Upp till kamp!

Smärtan är påtaglig. Värk i lår, mage, axlar, armar, höft. Blåmärken och skrapsår täcker stora delar av kroppen och har dessutom uppkommit på de mest ologiska ställen. Men smärta är svaghet som lämnar kroppen.

Nu har kampen börjat. Kampen mot astman, för en hel axel och mot Toughest 2016. Gårdagens förmiddag spenderades på hinderbanan på jobbet, därav dagens kroppsliga status. Viljan finns där, tekniken och styrkan behöver förbättras och uthålligheten måste jobbas upp. Efter att i många år gått och slängt trånande blickar på den så tog jag mig an hinderbanan för första gången i söndags. Jag tog mig igenom den lugnt och sansat två gånger och fann mig själv efteråt sittandes med skakande armar. Dagarna efter fejsade jag en sjujäklars träningsvärk i ungefär hela kroppen. Igår drog jag dit med lillsyrran, som också har Toughest 2016 som mål, och körde ytterligare två varv. När vi precis var klara kom en trevlig pojk från bassäkkompaniet förbi och undrade om vi ville ha lite tekniktips. Om vi ville! Till skillnad mot i söndags så hade jag faktiskt en del energi kvar, medan syrran hade samma utstrålning som en blöt katt. Vi fick en helt fantastiskt bra genomgång av hela banan samt en himla massa bra tips gällande Toughest. Jag tror det var här jag samlade på mig större delen av mina blåmärken och rivmärken. Plötsligt behöver man liksom lite koordination och mod vilket uppenbarligen behöver tränas på. Efteråt gick vi alla tre ner till älven och badade av oss svetten. Dagen var ju ganska varm från början, vilket inte gjorde träningen mindre blöt direkt 😛

Nu har kampen börjat. Kampen mot en stark, uthållig och sund kropp. Fuck astma och fuck axelluxation!

Toughest2014

Vi syns på Toughest nästa år!!!

Vi måste bli mer medvetna

Tänket att djur kan ha ont finns inte i samhället. Det är liksom ingen självklarhet hos folk i allmänhet. Om djuret visar smärta så tas det inte alltid på så stort allvar, speciellt inte om det inte är en akut smärta. Det finns så många djur som går runt med obehag, stelhet och ömhet som enkelt skulle kunna avhjälpas av behandling och förändrad hantering, men lika många djurägare anser att djuret har ett helt normalt beteendemönster och rättfärdigar ibland till och med djurets obehag med olika typer av knepiga argument.

”Min hund är aggressiv eller har mentala svårigheter”. ” Min häst är dum, går emot handen eller vill inte böja åt ena hållet”. Symptomen är oändliga och förklaras allt som oftast med att djuret ”hittar på”, ”är dum”, ”är stel” (sant iofs), ”behöver sättas på plats” m.m. Sedan har vi de som visar symptom men som inte protesterar. Hundar biter ihop och blir som små hårda okontaktbara bollar, inte allt för sällan följs det av ökad irritation och aggressiva tendenser. Hästar går in i sig själva och står ut. Det kallas för inlärd hjälplöshet. Det är helt otroligt vad en häst kan gå igenom för att tillfredsställa sin ryttare.

Tänket att djur inte svarar på smärta som vi människor gör är så djupt rotat i samhället att många fortsätter träna med sina djur och belasta deras kroppar på precis samma sätt som innan, trots att indikationer om smärta finns. Argumenten är många och knepiga, kanske för att rättfärdiga agerandet i andras ögon och kanske för att dämpa sitt eget samvete. Dock lurar man sig själv, på djurets bekostnad.

Avslöjande: Djur känner smärta precis som vi. Djur lider av snedbelastningar och muskelspänningar precis som vi. Det är vi som driver dem längre in i det ju mer vi tränar utan att lyssna. Det slutar i beteendestörningar, artros, ledinflammationer och muskelinflammationer. Oftast har symtomen funnits där länge och ofta har vi sett dem, men inte tagit dem på allvar.

Ingen vill vara elak mot sitt djur. Alla tror vi att vi gör vårt bästa, men det räcker inte när vi inte tar symtomen på allvar. Inget djur ska behöva gå runt med onödigt mycket smärta, oavsett art eller ålder. Det är dags att börja se våra djur. Nu.

DSC_0136 (1024x680)

Det där med hundens muskelstatus

För en dryg månad sedan var vi i Karlstad på mentaltest med Nikki. Jag är så himla glad att jag åkte trots att jag av tidsskäl och brist på ork tvekat innan. Det var värt det så många gånger om och min förståelse för Nikki har i och med detta ökats lika många gånger. Vi gick ju MH för ca ett och ett halvt år sedan och av den anledningen tyckte jag väl lite att jag redan gjort det där. Vilken otroligt dum tanke! Det är en enorm skillnad på en 1,5 år gammal hund och en tre år gammal hund. Nikki växte enormt i mina ögon den där dagen för ett par veckor sedan. Hon är tuff, nyfiken och inte rädd för mycket. Hon är heller inte skottberörd längre. Hade hon bara lekt lite mer så hade vi åkt hem med en korad vovva. Min stjärnhund!

Nå, det jag egentligen skulle skriva om är en liten påbyggnad på förra inlägget som handlade om hästmuskler. Hästmuskler och hundmuskler är ju i princip samma sak, men jag tänkte här ge ett litet exempel som kan tilltala hundmänniskor lite mer. Vi spinner därmed vidare lite på det där med muskler!

Nikki går alltid i sele. Jag har bestämt att det ska vara så eftersom jag tycker det är skonsammast mot hundens kropp av många olika anledningar. Under ett MH eller ett MT får man dock inte ha sele på hunden, där är det halsband som gäller. Så på MT:t i mitten på september i år satte vi ett vanligt läderhalsband halsband på Nikki. Det satt endast på under den timmen det var tvunget att vara på och med en gång när det var klart åkte selen på igen. Det var inget jag tänkte något nämnvärt på för det är ju så det är.

Nikki har alltid varit en väldigt mjuk och smidig hund. Hon har en otrolig balans och har aldrig haft en hård muskel i hela sitt liv. Det är väldigt ovanligt med hundar utan någon typ av spänning, men Nikki har alltid varit mjuk och smidig som en räv. Ett par dagar efter MT:t kände jag av någon anledning igenom henne och fann att nacken var väldigt mycket hårdare än vanligt. Jag blev ganska förvånad och började med en gång fundera på vad detta kunde komma sig. Den enda anledningen jag kunde komma på var den där timmen i halsband som vi spenderade under MT:t. Ytterligare ett par veckor efter detta hittade jag fler spänningar runt bogbladen. Innan har jag utan problem kunnat sticka in ett par fingrar under bogbladen och lyfta upp dem utan att Nikki tyckt illa om detta. Nu kunde jag knappt förmå mig komma innanför främre kanten på bogbladet alls. Nyss började hon även reagera för tryck över ryggmuskulaturen. (Note to self: ta tag och börja bekämpa de där jäkla muskelspänningarna på hunden nu)

Det här är ett så klockrent exempel på hur en onormal påfrestning skapat en försvarsreaktion (halsmusklerna försvarar nacken mot den yttre påfrestningen som halsbandet utgör) som sedan hållit i sig. Kroppen har sedan bildat ett nytt ”standardläge” att förhålla sig till och skapar nya spänningar för att kompensera för de förlorade funktionerna den första spänningen medfört. Detta är absolut inget ovanligt. Det händer oss alla och det händer även våra djur. Skillnaden är att du går till massören eller sjukgymnasten när något gör ont, när hunden i samma situation endast frågar ”hur högt” på ditt kommando ”hoppa”.

DSC_0141 (1024x680)

Vad ska djuren äta?

Anledningen till att alla djur på jorden behöver äta är för att förse kroppen med energi och byggstenar att bygga upp kroppen med. Energin behövs förenklat för att använda byggstenarna samt att hålla igång alla kroppens utsöndrande och motoriska processer. Det blir alltså i slutändan två produkter av vad vi stoppar i oss, energi och byggmateriel.

Byggstenarna tillverkas av proteiner enligt kroppens alldeles egna recept och energin tillverkas likaså av fett och kolhydrater. Principen är likadan hos i princip alla djurarter med den lilla twisten att alla arter nischat just sitt matsmältningssystem så att det blivit expert på att ta hand om just den typen av näringsämnen djuret i fråga har som huvudföda. Hästar är experter på att omvandla näringsämnena i gräs till byggstenar och energi, en daggmask är expert på att omvandla torkade löv till byggstenar och energi och en katt är expert på att omvandla sorkar till byggstenar och energi. Skulle man ge en häst och en daggmask sorkar och en katt gräs som föda så dröjer det inte länge innan både häst, daggmask och katt är död. Även om alla nödvändiga ämnen för att tillverka byggstenar och energi finns i alla dessa födokällor så KAN INTE matsmältningssystemet hos t.ex. en häst hantera, spjälka och omvandla fettet och proteinerna som finns i sorken. Bristen på kolhydrater skulle dessutom göra sig påmind snabbt. En katt kan heller inte ta tillvara på näringsämnena i gräset, trots att detta kan innehålla både kolhydrater, fett och protein. Det är helt enkelt fel sorts kolhydrater, fel sorts fett och fel sorts protein för att djuret ska kunna ta upp och hantera det i matsmältningsapparaten. Och ja, det finns otroligt många olika proteiner, fetter och kolhydrater som alla har sin uppgift. Alla djurarter har efter miljoner år av evolution utvecklat ett alldeles unikt matsmältningssystem som kräver en alldeles unik uppsättning av dessa näringsämnen. En uppsättning som passar perfekt in på de näringsämnen som djurets kost tillhandahåller. Ett lejon som fäller och äter en antiloop får i sig precis det lejonet behöver, just för att dess matsmältningssystem är perfekt anpassat att spjälka just precis antiloopproteiner och antiloopfett.

Vad händer då om man under tvång förändrar uppsättningen av näringsämnena som en viss art förses med? Vad händer om man stoppar i djuret en för det djuret onaturlig och obalanserad kost med proteiner, fetter och kolhydrater som dess matsmältningssystem inte är utvecklat att hantera? Naturligtvis kan vem som helst som är lite insatt i näringsläran inse att detta inte på något vis kommer bli bra, men jag är inte säker på om det gjorts någon närmre studie på ämnet. Det hade onekligen varit intressant att se i så fall. Med en närmre studie menar jag att man med ett längre tidsperspektiv undersöker vilka kroppsliga effekter det har och vad det ger för effekter på reproduktion och metabolism. I metabolismen ingår alla kroppens uppbyggande och nedbrytande funktioner, så som spjälkning, utsöndring, muskelbyggnad, tillverkning av hormoner m.m. Dvs många av kroppens vitala funktioner.

För en rent amatörmässig studie finns det faktiskt en hel del alldeles utmärkta fall som man med god bakgrundsinformation själv kan studera och analysera. Jag pratar om våra hundar. Våra domesticerade karnivorer: Vad är det vi de senaste 70 åren försett dem med i näringsväg? Inte är det då vad hunden från början själv hade valt att äta, nämligen sorkar, harar och annat småvilt som kom i dess väg. Både dess exteriöra  och interiöra design är optimerad för att sönderdela och spjälka animaliska födoämnen som näst intill uteslutande består av proteiner och fetter. Detta är hårda fakta och något forskarvärlden är enig om. Dock söker vi människor enkla lösningar på allt i livet och när ett företag en gång i tiden kom på att man kunde tjäna grova pengar på att förse hundägarna med ett lätthanterligt hundfoder var succén ett faktum. Det lanserades som ett fullgott torrfoder och hundarna verkade tycka det var gott. Eftersom knappast var och varannan Svensson är näringsfysiolog så var det ingen som hade varken intresse eller kunskaper att ifrågasätta innehållet i de torra kulorna. Hundarna verkade ju överleva på det. Företagare är inte dumma och nog måste vi alla tjäna pengar, ju mer desto bättre, så fler foder lanseras, fler företag etableras inom samma ämne och till slut finns den enkla lösningen torrfoder i närapå alla hundhem. Till slut blir konsumtionen norm och allt ifrågasättande ses med oblida ögon. Efter 70 år borde man ju i varje fall ha märkt av om torrfoderövergången har givit någon effekt.

Vad är det då i torrfodret som hunden själv inte hade valt att stoppa i sig? Jo, socker, stärkelse, vegetabiliska fetter och proteiner, färdigspjälkade näringsämnen och syntetiska vitaminer. I princip precis allt som torrfodret innehåller. Hundens matsmältningssystem är optimerat med precis de enzymer som behövs för att spjälka precis den födan hunden i miljontals år utvecklats för att äta. Alltså finns inga bra enzymer för hunden att spjälka t.ex. majsgluten, veteprotein, vegetabiliska fetter och kasein (mjölkprotein). Till exempel har inte hunden enzymet amylas i sitt saliv och kan därmed inte förbereda kolhydraterna för smältningen i magen som t.ex. häst och människa kan. Naturligtvis stänger inte hundkroppen av under invasionen av alla dessa främmande födoämnen, utan den jobbar på så gott den kan för sin överlevnad. Arbetet kan dock aldrig bli mer än halvbra då de främmande födoämnena utsätter metabolismen för onödigt mycket stress vilket obönhörligen ger effekt på hundens förmåga att hantera övriga funktioner i kroppen. Allergier någon? Pankreatit? Kalciumbrist och tillväxtrubbningar? Ja, nu börjar vi komma någonvart i tankegångarna. Det har knappast undgått någon att allergierna och svampinfektionerna fullkomligt exploderat de senaste åren samtidigt som höftledsresultaten bjuder på färre A och fler B och C. Definitivt en negativ trend. Nu har jag bara pratat om nackdelarna med att stoppa i hunden saker den inte kan hantera optimalt, men det finns också en otroligt viktig aspekt i det vi med torrfodret inte stoppar i våra hundar. Högvärdigt protein, kalcium, naturliga vitaminer och obehandlat fett.

För att ens kunna tillverka torrfoder så måste det tillsättas kolhydrater. I mängder. Inte sällan uppgår kolhydratmängden till hela 50% och ibland mer. Av den energi (ATP) som hunden genom cellandning producerar så erhålles ca 90% av energin av fettspjälkning. Enkelt sett så ser det ut så att fettet i mag-tarmkanalen delas upp i fettsyror och glycerol, i mitokondrierna i cellerna oxideras fettsyrorna till Acetyl-coA som i sin tur omvandlas till den energirika molekylen ATP. Även kolhydrater bildar efter spjälkning samma Acetyl co-A som oxidationen av fettsyrorna och omvandlas till samma ATP . ATP förser genom sina starka bindningar sedan kroppens alla funktioner med energi. Fett från djur är hunden expert på att bryta ner till ämnen som kan omvandlas till Acetyl-coA (blir alltså energi). Fett från växtriket går inte lika bra. Kolhydrater är heller ingen höjdare när det gäller omvandlingen till slutprodukten Acetyl-coA. Det finns helt enkelt inga optimerade enzymer att hantera dessa näringstyper. Som jag nämnde tidigare så tillverkar hundens celler till ca 90% sin energi av fett, vilket innebär att ca 10% kommer från kolhydrater. Det rimmar ganska dåligt med kolhydrathalter på 50% i torrfodren. Alla övriga kolhydrater än de hunden kan ta tillvara på utgör inget annat än en störning och stress i hundens matsmältningssystem. De kolhydrater som inte kan användas omvandlas till fettsyror och lagras i kroppen form av fett. Tjock av socker någon? Här är det fantastiskt att se hur alla bantningsfoder är fullkomligt fullproppade med kolhydrater.

När det gäller proteiner, d.v.s. kroppens byggstenar så är det också här animaliska proteiner som hunden är expert på att dra nytta av. Även här finns både bättre och mindre bra typer av proteiner då bytesdjuren består av mer än en typ av protein. Det spelar alltså stor roll var ifrån på djuret proteinerna är tagna, så står det animaliskt protein i innehållsförteckningen så är det ingen försäkran om att det är bra protein. Tvärt om så köper foderföretagen gärna in de allra billigaste delarna av djuren med kanske inte alls lika högvärdigt protein. Proteiner kan inte lagras i kroppen utan omvandlas även de till fettsyror som lagras som fett vid överkonsumtion. Intressant att veta är att ingen del av bytesdjuret består av mer än ca 20-25% protein, vilket innebär att hundens matsmältningssystem är optimerat att hantera just dessa proteinkoncentrationer.

Min slutkläm får väl bli den att hunden liksom alla andra djur behöver byggstenar och energi för att överleva. Hunden som art har utformat sitt matsmältningssystem under miljontals år att hantera näringsämnena den kan få från ett bytesdjur, dvs till största del fett och proteiner. Ur fettet fås energin och ur proteinet fås byggstenarna. Mitt emellan allt detta finns massor av goda vitaminer och mineraler, i fullkomligt naturlig form, som är ack så nödvändiga för att alla nedbrytande och uppbyggande processer i kroppen ska kunna ske. Det är ju just precis detta hundkroppen är optimerad för, så är det då så underligt att det uppkommit så mycket obotliga och ohanterliga sjukdomar bland våra hundar när vi numera stoppar i dem helt andra näringsämnen än deras enzymuppsättning är tillverkade för? Se det lite som ett gäng svetsare (bytesdjursenzymer) som helt plötsligt blir kastade in i en sjuksköterskas (t.ex. amylas) vardag. Så klart gör de så gott de kan, men det kan aldrig bli lika bra som om en utbildad sjuksköterska gjorde jobbet och kommer obönhörligen skapa stress på systemet.

Nikki har ätit en korrekt, artanpassad föda i princip sedan hon var 3 månader gammal. Hon har HD A medan bägge hennes föräldradjur har HD B. Dessa två har med största sannolikhet ätit torrfoder hela livet medan Nikki fått i sig näringsämnena i naturlig form och mängd samt mycket mer kalcium än vad torrfodertillverkarna erbjuder. Jag säger varken bu eller bä om detta, men jag kan inte låta bli att tycka det är en intressant tanke att detta kanske inte alls är slumpartat. Logiskt sett så borde även näringstillförseln påverka tillväxten för hundar, precis som den gör för människor.

benbit

Filosofier från hästryggen

Jag sitter ofta och filosoferar på hästryggen och när jag kommer hem så finns det förhoppningsvis tid till att skriva ner tankarna här på bloggen för att föreviga och eventuellt utveckla dem. Tyvärr så är det en del som faller i glömska, också en hel del briljanta idéer och tankar, just för att jag inte har tid att knåpa ner det. Här kommer i alla fall en liten utläggning om dagens filosofier från hästryggen!

Kroppens rörelseorgan (skelett och muskler) är ett biomekaniskt system. Allt sitter ihop och rör det sig i ena änden så kommer en motreaktion ske i den andra. Oavsett om det är en motrörelse eller bara ett mothåll. Det biomekaniska systemet är ett avancerat system med många små delar där muskler i olika rörelser spelar agonister, synergister och antagonister. Alla muskler spelar en viktig roll i olika rörelser, även om vissa till synes är obetydligt små. Detta gäller för precis alla ryggradsdjur och säkerligen för de allra flesta övriga också. För er som inte riktigt hänger med i biologin så är både hästen och människan ryggradsdjur.

Allt som händer överallt i hästens kropp ger en liten effekt i övriga kroppen. Det kan vara en mikroskopisk spänning som är vaken syn- eller kännbar till en enorm reaktion i form av ett kastande huvud, svingande buk eller viftande bakben. Allt hänger ihop. Mitt i hästens bål, en liten bit fram, befinner sig det biomekaniska centrumet. Det är där hästen har sin balans och det är utifrån den som det sedan avgörs vilka muskler som behöver aktiveras med vilken kraft vid olika rörelser. Målet med dressyren är att flytta bak denna tyngdpunkt och när detta sker kommer kroppen behöva ändra på muskelaktiviteterna. Hästen får en ny tyngdpunkt och med det ett nytt rörelsemönster med annorlunda muskelaktivitet.

Mitt uppe på detta biomekaniska centrum sitter jag. Ryttaren. Eftersom allt i kroppen sitter ihop så kommer allt som sker även att kännas just här. Stället precis där ryttaren sitter är lite av en knutpunkt eller ett medelavstånd till allt hela kroppen. Det gör alltså att det är just precis där som allt känns lite extra mycket. Detta ger en otrolig förutsättning för ryttaren att känna och påverka. Med rumpa och ben. För det är från det biomekaniska centrumet man kan påverka hästens rörelser på ett ärligt och hållbart vis.

Just precis vad det är man känner kan jag inte säga i detalj. Jag som ”nybörjare” har en hel del att lära innan jag kan skala av alla yttre störningar, strippa ner rörelserna i rumpan och identifiera precis vad de olika små bumparna, svängarna och knixarna kommer ifrån. För något försöker hästen tala om, problemet är bara att min rumpa är en dålig lyssnare. Den pratar inte heller så bra hästiska än. Det är detta man måste träna upp för att kunna erhålla ett riktigt beridararsle.

Sannehäst

Eller vad säger du Sannehästen?

Dagens utmaning: Högersväng!

Något som idag ockuperat min arma skalle är hur otroligt bra det kändes under dagens pass i paddocken! Det är lite som att mina sittben är som kontakter som ska passa in exakt på olika ställen i sadeln. Missar man något i posistion, riktning eller tryck så passar inte kontakten och inget händer, men lyckas man däremot pricka in precis rätt så händer det massa fräna saker. Precis som när man stoppar in stickkontakten i väggen! Fast jag ser mer en stor karusell med färgglada lampor och cirkusmusik som drar igång för fulla muggar när jag får till det 😉

Det har de senaste två veckorna inte blivit så mycket rida av så Milton har fått sig lite av en minivila under perioden. Igår så placerade jag dock åter mina sittben i den nya dressyrsadeln och försökte manövrera runt i paddocken. Det kändes inte helt bra och jag hittade inte riktigt kontakten, varken med bakbenen eller sittbenen, och Milton kändes inte heller riktigt med på noterna. Dock kanske man inte kan kräva så mycket varken av kuse eller pilot när båda för det mesta gått runt och latat sig under två veckor. Idag så gjorde jag lite av en favorit i repris, placerade åter sittbenen i sadeln och började styra och ställa med de små benknölarna. Känslan var sjukt mycket bättre idag, jag fick in den lilla rörelsen, kunde känna precis när ytter bak lyfte från marken och behövde inte koncentrera ihjäl mig för att sortera ut rörelserna. För första gången så fokuserade jag idag under hela passet enbart på en sak. Skritt och högersväng. Hur svårt kan det vara att svänga höger? Joru, det är faktiskt redigt svårt på en kuse som helst tippar över på högerbogen och samtidigt lättar och pekar med vänsterbak rakt ut för att hålla balansen. Man skulle kunna tro att detta hjälptes upp genom att hålla in bogen så mycket man kan med högerskänkeln i svängen, men icke då! Här är det vänster bak som skola tuktas och sättas på plats. Ett stycke sittben, ner i sadeln, bak mot ytter bakben och tryck! När man får till det och bäckenet lystrar till visionen man har i skallen så händer det något i hästen som gör att det där bogtrillandet plötsligt upphör. Nosen söker sig nedåt och varje steg i svängen blir taktfasta när bägge frambenen bär lika mycket. Hästen SVÄNGER och trillar inte längre åt höger! Detta tränade vi på idag och känslan var helt fantastisk! Det är också helt otroligt att kunna sitta i lugn skritt och bara hänga med i ett taktfast gungande utan defekter. På min sneda gamle travare! UNDERBART!

Samtidigt så kämpade jag ju med känslan av att inte ha kontroll på sin egen kropp då jag med alla medel försöker få knäna att inte peka utåt. För första gången på länge så stoppade jag också in fötterna i stigbyglarna och testade hur väl jag kunde bibehålla sitsen med den vinkeln på benen. Det gick faktiskt riktigt bra, även om jag inser att det är en hel del kvar innan höftleden släppt efter så att benen utan ansträngning kan befinna sig där jag vill att de ska befinna sig 😉

DSC_1104 (768x1024)

Bästa kusen i stan!

DSC_1112 (1024x768)

Frukost i stallet är den bästa 😉

Tips på att utveckla sin kropp och sina ögon när man inte sitter till häst!

Det är helt fantastiskt att som jag kunna ha hästen barfota. Hittills i år har jag lagt 850 kr för verkning av Miltons fötter. En helt okej summa anser jag 😉 Hästfötter kräver ju sin del och är allt som oftast en större faktor i den slutliga kostnaden för hästägandet. Jag är så glad över att Miltons fötter är av så pass god kvalitet att han utan problem klarar att gå utan skor. Det har sparat mig enormt mycket pengar, tid och hårslit och man behöver aldrig oroa sig över slitna eller avtrampade skor. Rent praktiskt så har hästen i allmänhet ett otroligt mycket bättre grepp på de flesta underlag, undantaget is. Är man lite vetgirig som jag är så kan man lära sig otroligt mycket av att vara med och korsförhöra barfotaverkaren när hon arbetar och insupa alla tips och anvisningar man får för vården av hästens hovar.

Tycker man om att analysera, fixa och lösa problem själv så är det definitivt en kul grej att själv kunna hålla efter hästen i så stor utsträckning som möjligt. Det samma gäller faktiskt kroppen på hästen, biomekaniken, muskler, leder och övrig kropp. Nu menar jag inte att man ska gå runt och leka veterinär, men att man istället för att se på hästen genom sina vanliga kärleksfulla matteögon, se på den med analyserande ögon. Är den liksidig i all muskulatur, se på korset rakt bakifrån, är bägge sidor lika höga och lika utfyllda, samma sak på lårmuskulatur, bringa och runt manken. Man kan titta på hovarna, här det hänt något i ämnesomsättningen? Man kan titta på ögon, pälsens textur och blankhet, svansens rörlighet, bogens upphängning m.m… Åh vad mycket spännande man kan få fram av att börja titta på hästen på detta vis, det kan faktiskt till och med skapa förståelse för varför hästen brukar göra si eller så i den och den övningen.

Vill man busa till det lite extra så kan man börja fundera lite på hur man själv brukar jobba med hästen, även om man kanske sällan jobbar med den från marken. Vilken sida brukar du jobba ifrån? Hur rör du dig runt hästen? Kanske man skulle köra en vecka där man bara leder, sitter upp och grejar med hästen från högersidan? Detta är otroligt nyttigt, inte bara för att främja hästens liksidighet (alla hästar är egentligen mer eller mindre sneda) men också för din egen! Oj vad sned man är själv! Jag började bära Miltons vattenhink i vänsterhanden för något år sedan och i början gick det helt fruktansvärt dåligt. De skvätte vatten, jag tappade balansen, orkade knappt och sparkade ut allt själv när hinken dunkade emot benet. Jag gav mig dock inte och nu bär jag faktisk nästan bättre med vänster än med höger. Jag mockar med grepen åt bägge håll, sopar åt båda sidorna, borstar häst med bägge händerna och bär lika tungt med bägge armarna. Dock har jag inte vågat sitta upp från höger än, men det är definitivt en utmaning jag får ta tag i! Det är ju trist att inte utvecklas på marken när man strävar så efter det på hästryggen.

Använd ögonen! Använd händerna och använd kroppen!

DSC_0381 (680x1024)Här har vi t.ex. hästens tricepsmuskulatur, ni vet den man tränar vid armhävningar. När tror ni hästen använder denna muskelgrupp? Fundera lite, titta när hästen rör sig framåt 🙂

DSC_0377 (1024x680)Muskeln jag plockat fram här heter subclavius och sitter faktiskt lite under bogbladet. Detta är en bogfixerarmuskel som faktiskt kan vara lite bra att hålla koll på då och då! Många hästar som har svårt att ta ut stegen har problem med en här muskeln som kan vara stel och hämma bogens rörlighet. Man kan plocka fram den hela vägen från bringan nästan ända upp till manken längs framtsidan bogbladet. Längst upp får man dock inte fram så mycket men längst ner blir den väldigt tjock vilket också beror på att man får med sig en hel del andra muskler i näven på köpet. På många hästar kan man inte med en gång plocka fram den så mycket som jag gjort här på Milton, dessutom kan det ömma om muskeln är jättestel, ni vet själva hur det känns när någon hittar en muskelknut och trycker på den. Det gör ONT! Så börja försiktigt och lyssna på hästen när den tycker du klämt tillräckligt. Hästar är stora och tunga varelser. Man gör dem gott genom att då och då knåda igenom dem lite här och var. Egentligen så kan man knappast knåda för mycket 😉