Om blomnamn

Hur ”Blomstervandringar” av Harriet Hjorth från 1969:

”Nu tror jag man överdriver prästerskaps och klosterfolks insats då det gäller de gamla blomnamnen. Säkerligen uppkom många av dem ur ett fromt och innerligt behov hos forna tiders människor att omge sitt vardagsliv med religionens ljus. De fanns också en ömhet hos dem inför döda ting och levande blomster, som vi förlorat i vår maskinstyrda värld. Jag tror att de så kallade enkla och obildade människorna såg på livet med ett barns ögon, de hade förmågan att ge själ åt tingen, att se bilder och symboler snart sagt överallt. Gudomen kunde man inte skåda. Blommorna och träden fick bli dess synonymer och budbärare.”

Det är själen i världen vi måste återfinna. Själen i naturen, i varelserna och i oss. Först då kan vi förstå liv och död. Som det är nu drar vi fram som ett gäng blindstyren i en bulldozer, respekterande intet mer än oss själva. Knappt ens det. Varför talar inte politikerna om det?

Jag blev helt tagen av den här texten. Och av boken! Vilken historie- och kunskapsvandring och vilket fantastiskt språk!

Blomstervandringar

Annonser

Fix

Det känns som det var några dagar sedan Sannehäst fick gå vidare. Tiden har gått så fort. Idag har jag i alla fall skrivit om Sannes sida här på bloggen, efter snart två månader. Jag antar att vissa saker måste sjunka in innan man kan göra det till verklighet. Min fina banner har jag också tagit bort. Har ingen direkt inspiration till några glada, fräsiga bilder på djur, så ni får hålla till godo med en tråkig grå bakgrund och en litet förvirrade text. Jag kommer nog ordna till något nytt längre fram under sommaren.

Och tänk. Det är snart sommar igen. Visst känns det lite overkligt? Sommar….

Distraktion vid läggdags

Det är underligt. Om man uppehåller sig regelbundet på en plats och samtidigt tar med sig massa känslor dit så kommer en del av känslorna färga av sig i miljön. När man då kommer till platsen nästa gång så kan man uppleva det man brukar känna, eller kände senast just precis på den här platsen. Det här problemet har jag gällande min säng. Eller vår dubbelsäng. Varje kväll går jag och lägger mig på precis samma ställe i sängen, med precis samma omgivande miljö som alltid. Allt är som vanligt, det är en stenhård rutin som ytterst sällan bryts. Det är en symbol för vardagen. Det här är en plats som får uppleva mycket. Här fullkomligt kokar det av känslor som under kvällarna fallit av mig och infekterat madrassen och lakanen. Det här kan bli en ganska jobbig upplevelse, beroende på var man befinner sig i livet. Har man under en tid mått lite halvkasst med ångestkänningar så kommer känslorna obönhörligen komma upp och förstärkas när läggdags annalkas. Sängen är en symbol för det konstanta, det som inte förändras, de i sten inskrivna rutinerna.

Jag ställer mig bredvid min säng, lyfter på täcket och betraktar lakanet där jag snart ska lägga mig. På precis samma plats som igår. Med precis samma liv som igår. Jag upplever alla de känslor jag haft, när jag alla andra kvällar gått och lagt mig, och som finns bevarade bland lakanen. Ångest, hopplöshet och misströstan.

Jag vill inte. Jag vill inte känna allt det där som finns bevarat i lakanen. Jag vill inte gå och lägga mig i denna gryta av kokande ångest. Jag löser det genom att göra som Pippi: lägga mig med fötterna på huvudkudden. Det kan låta banalt, men det fungerar faktiskt. Vissa nätter har jag och Johan fått byta plats, med samma resultat. Det gäller att bryta rutinen. Bryta mönstren och förvirra kropp och känslor. Först då kan jag få ro.

monster-under-bed (800x651)

Fast nu ska vi åka till MC-dagarna i Trollhättan, ha det mysigt och se om vi kan hitta något nytt ställ till mig. Har tröttnat lite på att åka runt i Johans morsas gamla illasittande ställ från 80-talet. Behöver något med bättre skydd i också 🙂

Viltolycka

Klumpen i halsen. Ilskan, oron, empatin. Förvåningen över människors oförmåga. Uppgivenheten. Rationaliteten. Verkligheten.

image

Nu skuttar lilla Bambi på de eviga ängarna tillsammans med Sannehäst, Milton och Chiara. Vad skulle du på vägen att göra? Vad skulle vägen ha att göra just där Bambi valde att skutta?

Tur var i alla fall att tre djurvänner till systrar satt 10 bilar bakom när Bambi blev påkörd. Hon fick ligga länge innan folk lyckats trockla sig förbi i motgående körfält och systrarna kunde komma fram, kliva ur bilen och se vad som stod på. Det är något galet med världen. När folk är slentrianmässigt rädda för små Bambisar. Små skadade Bambisar.

Vila i frid lilla vän. Hälsa mina älsklingar däruppe. ❤

Postat med WordPress för Android

Känsla!

I över 1,5 år har jag näst intill dagligen tränat målmedvetet på ridningen. Jag har haft ont, blivit stark och smidig. All fokus har legat på att bli bättre och ta sig framåt i teknikerna. Tekniker, tekniker, tekniker. Jag har nu gått alla grundkurser och har fått alla verktyg för att kunna utöva alla tekniker. All koordination sitter inte hundra ännu och behöver mer övning, men jag har blivit visad vägen och behöver nu egentligen bara börja gå själv.

Men som vi vet så består ridning egentligen till ganska liten del av tekniker. Visst använder man dem, men det är liksom inte bara att använda en teknik från skolboken och ro hästen i hamn. Nej, det krävs känsla för att först och främst kunna avgöra vad och hur mycket den här hästen behöver samt vilka tekniker som ska användas. Utan känsla är man alltså ingenting. Det är lite som en motorcykel utan förare, den kan vara hur tekniskt avancerad som helst, men utan någon som kan hålla dess balans och avgöra när det ska svängas så blir det ändå bara pannkaka.

Känsla är något som jag inte är så bra på. Jag har alltid varit stark och vig och lyckats med i princip allt jag tagit mig för, men nu tar det stopp. Helt plötsligt är det inte bara att ta i lite extra eller vilja lite mer, utan nu ska man bara sitta rakt uppåner och känna. Men vad händer om man inte känner? Det är fruktansvärt frustrerande att som 27:åring för första gången stöta på något som man inte klarar av. Något som man så in i bänken mycket vill klara, men som inte finns att finna.

Idag red jag Filur efter ett riduppehåll på 20 dagar. Så länge har jag inte hållit upp sedan innan jag skaffade häst och sedan jag började ryttarutbildningen så har jag nog max haft uppehåll ett par tre dagar någon enstaka gång. Men idag red jag alltså första gången på nästan en månad. Och så jag red! Jag hade bestämt mig för att åka häst i paddocken. Jag följde med, satt och blundade varv på varv och följde med i hästens snedhet. Så plockade jag upp tyglarna, tog kontroll över bogarna och flyttade ett delat fokus till bakbenen. Och jäklar vad hästen gick! Efter ett lyckat försök släppte jag ut hästhalsen och åkte med ytterligare ett varv, blundade och bara kände. Och visst kände jag! Vid ett tillfälle skulle jag flytta in bakdelen innanför spåret, jag satt och blundade, tänkte min hjälp, satt, väntade, och plötsligt så kom det! Jag kände! Den lyckan var obeskrivlig, jag fick tårar i ögonen.

Kontentan är att det kanske är bra med ett rejält riduppehåll efter att man tränat så fokuserat och hårt så länge. Det är snarare underligt om det skulle vara annorlunda för det är ju så man tänker med våra hästar.

Sirap i stora lass

image

Vi hade en liten diskussion tidigare idag Johan och jag. Jag hade behövt mörk sirap till ett brödbak för några dagar sedan, men fann ingen bland baksakerna och fick således ta ljus sirap istället. Idag fick jag reda på att det visst fanns mörk sirap, men på ett fullkomligt ologiskt ställe långt ifrån den ljusa sirapen och alla andra baksaker. Jag uttryckte min tveksamhet till att placera sammanhörande ting på så pass stora avstånd från varandra medan Johan inte alls kunde förstå min tvekan.
När jag nyss letade på det nya sirapstället fann jag inte mindre än trenne flaskor av denna söta vätska, varav en vars tjänst avslutats redan under 2010. På ännu ett isolerat ställe i köket stod ytterligare ännu en flaska att finna.

Jag anser mig härmed ha vunnit kampen i vårt lilla trätoämne. Var sak på sin plats, ty annars uppstår situationer då skafferier och skåp fylles med ting som redan fanns på en annan plats. Det är inget mindre än slöseri på både volym och kronor!

Jag fann dock min mörka sirap, så nu kan jag baka mitt bröd som jag vill!

Postat med WordPress för Android

Nu är det slut

Jag har inaktiverat min facebooksida. Så jävla skönt att slippa skiten. Nu ska jag ut och njuta 100% av den riktiga världen. So long suckers!

Postat med WordPress för Android

Long life carrots

11130037_10153782252069616_258729337_n

Att hålla på och vända lerjord med spade och kratta är lite onödigt jobbigt så idag införskaffades en efterlängtad grep till mitt lilla trädgårdsland. En grep gör samma jobb, fast mycket kvickare och bättre. Så idag rök de allra sista morötterna upp ur jorden. Det är helt fantastiskt vilken hållbarhet dessa rotsaker har i jorden. Det är inte underligt att man odlat och överlevt på dem i åratal då de växer i princip överallt och håller helt otroligt bra, trots frost och måttlig tjäle. Nu blir det i alla fall morötter, morötter och morötter de närmsta dagarna. Sedan ska jag väl se till att sätta lite nya grejer i landet. Mina lökar växte inte som planerat förra året så jag funderar på att skippa dem i år och istället plantera rödbetor, broccoli och lite annat sådant spännande. Morötter och potatis blir det ju så klart också! Här uppe på balkongen har jag redan satt både persilja, gräslök, blomkål, sallad och lite broccoli. Blomkålen eller broccolin har redan börjat komma upp, men jag minns inte vilken utav dem jag satte i just den lådan. Det blir spännande att se framöver 😉

11122327_10153782252619616_1869413767_n

I morse drog jag iväg till stallet och rensade ut alla mina och Sannes grejer ur sadelkammaren. Nu kom jag också på att jag har en låda kvar på loftet som ska hämtas. Lätt att glömma bort det som inte syns…. Jag passade på att köra lite traktor samtidigt, det kan man ju inte tacka nej till om man blir erbjuden 😉

11136933_10153782255079616_580760779_n

11115994_10153782253524616_1425904268_n

11125431_10153782254509616_636808034_nÅter igen, det får plats mycket i en liten Porsche, ett helt hästbohag t.ex. 😉

 

Om, utifall att

93243131

Självbehärskning är en myt och ett påfund som de som är födda med egenskapen kan trycka upp i nyllet på i lägre grad välsignade medmänniskor. Ligger det en påse chips i skåpet och man vet om det så kommer påsen obönhörligen att invaderas inom en inte allt för lång tidsperiod. Anfallen är mycket spontana, de går alltså inte att förutse och när de väl börjat så är de omöjliga att stoppa. Detsamma gäller kakburkar, kexförpackningar, godispåsar och bullpåsar. Det är inte så att man är oviss om svagheten, snarare är det så att man är allt för väl medveten om hur det fungerar och ber därför sambon att inte fylla skåpen med godsaker inför nästa helgs mys, eller för den delen ”just in case”. Just för att ‘just in case’ är den absolut sämsta anledningen någonsin. Det är just bristen på självbehärskning som vid utåtagerande så enkelt och oskyldigt kan förkläs till ‘just in case’. ‘Just in case’ är alltså inget annat än en legitim ursäkt att i brist på självbehärskning bryta sig in i emballaget innehållande sötsakerna. I alla fall om man heter Jossan.

(Note to self: utbilda sambon i den delikata konsten att inte lagra godis i skåpen i motiv av ‘just in case’.)

 

Varför, hur, vad?

Vad hände egentligen? Vi har det ju så bra. Vi har få begränsningar, är mätta och varma. Kanske vi är för bekväma? Kanske vi inte är konstruerade för oändliga valmöjligheter, individualism och strävan mot optimering? Kanske vi förlorade något stort på vägen som ändå var så viktigt för mänsklighetens välstånd? Kanske var det vårt förstånd? Har världen blivit för stor? Blir våra grundläggande behov som flockdjur tillfredsställda? Är det någon som funderar över vad stegen i behovstrappan faktiskt betyder och hur vi faktiskt förhåller oss till den i det verkliga livet? Hur hänger de fysiska och psykiska behoven ihop? Hur mycket lurar vi oss själva? Vad har vi stoppat in i de olika trappstegen och vilka av dessa behov är sanna och vilka är artificiella? Hur påverkar de artificiella behoven utslaget och tar de plats från de verkliga behoven? Har vi i vår maniska strävan mot ett människovänligt samhälle skapat ett i grunden människofientligt samhälle? Ett samhälle som främjar idealmänniskan, men som hämmar djuret homo sapiens sapiens med dess grundläggande behov och funktioner? Har vårt analytiska tänkande tagit oss till nivåer där vår kropp inte längre hänger med? Varför mår folk så dåligt? Varför tar folk sitt liv?

maslow

Spricker de första stegen så faller trappan ihop. Då kan man vara hur uppskattad och självförverkligad som helst, men det skiter sig ändå.