Vintersol

10816159_10152529387873527_158016527_n
Det gick undan i galoppen uppför grusbacken idag! Med en Sannehäst som inte vill halka efter och ett fullblod som draghäst så kan det inte annat än susa runt öronen. I början studsades det lite, men när hon upptäckte att hon blev fråndragen så lade hon sig som ett frimärke längs marken och drog på full gas. Hon är bra snabb min kuse! Det blev en två timmars och närapå 1 mil lång tur i dag tillsammans med Linnea och Mel. Vi kryssade på skogsstigarna och blev då och då träffade av en blek, helt fantastisk vintersol som lyckats ta sig ned mellan trädkronorna. Tänk om alla dagar kunde vara som idag 🙂

Man blir dock lite lurad av att solen står så lågt. Det kändes som om vi var ute i förmiddagssolen, men när klockan blev halv ett och vi precis kommit tillbaks igen så inser man att vi faktiskt varit ute den ljusaste stunden på dagen och att jag ska vara hos mormor på adventsfika om en halvtimma 😉 Efter en räsermock och snabblunchning blev det gasen i botten hem för en dusch. Vi blev faktiskt bara en kvart sena!

DSC_0298

Mel och Linnea visar vägen 🙂

DSC_0306

Sanne tar värna rumpa på Mel 🙂

DSC_0308

Sannehästens skugga klockan 12.

DSC_0318

Skogen blir så trolsk den här tiden på året. Jag blir tillbakakastad till någon av Maria Gripes gamla världar.

DSC_0321

På väg hem 🙂

DSC_0331

Har man inte tagit med sig halva skogen mellan padd och sadel så har man inte gjort jobbet tillräckligt bra 😉

DSC_0336

Och så var det dags för Sannehästen att inviga sitt nya täcke! 😀

 

Stallgångsdag

Ingen ridning idag! Känslan infann sig inte riktigt så då är det bättre att tillbringa lite tid med hästen i stallgången. Sannehäst fick stå och käka hö i stallgången medan matte klämde, knådade och lasrade lite överallt. Det ger effekt och rumpan är i princip symptomfri nu. Vi har börjat ta oss framåt på kroppen och är nu och grejar lite runt bogen. Högerbogen mest. Bägge låren kommer vi nog behöva stanna kvar vid ett tag då vi har en del att ta itu med där. Kanske är det därifrån allt kommer? Tanken finns och är väl inte helt osannolik. Nikki fick följa med till stallet i kväll men är som vanligt nu för tiden inte allt för imponerad av någon vistelse utanför lägenheten. Hon är så tråkig och ser för det mesta halvt döende ut. Hormoner på ge? Löpet ska ju starta först om en dryg månad men jag antar att det börjar hända grejer i kroppen redan innan.

DSC_0280

Strandgaloppen

Jag har under någon vecka haft tanken att lasta hästen och dra ner till någon strand att utforska och rida på. Planen var att jag och Malin skulle åkt ner med våra hästar igår, men så klart hade Maggan dragit av sig en sko i hagen kvällen innan. Varför händer alltid sådant när man planerat något kul? Inte mycket vi kunde göra åt det så jag tog mig i kragen och åkte ned själv idag istället. Lite spännande är det allt att åka helt själv med kusen, framför allt när man tidigare inte kunnat lasta själv. Men med nya transporten och ett par åkningar i den så klampar Sannehästen in som om inget hade hänt och är som vilken lättlastad häst som helst! Hon verkar tycka om sin transport 🙂

Väl framme på stranden så hade vi ett par konfrontationer om huruvida tång är livsfarligt eller ej. De pyttesmå vågorna som då och då rullade in hade också viss rovdjurspotential. Det var mycket fnorkljud de första tio minutrarna. Efter viss övertalning, fjäsk och slutligen en liten portion hot så kom vi överens om att stranden ändå var en ganska säker plats. Vi skrittade runt i vattnet, vilket Sannehästen var väldigt förtjust över, hon hade nog gärna fortsatt längre ut i havet om hon fick men matte tyckte det räckte med vatten halvvägs upp till hästamagen. Vi tog ett par skrittvändor fram och tillbaks längs stranden och när Sannehäst fått spana in allt så blev det dags för det som matte drömt om så länge. Strandgaloppen! 😀

Första gången någonsin och gissa om jag fått mersmak? Dit kommer vi åka till snart igen, bara isen håller sig borta!

DSC_0236

Lastade och redo att åka!

DSC_0249

Sannehäst vs. tång

DSC_0250

Spanar in sin nya omgivning

DSC_0254

Premiärdoppet i havet 😀

DSC_0266

Se där! Nu är ju vattnet riktigt lajbans 😀

DSC_0280

DSC_0286

Sannehästen spanar ut över Kattegatt

DSC_0290

Nosar lite på matte…

DSC_0312

Spanar en sista gång innan vi går nerför kullen mot bilen.

DSC_0315

Färdiga och nöjda med dagens utflykt!

DSC_0317

Så här sandig blir man om man galopperat på en strand 🙂

DSC_0318

Installerad i transporten och redo för hemfärd!

DSC_0332

Det var ändå rätt skönt att komma hem igen. Detta firas med en rullsession i paddocken 😉

 

En desperat vädjan till… någon, eller mig själv?

Nu ska jag skriva något som i detta ögonblick är taget ur min desperata själ. Något som nog ingen egentligen hade någon aning om fanns där inne. Annan än jag själv.

Varför kan man inte vara vara nöjd med sin kroppjävel? Varför ska man behöva lida för att hjärnan är helt fucked up?

Fakta om min kropp:

Jag är INTE tjock. Visst har jag lite till övers men det är helt normalt.
Jag är stark. Jag har råstyrka och klarar nästan allt jag ger mig på, utan att ha tränat något nämnvärt.
Jag är atletisk och vig.
Jag har en sjujävlars grundkondis.
Mitt hår är av allra finaste kvalitet, blänker och har guldröda toner i det. Många uttrycker förvåning och avund när jag väl släpper ned det från bullen på huvudet.
Jag har kvinnliga former. Jag har höfter, jag har tuttar, jag har ordentliga lår och faktiskt lite midja.
Jag har raka, starka axlar och en jävligt bra och snygg hållning.
Jag är full av charmiga fräknar som blir väldigt påtagliga om sommaren.
Jag älskar mina fötter.
Jag tycker om mina ögon.
Min näsa är det faktiskt heller inga större fel på.

Varför i helvete ska jag då gå och glo mig själv i spegeln och bara se en formlös hög med fläsk varenda gång? Jag är så trött på det! Och NEJ, jag kan inte ta komplimanger. Allt positivt andra människor säger om mitt utseende studsar som en boll mot ett plank. Jag vill inte att utseendet ska betyda något alls. Jag vill inte att folk ska tycka om mig för hur jag ser ut, jag vill att folk ska tycka om min hjärna. Men varför måste det ena förta det andra? Jag är en sådan hycklare. Jag vill inte men ändå är jag fast i karusellen. Ändå vill jag vara den som folk tittar på för att hon är så jääääävla snygg. Men sedan vill jag inte det ändå. Jag vill kunna släppa kontrollen och kunna lita på att min kropp gör ett bra estetiskt intryck ändå. Den där jävla kontrollen. Tacka vet jag bylsiga kläder, stora tröjor och tjocka termobyxor…

Varför kan jag inte bara ta åt mig och släppa alla jävla krav på min egna kropp? Låta Johan lyfta upp min tröja och klappa mig på magen, glömma bort äckelkänslan som infinner sig när jag känner hur hudvecken klibbar mot varandra. Jävla hjärna och samhällskrav, LÅT MIG VARA!

Med kusen på utflykt

Varför inte ta med hästen på en av våra promenader? Tanken var väl egentligen till att åka ner till en strand 40 minuter söder om Göteborg, men dagen gick och solen hotade med att gå ner så vi fick ta ett av våra lite närmre ställen. Det blev alltså Vallda Sandö.  Det är så himla lätt att lasta hästen och åka iväg när man har egen dragbil och ett släp som hästen faktiskt tycker om att åka i. Det gick himla smidigt och detta kommer vi göra många gånger igen! Väl framme på Sandön fick Sanne komma ur släpet, blev sadlad och så hoppade matte upp. Nikki och husse gick bredvid under turen som gick runtomkring på små stigar och upp över några små klippor. Först var Sannehästen övertygad om att klipporna på något vis skulle hoppa upp och bita henne i benen, men efter lite övertalning spatserade hon över dem som om inget hade hänt. Tyvärr låg det lite vikt i solens hot om att gå ner så det blev mörkt ganska snabbt vilket inte gav de bästa förutsättningarna för fotografering. Nedan bjuder jag på några av de få vettiga foton som togs i alla fall.

Copy of DSC_0006

Copy of DSC_0016

Copy of DSC_0030

Copy of DSC_0038

Copy of DSC_0043

Copy of DSC_0101

Copy of DSC_0108

Copy of DSC_0115

Copy of DSC_0148

Copy of DSC_0155

Copy of DSC_0228

Copy of DSC_0238

Copy of DSC_0157

Copy of DSC_0167

Copy of DSC_0270

 

Copy of DSC_0280

Copy of DSC_0288

Copy of DSC_0312

Nyheter!

I december så flyttar vi! Eller, jag bor kvar där jag bor, men Sannehästen kommer flytta till anläggning! Hon kommer få hästkompisar i hagen, en platt, välskött paddock utan möjligheter till munsbitar i kanterna och ridhus! Ridhus, fattar ni eller! Det känns lite som att få en alldeles för dyr och fin present, och inte kunna låta bli att skämmas lite över känslan att inte kunna visa tillräckligt med tacksamhet, hur mycket man ens försöker. Det är alltså Too much; himmelriket! Dessutom behöver man inte rida på några hemska 70-vägar fulla av bussar och lastbilar för att ta sig ut i skogen. Det går en anlagd ridväg rakt ut i ett av Göteborgs största grönområden. Innan har förutsättningarna för att kunna träna som jag vill varit dåliga, nu kommer de vara mer än bra, de kommer vara bäst!

Naturligtvis så är det tråkigt att flytta ifrån stallet där jag stått de senaste 2 åren, för jag trivs bra med människorna, men när jag skulle ta ställning till erbjudandet att flytta till anläggningen i fråga så ställde jag mig frågan: Vad skulle Sannehästen välja? Svaret blev: hästkompisar i hagen, inga bussar och lastbilar samt en jämn paddock som inte lutar och där man inte riskerar snubbla eller trampa på en vass sten. Sannehäst fick åter igen bestämma hur saker och ting ska gå till.

LRK kopiera

Sanna mina ord

”I dagens jäktade samhälle saknas ofta tid, kunskap och tålamod, faktorer som behövs för att lära upp en häst med omsorg. Bristerna ersätts med ett otal hjälpmedel – där är människans uppfinningsrikedom stor.

Det är lätt att glömma att rätt form måste komma av sig själv, som resultat av en solid utbildning. Hästen behöver tid på sig för att lära sig balans och stabilitet.”

– Från http://www.vagstedt.com/utbildning.htm

pessoa

Rutinmässigt skitpass

Sannehäst har fått stå i hagen i två dagar så idag blev det ett ”måstepass” i paddocken. Måste är inte alltid bra. Speciellt inte om man planerar rida på precision. ”Måste” utesluter ofta den där spontana känslan och själsliga ron som är så otroligt viktig när man ska prestera. För ska man rida på precision så kommer också prestationskraven som ett brev på posten. Är känslan frånvarande så blir det pannkaka av allt och då är det oftast hästen som får sota för det. Själv gjorde jag allt för att inte låta frustrationen över utebliven prestation gå ut över kusen och satt och grymtade, knorrade och frustade för mig själv där uppe i sadeln. Naturligtvis hade Sannehäst full koll på pilotens frustration då skinkhalvor och lår spändes under utbrotten så att det nästan var ett under att hästen inte gick av på mitten. Komma ner i sadeln var helt uteblivet idag. Huvudet var inte med på noterna och då är följaktligen inte heller röven det. Jag avslutade långt tidigare än planerat då insikten fann mig att det aldrig kan komma något vettigt ur det här passet, hur länge vi än försöker. Jag känner mig vuxen och duktig som faktiskt kom till den insikten och klarade av att kapitulera och erkänna mitt förlorade slag. Det händer inte allt för ofta 😉

Sådana här dagar ska man alltså bara ge sig ut i skogen och rida framåt. Inget annat. Varför har jag inte lärt mig det? Jag vet ju om det, men eftersom jag är rutinmänniska och det var en uppåtdag idag så gav jag mig likt förbannat på precisionsridningen i paddocken. Big fail men lesson learned!

…hoppas jag… 😛

Upcoming: Datormassakern

Det började igår. Fast nu ljuger jag, för detta har i princip pågått sedan jag köpte åbäket för drygt ett år sedan, men igår fick jag alltså nog på riktigt. Jag skulle göra en header till en facebooksida i photoshop och när skiten krashade för tusende gången så tänkte jag att nu är det bannemig färdigt med den här skiten. Jag gjorde backup på allt jag hade och körde in windows7-skivan och bootade om. Win 8 som datorn är köpt med ger mig nervsammanbrott varje dag men det verkar ha funnits ett skydd mot att installera annat på hårddisken så jag har inte blivit av med det. Igår var Jossan på krigsstigen. Jag formaterade hårddisken, men det gick ändå inte att installera. Det slutade med att jag fick gå in i kommandoprompten och rensa skiten the old fashioned way. Lite krångel men upplyftande. Nu sitter jag här med windows 7, men utan drivrutiner för att köra vissa delar av hårdvaran. Jag har letat överallt och provat massa saker, jag lyckades till och med plocka hem ett virus det första jag gjorde, så det var bara till att blåsa skiten igen. Dock misstänker jag starkt att det finns fler hårdvaruproblem med denna dator då fläkten går på högvarv jämt, prestandan är mycket sämre än väntat och blåskärmarna dyker upp titt som tätt. Troligt minnesfel men då minnestestet förlöpte utan problem så vet jag nu varken ut eller in.

Jag som bara skulle ägna gårdagen åt lite designande och marknadsföring. Nu sitter jag här med en dator jag i princip givit upp hoppet om. Jag får plocka fram gamla datorn istället. Den fungerar i varje fall trots sina fysiska defekter. Tänk om saker och ting bara kunde fungera? Det var bannemig bättre förr!

 

Balanskamp och vetegräs

DSC_0063 (1024x576)

Igår var det ridbanedag. För en sekund blev jag lite wild and crazy och bestämde mig för en liten hoppövning med Sannehäst. Dock tog jag mig lite vatten över huvudet då jag ställde upp en bra mycket svårare övning än vi var redo för. Lesson learned. Ett par skutt kom vi över i varje fall men något flow fanns över huvud taget inte. Sannehäst behöver öva på det där med att hålla takt och hastighet, för det är lite som de där sekunderna innan man får bensinstopp, en sekund driver och nästa tappar all kraft, om och om igen. Det är inte det lättaste att hitta en bra balans på hästaryggen när det blir så här och så blir det en ond cirkel eftersom Sannehästen är en mycket känslig häst som kräver stilla ryttare. Vi la ner hoppningen ganska snabbt i alla fall och började träna på att fatta trav och sedan hålla en lugn och taktfast sådan med framåtsökning. Fortfarande är det protester med öron bakåtstrukna och gedigna krumsprång som cirkusmatte faktiskt ibland har svårt att parera. När man väl lyckats få rörelsen mer framåt än uppåt så försvinner protesterna och den blir en riktigt fin trav med en kuse som faktiskt känns rätt nöjd. Vänstergaloppen fattar vi hur fint och lätt som helst numera, även frakt fram i skogen, så behandlingen har bevisligen givit effekt. Sannehäst lyssnar otroligt bra på manande och lugnande rösthjälper så det är nästan så man undrar om tanten är inkörd en gång i tiden. Detta använder jag ofta när det går lite för fort eller när bensinstoppet hägrar. Själv tampas jag med min balans i traven. Jag har kommit underfund med att när man blir för framtung och framåtlutad så är det för att röven sticker ut för mycket åt andra hållet. In med rumpan, bort med ankstjärt och upp med överliv! Det låter lättare än det är, i alla fall på en kuse utan kontinuerlig takt 😉

DSC_0040 (1024x680)

För ett tag sedan investerade jag i en påse av det nya och moderna kosttillskottet vetegräs. Påsen har nu stått på diskbänken ett par veckor och först idag fick jag arslet ur vagn och undersökte innehållet mer noggrant. Jag hade ingen aning om vad som väntade mig, men jag hade fantiserat om något i stil med hackad lusern som jag med bestämdhet skulle tvinga stackars Johan att äta. Något lusern var det dock inte, utan ett fint grönt pulver med en distinkt doft av fiskmat. Min entusiasm falnade något, men jag skakade av mig alla tvivelaktiga tankar, läste på baksidan av förpackningen och blandade ner en tesked av det gröna pulvret i min morgonmjölk. Den blev grön. Och luktade fiskmat. Och smakade fiskmat. Jaha, vad gör man nu då? För att upprätthålla skenet av den viking jag påstår att jag är så drack jag upp allt. Precis varenda droppe. Tankarna snurrade i huvudet. Hur tar jag mig ur detta nu då? Jag som predikat högt och lågt inför Johan om detta mirakelmedel. Kan man dölja fiskmatssmaken på något effektivt vis? Det är ju faktiskt nyttigt… Jag får göra som baksidan på förpackningen föreslog och blanda i ett par teskedar i pannkakssmeten. En extra sked sylt borde rädda upp den uteblivna smaksensationen!

DSC_0005 (680x1024)