Det finns en viss ekvivalens mellan ens sinnesstämning och djupet på gropen i soffan. Att sjunka djupare och djupare är förödande för själen och till demonernas stora förtjusning. Till och med mina nyvattnade växter ser ledsna ut.

Ja, det har verkligen bildats en grop på platsen där jag brukar sitta i soffan. Där jag sitter just nu faktiskt. Hur deprimerande låter inte det?  Dagen skulle ägnas åt plugg, vilket den gjort, men några känslor av framgång och landvinning har inte synts till. Istället har klockan plötsligt slagit eftermiddag och det enda jag känner inom mig är frustration, brist på förståelse och uppgivenhet. En känsla av förlust, av att vara överflödig och misslyckad. Skitplugg. Skitväder. Skittillstånd.

Kanske jag skulle packa upp lite bebisgrejer? Och lägga dem i något hörn på all den andra drällande skiten som inte får plats någonstans?

Gå ut och rulla sig lite i det blöta gräset och chocka en och annan Hauspolitzei? Jorå, pensionärerna har vaknat ur sin vinterdvala med en energi så som bara en morgonpigg 2-åring kan ha.

Kanske ett bad? Om jag ändå iddes klättra upp ur soffgropen…

Jag tror jag behöver ett gäng snälla människor runt mig just nu. Lite blommor, färg, kärlek, glädje och tillit. Lite sol också. Och en häst. Och ett jävla liv.

Är det detta som kallas humörsvängningar?

Jag HATAR det där konstanta jävla behovet av att bevisa något. Känslan av hävdelsebehov. Har jag ens något att bevisa? För vem? Jag tror egentligen inte det är något som märks utåt, men det pågår ett helt jävla krig. Här inne i mitt bröst och i min hjärna. Som vanligt så är kampen i full gång, hela tiden. Jag känner mig som en Terminator när jag vandrar genom världen. I mitt synfält ser jag sociala och strukturella värderingar och hot. Framför allt hot mot mig själv. Jag sätter poäng på händelser och konversationer och bedömer människors beteende emot mig. I synfältet finns gröna, röda och gula markeringar och siffror. De gula är möjligheter och de gröna är fritt fram. De röda är hot. Där är jag inte välkommen. Kanske är det inte så i verkligheten, men enligt mina algoritmer så har inputen av de omgivandes beteenden (eller ickebeteenden) omräknats och tolkats som avfärdande gent emot mig. Oftast är markeringarna gula, men de röda förekommer. De är oftast fler än de gröna.

Jag är som en plastbit flytande på det stora världshavet. Omgivet av tusentals vågor, harmoniserande, interfererande och interagerande. Själv flyter jag bara omkring utan att hitta en fast förankringspunkt, eller en grön markering. Ingen ser mig och ingen attraheras av min existens. Som en isolerad partikel befalld av kaosteorin. I värsta fall blir man ofrivilligt svald av en mindre begåvad fågel och råkar i samma veva hamna i fel strupe och kväva gynnaren.

Jag är livrädd. Ibland finner jag en fast punkt och greppar den snabbt innan den försvinner. Jag försöker febrilt hålla den kvar, men kämpar samtidigt med att inte verka allt för angelägen. Jag kan ju skrämma bort folk. Förr eller senare måste punkten släppas och då kommer rädslan som ett brev på posten. Tänk om den gröna markeringen inte dyker upp nästa gång? Det är det enda som spelar någon roll. Vilken färg som dyker upp.

Nej, jag är inte mentalt störd. Jag är bara mindre socialt begåvad med ett mycket livligt intellekt.

Tillåt mig att klassificera en viss typ av människor. Den där sorten som iförd nystruken skjorta, raybans och glansiga skor sitter i sin nya marrakeshröda (läs: bajsbruna a la dagen-efter-tacokvällen) Porsche Cayenne och ligger och trycker precis så nära han kan bakom en gammal, fin veteranporsche årsmodell 1979. Veteranporschens förare är väl medveten om detta och kör för att vara snäll och mindre i vägen 10 km/h över hastighetsbegränsningen. Detta till trots tar denna Cayenne upp precis all plats i backspeglarna och vägrar hålla ett respektabelt avstånd. Ty det är respekt det handlar om. Att ligga 3 meter bakom en annan bil på 50-väg är respektlöst. Gånger tio om det är en äldre, finare bil som ligger framför.

Föraren av denna Cayenne är av den människotyp som inte har köpt sin bil med anledning av ett brinnande intresse, utan för att han inte ska känna sig utanför på bryggföreningens årsmöten och för att han har råd (eventuellt har hans rävpälsförsedda fru hotat med sextorka om hon inte får en likadan bil som Anneli i disponentvillan längre ner på gatan). Han vet helt enkelt inte vad annat han ska lägga sina pengar på. Människan av denna typ har inte den blekaste aning om att det tillverkades Porschar innan 2011 och kan således aldrig föreställa sig att veteranbilen han precis riskerar kofångaren på är en nära släkting till hans eget motoråbäke. Eller så kunde han inte bry sig mindre, ty han är inte ute efter någon själslig relation till varken sin egen eller någon annans bil. Han är bara ute efter statussymbolen.

Vi närmar oss en rondell, jag bromsar ner försiktigt och kör riktigt långsamt de sista 20 metrarna. Det är bilar i rondellen så jag kan ändå inte köra rakt ut. Cayenneföraren ligger fortfarande farligt nära och jag blir förbannad. Jag bromsar hårt och oannonserat och likaså gör en överraskad Mr. Status i sin Cayenne. Ty att komma hem med en kvaddad front är nog inte så populärt, varken hos frugan, Anneli eller gubbarna i bryggföreningen. Cayenneföraren kunde inte förstå vad som felat, annat än att föraren i fordonet framför gjort honom orätt, så han genomför en exemplarisk uppvisning i tutbruk.

Hade jag inte haft bilar som körde i rondellen precis framför mig så hade jag tutat tillbaks och gett igen 100 gånger. Så just idag så fick jag bara vädra långfingret, dock länge och väl. Efter det hade vår själslöse, statuskåta bryggföreningsvän inte precis lika bråttom.

Jag har ett  lock för vänsterörat som inte vill försvinna. Det har suttit där i över 2 månader och först förra veckan släpade jag iväg mig till vårdcentralen för att få hjälp. Det har inte gjort ont och inte påverkat mig mer än nedsatt hörsel så har inte haft någon riktig motivation att gå, men nu börjar det bli riktigt jobbigt att inte höra ordentligt. Jag börjar bli trött i mitt högeröra som får ta det mesta av all inkommande information. Börjar också bli redigt trött på att höra mig själv och allt som händer i huvudet i vänsterörat. Det susar, brummar och bildar världens resonans så fort jag ger något ljud ifrån mig. Så i onsdags förra veckan pallrade jag mig i varje fall iväg till vårdcentralen. Jag minns fasen inte när jag var på vårdcentralen sist, men nu har jag varit där två gånger sedan i våras. Sist var det ju min axel. Förföljs jag av någon typ av olycksfågel?

Nå, på vårdcentralen blev jag skickad från sköterska till läkare, som drog i örsnibbarna, stoppade in ett glodon och glodde och jämförde allt vad hon orkade i alla öronen. Inget resultat. Hon såg inget som kunde förklara mina burkiga upplevelser. Trumhinnan såg hel ut, allt skötte sig som det skulle vid tryckutjämning och hörselgången var utan anmärkning. Hon kunde inte göra något annat än att remittera mig vidare till specialist.

En vecka senare (igår) damp kuvertet in genom brevinkastet. Jag blev enligt brevet ålagd att ringa och boka in en tid. Ska det behöva ta en vecka att få den infon? Det hade jag kunnat göra med en gång! Fast nä, telefontid mellan 7.45 och 10.00, må-to. Dessutom skulle verksamheten ta semester veckan därpå, i tre veckor. Det var försent att ringa då brevet kom först efter lunch, så det var bara att vänta till nästa dag, alltså idag. Så i morse ringde jag för att boka in min tid. En automatisk röst svarar och jag får göra massa val och knappa in en del siffror. ”Vi ringer upp dig idag klockan 12”. Men, då är ju jag ute och kör MC med trafikskolan! Det går inte! Jag försöker febrilt flytta fram tiden, utan resultat. Jaha, jag får väl vänta med tidsbokningen till om tre och en halv vecka då. Jag orkar inte med mitt öra en dag till, men får stå ut då det inte finns så mycket att göra. Går landstinget på semester så får folket upphöra med insjuknandet. Basta!

Idag var dessutom dagen då resultatet av antagningen till höstens kurser på Chalmers skulle dimpa in genom brevlådan. Så stressnivån i förmiddags låg lite över min bekvämlighetszon. Den låg lite över den nivån då man kan kontrollera den genom ett djupt andetag eller rationella tankar. Inte helt optimalt för en dag med lågfartsmoment på manöverbanan. Mitt i ett moment så börjar det som väntat ringa någonstans innanför mc-stället. Jag beslutar mig för att ignorera och fortsätta övningen jag höll på med. Det är tillräckligt bökigt att stanna, lägga ur växeln (lite knepigt på dessa cyklar), slita av sig handskar och hjälm som för övrigt är full av sladdar för intercom-systemet, samt öppna jackan, leta fram mobilen och hinna svara. Jag fortsatte min övning en stund tills det började ringa igen. Om de är så sjyssta att de faktiskt ringer upp ytterligare en gång så borde jag nog mötas upp i varje fall halvvägs och göra ett tappert försök. Så jag utförde hela ovanstående procedur, med skillnaden att jag drog fram mobilen och svarade innan hjälmen åkt av huvudet. Självklart var jag tvungen att ta av även den, men det fick telefontanten så snällt ta och vänta på. Någon tid gick så klart inte att boka, sittandes på en MC mitt på manöverbanan, men tanten erbjöd sig att ringa lagom till jag kommit hem igen. Mycket tacksam och lättad över detta kunde jag åter montera min utrustning på kroppen och fortsätta mina balanskonster runt konerna.

Väl hemma ringde hon och vi fick bokat in en tid. Den tidigaste de hade. Den 2:a september. Jag får nog ta och för tillfället sluta fred med vänsterörat, om jag nu ska behöva gå runt två månader till i min lilla burk.

Självkänslan dagen till ära fick inte heller någon direkt boost av MC-lektionen på banan idag. I måndags var jag kung. Det gick så jäkla bra. Idag var inte huvudet med alls. Och så länge sakerna inte sitter i ryggmärgen så är det det lilla huvudet som får arbeta. Jag kan tala om att det näst intill ryker ur öronen på mig efter en lektion fylld av balans- och koordinationsövningar. Så, när huvudet inte är med så är inte heller kroppen det, än. I alla fall inte idag. Jag tappade motorcykeln en gång, under en episod då jag stod still och skulle räta på mig efter att ha ställt upp en påkörd kona. Jag som tyckte att jag i måndags fick min bekräftelse på att jag faktiskt är störst, bäst och vackrast, även på MC-banan, fick mig en rejäl avsnoppning i och med händelsen. Jag misstänker att min lärare inte hade intercom-systemet aktiverat just precis vid detta tillfälle, ty annars hade öronen högst sannolikt suttit kvar inne i hjälmen då han efter passet drog av sig den.

Nå, man ska dock aldrig enbart fokusera på det negativa som hänt under dagen utan att nämna något man faktiskt gjort bra. Så jag får väl avslöja att jag gjorde några kick-ass-stopp under lågfartsträningen. Och så kom jag tydligen in på Chalmers.

Varför i hela friden åkte jag hem från det här?

Jag trillade in i en liten diskussion angående de så kallade ”indigobarnen” som föddes i slutet på 80-talet. Det handlar om något som hände just det generationsskiftet och det som nu hände har fortsatt hända under alla årskullar sedan dess. Vår värld digitaliserades, våra föräldrar hade lyckats ta sig till välfärdens topp och vi kunde födas in i en värld där det mesta redan var bäddat och klart. Generellt sett så är de sena 80-talisterna den första generation på väldigt länge som inte kommer få det bättre än sina föräldrar. Våra valmöjligheter är oändliga och individualismen och karriärstänket har tagit över totalt. Man ska vara ensam stark.
Jag som alltid analyserar allt och tänker väldigt mycket på grundläggande faktorer kan då inte låta bli att undra hur detta går ihop med det biologiska maskineri som homo sapiens sapiens faktiskt är. Vårt generella mående är ju starkt kopplat till vårt undermedvetna, våra instinkter och våra grundläggande behov. Också andra behov än de självklara som att äta, sova och kissa. Det handlar om det där behovet som inte riktigt går att ta på, det som vi glömde bort när individualismen fattade sin kalla hand runt samhället. Det handlar om trygghet. Vad betyder trygghet för ett flockdjur? Ty flockdjur är vi.
När vi strösslas med valmöjligheter i oändlighet blir det svårare för oss att finna vår plats och vår mening i den där flocken vi skulle varit medlem av. Nu är det ofta så att den där flocken samtidigt lyser med sin frånvaro eller i varje fall består av en ganska inkonsistent sammansättning, vilket så klart gör det svårare för den enskilde homo sapiens sapiens att finna sin plats och sin mening. Tryggheten blir rubbad. Vi irrar runt som yra höns i sökandet efter den där meningen.

En uppenbarligen mycket klok kvinna vid namn Gittan delade med sig av dessa ord:

”Ja, jag tror att alla människor behöver behövas annars har man ingen plats i flocken, ung som gammal. När föräldrarna gör sina barn ” överflödiga ” genom att hela tiden serva och underlätta, göra ”deras uppgift ” i flocken så berör det gamla instinkter i oss. I den tidiga människans historia var en individ som inte bidrog till flocken en belastning. Se bara på små barn, dom vill ofta med glädje hjälpa till i hushållet etc.. Man behöver vara behövd.”

Halleluja på det! Jag håller med helt och hållet. Ett överdrivet curlande (både från föräldrar och samhälle) berövar barnets på dess uppgifter vilken då undermedvetet blir en belastning för flocken. Det är säkerligen sällan uttalat och få tänker nog på det explicit, men våra hjärnor och grundläggande behov säger ifrån. Vi får det bättre men mår allt sämre. Kanske är en förklaring att barnen blir berövade sina grundläggande livsmeningar? Vi blir söndercurlade?

Jag tycker det låter logiskt, ty utan våra grundläggande behov är vi ingenting, läkar- eller ingenjörsexamen till trots.