En dag på Hästnet

Lite då och då surfar jag in på hästnet och bläddrar mig nedåt genom havet av hästannonser. Det är både kul och intressant att se var marknaden ligger för tillfället, hur tillgången och efterfrågan ter sig samt var priserna ligger. Under kategorin Allround kan man finna precis vad som helst. En gammal ardenner som söker ny ägare, shetlandsponnys, travare, ridskolehästar och fritidshästar. En salig blandning av det mesta och faktiskt mycket roligt. Dock sällan något intressant. Då och då har jag spanat in under kategorin Dressyrhästar, men egentligen inte tagit så mycket notis om saker och ting då det känts lite som om dessa hästar befinner sig så långt från min verklighet att någon notis egentligen inte är värd att tas. Blanka hårremmar, ben som sprattlar åt alla håll samt ståtliga långa halsar. Finfina namn har de också som vittnar om ytterst exklusiva blodsband.

Idag gick jag dock in och spanade med lite mer intresse. Jag ville ta reda på hur unghästmarknaden ser ut för dessa fina hästar. Jag slogs av att priserna för det mesta inte var särskilt blodiga hos unga och oinridna kusar, men så fort man hivat upp en ryttare på ryggen så ökade priserna till minst det dubbla. Vad som dock  slog mig var att även om jag hade haft alla dessa pengar liggandes till ingen nytta så hade jag varit ytterst skeptisk till en av dressyrmänniskor inriden superfin häst. Trots kungliga blodslinjer, blank hårrem och fantastiska vinklar. Bilder och filmer vittnar om hästar med ihopsnörda munnar, ganska ofta har det lagts upp en bild där ryttaren uppenbart sliter hästen i munnen (hur man kan tro att en sådan bild ger bra reklam för hästen är för mig oförståeligt), hästar med bakbenen en mil bakom sig, raka haser som tar i marken i trav, knäckta nackar, böjningar som inte följer konsekvent genom hela kroppen, svankande hästar, svankande ryttare, hjälptyglar och så vidare.

Vad som gör mig så skeptisk är vetskapen om hur allt detta påverkar hästen fysiskt, att det skapar spänningar, förslitningar och i längden skador. Frågan är hur länge det pågått och hur mycket skada hästen i fråga tagit skada av den så kallade ridningen. Jag som tagit bort två hästar på mindre än ett år för förslitningsskador p.g.a. felaktigt rörelsemönster/ridning drar i alla fall alla öron åt mig.

Att få etiketten Dressyrhäst ska vara något fint. Inte en dom. Tyvärr rynkar många på sina näsor när de hör ordet, framför allt i amatörsammanhang.

Innan någon blir kränkt så kan jag ju meddela att detta är en generalisering. Det finns guldkorn, även om de är sällsynta. Så om just du känner dig påhoppad så är det säkert just precis du som är det glänsande undantaget. 😉

 

Öron, MC och golvad självkänsla

Jag har ett  lock för vänsterörat som inte vill försvinna. Det har suttit där i över 2 månader och först förra veckan släpade jag iväg mig till vårdcentralen för att få hjälp. Det har inte gjort ont och inte påverkat mig mer än nedsatt hörsel så har inte haft någon riktig motivation att gå, men nu börjar det bli riktigt jobbigt att inte höra ordentligt. Jag börjar bli trött i mitt högeröra som får ta det mesta av all inkommande information. Börjar också bli redigt trött på att höra mig själv och allt som händer i huvudet i vänsterörat. Det susar, brummar och bildar världens resonans så fort jag ger något ljud ifrån mig. Så i onsdags förra veckan pallrade jag mig i varje fall iväg till vårdcentralen. Jag minns fasen inte när jag var på vårdcentralen sist, men nu har jag varit där två gånger sedan i våras. Sist var det ju min axel. Förföljs jag av någon typ av olycksfågel?

Nå, på vårdcentralen blev jag skickad från sköterska till läkare, som drog i örsnibbarna, stoppade in ett glodon och glodde och jämförde allt vad hon orkade i alla öronen. Inget resultat. Hon såg inget som kunde förklara mina burkiga upplevelser. Trumhinnan såg hel ut, allt skötte sig som det skulle vid tryckutjämning och hörselgången var utan anmärkning. Hon kunde inte göra något annat än att remittera mig vidare till specialist.

En vecka senare (igår) damp kuvertet in genom brevinkastet. Jag blev enligt brevet ålagd att ringa och boka in en tid. Ska det behöva ta en vecka att få den infon? Det hade jag kunnat göra med en gång! Fast nä, telefontid mellan 7.45 och 10.00, må-to. Dessutom skulle verksamheten ta semester veckan därpå, i tre veckor. Det var försent att ringa då brevet kom först efter lunch, så det var bara att vänta till nästa dag, alltså idag. Så i morse ringde jag för att boka in min tid. En automatisk röst svarar och jag får göra massa val och knappa in en del siffror. ”Vi ringer upp dig idag klockan 12”. Men, då är ju jag ute och kör MC med trafikskolan! Det går inte! Jag försöker febrilt flytta fram tiden, utan resultat. Jaha, jag får väl vänta med tidsbokningen till om tre och en halv vecka då. Jag orkar inte med mitt öra en dag till, men får stå ut då det inte finns så mycket att göra. Går landstinget på semester så får folket upphöra med insjuknandet. Basta!

Idag var dessutom dagen då resultatet av antagningen till höstens kurser på Chalmers skulle dimpa in genom brevlådan. Så stressnivån i förmiddags låg lite över min bekvämlighetszon. Den låg lite över den nivån då man kan kontrollera den genom ett djupt andetag eller rationella tankar. Inte helt optimalt för en dag med lågfartsmoment på manöverbanan. Mitt i ett moment så börjar det som väntat ringa någonstans innanför mc-stället. Jag beslutar mig för att ignorera och fortsätta övningen jag höll på med. Det är tillräckligt bökigt att stanna, lägga ur växeln (lite knepigt på dessa cyklar), slita av sig handskar och hjälm som för övrigt är full av sladdar för intercom-systemet, samt öppna jackan, leta fram mobilen och hinna svara. Jag fortsatte min övning en stund tills det började ringa igen. Om de är så sjyssta att de faktiskt ringer upp ytterligare en gång så borde jag nog mötas upp i varje fall halvvägs och göra ett tappert försök. Så jag utförde hela ovanstående procedur, med skillnaden att jag drog fram mobilen och svarade innan hjälmen åkt av huvudet. Självklart var jag tvungen att ta av även den, men det fick telefontanten så snällt ta och vänta på. Någon tid gick så klart inte att boka, sittandes på en MC mitt på manöverbanan, men tanten erbjöd sig att ringa lagom till jag kommit hem igen. Mycket tacksam och lättad över detta kunde jag åter montera min utrustning på kroppen och fortsätta mina balanskonster runt konerna.

Väl hemma ringde hon och vi fick bokat in en tid. Den tidigaste de hade. Den 2:a september. Jag får nog ta och för tillfället sluta fred med vänsterörat, om jag nu ska behöva gå runt två månader till i min lilla burk.

Självkänslan dagen till ära fick inte heller någon direkt boost av MC-lektionen på banan idag. I måndags var jag kung. Det gick så jäkla bra. Idag var inte huvudet med alls. Och så länge sakerna inte sitter i ryggmärgen så är det det lilla huvudet som får arbeta. Jag kan tala om att det näst intill ryker ur öronen på mig efter en lektion fylld av balans- och koordinationsövningar. Så, när huvudet inte är med så är inte heller kroppen det, än. I alla fall inte idag. Jag tappade motorcykeln en gång, under en episod då jag stod still och skulle räta på mig efter att ha ställt upp en påkörd kona. Jag som tyckte att jag i måndags fick min bekräftelse på att jag faktiskt är störst, bäst och vackrast, även på MC-banan, fick mig en rejäl avsnoppning i och med händelsen. Jag misstänker att min lärare inte hade intercom-systemet aktiverat just precis vid detta tillfälle, ty annars hade öronen högst sannolikt suttit kvar inne i hjälmen då han efter passet drog av sig den.

Nå, man ska dock aldrig enbart fokusera på det negativa som hänt under dagen utan att nämna något man faktiskt gjort bra. Så jag får väl avslöja att jag gjorde några kick-ass-stopp under lågfartsträningen. Och så kom jag tydligen in på Chalmers.

DSC_0557 (576x1024)

Varför i hela friden åkte jag hem från det här?