Einar den förskräcklige

I torsdags kväll så hör Viktoria av sig och meddelar lite panikartat att det skitit sig med hennes hundvakt som skulle förbarmat sig över hennes lille Einar under helgen då hon planerat åka och roa sig på housefestival i Stockholm. Efter lite pussel i huvudet och överläggning med Johan så bestämmer vi oss för att vara goda medmänniskor och ta oss an Einar under helgen. Han kan ju följa med mig på kursträff på lördagen i alla fall så behöver inte Johan bry sig om att hundvakta någon mer än Nikki.

I går började förstadagen på kursträff 4 och innan vi startade hade jag hunnit släppa ut hästar och gjort i ordning för Milton. Jag åkte hem, bytte om, packade in mig själv, alla grejer samt Nikki i bilen och åkte iväg mot träffen. Det blev en kul med som vanligt uttröttande dag och jag såg på kvällen fram emot att få en riktig god natts sömn inför den stundande ännu mer påfrestande dagen. På kvällen kom Viktoria med Einar och lämnade med honom hans lilla fort, sele samt koppel, täcke och en enorm påse hundmat. ”Han har varit lite lös i magen idag, men det är inte värre än att det är lite krämigt när han bajsar. Han har fått en dos prokolin och du kan ge en imorgon så ska det nog bli bra”. Jaja, det är väl inga problem tänkte vi, Viktoria lät som om det inte fanns några problem i världen så Einar kan nog följa med i pulsen för vår lilla familj. Han har ju varit här innan och det har gått finfint. Viktoria måste dra iväg och vi går in. Efter bara en timme går Johan ut på kvällsrunda med både Einar och Nikki, Nikki kissar och Einar bajsar 4 gånger och kissar 3. Allt som kommer ut är som Johan beskrev det ”som mjukglass”.

Vi går och lägger oss, Nikki lägger sig mellan oss och visar vem som är sängens regent och vi visar för Einar att han är välkommen upp eller att lägga sig i sitt fort som är placerat i sovrummet. Vi släcker lampan men Einar verkar inte vilja slappna av. Det är ett evinnerligt tassande fram och tillbaks genom hela lägenheten och jag bestämmer mig för att stänga in oss alla i sovrummet, trots risk för dålig luft och värme. Einar verkar fortfarande inte vilja slappna av så jag kommenerar honom å det bestämdaste upp i sängen och det blir lugn och ro en stund. Snart studsar han dock ner igen och börjar tassa runt. Han kravlar sig in under sängen och lägger sig där en stund. Det blir tyst och jag tänker att det nu säkert är lugnt och jag går och öppnar dörren till sovrummet igen. Jag går och lägger mig och somnar.

Kl 01:00. Jag vaknar av ett hysteriskt tassande ute i lägenheten och suckar tungt över att jag inte fick sova ut heller den här natten. Jag känner mig kissenödig och bestämmer mig för att gå upp på toa. Jag tänder inte lampan och sätter mig i mörkret på toastolen. Där känner jag plötsligt att min fot börjar plaska i något blött. Jag tänder lampan och inser att det är hundkiss. Einar har ställt sig och lyft benet mot toastolen och efterlämnat en stor pöl med kiss på golvet brevid denna. Jag är måttligt road, torkar upp kisset, tvättar av mina fötter och bestämmer att det nog är bäst att ta en koll i övriga lägenheten, för säkerhets skull. Köket ser torrt och rent ut, hallen även så. Jag tänder i vardagsrummet och möts av tre hidösa högar av stora välutvecklade korvar i en eminent triangel längst bort på min fina vietnammatta som vi i våras hade inne på mattvätt för dryga tusenlappen. Jag finner även att hunden lyft på benet mot soffan och lämnat en blöt fläck på mattan nedan denne. Det är bara att sanera efter bästa förmåga där mitt i natten. Mitt i kaoset så har Einar nu gått och lagt sig i sin bädd och verkar äntligen slappna av. Kan vi kanske äntligen få sova tro? Jag går och lägger mig igen och stänger ögonlocken…

Det tar inte mer än en halvtimma så börjar det tassas igen, den här gången av Nikki som på senare tid tagit sig för att kräva utgång mitt i natten. Dock jag har insett att det i allra flesta fall bara är hittepå och att det hjälper att kommendera upp henne i sängen igen och det gjorde jag även i natt, något förbannad över att någon tydligen bestämt sig för att det inte skulle bli någon sömn alls denna natt.

Klockan 03:00. Einar är åter igen uppe och gnyr och jag känner tydligt en stundande härdsmälta i mitt huvud. Ett plötsligt behov av att spola ner den där jävla pälskorven i toaletten uppkommer och jag gnyr om hjälp till Johan som hittills sovit sig igenom hela händelseförloppet. Johan som kom att bli nattens hjälte tar bägge hundarna och går ut. Einar bajsar 4 gånger och Nikki en. De kommer in, vi går åter igen och lägger oss och allt blir till lugn och ro…. i hela 20 minuter! Jodå, för sedan var det dags för The Endless Rectum att showa igen! Johan fick åter igen gå ut, den här gången endast med Hans Höghet Einar. Klockan är nu närmare 4 och jag har förlorat allt hopp om livet. Nu får vi i alla fall somnat om hela bunten, på riktigt.

En kvart innan klockan skulle ringa så bestämmer sig min trasiga hjärna för att det är dags att gå upp och jag traskar ut till toaletten för min egen morgonkiss. Efter mig kommer snart Einar som tassar in i köket och på momangen kutar sig och lägger en rejäl korv brevid frysen. NEEEEEEEJJJ!! Jag springer spritt språngande naken och försöker förgäves förhindra det som pågår. Einar avbryter sina aktiviteter och springer blixtsnabbt in i vardagsrummet där han i all förvirring fortsätter det han påbörjat åter igen på vardagsrumsmattan. Jag springer som en galning men är för sen. Han lägger även här en rejäl klick. Vansinnet är ett faktum. Nikki ligger i sin bädd i vardagsrummet och observerar kaoset och jag ropar åt den stackars Johan att han måste hjälpa mig. Jag får klätt på mig snabbt och rusar ut med den svarta krulliga hundjäveln. Passar han då på att bajsa ute? Nej, han har ju redan bajsat klart. Inne. I värmen.

Jag packar in mig och Einar i bilen och sätter av mot kursträffen i Lerum. Vi kommer ca 5 km innan Einar börjar tjuta som bara en bortskämd jävla pensionärshund han och försöker även krumma på ryggen där i passagerarsätet på Nikkis fårskinnsfäll. FAN HELLER!! Sa jag högt, höll argt ner hunden i sittande position och körde av nästa avfart. Ut med hundjäveln, kiss, kiss och bajs. Åter igen in i bilen och fortsätter färden. Vi är nu sena och jag får ringa och meddela detta. Med ca 1 mil kvar återupprepas hela händelsen i bilen men då får han bannemig vänta tills vi kommer fram. Han tjuter som en idiot när vi kommer fram vilket uppenbarligen endast är spel för galleriet, för så särskilt nödig verkade han inte vara då det tog en bra stund innan Hans höghet nosat upp ett ställe värt att mottaga hans gyllene korvar (korvsås?). Väl inne på träffen så sköter han sig faktiskt ganska bra och mitt onda öga till detta kreatur blir under dagen mjukare.

Vid lunch ringer jag Johan som lite uppgivet berättar att han precis blivit knockad av en glad Nikki vilket bidragit till att han spottat blod i över 20 minuter. Medan jag pratar med honom så hör jag plötsligt ett avgrundsvrål i andra änden. Johan har vid soffan sin laptop på en pall med en massa papper och räkningar liggandes på golvet brevid. Här hade han under vårt samtal sträckt sig efter något bland sladdar och papper på golvet och fått handen täckt av ett brunt klet med vedervärdig stank. Vi hade alltså missat att Herr Einar även lämnat sina fekalier bland Johans räkningar och som nu till största delen var fästade vid hans hand. Det finns nog endast ett tillfälle där jag skrattat mer och om det tillfället återberättar jag ej här i bloggen. Jag kan dock avslöja att det hade med ett liknanade ämne att göra.

There are no words…. ibland är man bra snäll och ibland är man för snäll. Ingen housefestival i världen är värd det vi under det senaste dygnet blivit utsatta för och gudarna vet hur det kommer bli kommande dygn… Give us strength!!

DSC_0284

Men han är ganska söt när han sover…

Tillägg till inlägget: endast ett  par minuter efter detta inlägg publicerats passar Einar på att också kräkas på mattan. Samlingen måtte nu vara fulländad….

Annonser

Hurra hurra för tvenne år!

För fyra dagar sedan skedde något stort i mitt hundägarliv. Då inföll dagen då jag aldrig hade ägt en äldre hund. Chiara fick ju somna in 4 dagar innan hennes 2-årsdag den 9:e mars, så jag hade alltså aldrig fått uppleva 2-årsdagen för min älskade bästa vän. För fyra dagar sedan så var Nikki lika gammal som Chiara när hon försvann från mig. Det är för mig ett ganska stort avstamp och även om Nikki och Chiara är så olika varandra som två hundar kan bli så är det ändå en känsla när man får gå igenom alla hundens tonårsperioder för att slutligen förhoppningsvis få se en helt färdigbakad vuxen hund en dag. Nu är jag bortom den där gränsen där jag tidigare upplevt hundägarperioden och blickar framåt över oupptrampade stigar och kan inte låta bli att nyfiket undra vad framtiden kan tänkas bjuda oss.

För fyra dagar sedan var det fyra dagar till Nikki skulle uppnå sitt andra fulla år i denna värld, och tänka sig, den dagen infaller idag! Min lilla buskråka fyller hela 2 år! Detta firades med två härliga fläskbenbitar till frukost och en smaskig grisasvans efter middagen.

Dagen bjöd också på en tur till Gödeberg för att fylla på ägg- och baconreserverna. Dagen till ära så köpte jag också en hel påse full med goda fläskben till födelsedagsbarnet!

Copy of DSC_0037

Hipp hipp hurra för 2-åringen!

Copy of DSC_0052

Gottigott dagen till ära!

Försök till lösgörande pass i paddocken

Jag sitter på långa tyglar i paddocken och kämpar med att sitta still, rakt uppåner med eliminerad svank, knän framåt och hälar bakåt. Blicken är fastetsad på en staketstolpe på andra sidan ridbanan och all koncentration går åt för att hålla hästens bogar på den exakta linjen mellan oss och stoplen. I ett obevakat ögonblick faller bogarna hejdlöst åt höger och jag hänger inte med. Linjen är bruten och det med besked. Jag är för långsam. Jag puttar tillbaks honom till linjen med min vad och mitt högra sittben som jag trycker allt vad jag har inåt och framåt mot manken. Hästen lyder och rör sig tillbaks mot linjen. När linjen är nådd upphör hjälperna och hästen fortsätter framåt. Efter ett par hejdlösa fall åt sidan igen så tar jag sikte på en ny stolpe med en blick som med största sannolikhet skulle kunna bränna upp något mindre massivt. Hästen börjar svara för min ridning och linjerna blir rakare och rakare allt eftersom min reaktionsförmåga blir bättre och jag börjar hitta de rätta knapparna. Plötsligt börjar hästen gå långsammare, hans rygg blir mindre skumpig och den där defekten i steget som beror av hans låsta högerbog märks knappt av längre.Vi vänder över ridbanan, siktar på nya stolpar, gör en volt tillbaka, gör något liknande en bakdelsvändning och all fokus ligger på min sits och resultatet ses i hästens bogar. Efter en stund så känns det precis som om hästen ska bajsa, bålen blir bred och ryggen höjs. Jag sitter fortfarande på långa tyglar och väntar på att hästen ska bli klar. Han blir inte klar. Han har inte ens bajsat och när jag tittar bak så verkar det inte heller vara något på ge. Jag börjar så smått inse att det nu faktiskt börjar hända saker i hästens kropp och att den där uppblåstheten inte betyder något annat än att han börjar jobba med magmusklerna! Jag åker med och känner in den nya känslan av att sitta på en häst som helt självmant faktiskt är i startgroparna till att börja bära sig. Efter ett tag så kortar jag tyglarna och tar en lätt lätt kontakt med hästens mun. Milton kör upp huvudet med en gång och jag försöker ignorera faktumet att jag sitter på en stjärnkikare, koncentrerar mig på sitsen samt att vara så lätt det går i handen. Jag går in på en volt och försöker med hjälp av mitt yttre lår och rumpa trycka sadelns bakvalv inåt volten för att skapa en liten böjning så att bakdelen går innanför. Jag kämpar som ett djur och den där finkänsligheten som jag tidigare fått till försvinner i kraftansträngningarna. Hästen försöker dra iväg, skjuter upp huvudet och tycker det är jobbigt. Efter ett par försök i bägge varv så är jag ändå ganska säker på att jag fått till det hyfsat i alla fall en kort stund åt båda hållen. Ena hållet mindre svårt än det andra. Hästen har faktiskt sänkt näsan mot marken ett par tillfällen och jag får förklara mig nöjd med de små resultaten vi idag  fick på denna övning.

Det blev inga frustningar, inga huvudskakningar och inga gäspningar under dagens pass. Allt detta tyder på spänningar som släpper och det verkar som var och varannan häst som rids lösgörande får dessa reaktioner. Vi fick dem i varje fall inte idag. En alldeles för vanlig mänsklig reaktion är att skylla ifrån sig men innan jag börjar dumförklara mig själv så måste jag ändå få tänka tanken att Milton kanske inte är en så himla lätt häst. Han har sina låsningar och snedheter och har fram till i somras blivit riden på helt fel vis, bland annat så att en enorm underhals uppkommit. Den är i princip helt borta nu och den enormt stora muskelklumpen längst ner på halsen mot bogen till är borta. Jag är enormt nöjd över förändringen som skett i hans kropp från i somras till nu men detta föder samtidigt en liten oro och tvekan då jag inte riktigt vet hur jag ska gå till väga vidare. Jag litar inte på mig själv, min känsla och framför allt inte på mina kunskaper. Jag är nybörjare och kan i princip ingenting, det är som att börja lära sig rida på nytt. Det finns absolut ingenting man får göra i hästens mun för att få den att böja på halsen. Det är i kroppen det ska hända saker, även på korta tyglar. En vis människa sa en gång att ”se kroppen som ett matteprov och halsen som facit”. Hur svårt är inte det när man sedan 9 års ålder är inlärd att man på ridbanan kommer dit man vill genom att bråka med hästen. Ödmjukhet, ödmjukhet….

Appropå Miltons rörelsestörning i skritten. Det är som att han tappar stödet (benet slutar bära) precis innan högerbenet släpper från marken och jag misstänker ett par muskler långt upp runt (bakom) bogbladet som skulle kunna vara boven i detta drama. Detta gör hans skritt stötig och gör det svårt att hitta de där mjuka rullande rörelerna med sittbenen. När han går på ordentligt så kastas man fram och tillbaks däruppe vilket är näst intill outhärdligt när man vet hur fel det är och man kämpar för att hitta den där mjuka takten. Det finns i varje fall en fysiologisk förklaring till det, även om man gärna börjar fundera vad det är för fel på en som inte kan sitta still på en häst…

DSC_0007

Så här ser vi ut idag från höger!

DSC_0009

…och från vänster!

Copy of Foto1629

Så här bedrövliga såg vi ut i somras…

Copy of DSC_0036

Underhals, inga rumpmuskler, utstående höftbensknölar, inga lårmuskler…

DSC_0016

Efter dagens pass. Inte riktigt vad jag hade i tanken men har man ingen fotograf och måste köra via självutlösaren så får det bli vad det blir 😉

DSC_0020

Nöjd och färdig!

DSC_0028

Efter ett omedelbart gyttjebad så intogs det goda lunchhöet med god aptit 🙂

DSC_0031

*Nom nom nom*

Rund, sned, proportionerlig, oproportionerlig och förbannat välmående!

Titeln till inlägget är en beskrivning på min kuse Milton. Han har sina defekter, han är inget utställningsexemplar, han är sned och vind med diverse låsningar, men ofta så kan man se på honom hur han fullkomligt strålar välmående och glädje. Han är en otroligt levnadsglad pålle som slukar allt livet bjuder på med stor aptit och öronen framåt.

Copy of DSC_0220

Mille Munter!

Miltons_bogar

Bogarna!

Här har vi höger respektive vänster bog. Musklerna på framsidan av högerbogen (vänstra bilden) är smala, spända och stripiga vilket syns bra på bilden och de fyller egentligen inte ut någonstans. Han är helt platt ända upp till manken. Vänsterbogen ser mycket mer normal ut, är väl utfylld med muskler och den övre kanten är separerad från manken genom underliggande muskulatur. Så här har det varit så länge jag haft Milton men jag har inte börjat se på det ordentligt förrän nu egentligen. Det är först nu jag börjar förstå effekterna av detta och börjar luska lite på varför och hur. Jag har ju insett att det kräver en hel del av mig som ryttare för att hjälpa upp detta och att vår egentliga huvuduppgift numera är rakriktningsarbetet. Denna defekt i bogen håller ju sig knappast så lokalt utan detta fortplantar sig ut i kroppen och ger andra effekter som samtidigt måste pareras av mig som ryttare. Jag är precis i början och håller på att lära mig hur och än finns det oändligt mycket kvar. Att bli medveten är dock en bra start 🙂

Copy of DSC_0288

Underhalsen börjar försvinna och höftbensknölarna börjar bli inbäddade 🙂

Copy of DSC_0294

Han talar om med hela sin kropp och sin energi i stallgången att man trivs otroligt bra. Det är en njutning att titta på honom 🙂

En oväntad men fantastiskt rolig händelse

Min syster Viktoria som jobbar på Blå Stjärnan är i Göteborg ringde mig alldeles nyss och sa att det är en sak hon bara måste berätta.

Idag så hade det kommit in en kvinna med sin hund som i receptionen hade frågat efter just Viktoria och bett att få tala med henne. En förvånad Viktoria blev tillkallad och hon kunde inte riktigt låta bli att undra vad det nu var hon hade gjort för att förarga en kund. Någon förargad kund var det dock inte som väntade utan en fantastisk pinscherägare som berättade att hon följer mitt bloggande om Nikki och kände att hon bara ville prata med någon som känner rasen. Hon har på något vis, eventuellt genom tidigare besök på Blå Stjärnan,  snappat upp att Viktoria är min syster och känt att hon ville ha kontakt med någon där inne som vet hur en pinscher i allmänhet fungerar. Hon berättade också att hon tycker om min blogg och som Viktoria återgav ”att det var som om hon nästan kände dig bara genom att ha läst bloggen”.

Det är ju helt fantastiskt att bloggen faktiskt agerar en hjälpande hand för människor i olika situationer, om inte via mina erfarenheter med rasen pinscher så kanske bara lite pepp i vardagen då jag också visar upp en vardag som inte alltid är glitter, glamour och rosa ull. Livet går upp och ner och det gäller att vara ärlig mot sig själv samtidigt som man måste försöka göra det bästa av allt.

Så tack du omtänksamma pinscherägare som valde att utnyttja personal med raskunskapen på djursjukhuset och tack för de fina ord som du verkar ha framfört! Helt galet roligt och jag ställer mig ödmjuk till alla er som läser och tycker det jag skriver är något så när vettigt 🙂

DSC_0165 (1024x680)

Kommunikation är en bra grej alltså 🙂

Eftermiddag med kusen

Idag hängde Johan och Nikki med på min skogsrunda. Vi tog i princip samma runda som jag red igår fast red in en alternativ väg efter ca 2,5 km. Rundan blir lika lång fast med lite variation ändå. Trots att det bara ligger kring nollan nu så börjar det bli bra kallt för ovan kropp. Jag plockade fram mina vinterkängor och körde dubbla strumpor i dem samtidigt som jag tog fram mina älskade termobyxor som är helt fantastiska att ha i stallet och rida i. Snygga är de inte men med tanke på att det från början är konungens plagg så är det nog inte mening att man ska vara snygg i dem 😉 De är helt otroligt bekväma och man håller sig riktigt varm och go 🙂

Gasverksrundan2

4,33 km blev det idag 🙂

 

DSC_0034

Så här sexigt måste man klä sig den här tiden på året 🙂

DSC_0037

Det är bra gott ute nu 🙂

DSC_0051

Milton höll sig i skinnet och lämnade buset åt sidan när han insåg att jag hade ett smaskigt äpple med mig 🙂

DSC_0057

Nu går vi och klär på oss!

DSC_0088

Min finaste kuse!

DSC_0100

Nikkis nya supersnygga täcke som jag köpte igår för 160 kr. Nu syns hon på stallplan och kan hållas varm samtidigt! 😀

DSC_0133

Grevinnan af Hjorthall, även kallad Ängel 🙂

DSC_0141

Dagliga rengöringsrutinen för leriga fossingar 🙂

DSC_0159

Av med regntäcket på sedvanligt vis 😉

Ny ridrunda med GPS

Dagen började ju sådär bra med att jag åkte till Biltema för att köpa en sista färgburk till mormors köksrenovering. Jag hade bara en strykning kvar på kaklet så skulle det vara klart sedan. Jag gick till färghyllan, letade upp rätt typ och färg på rätt hyllplan, ställde mig i kö, betalade och åkte hem till mormor. När jag där i köket öppnade färgburken blev jag något skeptisk då den såg mörkare ut än innan och när jag undersökte den mer noggrant så insåg jag att jag köpt en jävla ljusgrå färg. Någon idiot har alltså placerat en färgburk av samma märke med annan färg på fel jäkla hylla. Åh vad jag svor. Det var bara att åka tillbaks till Biltema och köpa en ny färgburk. Förbannat onödigt. Jag passade dock första rundan på att kila in på Naturnära och köpte där ett riktigt fräsigt neongult vintertäcke till Nikki, så hon syns på stallplan även när det är kallt ute!

När det var klart hos mormor åkte jag hem och lämnade Nikki, bytte om och drog till stallet. Man får vara där rätt tidigt nu om man vill kunna rida innan det blir mörkt vilket är fördelaktigt med tanke på att man måste rida en bit på vägen för att komma ut i skogen. Möta bilar i bäckmörker är inget jag trånar efter direkt 😛
Idag tog jag en annan runda åt andra hållet och trackade hela vägen med GPS:en. Jag tänkte göra en liten samling med alla ridrundor jag kan så man får en liten överblick över hur alla stigar går där uppe i vildmarken 🙂

Det är en underbar känsla att på hästens rygg hjälpa honom igenom hyfsat avancerad terräng och känna att vi tillsammans har en sån jäkla bra balans! Han gör vad jag ber om, vi bestämmer tillsammans vilka som är de bästa vägarna att ta sig fram och vi klarar utmaningarna genom att jag motiverar honom med röst, vikt och beröm. Det är helt fantastiskt att få sitta och hjälpa honom över alla hinder och samtidigt se hur han jobbar med hals och kropp för att ta sig fram. Det är en riktigt tillfredsställande känsla kan jag tala om. Man kan inte låta bli att bli lite lycklig av det 🙂

Gasveksrundan

Så här red vi idag!

Copy of 1385217175106

Min terränggående kuse!

Copy of 1385217652144

Visst är det trevligt när kommunen skiter blanka fan i hur det ser ut här…

Copy of DSC_0122

Morris har hittat den bästa platsen i hela stallet 🙂

Copy of DSC_0123

Han ser så otroligt trevlig ut i kroppen nu min Milton. Han ser avspänd ut i rygg, bog och bäcken och börjar faktiskt se riktigt proportionerlig ut! Korset är nu markant högsta punkten på rygglinjen (förutom manken) och rumpan börjar bli riktigt rund och fin! Dessutom ser han ut att må riktigt jäkla gött! 😀

Mormor, köket, tjockNikki och Miltons bogar

Förra inlägget var ett premiärinlägg upplagt från min nya mobiltelefon! Det gick ju trots ett par svordomar och omtagningar bra, så det kan hända att det kommer komma upp små korta inlägg lite då och då när jag tagit någon bild jag gillar eller har någon dum tanke jag känner att jag vill dela med mig av.

I går skulle jag gå på nattpass på kvällen och eftersom jag var uppe redan 07:00 på morgonen och min hjärna inte ville stänga av och vila på dagen så blev det så att jag fick hålla mig vaken i 25 timmar. Jag kan tala om att jag sov som en liten bäbis i morse när jag kom hem! När jag vaknade på eftermiddagen så åkte jag hem till mormor för att fortsätta den lilla minirenoveringen som jag påbörjat i hennes kök. Alla slitna och hemska skåpsluckor har jag målat i en fin ljusblå färg och de helt hidösa vit-brun-marmorerade knopparna är nu utbytta mot fina klassiska vita knoppar i porslin. Den träfärgade kryddskåpet ovan spisen har blivit vitt som skåpen runt om och väggen bakom hyllplanen samma ljusblå färg som skåpsluckorna. Det blev ett helt enormt lyft för köket, bara att få lite fin färg på grejerna och idag tog jag mig an det hemska brun-beige-mönstrade kaklet som numera lyser i en alldeles eminent vit färg. Helt otroligt vad man kan göra med lite färg! Nu återstår väggmålning, insats av ny spisfläkt samt att nytt golv ska ersätta den vitmarmorerade hemska plastmattan. Det kommer nog bli riktigt fint vad det lider!

Alltid när man kommer till mormor med Nikki så ställs frågan i princip omedelbart om hunden är hungrig. Så klart hon är hungrig, hon är alltid hungrig och skulle med glädje äta ihjäl sig om hon fick tillfället men hon behöver inget och ska därför ingenting ha. ”Men, jag har ju ett par köttbullar i frysen, jag kan ta upp och tina några stycken. Hon ser ju så hungrig ut!”. Nej mormor lilla, hon ska inte ha något, hon blir tjock! ”Men lite ost då? Jag har bara en liten bit kvar och skulle vilja köpa en ny, så den kan hon få!”. Nej mormor, hon ska inte ha någon ost! Jag står och målar baksidan av städskåpet i köket och hör att det prasslar på andra sidan. Plötsligt börjar det krasa och knapra frenetiskt och jag tittar fram. Nikki har med gott resultat rekat på nedersta hyllen i skafferiet, lyckats hitta öppningen i en kakpåse och börjat kalasa på dess innehåll. Mormor står passiv mitt i köket och har från början observerat hela händelseförloppet med ett litet leende på läpparna. SUCK!

Medan första strykningen färg torkade så gjorde mormor te och dukade upp varsin bulle till oss på en bricka i vardagsrummet. På brickan låg dock inte två bullar allena utan intill hade det smugits dit ett par av de kakor Nikki lyckats plocka fram ur skafferiet. ”Jo, men hon ska väl också ha lite gott när vi äter bullar!”. Det var bara att sucka, himla med ögonen och låta det gå för den här gången, jag hade ändå inte kunnat förhindra det. Mer stålhudad är min mormor är svårt att bli. ”Du mormor, det är tur att du inte har någon egen hund” deklarerade jag 😉

Mormor, mamma, min yngsta syster med kompis är nyligen hemkomna från en långweekend i London där de tydligen shoppat loss rejält. Mormor visade stolt upp sina dyra plagg hon köpt, bland annat i hennes favoritvaruhus Harrods (galet) och deklarerade att ”den här blusen ska jag ha på första advent och den här tröjan ska jag ha imorgon när jag går på försäljning”. Innan jag gick fick jag smaka på en av ca 10 stycken exklusiva praliner inköpta på Harrods i en flashig burk för cirkus 200 riksdaler. Dyra godisar 😛

Copy of DSC_0085

Ett kök i förändring 🙂

Copy of DSC_0093

Notera kakan på mattan mellan Nikki och mormor…. 😛

Copy of DSC_0097

Sedan åkte vi till stallet och träffade Nikkis bästis, lilla Ludde!

Copy of DSC_0099

Det är något speciellt med att klättra på höbalar 😛

Copy of DSC_0108

Jag gav Milton en rejäl borstning. Jag passade samtidigt på att fota hans höger- respektive vänsterbog för att kunna studera skillnaderna.

Copy of DSC_0109

Naturligtvis syns det mycket bättre i verkligheten, men det syns ganska bra även på bild 😛

Copy of DSC_0119

Färdigborstad och med full fokus på äpplena som väntar i krubban 🙂

Nikkis bästa vän

DSC_0091

Trots idoga försök från mattes sida att förhindra spontan utfodring av en mycket intresserad Nikki så måst jag åter igen se mig totalt överkörd. Jag har dålig lydnad på mormor 😉

Grisdjuren

Nu är det minsann lerigt i hagen 😛

Copy of DSC_0043

Mr. Mud som inte drar sig för ett härligt gyttjebad 🙂

Copy of DSC_0059

Här är en till som inte heller drar sig för att traska i leran 🙂

Copy of DSC_0066

En äkta gris minsann!

Copy of DSC_0056

Hej matte! Vill du bada med mig?

Copy of DSC_0065

Det blev en sväng i spolspiltan innan vi hoppade in i bilen kan jag lova 😉