Om det inte hade varit nödvändigt att skaffa sig en utbildning, ett jobb och tjäna pengar för att köpa sig sitt hus så hade jag säkerligen slagit mig ner, skaffat barn och levt det underbara livet på landet som mamma med vovve (så klart). Jag känner en längtan efter livet, efter att få leva det så som jag så innerligt vill. Jag vill bo i ett hus på landet, med vedeldad spis i köket, inga grannar inom 500 m, med min familj och prägla det 100-åriga huset så att det blir precis som jag vill. Gamla breda och slitna golvplankor, gamla spröjsade fönster med buckligt glas som ger huset ett helt eget liv och en träfasad ärrad av åren och otaliga lager av färg. Utanför ska det hänga en gammal utelampa, med bred hatt, vackert snidat fäste och stor glaskula där lampan sitter. Inga förbannade lågenergilampor här inte. Tänk er, en kylig höstmorgon och temperaturen i huset har sjunkit något under natten. Man tar på sig pälstofflorna och hasar ner till köket, trycker in lite späntved och tidningspapper i vedspisen och tänder på. Snart får det fyr och då lägger man in en tjockare bit så det får värma på ordentligt. Snart sprider sig värmen i köket och strålningen från vedspisen bränner i huden. Det är en lyx idag att kunna låta saker ta sin tid. Att koka tevatten på vedspisen blir för mig en lyx, själavårdande ‘back to basic’. Att värma mat i ugnen istället för mikron likaså. När höstmörkret lägger sig så tänds fotogenlampan som hänger över köksbordet. Någon gång skulle man kunna ta nordsvensken på en tur i kärran/släden, kanske till närbutiken 5 km bort? Eller hem till någon kompis som ska hämtas för lek?

Detta är drömmar, men inga omöjligheter. Drömmar kan bli sanna, så länge de inte är helt uppåt väggarna omöjliga och så länge man jobbar målmedvetet för dem och vet med sig själv vad man kan. Bara för att folk i allmänhet inte lever med vedspis, fotogenlampor och hästvagn så behöver inte det betyda att man själv inte kan leva med det som komplement till lågenergilampor och bil som man ändå använder dagarna i ända. Igår pratade jag och pappa om att man behöver motpoler i livet. Man måste leva spartanskt för att sedan uppskatta ostkvällen, chipsen eller oxfilén. Jag föredrar att leva spartanskt och jobba för familjen istället för samhället. Jag tänker göra det, för mig och för min framtida familj.