Kvinna i MC-världen

Jag är kluven.

Jag har alltid sett det som en mänsklig rättighet att ha lite kul på andras bekostnad, så länge det inte påverkar den andre allt för negativt. Jag har alltid tyckt det varit roligt med stereotyper och skojat om egenskaper och nischer hos folk. Dock alltid med måtta. Jag kan tycka det är kul att raljera över manlighet och kvinnlighet, både till stereotypernas fördel och nackdel. De som känner mig vet att jag älskar att provocera och själv hatar att bli porträtterad som en klassisk kvinna. Dock kan jag ironisera en hel del över det. Jag kan också tycka det är kul att lägga upp bilder på vältrimmade halvnakna män hanterandes en rejäl häst, inte direkt för att det rinner till utan mest för att visa att sexualitet inte är något som enbart hör männen till. Lite spel för galleriet alltså, men ändå kul och så klart lite ögongodis också.

MEN. Nu är det så att jag kör MC. Det är en mansdominerad värld. Jag vet att det ibland är en lite flytande gräns mellan att som kvinna se snygg ut i sitt skinnställ och att bli totalt objektifierad. Så klart respekteras man allt som oftast som en likvärdig motorcyklist, men ibland dyker den där gamla attityden upp, den där att kvinnan är ett objekt som ska visas upp och domineras. Kanske sällan riktat mot en av oss MC-kvinnor, men mer riktat ut i luften.

Jag är övertygad om att det för det mesta baseras på skoj. Rätten att få skoja på en viss grupps bekostnad. Med måtta. Jag gör det ju själv ibland, objektifierar på skoj. Men då mest för att hävda mig gent emot den motriktade objektifieringen. Den mot mig och mina medkvinnor.

Jag tycker det är okej att man lägger upp roliga bilder och skojar ibland, men när skojeriet och objektifieringen blir enkelriktad så blir man lite trött. Efter 10:e bilden i facebookgruppen för motorcyklister på en vecka så tycker i alla fall inte jag att det är lika kul längre. Kanske det var kul för hen som la upp bilden, för hen kanske inte tog del av de 9 tidigare bilderna och därför inte tycker skojtypen är överrepresenterad. Eller så var han själv inte objektifierad. Kom med något nytt liksom. Lite nakna, vältrimmade, dominerade män med självbelåtna kvinnor i överläge kanske vore något? Gärna med någon häftig MC i sammanhanget. För att väga upp liksom.

Jag är alltså för att få skoja och skämta om stereotyper, men när det blir ett system av det och enkelriktat så blir det lätt för mycket. I alla fall när man själv befinner sig i den objektifierade minoriteten.

mc3

mc1

mc2

Sista bilden är både objektifierande och humoristisk. Den barnsliga delen av mig vill skratta, den upplysta rynkar på näsan. Det är inte alltid lätt att finna en balans mellan de båda Jossorna. En inre strid tar vid. 😉

Efterlyser amazoner i MC-boken

Eftersom min plan är att ta MC-kort under sommaren så har jag beställt hem alla nödvändiga böcker som krävs för teorin. Däribland kommer en bok listigt kallad MC-boken. Den trillade i veckan in genom brevlådan, väl efterlängtad, och jag började genast sluka sida för sida. När man vill något och är jätteintresserad så går det av bara farten, plötsligt har man dragit igenom halva boken utan att man riktigt vet vad som hände. Nå, nu till saken som det här inlägget faktiskt skulle handla om:

Innehållet i boken består naturligtvis av en hel del demonstrationsbilder på MC-förare utförandes olika moment. Inget underligt med det. Med entusiasm bläddrade jag från sida till sida, tills jag kom till sidan 31, där kunde jag inte låta bli att i all glädje rynka lite på näsan. Här demonstreras med två tecknade bilder hur ett skinnställ vs. ett allvädersställ ser ut. En kvinna införd ett skinnställ och en man ett allvädersställ. Inget konstigt med det egentligen, men jag kunde inte låta bli att reagera på hur man valt att porträttera de olika individerna. Mannen i allvädersstället, händerna självsäkert i sidorna och bredbent. Kvinnan i skinnstället med ett litet sött leende, gåendes uppenbarligen vickade på både axlar och höfter med fötterna på en linje som på en catwalk. Jag kunde inte låta bli att må lite illa.

Jag bläddrade vidare och återfick snabbt min entusiasm medan jag läste om körställning, manövrering och kontroll. När jag kom fram till sidan 97, delen om körning med passagerare så blev jag faktiskt arg på riktigt. Här porträtteras den andra kvinnan i boken. Notera här att samtliga andra demonstrationsbilder bestått av män och deras hojar. Men här kommer alltså näst efter den lilla sexiga catwalktjejen i skinnstället på sidan 31, bokens andra kvinna. Men inte är hon någon fullfjädrad MC-förare inte, nej hon ska personifiera en passagerare. EN PASSAGERARE! Här blir man upphetsad för att det äntligen visas en individ man själv kan relatera till och så personifieras hon som en jäkla halvling, någon som inte får gasa, kränga och växla själv.

Jag brukar inte vara den som är den. Jag kan tycka stereotyper är jätteroligt att skämta om, men då ska det vara just på skämt. I en av STR utfärdad utbildningsbok hör inte sådant hemma, det känns väldigt malplacerat. Det hjälps liksom inte, hade det varit män rakt igenom hade jag nog inte haft något större att klaga på, men när man då och då stoppar in kvinnfolk enbart på platser där man enligt traditionen sagt att kvinnfolk ska vara så gör kontrasterna att det svider ordentligt i ögonen. Inte är det bra för självkänslan direkt.

Helst av allt hade jag velat se rejäla och duktiga kvinnor som man kan ha som förebilder i denna mansdominerade värld. Att även kvinnor kan kontrollera och njuta av vrålande monster till tvåhjuliga maskiner. Att även kvinnor kan vara skickliga, kunniga och astuffa.

DSC_0785 (576x1024)

Alltså, what??

DSC_0787 (576x1024)

Visa musklerna för fan, åk inte bara med!!

Note: Det finns faktiskt två bilder till med kvinnor innan sidan 97. Men dessa är diffusa bilder som inte har något med demonstration eller utbildningen att göra. En sittade brevid en man och en MC i gräset, iförd skinnställ och en suddig lite konstnärlig bild i grodperspektiv i samband med övergång till nytt kapitel. Not good enough!

Om blomnamn

Hur ”Blomstervandringar” av Harriet Hjorth från 1969:

”Nu tror jag man överdriver prästerskaps och klosterfolks insats då det gäller de gamla blomnamnen. Säkerligen uppkom många av dem ur ett fromt och innerligt behov hos forna tiders människor att omge sitt vardagsliv med religionens ljus. De fanns också en ömhet hos dem inför döda ting och levande blomster, som vi förlorat i vår maskinstyrda värld. Jag tror att de så kallade enkla och obildade människorna såg på livet med ett barns ögon, de hade förmågan att ge själ åt tingen, att se bilder och symboler snart sagt överallt. Gudomen kunde man inte skåda. Blommorna och träden fick bli dess synonymer och budbärare.”

Det är själen i världen vi måste återfinna. Själen i naturen, i varelserna och i oss. Först då kan vi förstå liv och död. Som det är nu drar vi fram som ett gäng blindstyren i en bulldozer, respekterande intet mer än oss själva. Knappt ens det. Varför talar inte politikerna om det?

Jag blev helt tagen av den här texten. Och av boken! Vilken historie- och kunskapsvandring och vilket fantastiskt språk!

Blomstervandringar

Om, utifall att

93243131

Självbehärskning är en myt och ett påfund som de som är födda med egenskapen kan trycka upp i nyllet på i lägre grad välsignade medmänniskor. Ligger det en påse chips i skåpet och man vet om det så kommer påsen obönhörligen att invaderas inom en inte allt för lång tidsperiod. Anfallen är mycket spontana, de går alltså inte att förutse och när de väl börjat så är de omöjliga att stoppa. Detsamma gäller kakburkar, kexförpackningar, godispåsar och bullpåsar. Det är inte så att man är oviss om svagheten, snarare är det så att man är allt för väl medveten om hur det fungerar och ber därför sambon att inte fylla skåpen med godsaker inför nästa helgs mys, eller för den delen ”just in case”. Just för att ‘just in case’ är den absolut sämsta anledningen någonsin. Det är just bristen på självbehärskning som vid utåtagerande så enkelt och oskyldigt kan förkläs till ‘just in case’. ‘Just in case’ är alltså inget annat än en legitim ursäkt att i brist på självbehärskning bryta sig in i emballaget innehållande sötsakerna. I alla fall om man heter Jossan.

(Note to self: utbilda sambon i den delikata konsten att inte lagra godis i skåpen i motiv av ‘just in case’.)

 

Varför, hur, vad?

Vad hände egentligen? Vi har det ju så bra. Vi har få begränsningar, är mätta och varma. Kanske vi är för bekväma? Kanske vi inte är konstruerade för oändliga valmöjligheter, individualism och strävan mot optimering? Kanske vi förlorade något stort på vägen som ändå var så viktigt för mänsklighetens välstånd? Kanske var det vårt förstånd? Har världen blivit för stor? Blir våra grundläggande behov som flockdjur tillfredsställda? Är det någon som funderar över vad stegen i behovstrappan faktiskt betyder och hur vi faktiskt förhåller oss till den i det verkliga livet? Hur hänger de fysiska och psykiska behoven ihop? Hur mycket lurar vi oss själva? Vad har vi stoppat in i de olika trappstegen och vilka av dessa behov är sanna och vilka är artificiella? Hur påverkar de artificiella behoven utslaget och tar de plats från de verkliga behoven? Har vi i vår maniska strävan mot ett människovänligt samhälle skapat ett i grunden människofientligt samhälle? Ett samhälle som främjar idealmänniskan, men som hämmar djuret homo sapiens sapiens med dess grundläggande behov och funktioner? Har vårt analytiska tänkande tagit oss till nivåer där vår kropp inte längre hänger med? Varför mår folk så dåligt? Varför tar folk sitt liv?

maslow

Spricker de första stegen så faller trappan ihop. Då kan man vara hur uppskattad och självförverkligad som helst, men det skiter sig ändå.

 

Reminiscens

Satt och skummade igenom mina blogginlägg de senaste månaderna och insåg att det inte var någon direkt trevlig upplevelse. Jag skäms nästan lite. Fast ändå, det är inte underligt att det mesta ligger under jämviktsläget när man börjar inse att man har ett djur som inte mår bra och man inte kan göra något åt det. När livet i övrigt mest består av frågetecken så hade det varit skönt att ha en stabil tillvaro i varje fall i stallet. Det är ju där som är den vanliga tillflyktsorten, men så har det inte varit det senaste. Dock är det på väg åt rätt håll nu. Jag ser lite ljus i tunneln, börjar få fatt på lite rutiner och har så smått börjat klampa på framåt i livet igen.

Det är bra att ha en blogg. Det är precis som att skriva dagbok. Man får ur sig sina vilda tankar, ventilerar och kan samtidigt se på sina sammanställda tankar med ögon utifrån istället för att behöva glo in i huvudet på en själv. Man kan ju bli knäpp av mindre menar jag 😉

Så nu ska vi se vad den närmsta framtiden kan tänkas ha i sitt sköte. Bring it on!

Känslor vs. rationalitet

Det är med häst eller inte häst är inte lätt. Just nu är jag så trött på allt, skadade hästar, att inte kunna rida ordentligt, att hålla på och slita ihjäl sig för något man i slutändan inte får mer för. Det är krävande att ha häst, det är ett ansvar och det tar mycket tid. När man väl är mitt i det tänker man ju inte så, man kör på med skygglapparna i högsta hugg och gör sitt bästa i alla situationer. Först efteråt inser man vad man gjort. Nu har jag kanske inte den bästa bild av hästägandet eftersom mina hästar haft så stora problem att ridningen obönhörligen blivit påverkad. Jag vill inte ha ett promenaddjur, det har jag min hund till, utan jag vill ha en häst man kan rida och utvecklas med på ridbanan.

Nu kommer vi till kruxet. Ska jag ha häst (eller djur över huvud taget) så måste jag bli kär. Känslorna måste vara med mig, annars blir det inte kul. Sedan inte sagt att känslorna inte kan växa fram med tiden, men det är en osäkerhet. Att låta känslorna styra är inte alltid bra dock. Det har jag fått erfara. Man tänker inte rationellt och tar gärna på sig problem och utmaningar man kanske inte har möjlighet att ro i hamn, bara för att hjärtat skriker. Dessa känslomässigt styrda exempel slutar dock sällan bra. Sannolikheten att det går åt helvete är större än om man hade agerat på rationalitet från början. Jag kommer inte göra om samma sak igen. Den här gången kommer hjärnan ha sista ordet, inte hjärtat. Jag vill inte hamna där igen, med en trasig häst och trasiga känslor. Men, det är inte kul om man inte är kär. Jäkla själ, jäkla hjärta och jäkla känslor! Men, det är väl tack vare dem som man faktiskt gör så mycket för sina älskade djur som man gör.

jag får ta mig i kragen nu, försöka njuta av nuet och se livet som ett äventyr. Inga krav, inga förutfattade meningar och inga oflexibla visioner. Jag ska försöka undvika bli kär innan alla data är sammanställda och hjärnan sagt sitt, så hoppas vi på det bästa 🙂

Att vara, eller inte vara

Att köpa häst – eller inte köpa häst

Att säga upp boxen – eller inte säga upp boxen

Att ***** – eller inte *****

Det är frågan.

Leva i nuet

10414489_10152438610364687_4095911541468985673_n

För vissa går det av bara farten. För andra går det inte hur mycket man än försöker. Det finns ett samvete, en medvetenhet av omgivningens förväntningar, en norm, materiella begränsningar och begränsningar som sätts av människor i ens direkta närhet. Det finns en oro. Om jag lever nu, kommer jag ångra det sedan? Det jag har på kontot var ju öronmärkt för ett hus. Det huset har ännu inte inträtt i mitt liv och jag har det heller inte i sikte. Jag närmar mig 30, har ingenting, inget är som jag planerat att det skulle vara. Jag måste göra något. Jag måste bestämma mig. Antingen fortsätter jag i det limbo jag befinner mig i, eller så börjar jag leva här och nu med de (eventuellt begränsade) resurser jag hittills skaffat mig och försöker lösa problemen allt eftersom de uppstår, eller så börjar jag om, gör om och gör rätt.

Jag orkar inte längre oroa mig för framtiden. Jag vill inte behöva tänka på den, jag vill bara leva. Men jag är så indoktrinerad i att spara mig själv och mina resurser till framtiden. Att hålla an på mig nu för att kunna leva i framtiden. Att kunna köpa mig mitt drömliv istället för att leva det. Frågan är dock om ett köpt drömliv blir det drömliv man tänkt sig. Är det egentligen inte så att det är resan som utgör livet och inte målet? Det är lite som att äta på Donken. När man ser reklambilderna och känner doften så vattnas det i munnen och man bara längtar till att få sätta tänderna i den där saftiga burgaren. Men när man väl sitter där med skiten framför sig så var det inte så jäkla gott ändå. Det var rent utav skitäckligt.

Så, vad vore livet utan längtan? Varför måste man ha som mål att nå det där jäkla målet så snabbt som möjligt? Varför ska man spara sig själv och undvika leva för att i framtiden inkassera något som troligtvis inte smakade lika gott som det luktade?

Bara man kunde släppa på de där mentala spärrarna och bara LEVA utan att hela tiden oroa sig för framtiden. Fan, livet är NU inte sen. Jag kan ju lika väl vara död i morgon. Åh jag är så trött på mig själv, varför sätter min hjärna käppar i hjulen hela tiden. Jag önskar jag vore lite mer som min näst yngsta syster. Jag avundas dig, jag vill vara dig, jag hatar dig och jag älskar dig.

Spruckna planer

Det var inte mening att det skulle bli så här. Det är det väl sällan i och för sig. Hur ofta blir egentligen saker som man tänkt sig? Men hur tusan kunde det bli så här långt ifrån vad jag hade planerat? Vad hände och var tog tiden vägen?

En till fråga: Varför ska det vara så himla svårt att bara vara lycklig? Borde det inte ligga mänskligheten närmre till hands med tanke på vår förmåga till analytiskt tänkande som titt som tätt tenderar äta upp oss inifrån? Helt ärligt, jag minns inte sist jag var riktigt lycklig. Alltså endast lycklig utan en liten malande känsla av att man borde suga åt sig av stunden som en blodigel eftersom det förmodligen snart är över. Villkorslöst lycklig, nöjd och utan större bekymmer.

Jag skulle jobba med djur. Just nu orkar jag inte med det. Något gick snett och det gick på en natt. Allt skiter sig bara. Folk är dumma mot sina djur, det avlas fram djur som inte håller, djuren blir förstörda. Och någonstans i kedjan kommer en människa med lite för mycket samvete att drabbas. Jag orkar inte se det, då stänger jag hellre av och sätter mig framför en skärm på ett kontor.

Jag är mer uppochner än vanligt. Mitt största mål i livet, det enda som egentligen betyder något, börjar falla ur sikte. Möjligheterna falnar och jag är rädd att köra huvudet i väggen om jag likt en bulldozer ändå maler på mot mitt livsmål. Det blev inte som jag tänkt mig.

DSC_0257 (1024x680)

DSC_0384 - Copy (1280x850)

Jag saknar min Sannehäst.