?

DSC_0083

Efter ritten fick Milton en belöningsmorot från en nöjd men fortfarande ovetande matte 🙂

DSC_0100

DSC_0091

Min distriktsmästarhäst! 😀

DSC_0002

Här blottar jag mig för allmänheten. Dagens bedömningsprotokoll 🙂

Bilder från dagens pass!

Det går framåt, jag börjar hitta knapparna på pållen min och sitsen blir bättre. Idag kom Johan förbi en kortis och fotade mig lite när jag red. Han filmade också en galoppfattning som naturligtvis blev sjukt dålig bara därför, så den bryr jag mig inte om att lägga upp. Han hade lite bråttom och stod praktiskt taget och hoppade jämfota i paddocken, så han fick åka vidare utan att jag fått en bra fattning på film. Vi får försöka få lite galopp på film i veckan istället! Det kan tyckas alla bilderna är ganska lika, men jag tycker dom var så bra allihop och det vill man ju visa upp 😉

När man ser sig själv på bild/film så ser man hur jäkla skev man egentligen är. Jag har de senaste veckorna upptäckt att jag är jättesned, förmodligen i ryggen för min vänsterhöft är högre än höger och vänsteraxel lägre än höger. Dessutom sitter jag och hulkar mig i sadeln, d.v.s. för fram axlarna för mycket, detta är definitivt något som jag måste försöka göra något åt, för det ser rent ut sagt fördjävligt ut 😛

DSC_0058 (1024x680)

DSC_0062 (1024x680)

DSC_0067 (1024x680)

DSC_0074 (1024x680)

DSC_0075 (1024x680)

DSC_0076 (1024x680)Här går han superfint! Detta vill jag ha mer av 🙂

DSC_0084 (1024x680)Här trampar han också under sig ganska bra, det går i varje fall framåt 🙂

DSC_0093 (1024x680)Ser lite dragit ut i mungipan, men så farligt är det inte. Han ser inte ut att spjärna så förmodligen så försöker jag ge en övertydlig hjälp för något han inte riktigt verkar fatta på en gång 🙂

boots (1024x680)
Idag har jag införskaffat en uppsättning Equine Fusion till Milton. Jag provade ett par i strl 14 i våras men de var lite för stora, så nu hoppas vi att dessa i strl 13 ska passa fint!

Dressyrpass och mysmiddag vid vattenbrynet

Idag red jag Milton för första gången sedan vår långtur till betet. Det finns en riktigt fin ridbana precis vid hagen som jag får använda. Milton var hur mjuk och fin som helst och det känns som om vi kan utvecklas lite nu i sommar när vi har en riktig ridbana att rida på. Där han står i vanliga fall finns ju en ridbana, men den lutar en del plus att underlaget inte är det bästa. Underlaget är tungt i ena änden och hårt i andra och grundläggningen bestående av stora stenar börjar komma upp till ytan och det funkar inte helt bra med Miltons barfotahovar. Nu ska vi njuta och träna så mycket vi kan på den riktiga ridbanan vi har till vårt förfogande under sommaren! VI körde lite lugnt med mycket volter och strävan efter en lugn, taktfast trav. Jag testade även av sidförande hjälper litegrann och det fungerade bättre än det gjort på länge! Lite galopp tog vi också och där var fattningarna riktigt bra men galoppen i övrigt rätt obalanserad och okoncentrerad. Man kan ju inte bli bäst på allt med en gång 🙂

Vädret har varit helt otroligt hela dagen så när jag kom hem snodde jag ihop lite middag, packade ner i en påse och drog iväg med Johan och Nikki till Horsikan. Där hittade vi en jättefin bit vid vattenbrynet i solen som vi slog oss ner på. Där i kvällssolen vid den stilla, spegelblanka sjön avnjöt vi en stekt laxfilé med dillstuvad potatis. Himelskt gott! Efter var det dags för bad för att sedan bara ligga och slappa och mysa.

DSC_0042Min stilige häst efter ridpasset idag!

DSC_0052Enkelriktad kärvänlighet? 😉

DSC_0054Den lilla betesflocken

DSC_0059Miltons nya beteskompisar

DSC_0066På promenad mot grönare delar

DSC_0080Även Nikki tycker det är trevligt på betet 🙂

DSC_0118Vår lilla middagsplats vid Horsikan

DSC_0121Helt sjukt gott!

DSC_0125Lite småtrött efter turen till hästen, men lite energi finns allt kvar 🙂

DSC_0150Så klart vovvan ska bada!

DSC_0179En liten kanku!

DSC_0186Min lilla solstråle!

DSC_0193Nikkipikkibus!

DSC_0202Spegelblankt 🙂

DSC_0207Då det goda i livet sällan kommer av sig själv, så måste man vara lite driftig, söka upp och ta för sig.

😀

Träning för Anette

Igår hade jag bokat in en träning för stallägaren Anette. Det är väldigt nyttigt att träna för andra tränare då och då så att man kan få feedback genom ett par andra ögon. Hon kan ju dessutom det här med lutande ridbana och vet hur hästarna hanterar det. Under träningen så blev det mycket lugn trav på volt, vi korrigerade hans högerbog som gärna åker inåt i högervarv, jag fick nya verktyg att hantera det och när jag lärt mig korrigera honom på rätt vis så fattade han grejen med en gång! Jag måste bli mjukare och släppa lite i innertygeln i vänster varv samtidigt som jag med en något bakflyttad ytterskänkel hjälper honom att inte falla utåt. I högervarv ska jag göra en liten volt så fort högerbogen tenderar att åka inåt lite. Jag måste lära mig att se dessa små skillnader så jag inte sitter där varv efter varv och tror allt är jättebra medan han springer runt helt sned i framvagnen.

Jag fick också påmint mig om att framåtbjudningen är väldigt viktig. Även om han är en pigg och glad häst så kan det ibland gå mer uppåt än framåt vilket gör att han med en gång börjar vingla och skjuter ut högerbogen. Vi tränade även på skritten och övade på att han skulle ”våga” vila på steget och skritta lugnt istället för att hetsa iväg i den där travarskritten som inte gör någon vettig människa glad.

Det finns mycket grunder att träna på men Milton är ingen häst som stretar emot så länge man själv är mjuk i hjälperna, vilket är mycket tacksamt och tack vare hans vilja att arbeta så behöver man inte heller sitta och traggla och gnida in det som på många andra hästar. Han lär sig fruktansvärt fort! Det är nästan så man undrar vart detta kommer sluta med rätt träning 😀

Duktig häst efter träningen som fick väldigt mycket beröm av Anette 🙂

DSC_0118

Innan träningen passade jag och Nikki på att busa lite i solskenet 🙂

DSC_0027Tänk vad energi man kan ha 😀

DSC_0034Far och flyg!

DSC_0035

DSC_0048Den där fotbollen var bra rolig 😀

DSC_0050

DSC_0074Inkallning!

DSC_0090

DSC_0096

DSC_0099Den lilla tungan ska som vanligt vara med 🙂

DSC_0103Prinsessan

😀