Reminiscens

Satt och skummade igenom mina blogginlägg de senaste månaderna och insåg att det inte var någon direkt trevlig upplevelse. Jag skäms nästan lite. Fast ändå, det är inte underligt att det mesta ligger under jämviktsläget när man börjar inse att man har ett djur som inte mår bra och man inte kan göra något åt det. När livet i övrigt mest består av frågetecken så hade det varit skönt att ha en stabil tillvaro i varje fall i stallet. Det är ju där som är den vanliga tillflyktsorten, men så har det inte varit det senaste. Dock är det på väg åt rätt håll nu. Jag ser lite ljus i tunneln, börjar få fatt på lite rutiner och har så smått börjat klampa på framåt i livet igen.

Det är bra att ha en blogg. Det är precis som att skriva dagbok. Man får ur sig sina vilda tankar, ventilerar och kan samtidigt se på sina sammanställda tankar med ögon utifrån istället för att behöva glo in i huvudet på en själv. Man kan ju bli knäpp av mindre menar jag 😉

Så nu ska vi se vad den närmsta framtiden kan tänkas ha i sitt sköte. Bring it on!

Annonser

Känslor vs. rationalitet

Det är med häst eller inte häst är inte lätt. Just nu är jag så trött på allt, skadade hästar, att inte kunna rida ordentligt, att hålla på och slita ihjäl sig för något man i slutändan inte får mer för. Det är krävande att ha häst, det är ett ansvar och det tar mycket tid. När man väl är mitt i det tänker man ju inte så, man kör på med skygglapparna i högsta hugg och gör sitt bästa i alla situationer. Först efteråt inser man vad man gjort. Nu har jag kanske inte den bästa bild av hästägandet eftersom mina hästar haft så stora problem att ridningen obönhörligen blivit påverkad. Jag vill inte ha ett promenaddjur, det har jag min hund till, utan jag vill ha en häst man kan rida och utvecklas med på ridbanan.

Nu kommer vi till kruxet. Ska jag ha häst (eller djur över huvud taget) så måste jag bli kär. Känslorna måste vara med mig, annars blir det inte kul. Sedan inte sagt att känslorna inte kan växa fram med tiden, men det är en osäkerhet. Att låta känslorna styra är inte alltid bra dock. Det har jag fått erfara. Man tänker inte rationellt och tar gärna på sig problem och utmaningar man kanske inte har möjlighet att ro i hamn, bara för att hjärtat skriker. Dessa känslomässigt styrda exempel slutar dock sällan bra. Sannolikheten att det går åt helvete är större än om man hade agerat på rationalitet från början. Jag kommer inte göra om samma sak igen. Den här gången kommer hjärnan ha sista ordet, inte hjärtat. Jag vill inte hamna där igen, med en trasig häst och trasiga känslor. Men, det är inte kul om man inte är kär. Jäkla själ, jäkla hjärta och jäkla känslor! Men, det är väl tack vare dem som man faktiskt gör så mycket för sina älskade djur som man gör.

jag får ta mig i kragen nu, försöka njuta av nuet och se livet som ett äventyr. Inga krav, inga förutfattade meningar och inga oflexibla visioner. Jag ska försöka undvika bli kär innan alla data är sammanställda och hjärnan sagt sitt, så hoppas vi på det bästa 🙂

Att vara, eller inte vara

Att köpa häst – eller inte köpa häst

Att säga upp boxen – eller inte säga upp boxen

Att ***** – eller inte *****

Det är frågan.

Leva i nuet

10414489_10152438610364687_4095911541468985673_n

För vissa går det av bara farten. För andra går det inte hur mycket man än försöker. Det finns ett samvete, en medvetenhet av omgivningens förväntningar, en norm, materiella begränsningar och begränsningar som sätts av människor i ens direkta närhet. Det finns en oro. Om jag lever nu, kommer jag ångra det sedan? Det jag har på kontot var ju öronmärkt för ett hus. Det huset har ännu inte inträtt i mitt liv och jag har det heller inte i sikte. Jag närmar mig 30, har ingenting, inget är som jag planerat att det skulle vara. Jag måste göra något. Jag måste bestämma mig. Antingen fortsätter jag i det limbo jag befinner mig i, eller så börjar jag leva här och nu med de (eventuellt begränsade) resurser jag hittills skaffat mig och försöker lösa problemen allt eftersom de uppstår, eller så börjar jag om, gör om och gör rätt.

Jag orkar inte längre oroa mig för framtiden. Jag vill inte behöva tänka på den, jag vill bara leva. Men jag är så indoktrinerad i att spara mig själv och mina resurser till framtiden. Att hålla an på mig nu för att kunna leva i framtiden. Att kunna köpa mig mitt drömliv istället för att leva det. Frågan är dock om ett köpt drömliv blir det drömliv man tänkt sig. Är det egentligen inte så att det är resan som utgör livet och inte målet? Det är lite som att äta på Donken. När man ser reklambilderna och känner doften så vattnas det i munnen och man bara längtar till att få sätta tänderna i den där saftiga burgaren. Men när man väl sitter där med skiten framför sig så var det inte så jäkla gott ändå. Det var rent utav skitäckligt.

Så, vad vore livet utan längtan? Varför måste man ha som mål att nå det där jäkla målet så snabbt som möjligt? Varför ska man spara sig själv och undvika leva för att i framtiden inkassera något som troligtvis inte smakade lika gott som det luktade?

Bara man kunde släppa på de där mentala spärrarna och bara LEVA utan att hela tiden oroa sig för framtiden. Fan, livet är NU inte sen. Jag kan ju lika väl vara död i morgon. Åh jag är så trött på mig själv, varför sätter min hjärna käppar i hjulen hela tiden. Jag önskar jag vore lite mer som min näst yngsta syster. Jag avundas dig, jag vill vara dig, jag hatar dig och jag älskar dig.

Spruckna planer

Det var inte mening att det skulle bli så här. Det är det väl sällan i och för sig. Hur ofta blir egentligen saker som man tänkt sig? Men hur tusan kunde det bli så här långt ifrån vad jag hade planerat? Vad hände och var tog tiden vägen?

En till fråga: Varför ska det vara så himla svårt att bara vara lycklig? Borde det inte ligga mänskligheten närmre till hands med tanke på vår förmåga till analytiskt tänkande som titt som tätt tenderar äta upp oss inifrån? Helt ärligt, jag minns inte sist jag var riktigt lycklig. Alltså endast lycklig utan en liten malande känsla av att man borde suga åt sig av stunden som en blodigel eftersom det förmodligen snart är över. Villkorslöst lycklig, nöjd och utan större bekymmer.

Jag skulle jobba med djur. Just nu orkar jag inte med det. Något gick snett och det gick på en natt. Allt skiter sig bara. Folk är dumma mot sina djur, det avlas fram djur som inte håller, djuren blir förstörda. Och någonstans i kedjan kommer en människa med lite för mycket samvete att drabbas. Jag orkar inte se det, då stänger jag hellre av och sätter mig framför en skärm på ett kontor.

Jag är mer uppochner än vanligt. Mitt största mål i livet, det enda som egentligen betyder något, börjar falla ur sikte. Möjligheterna falnar och jag är rädd att köra huvudet i väggen om jag likt en bulldozer ändå maler på mot mitt livsmål. Det blev inte som jag tänkt mig.

DSC_0257 (1024x680)

DSC_0384 - Copy (1280x850)

Jag saknar min Sannehäst.

Dagen-efter-bad

Tårarna har lyst med sin frånvaro idag. Men jag har gråtit inombords under flera månader, för jag har ju känt att saker och ting inte är som de borde vara. Igår kändes allt helt för jävligt. Det kändes som jag släckt den starkast lysande stjärnan på hela himlavalvet. Den som ville lysa men som inte kunde för att den inte passade in i vår världsbild. Jag tror jag befinner mig i lite chock. Idag har skuldkänslorna lagt sig, men hjärnan fungerar inte som vanligt. Jag har varit helt fruktansvärt trött och ur led.

Johan och jag begav oss idag ut i skogen och satte oss vid en sjö där ett par från julen överblivna pepparkakor inmundigades. Där och då fick jag en knäpp, orkade inte med livet, slängde av mig kläderna och hoppade i det iskalla vattnet. När man är så förvirrad och har så ont i själen att man inte vet vare sig ut eller in så är det en klassisk quickfix att på något vis chocka kroppen. Vissa använder rakblad, andra slår sig blodiga men jag tar ett iskallt bad. Det gjorde jag förra året också, på eftermiddagen efter att jag tagit bort Milton. Det hjälper förvånansvärt bra och sköljer bort mycket av det svarta till fördel för adrenalin och dopamin som frigörs vid chocken. Sedan är det en enorm tillfredsställelse att bryta med normen, slita sig fri från det grådaskiga och följa sina impulser. Någon handduk hade jag inte med, men vad gör det? En är väl inte pjåskig.

När vi kom hem rotade jag ur landet fram ett gäng morötter som lyckats övervintra. Helt otroligt. Nu ska vi njuta av nyskördade morötter.

DSC_0096 (576x1024)

DSC_0461 (1024x576)

Sagan om Sannehäst – The end

Efter snart ett år av problemlösning och arbete har mycket hänt och mycket har fallit på plats. Mycket har förändrats å det bättre, men annat har fortsatt vara som det varit. Sannehäst protesterar, hon har ont. Hon har sammanväxningar i länden och lårskador som inte riktigt vill läka ut.

Med verkligheten sammanställd så fattades förra veckan beslutet att låta henne vandra vidare till en plats där hon inte längre måste tampas med sina problem. I förmiddags somnade min stora kärlek in för evigt.

Jag har gjort allt och lite till. Jag har funderat, vridit och vänt på saker och försökt lösa problemen för henne. Jag önskar jag hade gudakrafter, men tyvärr är man ju begränsad som människa. Det här känns helt överjävligt. Ångest. Svart hål. Älskade, älskade kuse.

DSC_0155

Sannehäst – the one and only

Idag blev det lite bus och mys i paddocken. Ibland måste man bara få busa och mysa med sin matte. Det tycker i alla fall Sannehäst.

DSC_0187 (2000x1328) (1024x680)

DSC_0290 (2000x1328) (1024x680)

DSC_0307 (1328x2000) (680x1024)

DSC_0333 (1328x2000) (680x1024)

DSC_0357 (1328x2000) (680x1024)

DSC_0382 (2000x1328) (1024x680)

DSC_0176 (1328x2000) (680x1024)

DSC_0337 (2000x1328) (1024x680)

DSC_0390 - Copy (680x1024)

DSC_0375 - Copy (1024x669)

 

Vårregn

Jag och Nikki har åkt upp till landet helt själva. Vi kom igår kväll och myste till det ordentligt med ett redigt lammbäcken, brasa och korvgryta för matte. Idag har vi varit och plaskat i bäcken och havet och njutit av den helt förtrollande naturen. Och gissa vad? Blåsipporna börjar komma upp! Jag vet inte om de någonsin varit så tidiga, men bannemig, när jag gick genom blåsippsdalen så fastnade mina ögon på en tapper pionjär! Hoppet kan bara inte låta bli att kika fram ur skuggan efter den här förfärliga så kallade vintern. Nu ska vi gotta oss här fram till på onsdag och ladda om batterierna så mycket som bara går. Ibland är det skönt att bara få rå sig själv. 🙂

DSC_0076 (1280x850) (800x531)

Nikki i trollskogen. Bäcken med de mosstäckta stammarna är en helt otroligt vacker syn. Jag är så glad att jag har kameran att föreviga det med! Dock kan de aldrig ersätta den verkliga upplevelsen, men det lätta vårregnet som droppar och gör små ringar i vattnet.

DSC_0072 (1280x850) (800x531)

Nikki är en stammis 😉

DSC_0067 (850x1280) (531x800)

På stigen 🙂

DSC_0069 (1280x850) (800x531)

Lilla fröken näsvis!

DSC_0060 (850x1280) (531x800)

På stigen.

DSC_0057 (1280x850) (800x531)

Dripp dropp dripp dropp

DSC_0053 (1280x850) (800x531)

BLÅSIPPOR!!!

DSC_0153 (1280x850) (800x531)

Varför är det så underbart att klampa ner i en bäck och bara stå där med vattnet rinnandes runt fötterna?

DSC_0141 (1280x850) (800x531)

Naturen börjar komma till liv igen 🙂

DSC_0082 (1280x850) (800x531)

Sniffrunda längs strandkanten

DSC_0109 (1280x850) (800x531)

Högvatten tror jag minsann!

DSC_0115 (1280x850) (800x531)

På span

DSC_0125 (1280x850) (800x531)

Stand off. Nikki är lite halvkass på att beräkna sina möjligheter 😉

DSC_0137 (1280x850) (800x531)

Vi passar på att bada lite

DSC_0132 (1280x813) (800x508)

Havshunden.