Bettet säkrat och eld!

DSC_0896

Stallmunderingen för tillfället 🙂

Förutom den nya huvudbonaden som erhölls igår så införskaffades även ett sprillans nytt tränsbett och ett gäng brodd till kusen. Så nu är hon säkrad på alla fyra vilket känns skönt efter de senaste dagarnas Bambifasoner. Sannehäst har även fått en helt egen säck med lusern samt en hink magnesium för att göra det bästa av hennes muskler. Tanten blir bättre och bättre vilket märks tydligt i ridningen. Efter att jag började använda renskinnet under sadeln så grinar hon heller inte särskilt mycket under påklädningen. Sadelgjordsproceduren visar vi dock fortfarande svåra aversioner mot och utövar en tjockmage som är av en annan värld. Men matte sänker bara gjorden fem hål på andra sidan och så får Sannehäst se sig besegrad. Det nya bettet är egentligen ett likadant som det gamla, fast med parerstänger för att få det ligga kvar i munnen under Sannehästens små spontana piruetter. En demonstration av hur det kan bli annars ges i bildform strax här under. Egentligen är det väl sådana bilder som man inte gärna delar med sig av, utan snarare gömmer långt in i hårddiskgömmorna, helst i en dold mapp. Men sådant händer ju alla och det är en bittra verkligheten, så varför inte… Jag kan försäkra er om att det inte brukar se ut så där 😉

DSC_0894 (576x1024)

Nya braiga bettet!

DSC_0073 - Copy (1024x681)

För att undvika liknande situationer…

DSC_0073 - Copy - Copy

En lite spontan sväng förbi Ragnhildsholmen blev det mitt i alltihopa.

DSC_0882 (576x1024)

Ragnhildsholmen

Igår vaknade jag av plogbilen och blev så där barnsligt lycklig att jag studsade ur sängen och rusade ut mot fönstret vardagsrummet för att spana in hur mycket snö som kommit under natten. Snööööööööö! Johan sov fortfarande så jag satte igång med tillverkning av varm choklad och goda ostmackor som sedan packades ner i en ryggsäck. En frukostpåse till vovven packades också ner. Väckte Johan och kommenderade ut styrkan till fordonet som snart brummade upp emot Horsikan där en fantastiskt god frukost inmundigades vid den is- och snötäckta sjön. Allt var så otroligt vackert, granar och tallar var täckta av snö och himlen varierade i alla nyanser av grått. Jag älskar verkligen snö, jag blir lycklig som ett barn och kan inte se mig mätt på allt det vackra som glittrar och lyser.

I kväll packade vi ner korvar, bröd, tillbehör, ved och elddon och körde återigen upp mot Horsikan. Där gjorde vi upp eld, gillade våra korvar och satt i snön och njöt under månen och stjärnorna. Det finns bannemig inget vackrare än ett snötäckt landskap upplyst av en måne. Hade jag dött i kväll hade jag dött lycklig.

DSC_0920 (576x1024)

Nikki och husse vid elden

DSC_0928 (1024x576)

Den lilla utsikten mobilkameran klarade att föreviga 😛

DSC_0935 (1024x576)

Nikkibus vid elden!

DSC_0970 (1024x576)

Se vilka vi fann på vägen hem!

DSC_0979 (1024x576)

Trolskt och vackert!

DSC_0983 (1024x576)

Hela Mölndal under våra fötter 🙂

 

DSC_0984 (576x1024)

Åtgärd mot frusna tår!

DSC_0994 (1024x576)

Varför inte passa på att förena nytta med nöje? 😉

 

Annonser

Rotation

Jag tänkte börja med en liten bild demonstrera vad som händer när djuren ”böjer sig”.

DSC_0882 (720x1280)

Här utför Nikki en alldeles perfekt ”böjning” av ryggraden. Dock ser man tydligt vad som egentligen händer när djur med den här skelettkonstruktionen böjer sig. Det blir inte bara en böjning utan också en rotation av ryggraden, vilket syns om man jämför höjden på de båda rygghalvorna. Jag har ritat ut hållpunkter på bilden för att tydligare demonstrera effekterna. Ryggraden vrids alltså runt sin egen axel.

torsion

Varför blir det så här då? Varför kan inte djuret bara böja utan att rotera så att rygghalvorna hamnar på samma höjd? Jo, för att djur inte lägger ner mer kroppsarbete än absolut nödvändigt. Det vore rent förkastligt och idiotiskt ur evolutionär synvinkel att trötta ut sig onödigt mycket och därmed riskera att bli dödad av en rival eller ett rovdjur. Nedan visas en bild på en hästbål sedd från ovan. Revbenen utför en otroligt stabil konstruktion. För att böja ryggraden så krävs det att mellanrummen mellan revbenen på ena sidan minskar och på andra sidan ökar. Här emellan finns massa muskler och bindväv som inte gärna ändrar för mycket form och då är det mycket lättare att putta ut hela revbenskorgen på ena sidan och låta ryggraden rotera vid ”böjning”.

2012_April_14_Rib_cage_8

renvers-seen-from-above

Bilden ovan ska visa någon typ av böjning men man ser att hästen i fråga snarare vikt sig mellan bröst- och halskotor och knappt böjer bålen alls. Kotpelaren har vad fått man i tekniska termer kallar ”formen av en klotoid”. Den lilla ”böjningen” som bålen ändå utför är snarare en rotation som man kan se i att bålen är förskjuten mot hästens insida och ytter rygghalva därmed är sänkt. Bilden är inte tagen ur en superbra vinkel, men ger ändå en liten hint av vad som sker.

image006

Klotoid: En kurva vars krökning blir större längs linjen.

 Kan djuren böja utan att rotera? Ja, det kan de men det kräver mothåll från andra muskelgrupper och kräver som sagt mer arbete och energi från kroppen. Alltså inget som djuren utför frivilligt och inget de lär sig på ett kick.

Hur motverkar man rotation av ryggraden? På en hund är det i princip omöjligt, för det finns inga bra sätt att kontrollera bålen på den. På en häst går det förhållandevis enkelt, men man måste veta vad man gör och man måste i princip sitta på hästen för att lyckas. Står du bredvid så kommer hästen obönhörligen rotera, oavsett vad du säger till den.

DSC_0882 (720x1280) (2)

Bild på Nikki utan stödlinjer och prickar

Varför är det då så viktigt att veta om skillnaden mellan rotation och böjning när det gäller ryggradsdjur? Jo, så här är det: En ryggkota är en fast konstruktion som inte kan ändra form. Alltså måste det ske rörelse mellan ryggkotorna om vi ska kunna röra ryggraden. Mellan ryggkotorna sitter diskar som är som gelatinfyllda kuddar. De agerar stötdämpande och håller till viss del ihop kotorna. Dessa diskar är superbra stötdämpare och klarar stora tryck- och dragkrafter så länge det sker en jämn påfrestning över diskytan.

När det kommer till skjuvkrafter, alltså det vi får i en disk när man vrider två kotor mot varandra, så är diskarna inte alls lika bra på att hantera dessa krafter. Hur många av oss har någon gång dragit av en fastsittande skruv? Den skruven har blivit utsatt för skjuvning. Alla vi människor har ju en gång lärt oss hur vi ska lyfta och bära tungt och då får vi också lära oss att man ALDRIG ska vrida ryggraden när vi bär eller lyfter. Detta beror på att just diskarna inte mår bra av den typen av belastning. Då kan vi tänka oss hur det blir när vi sätter en ryttare på hästen som sänker ryggen och därmed ökar avståndet mellan kotornas undersida och minskar det på översidan (knäckning) och sedan skapar en ”böjning” som egentligen mest är en rotation. Då har vi ojämna tryck- och dragkrafter samt skjuvkrafter i diskarna mellan bröstkotorna.

Därför är det så viktigt att veta om varför det är böjning vi vill ha och inte rotation och varför det mesta vi ser på ridbanorna faktiskt ändå är rotation. Puttar hästen dig snett? Sitter du inte med rakt bäcken och grenen i linje med manken? Då har hästen roterat. Oavsett om du försöker böja eller ej.

Så fungerar det!

 

Min vän Hjälmen

IMG_9946

Igår gick det upp för mig att min ridhjälm som införskaffades någon gång under 2011 kanske borde ha gjort sitt vid det här laget. Man blir så van vid sin huvudklenod att man inte riktigt tänker på att dess livscykel är något kortare än ens egen.

Du och hjälmen följs åt under alla äventyr och den blir till slut din kompis, följeslagare och partner in crime. Den skyddar mot ondska, värmer mot kyla och förstör allt vad hårvolym heter. På alla ridbilder finns den med och skulle du råka hoppa upp på hästen utan den så känner du dig naken och utlämnad. Lite som att köra iväg med bilen utan bälte.

När jag plötsligt börjar räkna på fingrarna alla gånger som min hjälte Championhjälmen tagit stötarna för mitt huvud så börjar det gå upp för mig att min vän Champion lever på väl tilltagen övertid. Det är lite sorgligt att behöva byta ut en vän som varit med dig i vått och torrt, luftfärder, trav, skritt och hopp, kamikazegalopp och galenskaper i otillgänglig terräng. Men så är det ju hjälmens jobb. Du vet att hjälmen inte är inte ute efter ett kärleksförhållande, även om du själv gärna hoppats på det motsatta. Hjälmen utför sin plikt och går sedan vidare mot evigheten. Själv har jag hållit liv i min Championhjälm som i en urgammal och helrutten häst som för dess egen skull borde avlivats för flera år sedan. Ett sådant förhållande kan inte sluta väl. Vi vet väl att man alltid ska avsluta på topp?

Därför har jag idag låtit Championhjälmen vandra vidare och låtit en alldeles ny och fin hjälm överta det eminenta jobbet att skydda min skalle när jag sitter till häst. Vila i frid min vän! Vi ses igen en vacker dag!

DSC_0887 (576x1024)

Skritt på lång tygel

DSC_0282 (1024x680)

Ögonblicksbild 1 (2014-12-26 15-47)

Ridfröken säger att Sannehäst växt säkert 30 cm på längden sedan i våras. Tittar man på första bilden som är tagen i juni och sista bilden som är en snapshot från en film filmad idag, så kan man se att den ”hoptryckta falukorven” blivit en lång och ståtlig kuse 🙂

Sannehäst har även växt lite på höjden. Ett par centimeter minst. Även här är första bilden från i juni och andra från idag. Notera  avståndet mellan högsta punkten på manken och bogbladskammen. Nog har bålen tryckts upp något mellan frambenen 🙂

DSC_2845 (1024x667)

DSC_0004 (1280x850)

 

Doppdag dan före dopparedan

Vad finns det för bättre aktivitet att ägna sig åt dagen före julafton än att packa in häst, hund och kille i bilen och åka på utflykt? Efter en god frukost åkte jag till stallet, kopplade kusen på kulan, hämtade upp Johan och Nikki som väntade hemma och gasade ner mot Stråvalla. Det behöver inte vara perfekt väder för att en utflykt ska bli lyckad, tror man det så missar man 99% av alla livets upplevelser plus att man missar tjusningen och skönheten med moder Jords vädermakter 🙂

Det såg ut att kunna bli ganska grått och det blåste närapå kuling, men vi körde på ändå! När vi kom ner fick Sannehäst behålla sina transporttussar i öronen då jag misstänker upplevelsen skulle bli spännande nog utan hård vind i de känsliga hästöronen. Sist vi var på stranden fick kusen vänjas in på både tång, sand och vatten, då var vattnet helt platt och stilla, till skillnad från idag då vågorna rullade in ordentligt över stranden.

Vågorna hade definitivt rovdjurspotential idag. Efter ett par vändor, lite fjäsk och övertygelse så klampade vi ut i vågorna utan att känna flyktbehov när de bröts och rullade in mellan benen. Sedan tog vi så klart ett par galoppvändor längs strandkanten. Den här gången längst upp på stranden eftersom det var högvatten och sanden alldeles för djup i vattenbrynet.

DSC_0037 (800x531)

Framme!

DSC_0010 (1280x850) (800x531)

Avlastade, uppsuttna och säkrar sadeln 🙂

DSC_0035 - Copy (800x532)

Nikki är redo för bus 🙂

DSC_0070 (1280x850) (800x531)

Bushunden 😉

DSC_0135 (1280x850) (800x531)

Skeptisk 😉

DSC_0188 (1280x850) (800x531)

Härlig galopp 😀

DSC_0218 (1280x850) (800x531)

Så kör vi lite vatten igen!

DSC_0232 (1280x850) (800x531)

Lite plask i strandkanten 🙂

DSC_0252 - Copy (800x532)

Kuse tränar frambensvift 😉

DSC_0261 (1280x850) (800x531)

Där kom en jättevåg! Med tänder!!

DSC_0294 (1280x850) (800x531)

Till slut försvann rovdjurspotentialen och det var lite kul till och med 😉

DSC_0318 (1280x850) (800x531)

Plask och lek!

DSC_0309 (1280x850) (800x531)

Kuse och vovve 🙂

DSC_0384 - Copy (800x532)

Nöjda för idag!

DSC_0375 (800x531)

Lastad och redo för hemfärd 🙂

 

 

Skolskritt!

Jag råkade nog slå i huvudet vid en av avflygningarna igår. Igår kväll var jag helt bortdomnad i nackmusklerna och jag orkade knappt hålla uppe huvudet. Mådde inte heller helt hundra. Mina främre halsmuskler fick jobba som tusan för att hålla huvudet på plats vilket jag känner idag då jag är riktigt öm i muskelfästena uppe vid käken samt i hela muskeln på väg ner mot bröstbenet. Troligt en liten minihjärnskakning med en rejäl muskelsmäll. Jag har inte haft någon direkt huvudvärk och det känns som om det är på väg åt rätt håll, så jag tänker inte dra några stora växlar på det i onödan 🙂

Jag skickade in min film till ridfröken igår och fick svar att vi var väl godkända för nästa kurssteg! Trots lite förvirring efter den vilda framridningen 😉 Jag fick lite tips på vad jag behöver tänka på och förbättra, men i allmänhet så var det positivt. Härligt! Nu är jag skitmotiverad att jobba på mina problem. Trots min sedan gårdagen ömma kropp var jag bara tvungen att hoppa upp på Sanne idag igen och få analysera och känna igenom det jag fick i feedback på filmen. Vi har börjat nosa på skolskritten nu och detta var första passet som jag egentligen tillägnade skolskritt helt och hållet. Innan har jag inte riktigt vetat vad jag hållit på med, utan mest blivit förundrad över effekterna av min ridning och inte riktigt vågat ta det vidare därifrån. Nu kör vi fullt ut så långt vi orkar! För någon picknick är det inte, varken för mig eller Sanne 😉 15 minuters skolskrittsträning fick vi till, mer än så tror jag inte är sjysst mot Sannehäst då det är en hel del styrka som måste byggas upp för att hon ska orka promenera på detta eminenta vis en längre stund. Det är så häftigt! 😀

Idag har vi bevisat att man inte behöver greja i någon innertygel för att få hästen att ”ställa” eller böja på nacken. Det ordnar den helt själv när man rider rätt! Helt utan protester 🙂

DSC_0857 (576x1024)

Okänslig matte = öm matte

Sannehästen är en sån där bra häst som liksom uppfostrar matte i hästhandhavande näst intill varje dag. För det mesta delar hon ut läxor i fokusering och ibland bannor när man skriker till henne fast man egentligen bara behövt viska. Det är en känslig madame.

Idag fick matte en ordentlig läxa. En läxa i fokus. Och att ta sig lite vatten över huvudet. Husse var med som kameraman idag eftersom matte fått i uppdrag, på onlinekursen hon går i logisk ridning, att filma ett par övningar. Bara för att man vet att det finns en kamera som filmar och att man har ett litet program man ska göra så bra man kan så tappar man liksom vettet lite. Plötsligt så ska man börja kräva saker och då tappar man fokus på sig själv och tänker egentligen bara på vilket resultat man vill ha. Vägen dit glöms bort och då blir allt bara pannkaka. Vi värmde upp i trav, en jättefin trav utan större protester. Sedan skulle vi mjuka upp oss lite i galopp och där blev jag lite för på och tänkte nog lite för mycket framåt och lite för lite här-och-nu som ju krävs på denna häst för tillfället. Det resulterade i alla fall med två rejäla luftfärder, den ena in i sargen och den andra rakt ut i ridhussanden. En öm skalle, ett redigt ömt skenben, en öm skinkhalva och en blodig armbåge. Jag kan konstatera att Sannehäst blivit ytterligare något mindre i omfång då man tydligen numera bör dra åt sadelgjorden ytterligare ett hål.

Inget brutet dock, så det var bara att dra sadeln rätt och göra om och göra rätt. Med läxan lärd och fokuset återställt fick vi ett par fina varv i galopp. Duktig häst. Duktig matte. Sedan var det dags för vår lilla programridning. Matte hade så klart helt glömt bort hur hon skulle rida, men slängde i varje fall ihop ett litet eget program där vi kunde visa lite vad vi kunde. Trots bristen på fokus och ömmande kropp så är jag ganska nöjd över vår insats. Vi får väl se vad kursfröken har att säga om oss dock 😉

DSC_0032 (1024x680)

Det mjuknar

Igår bar det av mot det tredje besöket hos osteopaten med Sannehäst.  Jag vet ju med mig att vissa saker blivit bättre, men ju mer man håller på desto mer knepigheter hittar man så den allmänna känslan har väl inte varit den bästa. Igår fick jag i alla fall bekräftat att Sanne är i enormt mycket bättre skick än första gången vi kom dit. De sa att hon såg ut och betedde sig som en helt annan häst och ser otroligt mycket mer välmående ut. Det känns så skönt att höra, även om man någonstans vet med sig att det går framåt. Det är precis som det var med Milton, när man är mitt i smeten så är det svårt att se helheten eftersom man inte skapat sig ett referensläge när man borde ha gjort det. Allt eftersom man hittar nya problem och infallsvinklar så blir det också svårare att förhålla sig till ett ”före” och ”efter” eftersom ”före-läget” hela tiden revideras. Nu börjar saker och ting falla på plats i alla fall och jag börjar förstå helheten. Tror jag. 😉

Vi fick väl godkänt för beskaffenheten hos Sannehästens ryggmuskler. De var mjuka, fina och väl utfyllda. Det är trevligt att höra eftersom hon var så dåligt musklad när vi hade ute sadelutprovaren. Vid böjprov av ländryggen så visade hon upp en liiiiten tendens till böjning. Sist hade hon varit stum som en telefonstolpe vilket ger mig litet hopp om bättring i böjeriet! Det värsta verkar sitta i vänster bakben, lår och rumpa. Även här syns viss bättring men vi ska fortsätta knåda, lasra och stretcha. Nu ska vi också börja ge oss på hals och nacke. Där är vi lite ömma säger Sannehästen, men ändå var det så skönt att ögonen liksom försvinner in lite i skallen. Besöket avslutades med lite chockvåg på vänster framkota vilket resulterade i ett par näst intill helt jämnhöga bogblad. Fascinerande 😀

DSC_0736 (576x1024)

På plats i behandlingsbåset!

DSC_0739 (576x1024)

Nöjd, lugn och trygg kuse 🙂

 

Acceptans

Det hände något efter det där blogginlägget jag skrev om kroppshetsen. Det kanske var så att jag behövde skriva av mig och därmed gjorde min vädjan verklig? Jag fick plötsligt en annan syn på mig själv och har sedan dess känt mig nöjdare och mer bekväm med min egen kropp. Kanske var det diskussionen som följde på facebook där det avslöjades att de i t.ex. Spanien inte alls har den där kroppsfixeringen eftersom alla ändå går runt halvnakna hela tiden. Här är vi så inpackade i kläder jämt att när man väl ska visa naket så ska det bannemig vara bra… Det blir en så mycket större grej här i Sverige, oavsett hur mycket man försöker intala sig själv om att det inte är så. Nu hoppas jag att detta håller i sig så det inte bara var en tillfällig boost 😛

Permanent sned?

Sannehästen är en förfärligt stel häst i sidled. Böja? Nä. Rotera länd och bäcken? Nä. Hon sitter så fast. Vad tusan har denna kuse gjort i sitt liv egentligen? Riden med våld av ryttare snedare än tornet i Pisa? Dragit på sig skador i bägge bakben och spänningar i typ hela resterande kroppen? Risken finns att det aldrig går att få loss henne i sidled. Risken finns att hon är sammanväxt i en sida i ländens tvärutskott. Tanken är så klart bitter och ledsam. Det innebär att vi aldrig kommer kunna böja ordentligt, aldrig kommer kunna galoppera ordentligt och aldrig kunna göra några roliga rörelser. Blä!

Det här med hästar är inte det lättaste. Det är kärlek, sorg, glädje, besvikelse och förvåning om vartannat. Förhoppningsvis är det mer kärlek och glädje än något av det andra. Jag hoppas det bara är en lite extra bitter dag idag. Vi får fortsätta vår galoppträning och hoppas det löser upp sig så vi kan hitta en tretakt istället för fyrtakten som sitter där nu. Kusen klarar ju inte att hålla ihop kroppen på så vis som krävs för en vettig galopp!

Jag hoppas för allt i världen att jag har fel om sammanväxten. Har jag rätt så är det kört. Då kan man hålla på i all oändlighet utan att komma någonvart. Men som sagt, jag hoppas jag har fel!

På onsdag ska vi till osteopaten igen. Då ska vi se vad som hänt sedan sist och vad vi har att vänta framöver.