Kvinna i MC-världen

Jag är kluven.

Jag har alltid sett det som en mänsklig rättighet att ha lite kul på andras bekostnad, så länge det inte påverkar den andre allt för negativt. Jag har alltid tyckt det varit roligt med stereotyper och skojat om egenskaper och nischer hos folk. Dock alltid med måtta. Jag kan tycka det är kul att raljera över manlighet och kvinnlighet, både till stereotypernas fördel och nackdel. De som känner mig vet att jag älskar att provocera och själv hatar att bli porträtterad som en klassisk kvinna. Dock kan jag ironisera en hel del över det. Jag kan också tycka det är kul att lägga upp bilder på vältrimmade halvnakna män hanterandes en rejäl häst, inte direkt för att det rinner till utan mest för att visa att sexualitet inte är något som enbart hör männen till. Lite spel för galleriet alltså, men ändå kul och så klart lite ögongodis också.

MEN. Nu är det så att jag kör MC. Det är en mansdominerad värld. Jag vet att det ibland är en lite flytande gräns mellan att som kvinna se snygg ut i sitt skinnställ och att bli totalt objektifierad. Så klart respekteras man allt som oftast som en likvärdig motorcyklist, men ibland dyker den där gamla attityden upp, den där att kvinnan är ett objekt som ska visas upp och domineras. Kanske sällan riktat mot en av oss MC-kvinnor, men mer riktat ut i luften.

Jag är övertygad om att det för det mesta baseras på skoj. Rätten att få skoja på en viss grupps bekostnad. Med måtta. Jag gör det ju själv ibland, objektifierar på skoj. Men då mest för att hävda mig gent emot den motriktade objektifieringen. Den mot mig och mina medkvinnor.

Jag tycker det är okej att man lägger upp roliga bilder och skojar ibland, men när skojeriet och objektifieringen blir enkelriktad så blir man lite trött. Efter 10:e bilden i facebookgruppen för motorcyklister på en vecka så tycker i alla fall inte jag att det är lika kul längre. Kanske det var kul för hen som la upp bilden, för hen kanske inte tog del av de 9 tidigare bilderna och därför inte tycker skojtypen är överrepresenterad. Eller så var han själv inte objektifierad. Kom med något nytt liksom. Lite nakna, vältrimmade, dominerade män med självbelåtna kvinnor i överläge kanske vore något? Gärna med någon häftig MC i sammanhanget. För att väga upp liksom.

Jag är alltså för att få skoja och skämta om stereotyper, men när det blir ett system av det och enkelriktat så blir det lätt för mycket. I alla fall när man själv befinner sig i den objektifierade minoriteten.

mc3

mc1

mc2

Sista bilden är både objektifierande och humoristisk. Den barnsliga delen av mig vill skratta, den upplysta rynkar på näsan. Det är inte alltid lätt att finna en balans mellan de båda Jossorna. En inre strid tar vid. 😉

Annonser

En viss typ av människor

Tillåt mig att klassificera en viss typ av människor. Den där sorten som iförd nystruken skjorta, raybans och glansiga skor sitter i sin nya marrakeshröda (läs: bajsbruna a la dagen-efter-tacokvällen) Porsche Cayenne och ligger och trycker precis så nära han kan bakom en gammal, fin veteranporsche årsmodell 1979. Veteranporschens förare är väl medveten om detta och kör för att vara snäll och mindre i vägen 10 km/h över hastighetsbegränsningen. Detta till trots tar denna Cayenne upp precis all plats i backspeglarna och vägrar hålla ett respektabelt avstånd. Ty det är respekt det handlar om. Att ligga 3 meter bakom en annan bil på 50-väg är respektlöst. Gånger tio om det är en äldre, finare bil som ligger framför.

Föraren av denna Cayenne är av den människotyp som inte har köpt sin bil med anledning av ett brinnande intresse, utan för att han inte ska känna sig utanför på bryggföreningens årsmöten och för att han har råd (eventuellt har hans rävpälsförsedda fru hotat med sextorka om hon inte får en likadan bil som Anneli i disponentvillan längre ner på gatan). Han vet helt enkelt inte vad annat han ska lägga sina pengar på. Människan av denna typ har inte den blekaste aning om att det tillverkades Porschar innan 2011 och kan således aldrig föreställa sig att veteranbilen han precis riskerar kofångaren på är en nära släkting till hans eget motoråbäke. Eller så kunde han inte bry sig mindre, ty han är inte ute efter någon själslig relation till varken sin egen eller någon annans bil. Han är bara ute efter statussymbolen.

Vi närmar oss en rondell, jag bromsar ner försiktigt och kör riktigt långsamt de sista 20 metrarna. Det är bilar i rondellen så jag kan ändå inte köra rakt ut. Cayenneföraren ligger fortfarande farligt nära och jag blir förbannad. Jag bromsar hårt och oannonserat och likaså gör en överraskad Mr. Status i sin Cayenne. Ty att komma hem med en kvaddad front är nog inte så populärt, varken hos frugan, Anneli eller gubbarna i bryggföreningen. Cayenneföraren kunde inte förstå vad som felat, annat än att föraren i fordonet framför gjort honom orätt, så han genomför en exemplarisk uppvisning i tutbruk.

Hade jag inte haft bilar som körde i rondellen precis framför mig så hade jag tutat tillbaks och gett igen 100 gånger. Så just idag så fick jag bara vädra långfingret, dock länge och väl. Efter det hade vår själslöse, statuskåta bryggföreningsvän inte precis lika bråttom.

Copy of DSC_0190

Upp till kamp!

Smärtan är påtaglig. Värk i lår, mage, axlar, armar, höft. Blåmärken och skrapsår täcker stora delar av kroppen och har dessutom uppkommit på de mest ologiska ställen. Men smärta är svaghet som lämnar kroppen.

Nu har kampen börjat. Kampen mot astman, för en hel axel och mot Toughest 2016. Gårdagens förmiddag spenderades på hinderbanan på jobbet, därav dagens kroppsliga status. Viljan finns där, tekniken och styrkan behöver förbättras och uthålligheten måste jobbas upp. Efter att i många år gått och slängt trånande blickar på den så tog jag mig an hinderbanan för första gången i söndags. Jag tog mig igenom den lugnt och sansat två gånger och fann mig själv efteråt sittandes med skakande armar. Dagarna efter fejsade jag en sjujäklars träningsvärk i ungefär hela kroppen. Igår drog jag dit med lillsyrran, som också har Toughest 2016 som mål, och körde ytterligare två varv. När vi precis var klara kom en trevlig pojk från bassäkkompaniet förbi och undrade om vi ville ha lite tekniktips. Om vi ville! Till skillnad mot i söndags så hade jag faktiskt en del energi kvar, medan syrran hade samma utstrålning som en blöt katt. Vi fick en helt fantastiskt bra genomgång av hela banan samt en himla massa bra tips gällande Toughest. Jag tror det var här jag samlade på mig större delen av mina blåmärken och rivmärken. Plötsligt behöver man liksom lite koordination och mod vilket uppenbarligen behöver tränas på. Efteråt gick vi alla tre ner till älven och badade av oss svetten. Dagen var ju ganska varm från början, vilket inte gjorde träningen mindre blöt direkt 😛

Nu har kampen börjat. Kampen mot en stark, uthållig och sund kropp. Fuck astma och fuck axelluxation!

Toughest2014

Vi syns på Toughest nästa år!!!