Åter igen så har det hänt så mycket att jag inte haft tid att sätta mig och skriva ner allt på bloggen. Jag har suttit åtskilliga gånger och filosoferat och trixat på hästen och tänkt att ”den HÄR tanken eller känslan vill jag dela med mig av…” men så har det aldrig blivit så att jag hunnit sätta mig och skriva av mina tankar och upplevelser. En sak i taget!
Nu har det i varje fall varit så att jag tidigt i lördags morse tillsammans med Hanna Bergenkull satte av mot Ljungagård i Skåne med våra hästar på släp. Stackars Johan blev likväl uppdragen i gryningen för att agera lastningsassistans. Nu var det dags för stegkurserna 5 och 6 för Lindah. Det var dags för bogkontroll, eftergift och mer ryttartukt i form av lår- och sittbenskoordination. Så här i efterhand så känns det som att dessa två kurssteg är de som satt mest griller i huvudet på mig, nu känns det som att ridningen börjar lite på riktigt. Det är nu vi börjar fylla på verktygslådan med olika verktyg för att kunna förmå hästen att utföra det vi vill. Det är inte lätt. Man upptäcker fler och fler svårigheter som just man själv måste tampas med innan man kan komma igenom och använda verktyget på korrekt vis. Nu börjar jag komma ner i sadeln mer. Det känns som att jag möjligtvis kan komma börja nosa på sittben nummer 3 och 4 snart. För ni trodde väl inte att det bara finns 2? Nej, det finns faktiskt två till. Men för att komma åt dem måste det till en hel del förändring i både vinklar, ligament och muskulatur i bäckenet. Man måste komma NER i sadeln innan man kan börja nosa på dessa två.
Nu är det alltså mycket att ta in och börja träna på. Inte bara från stegkurserna i helgen men också från de två privatlektionerna vi hann med i förra veckan. Det är böjning, lättridning, hållning, bogkontroll… Allt detta kontrolleras genom små men starka rörelser i bäckenet och jag kan tala om att det inte är det lättaste. Efter lektionen förra lördagen så hade jag så ont att jag stapplade runt som en gammal käring dagen efter. Släppont kallas det. Vi hade jobbat med låren och bogkontroll under lektionen och där hade vi lyckats till få så mycket släpp att både muskler och ligament fick sig en redig workover. Att det samtidigt var min första jobbiga mensdag på månaden gjorde så klart inte saken bättre, eftersom man tenderar bli lite lös och svag i mellangärdet som det är under dessa dagar. Jag fick jobba ordentligt!
På kursdagen nummer ett så gick vi mer grundligt igenom det jag gjort på lektionen med låren och bogkontrollen. En av hästarna, en islandshäst reagerade så bra på ridningen att han reste sig 5 cm med manken och satte under sig som en riktig grand-prix-häst. Det var helt fantastiskt att se. Även Sanne gjorde bra i från sig på sitt sätt. Hon är en liten Fröken Näsvis och har alltid tyckt skogen på ena sidan den ridbanan är väldigt läskig, men så fort jag fick för mig att fokusera järnet så gick det hur bra som helst. Hon är bra på att luras och smita undan, så jag måste lära mig att bli expert på att se förbi, fokusera och fortsätta jobba. När man väl kommer åt henne så visar hon på alla vis vilken otrolig potential det finns i henne. Det gäller bara att nå dit, både fysiskt och mentalt!
En grej gällande bogkontrollen var att vi skulle känna vilket framben hästen lägger mest vikt på. Hästar har alltid ett favoritframben och vill gärna inte ändra på viktfördelningen. Precis som vi. För att i slutändan kunna erhålla en vettig samling så måste vikten först fördelas lika på frambenen innan man börjar lasta över den på bakbenen. Detta görs genom att styra bogen med sittben och lår. Är man lite lyhörd och ödmjuk inför sig själv och sin häst så märker man här rätt snabbt att det är ens eget bäckens fel att hästen hela tiden vill falla åt höger… eller åt vänster. Sanne är faktiskt en ganska rak och stadig häst av naturen, men hon vill gärna då och då falla åt höger och lägger därmed också helst vikten på höger framben. Precis som Milton.
Men hallå, varningsklockor någon? Milton var så sjukt sned att det var ett under att han ens gick att sitta på. Vad tror ni hände med mig och mitt bäcken när jag under 2,5 års tid satt och red på denna häst? Naturligtvis så efterapar mina muskler och ligament den hållning och position jag erhållit på hans rygg. Själv tycker jag ju att jag är rak eftersom det är mitt normalläge att sitta som jag gör så det är så otroligt lätt att skylla på hästen, för det är så klart alla andra som är sneda, inte jag. Nä nu får vi allt ta och kamma oss. Nog fan är jag sned, och inte lite heller! I varje skrittsteg när vänster framben skulle överta vikten från höger framben och höger därav skulle släppa från marken så tappade Milton allt mothåll på höger och liksom släppte vikten lite för tidigt vilket gjorde att han nästan föll över på vänster fram när det skulle ta över vikt. Det gjorde gången väldigt stötig och rent utav störande när man började tänka på det. I slutet var det inte ens kul att rida rakt fram eftersom man kände hur otroligt fel det var. Den där ojämna gången gjorde att mitt vänstra sittben i varje steg när det åkte fram, åkte fram lite mer våldsamt och lite längre än det högra när det skulle fram. Ganska snabbt så vänjer kroppen in sig på den här rörelsen och det vänstra sittbenet blir lite starkare och lite mer framputtat i ”normalläge” än det högra. Milton gjorde mig sned vilket säkerligen gjorde Milton ännu mer sned.. och så var cirkusen igång.
Idag när jag skrittade hem från skogen på platt väg så försökte jag verkligen kontrollera bogarna och styra henne till höger och vänster sida av vägen med lår och sittben. Åt höger var enkelt eftersom det är ditåt Sanne gärna vill gå. Och för att min vänstra sida av bäckenet är mycket starkare och mer framflyttat. Att svänga åt vänster är så svårt att jag sitter och grimaserar, svettas och skakar medan hästen traskar på som om inget hänt på höger sida vägen. Jag upptäckte att jag på Sanne sitter och omedvetet kör den där ojämna rörelsen i sittbenen som Milton hade. Men Sanne har omöjligtvis samma snedhet och defekt som Milton. Jag dämpade vänster sittben, fick igång höger mer och jämnade ut rörelserna. Sedan förstärkte jag höger sittbens rörelse framåt, precis så som det varit på vänster innan. Plötsligt så promenerar hästen över till vänster sida av vägen. Känslan var förstummande. Har jag funnit nyckeln till låset tro? Jag provade att ta tillbaks rörelsen till vänster sittben och hästen faller över till höger sida vägen igen. Hallå eller!? Aha-upplevelse, insikt och lycka! 😀
Filur och Sanne i sina små lägerhagar 🙂
På lördagskvällen packades grill, mat och badkläder på fyrhjulingen, vi lastade oss i släpet och Janet och Anisette hoppade på den lilla fyrhjulingen.
Genom skog och snår bar det i släpet 😉
Ned till sjön bar det och medan grillen förbereddes så passade vi på att bada 🙂
De allra godaste korvar satte vi sedan i oss tillsammans med medhavda korvtillbehör så som potatissallad, cole slaw och korvbröd.
Senare på kvällen så fick vi prova på lite beridet bågskytte, fast utan häst. Det är svårt nog som det är. Här hjälper Janet Tilda att skjuta en pil!
Efter att ha känt in mig på bågen så drog jag en näst intill mitt i prick och sedan en till på 2:an. Det var svårt nog att pricka tavlan så tydligen är jag någon sorts naturbegåvning 😉 Tre pilar satt sedan vackert fast i hinderutrustningen bakom tavlan så jag har lämnat eviga spår i form av pilhål i Ljungagårds hindermaterial 😉
Detta var bannemig kul! Kanske något man skulle göra mer? 😛
Lite samkväm i garaget så här på eftermiddagen 🙂
Välkommen till Havshunden 
1 kommentar