Kvinna i MC-världen

Jag är kluven.

Jag har alltid sett det som en mänsklig rättighet att ha lite kul på andras bekostnad, så länge det inte påverkar den andre allt för negativt. Jag har alltid tyckt det varit roligt med stereotyper och skojat om egenskaper och nischer hos folk. Dock alltid med måtta. Jag kan tycka det är kul att raljera över manlighet och kvinnlighet, både till stereotypernas fördel och nackdel. De som känner mig vet att jag älskar att provocera och själv hatar att bli porträtterad som en klassisk kvinna. Dock kan jag ironisera en hel del över det. Jag kan också tycka det är kul att lägga upp bilder på vältrimmade halvnakna män hanterandes en rejäl häst, inte direkt för att det rinner till utan mest för att visa att sexualitet inte är något som enbart hör männen till. Lite spel för galleriet alltså, men ändå kul och så klart lite ögongodis också.

MEN. Nu är det så att jag kör MC. Det är en mansdominerad värld. Jag vet att det ibland är en lite flytande gräns mellan att som kvinna se snygg ut i sitt skinnställ och att bli totalt objektifierad. Så klart respekteras man allt som oftast som en likvärdig motorcyklist, men ibland dyker den där gamla attityden upp, den där att kvinnan är ett objekt som ska visas upp och domineras. Kanske sällan riktat mot en av oss MC-kvinnor, men mer riktat ut i luften.

Jag är övertygad om att det för det mesta baseras på skoj. Rätten att få skoja på en viss grupps bekostnad. Med måtta. Jag gör det ju själv ibland, objektifierar på skoj. Men då mest för att hävda mig gent emot den motriktade objektifieringen. Den mot mig och mina medkvinnor.

Jag tycker det är okej att man lägger upp roliga bilder och skojar ibland, men när skojeriet och objektifieringen blir enkelriktad så blir man lite trött. Efter 10:e bilden i facebookgruppen för motorcyklister på en vecka så tycker i alla fall inte jag att det är lika kul längre. Kanske det var kul för hen som la upp bilden, för hen kanske inte tog del av de 9 tidigare bilderna och därför inte tycker skojtypen är överrepresenterad. Eller så var han själv inte objektifierad. Kom med något nytt liksom. Lite nakna, vältrimmade, dominerade män med självbelåtna kvinnor i överläge kanske vore något? Gärna med någon häftig MC i sammanhanget. För att väga upp liksom.

Jag är alltså för att få skoja och skämta om stereotyper, men när det blir ett system av det och enkelriktat så blir det lätt för mycket. I alla fall när man själv befinner sig i den objektifierade minoriteten.

mc3

mc1

mc2

Sista bilden är både objektifierande och humoristisk. Den barnsliga delen av mig vill skratta, den upplysta rynkar på näsan. Det är inte alltid lätt att finna en balans mellan de båda Jossorna. En inre strid tar vid. 😉

Världens bästa husse

Jag och Johan sitter och surfar runt på varsin dator med TV:n gående på låg volym i bakgrunden. Jag tittar distraherat mot TV:n för att se vad som pågår på skärmen och ser att regissören porträtterat en välbeställd tjänsteman lidande av livsförakt, som för tillfället försöker finna bästa sättet att ta livet av sig. Han sitter i sin säng, stoppar in en pistol i munnen, ångrar sitt val av position, går in i duschen, ställer sig bakom en gardin och rullar till sist in sig i ett täcke. Jag vänder bort huvudet och stoppar in fingrarna i öronen fem gånger under tiden, i väntan på att det som ska ske ska ske. Jag mår illa. Jag vill inte se, men åter igen dras blicken mot TV:n för att se hur det går för den stackars mannen. Kanske han ångrar sig och låter livet vinna? Till slut reagerar jag spontant och byter under våldsamma och högljudda protester kanal. Två män sitter i ett mörkt rum. Stämningen är tryckt och någon är ute efter den ena mannen. Scenen byts och en kvinna skriker i skräck. Ett genomskärande skrik som går in i benmärgen. Jag vet inte vad som händer, jag vill inte veta. Jag blir upprörd. Varför vill man se sådant här? Ångest, panik, skräck, livsförakt. Hur kan folk anse sådant värdig fredagsunderhållning? Har människor ingen empati och ingen moral? Är kropparna felkopplade? Har vi stängt av våra sinnen och känslor så till den milda grad att vi njuter av att se andra människors lidande? För det är vad det handlar om. Är det inte dödande och torterande så är det psykiskt lidande. Är inte världen hemsk som den är? Det är SJUKT!

Nej, jag byter till hockeyn istället. Så underbart hjärndött och med lagom adrenalinpådrag. Extra trevligt att vi råkade vinna också 😉

När jag under kvällens händelse uttrycker mina åsikter och känslor inför Johan så vänder han sig om, tittar på mig med snälla och finurliga ögon och säger:
”Jag vet att du ska ha mens den här veckan så jag har laddat ner en barnvänlig film som passar dig perfekt. Pingvinerna från Madagaskar. Vi köper lite godis imorgon så tittar vi på den.”

Har jag sagt att han är världens bästa husse? 🙂 ❤

DSC_0318 (1024x680)

Efterlyser amazoner i MC-boken

Eftersom min plan är att ta MC-kort under sommaren så har jag beställt hem alla nödvändiga böcker som krävs för teorin. Däribland kommer en bok listigt kallad MC-boken. Den trillade i veckan in genom brevlådan, väl efterlängtad, och jag började genast sluka sida för sida. När man vill något och är jätteintresserad så går det av bara farten, plötsligt har man dragit igenom halva boken utan att man riktigt vet vad som hände. Nå, nu till saken som det här inlägget faktiskt skulle handla om:

Innehållet i boken består naturligtvis av en hel del demonstrationsbilder på MC-förare utförandes olika moment. Inget underligt med det. Med entusiasm bläddrade jag från sida till sida, tills jag kom till sidan 31, där kunde jag inte låta bli att i all glädje rynka lite på näsan. Här demonstreras med två tecknade bilder hur ett skinnställ vs. ett allvädersställ ser ut. En kvinna införd ett skinnställ och en man ett allvädersställ. Inget konstigt med det egentligen, men jag kunde inte låta bli att reagera på hur man valt att porträttera de olika individerna. Mannen i allvädersstället, händerna självsäkert i sidorna och bredbent. Kvinnan i skinnstället med ett litet sött leende, gåendes uppenbarligen vickade på både axlar och höfter med fötterna på en linje som på en catwalk. Jag kunde inte låta bli att må lite illa.

Jag bläddrade vidare och återfick snabbt min entusiasm medan jag läste om körställning, manövrering och kontroll. När jag kom fram till sidan 97, delen om körning med passagerare så blev jag faktiskt arg på riktigt. Här porträtteras den andra kvinnan i boken. Notera här att samtliga andra demonstrationsbilder bestått av män och deras hojar. Men här kommer alltså näst efter den lilla sexiga catwalktjejen i skinnstället på sidan 31, bokens andra kvinna. Men inte är hon någon fullfjädrad MC-förare inte, nej hon ska personifiera en passagerare. EN PASSAGERARE! Här blir man upphetsad för att det äntligen visas en individ man själv kan relatera till och så personifieras hon som en jäkla halvling, någon som inte får gasa, kränga och växla själv.

Jag brukar inte vara den som är den. Jag kan tycka stereotyper är jätteroligt att skämta om, men då ska det vara just på skämt. I en av STR utfärdad utbildningsbok hör inte sådant hemma, det känns väldigt malplacerat. Det hjälps liksom inte, hade det varit män rakt igenom hade jag nog inte haft något större att klaga på, men när man då och då stoppar in kvinnfolk enbart på platser där man enligt traditionen sagt att kvinnfolk ska vara så gör kontrasterna att det svider ordentligt i ögonen. Inte är det bra för självkänslan direkt.

Helst av allt hade jag velat se rejäla och duktiga kvinnor som man kan ha som förebilder i denna mansdominerade värld. Att även kvinnor kan kontrollera och njuta av vrålande monster till tvåhjuliga maskiner. Att även kvinnor kan vara skickliga, kunniga och astuffa.

DSC_0785 (576x1024)

Alltså, what??

DSC_0787 (576x1024)

Visa musklerna för fan, åk inte bara med!!

Note: Det finns faktiskt två bilder till med kvinnor innan sidan 97. Men dessa är diffusa bilder som inte har något med demonstration eller utbildningen att göra. En sittade brevid en man och en MC i gräset, iförd skinnställ och en suddig lite konstnärlig bild i grodperspektiv i samband med övergång till nytt kapitel. Not good enough!

Om blomnamn

Hur ”Blomstervandringar” av Harriet Hjorth från 1969:

”Nu tror jag man överdriver prästerskaps och klosterfolks insats då det gäller de gamla blomnamnen. Säkerligen uppkom många av dem ur ett fromt och innerligt behov hos forna tiders människor att omge sitt vardagsliv med religionens ljus. De fanns också en ömhet hos dem inför döda ting och levande blomster, som vi förlorat i vår maskinstyrda värld. Jag tror att de så kallade enkla och obildade människorna såg på livet med ett barns ögon, de hade förmågan att ge själ åt tingen, att se bilder och symboler snart sagt överallt. Gudomen kunde man inte skåda. Blommorna och träden fick bli dess synonymer och budbärare.”

Det är själen i världen vi måste återfinna. Själen i naturen, i varelserna och i oss. Först då kan vi förstå liv och död. Som det är nu drar vi fram som ett gäng blindstyren i en bulldozer, respekterande intet mer än oss själva. Knappt ens det. Varför talar inte politikerna om det?

Jag blev helt tagen av den här texten. Och av boken! Vilken historie- och kunskapsvandring och vilket fantastiskt språk!

Blomstervandringar

Varför, hur, vad?

Vad hände egentligen? Vi har det ju så bra. Vi har få begränsningar, är mätta och varma. Kanske vi är för bekväma? Kanske vi inte är konstruerade för oändliga valmöjligheter, individualism och strävan mot optimering? Kanske vi förlorade något stort på vägen som ändå var så viktigt för mänsklighetens välstånd? Kanske var det vårt förstånd? Har världen blivit för stor? Blir våra grundläggande behov som flockdjur tillfredsställda? Är det någon som funderar över vad stegen i behovstrappan faktiskt betyder och hur vi faktiskt förhåller oss till den i det verkliga livet? Hur hänger de fysiska och psykiska behoven ihop? Hur mycket lurar vi oss själva? Vad har vi stoppat in i de olika trappstegen och vilka av dessa behov är sanna och vilka är artificiella? Hur påverkar de artificiella behoven utslaget och tar de plats från de verkliga behoven? Har vi i vår maniska strävan mot ett människovänligt samhälle skapat ett i grunden människofientligt samhälle? Ett samhälle som främjar idealmänniskan, men som hämmar djuret homo sapiens sapiens med dess grundläggande behov och funktioner? Har vårt analytiska tänkande tagit oss till nivåer där vår kropp inte längre hänger med? Varför mår folk så dåligt? Varför tar folk sitt liv?

maslow

Spricker de första stegen så faller trappan ihop. Då kan man vara hur uppskattad och självförverkligad som helst, men det skiter sig ändå.

 

Spruckna planer

Det var inte mening att det skulle bli så här. Det är det väl sällan i och för sig. Hur ofta blir egentligen saker som man tänkt sig? Men hur tusan kunde det bli så här långt ifrån vad jag hade planerat? Vad hände och var tog tiden vägen?

En till fråga: Varför ska det vara så himla svårt att bara vara lycklig? Borde det inte ligga mänskligheten närmre till hands med tanke på vår förmåga till analytiskt tänkande som titt som tätt tenderar äta upp oss inifrån? Helt ärligt, jag minns inte sist jag var riktigt lycklig. Alltså endast lycklig utan en liten malande känsla av att man borde suga åt sig av stunden som en blodigel eftersom det förmodligen snart är över. Villkorslöst lycklig, nöjd och utan större bekymmer.

Jag skulle jobba med djur. Just nu orkar jag inte med det. Något gick snett och det gick på en natt. Allt skiter sig bara. Folk är dumma mot sina djur, det avlas fram djur som inte håller, djuren blir förstörda. Och någonstans i kedjan kommer en människa med lite för mycket samvete att drabbas. Jag orkar inte se det, då stänger jag hellre av och sätter mig framför en skärm på ett kontor.

Jag är mer uppochner än vanligt. Mitt största mål i livet, det enda som egentligen betyder något, börjar falla ur sikte. Möjligheterna falnar och jag är rädd att köra huvudet i väggen om jag likt en bulldozer ändå maler på mot mitt livsmål. Det blev inte som jag tänkt mig.

DSC_0257 (1024x680)

DSC_0384 - Copy (1280x850)

Jag saknar min Sannehäst.

Mer djur åt folket

Se den HÄR filmen.

Jag blir så lycklig när jag ser sådant. Men så blir jag så ledsen också att tårarna sprutar. Vi bygger bort landsbygden och skapar liv där djuren inte har någon plats. Fattar vi inte att det är det här som spelar roll, det är vad som gör livet värt att leva. Gemenskapen med andra människor och djur. Vi är beroende av varandra. Det är inget nytt att djur föder välmående och lycka, varför tränger vi då undan dem? Min dröm är att skapa ett äldreboende med höns, får, hästar… Och att de inneboende ska få ta hand om dem. Tänk att få ha en roll och ett syfte ända till sin sista dag. Tänk vad fantastiskt.

Vi måste bli mer medvetna

Tänket att djur kan ha ont finns inte i samhället. Det är liksom ingen självklarhet hos folk i allmänhet. Om djuret visar smärta så tas det inte alltid på så stort allvar, speciellt inte om det inte är en akut smärta. Det finns så många djur som går runt med obehag, stelhet och ömhet som enkelt skulle kunna avhjälpas av behandling och förändrad hantering, men lika många djurägare anser att djuret har ett helt normalt beteendemönster och rättfärdigar ibland till och med djurets obehag med olika typer av knepiga argument.

”Min hund är aggressiv eller har mentala svårigheter”. ” Min häst är dum, går emot handen eller vill inte böja åt ena hållet”. Symptomen är oändliga och förklaras allt som oftast med att djuret ”hittar på”, ”är dum”, ”är stel” (sant iofs), ”behöver sättas på plats” m.m. Sedan har vi de som visar symptom men som inte protesterar. Hundar biter ihop och blir som små hårda okontaktbara bollar, inte allt för sällan följs det av ökad irritation och aggressiva tendenser. Hästar går in i sig själva och står ut. Det kallas för inlärd hjälplöshet. Det är helt otroligt vad en häst kan gå igenom för att tillfredsställa sin ryttare.

Tänket att djur inte svarar på smärta som vi människor gör är så djupt rotat i samhället att många fortsätter träna med sina djur och belasta deras kroppar på precis samma sätt som innan, trots att indikationer om smärta finns. Argumenten är många och knepiga, kanske för att rättfärdiga agerandet i andras ögon och kanske för att dämpa sitt eget samvete. Dock lurar man sig själv, på djurets bekostnad.

Avslöjande: Djur känner smärta precis som vi. Djur lider av snedbelastningar och muskelspänningar precis som vi. Det är vi som driver dem längre in i det ju mer vi tränar utan att lyssna. Det slutar i beteendestörningar, artros, ledinflammationer och muskelinflammationer. Oftast har symtomen funnits där länge och ofta har vi sett dem, men inte tagit dem på allvar.

Ingen vill vara elak mot sitt djur. Alla tror vi att vi gör vårt bästa, men det räcker inte när vi inte tar symtomen på allvar. Inget djur ska behöva gå runt med onödigt mycket smärta, oavsett art eller ålder. Det är dags att börja se våra djur. Nu.

DSC_0136 (1024x680)

Acceptans

Det hände något efter det där blogginlägget jag skrev om kroppshetsen. Det kanske var så att jag behövde skriva av mig och därmed gjorde min vädjan verklig? Jag fick plötsligt en annan syn på mig själv och har sedan dess känt mig nöjdare och mer bekväm med min egen kropp. Kanske var det diskussionen som följde på facebook där det avslöjades att de i t.ex. Spanien inte alls har den där kroppsfixeringen eftersom alla ändå går runt halvnakna hela tiden. Här är vi så inpackade i kläder jämt att när man väl ska visa naket så ska det bannemig vara bra… Det blir en så mycket större grej här i Sverige, oavsett hur mycket man försöker intala sig själv om att det inte är så. Nu hoppas jag att detta håller i sig så det inte bara var en tillfällig boost 😛

Ett otacksamt jobb

Det ska sparas in på försvaret. Pengatillförseln stryps och personal omplaceras eller tvingas gå vidare till det civila. Den lilla materiel vi har kvar får antingen stå och damma eller användas med reducerad kapacitet p.g.a. personalbrist och luckor i kompetensen. Kompetensluckorna är en oundviklig produkt av personalbantningen. Politiker skriker högt om att försvaret ska bantas eller läggas ner och stora delar av befolkningen hänförs och hakar på slagorden. Som försvarsanställd är det en ständig kamp mot ett samhälle där politiker och folk beklagar sig över ens existens. Det är också en ständig kamp med en arbetsgivare utan resurser. Som försvarsanställd är det också helt ofattbart att dessa slagord ens kan få något relevant fäste i landet. Naturligtvis har man en lite bättre inblick i säkerhetsläget (det är ju vårt jobb) än vad en civil har vilket också leder till en bättre förståelse för försvarets existens. Många politiker har också god inblick i läget, men tror sig inte vinna relevant mängd röster på försvarspropaganda så debattämnet blir obönhörligen nedprioriterat.

Nu är det dock på många håll inte längre en hemlighet att det börjar röra på sig i världen. Vi är inte längre lika oberörda som vi varit innan när oroshärdarna befunnit sig på tryggt avstånd. Det händer saker i våra närområden och vi kommer bli en viktig bricka i spelet oavsett hur händelserna förlöper. Att då sitta och påstå att försvaret inte behövs eller ska bantas ner ytterligare är för mig en helt vanvettig tanke. Men så är det ju så att om man inte tittar så ser man inte. Mitt jobb är att titta och jag ser. En del av det vi på min och andra liknande försvarsinstanser ser har ni också sett, för det är sådant som medierna fått nys om och eventuellt skrivit någon liten notis om men man behöver inte vara någon Einstein för att inse att det mesta inom Försvarsmakten är hemligt och att bara en bråkdel av det kommer ut. I vissa avseenden kan detta vara synd, men så handlar det ju också om det säkerhetspolitiska läget. Vi håller alltså käften, för rikets säkerhet men får samtidigt ta skit från både ovetande folk och politiker som tycker att vi inte behövs. Världens mest otacksamma jobb? Det kanske är tur, för den dagen folk blir tacksamma över ens existens är en dag som nog ingen av oss längtar efter, av olika orsaker.