Om rakriktning

”Om hästen ska kunna arbeta liksidigt måste ryttaren först korrigera sin sits, annars är det omöjligt att uppnå rakriktning.”

Att beskriva en sådan process i en enda mening måtte vara snudd på tjänstefel. Visst är det korrekt, men folk fattar i allmänhet inte hur otroligt mycket jobb det ligger i en sådan mening. Att rakrikta sig själv gör man inte på en lektion och inte ens på ett år! Det tar tid, det är smärtsamt och det kräver att det händer mycket i kroppen.

Så de som tror man kan uppnå rakriktning på en häst genom att dra lite där, trycka lite där och sitta lite där… välkommen till verkligheten. Det är inte rakriktning ni håller på med. Lär er sitta rakt över hästen utan att störa den så kan ni komma till rakriktningsarbetet med hästen sedan. Men fram tills dess, lägg arbetet på er själva 😉

DSC_0048

Min första lektion i rakriktningsarbetet. Inte är det vackert och inte är det lätt och ont hade jag efteråt, men det är en del av processen. Ont har jag fortfarande till och från när jag finner nya svagheter och spännpunkter. Men, smärta är svaghet som lämnar kroppen och under dessa 1,5 åren har jag blivit starkare, smidigare och lärt mig koordinera mitt bäcken. Än är det mycket arbete kvar, men jag är definitivt på väg!

 

Annonser

Dagens upptäckt

Jag fick en aha-upplevelse idag. Det var en sak som egentligen borde det vara en självklarhet, men som man liksom aldrig riktigt tagit på fullt allvar och framför allt inte fått någon vidare förklaring till varför och hur. Idag provade jag på riktigt och praktiserade enligt systemet ”trial and error”.  Med de verktyg jag erhållit på senare tid fick jag under ridpasset idag ett ordentligt kvitto på hur mycket jag egentligen utvecklats det här senaste året. Det handlade om den där utsidan. Att skapa en utsida och rida efter den hela passet. Att hålla hästen längs med denna utsida till alla pris. Passet bestod av ett tjugotal vändor längs med kvartslinjen, för att inte ha något staket att stödja sig emot, och gick i skritt hela tiden.

Aha-upplevelsen bestod av ett flertal delar:

1 – Vilken otroligt känslig häst jag har fått! Jag har lyckats koordinera mitt arsle på att jag endast med detta och överskänklarna nu kan styra min häst att gå dit jag vill!
2 – Wow, vilken sjukt grym utsida jag fick till med hjälp av de verktyg jag lärt mig för ändamålet! Det var liksom som vilket staket som helst!
3 – Vilken stabilitet det blev i gången när jag la till det lilla jag kan om underskänklarna!
4 – Vad mycket annat gratis man får när utsidan fungerar! 😀

Vi växte ett par centimeter under detta pass. Sannes hals blev mot slutet lång som en giraff och den välvde sig framåt som värsta triumfbågen. Och tänk, jag har inte tagit ett enda tygeltag annat än att hålla en stenhård men följsam yttertygel! Snacka om att jag känner mig som en vinnare idag!

Dessutom tänkte jag påbörja klippningen av Sannehäst innan ridpasset. Jag hade ju planerat för att klippningen skulle ta ett par dagar med tanke på krokodilpotentialen men tji fick jag! Sannehäst stod som ett ljus och matte fick klippa precis så mycket som hon ville! Superhästen!!! 😀

DSC_0846 (1024x576)

Bästa hästen 😀

DSC_0850 (576x1024)

Sannehäst ser också ganska nöjd ut med dagens pass 😀

DSC_0842 (576x1024)

Vi visar upp vår fina klippning för alla som vill se! 😀

DSC_0840 (576x1024)

Se så vackert! 😀

DSC_0837 (576x1024)

Nikki väntar på att grisfoten hon fick av matte ska marineras klart någonstans i gödselstaden. Den bli uppenbarligen mycket godare då 😉

Det sa bara ”plopp”

DSC_0089 (680x1024)
Jag har sedan en timma tillbaks en lite jobbig men ändå skön ömhet i bägge skinkorna. Varför då undrar ni kanske? Jo, för att jag suttit och skrittat en halvtimma på halvlånga tyglar. Det kanske inte låter så jobbigt och det är det inte heller om man bara åker häst, men om man RIDER så är det något helt annat! Dagens lilla pass ägnades åt att flytta bogar med hjälp av min lilla verktygslåda jag erhållit på Lindahs kurser och lektioner. Det är nämligen bogarna man i första hand går på när man ska släppa spänningar runt manken och få den att höja sig. Detta gör man inte med hjälp av tyglar och skänklar utan detta gör man med sittben och lår. För att det ska fungera över huvud taget så gäller det att man lärt sig sitta så pass rakt uppåner på hästen och lärt sig koordinera sitt bäcken så att hästen kan sortera ut och förstå de hjälper man ger. Det är nämligen så att hjälperna i den klassiska dressyren till största del består av retningar som skapar reflexmässiga reaktioner hos hästen. Det är dessa reaktioner vi vill förstärka, lägga ihop och förfina och då gäller det att vi själva vet vad det är vi håller på med samt kan koordinera våra egna kroppar så utomordentligt att vi inte på något vis stör en effekt genom att omedvetet kanske bidra till att hästen också gör något annat. Det är ju det som är det största problemet idag, just att vi sitter och talar om tusen olika saker till hästen även om vi tror att vi bara ber den göra en sak. Det svåraste och det som tar längst tid att lära sig är att skala bort och bara sitta på hästen utan att säga något till den. Nästa svårhetsmoment är att lära sig säga en sak i taget. Vi är bra mycket bättre på att prata med våra munnar än med våra kroppar och varför skulle det ta kortare tid för oss att bemästra kroppsspråket än talspråket? Fundera på det! Lägg då till att en vuxen hjärna har mycket sämre inlärningsförmåga än ett barns.

Nåväl, nu bar det av lite men åter till paddocken. Jo, det har ju inte blivit så mycket paddockpass det senaste, nog mest för att jag varit så upphetsad över min och Sannes nya sadel att jag mest velat ut och indianrida i skogen. Sannehäst lider knappast av detta, men nu var det i varje fall dags för lite seriös ridning. Bogar var det. Det var ett tag sedan vi gjorde detta och än är vi redigt gröna i ämnet. Att över huvud taget klara av att flytta hästens tyngd från ena frambenet till det andra kräver att både ryttaren och hästen skalat av alla yttre störningsmoment och alltså är hyfsat medvetna om varandra. Sannehästen tycker själv att hon har jäkligt bra koll på allt som pågår runt omkring henne och tycker mest att matte är lite ”too school for cool”, men det senaste har vi faktiskt lyckats med ett par lugna turer utan något större hittepån. Idag skötte hon sig alldeles utmärkt och ibland tyckte jag det gick lite för bra. Kanske har Sannehästen landat lite på sina nya skor eller så är det matte som lyckats landa lite mentalt och fått bättre koll på sitt bäcken. Fast troligtvis är det nog lite av allt. Summa summarum var i alla fall en häst som traskade på lugnt och sansat, ett steg i taget, svängde fint för hjälperna och en manke som plötsligt ploppade upp mellan bogbladen. Det sa verkligen bara ”plopp”. Himla häftigt! Dock kan Sannehästen tala om att det går precis lika fort att stoppa ner manken mellan bogbladen igen, om man vill. Men nu har vi provat på det och insett att vi kan!

Ännu ett steg i jakten på det beryktade beridararslet 😉

DSC_0370 (576x1024) DSC_0035 (1024x680)

Bogar, bågar, bäcken och bad

Åter igen så har det hänt så mycket att jag inte haft tid att sätta mig och skriva ner allt på bloggen. Jag har suttit åtskilliga gånger och filosoferat och trixat på hästen och tänkt att ”den HÄR tanken eller känslan vill jag dela med mig av…” men så har det aldrig blivit så att jag hunnit sätta mig och skriva av mina tankar och upplevelser. En sak i taget!

Nu har det i varje fall varit så att jag tidigt i lördags morse tillsammans med Hanna Bergenkull satte av mot Ljungagård i Skåne med våra hästar på släp. Stackars Johan blev likväl uppdragen i gryningen för att agera lastningsassistans. Nu var det dags för stegkurserna 5 och 6 för Lindah. Det var dags för bogkontroll, eftergift och mer ryttartukt i form av lår- och sittbenskoordination. Så här i efterhand så känns det som att dessa två kurssteg är de som satt mest griller i huvudet på mig, nu känns det som att ridningen börjar lite på riktigt. Det är nu vi börjar fylla på verktygslådan med olika verktyg för att kunna förmå hästen att utföra det vi vill. Det är inte lätt. Man upptäcker fler och fler svårigheter som just man själv måste tampas med innan man kan komma igenom och använda verktyget på korrekt vis. Nu börjar jag komma ner i sadeln mer. Det känns som att jag möjligtvis kan komma börja nosa på sittben nummer 3 och 4 snart. För ni trodde väl inte att det bara finns 2? Nej, det finns faktiskt två till. Men för att komma åt dem måste det till en hel del förändring i både vinklar, ligament och muskulatur i bäckenet. Man måste komma NER i sadeln innan man kan börja nosa på dessa två.

Nu är det alltså mycket att ta in och börja träna på. Inte bara från stegkurserna i helgen men också från de två privatlektionerna vi hann med i förra veckan. Det är böjning, lättridning, hållning, bogkontroll… Allt detta kontrolleras genom små men starka rörelser i bäckenet och jag kan tala om att det inte är det lättaste. Efter lektionen förra lördagen så hade jag så ont att jag stapplade runt som en gammal käring dagen efter. Släppont kallas det. Vi hade jobbat med låren och bogkontroll under lektionen och där hade vi lyckats till få så mycket släpp att både muskler och ligament fick sig en redig workover. Att det samtidigt var min första jobbiga mensdag på månaden gjorde så klart inte saken bättre, eftersom man tenderar bli lite lös och svag i mellangärdet som det är under dessa dagar. Jag fick jobba ordentligt!

På kursdagen nummer ett så gick vi mer grundligt igenom det jag gjort på lektionen med låren och bogkontrollen. En av hästarna, en islandshäst reagerade så bra på ridningen att han reste sig 5 cm med manken och satte under sig som en riktig grand-prix-häst. Det var helt fantastiskt att se. Även Sanne gjorde bra i från sig på sitt sätt. Hon är en liten Fröken Näsvis och har alltid tyckt skogen på ena sidan den ridbanan är väldigt läskig, men så fort jag fick för mig att fokusera järnet så gick det hur bra som helst. Hon är bra på att luras och smita undan, så jag måste lära mig att bli expert på att se förbi, fokusera och fortsätta jobba. När man väl kommer åt henne så visar hon på alla vis vilken otrolig potential det finns i henne. Det gäller bara att nå dit, både fysiskt och mentalt!

En grej gällande bogkontrollen var att vi skulle känna vilket framben hästen lägger mest vikt på. Hästar har alltid ett favoritframben och vill gärna inte ändra på viktfördelningen. Precis som vi. För att i slutändan kunna erhålla en vettig samling så måste vikten först fördelas lika på frambenen innan man börjar lasta över den på bakbenen. Detta görs genom att styra bogen med sittben och lår. Är man lite lyhörd och ödmjuk inför sig själv och sin häst så märker man här rätt snabbt att det är ens eget bäckens fel att hästen hela tiden vill falla åt höger… eller åt vänster. Sanne är faktiskt en ganska rak och stadig häst av naturen, men hon vill gärna då och då falla åt höger och lägger därmed också helst vikten på höger framben. Precis som Milton.

Men hallå, varningsklockor någon? Milton var så sjukt sned att det var ett under att han ens gick att sitta på. Vad tror ni hände med mig och mitt bäcken när jag under 2,5 års tid satt och red på denna häst? Naturligtvis så efterapar mina muskler och ligament den hållning och position jag erhållit på hans rygg. Själv tycker jag ju att jag är rak eftersom det är mitt normalläge att sitta som jag gör så det är så otroligt lätt att skylla på hästen, för det är så klart alla andra som är sneda, inte jag. Nä nu får vi allt ta och kamma oss. Nog fan är jag sned, och inte lite heller! I varje skrittsteg när vänster framben skulle överta vikten från höger framben och höger därav skulle släppa från marken så tappade Milton allt mothåll på höger och liksom släppte vikten lite för tidigt vilket gjorde att han nästan föll över på vänster fram när det skulle ta över vikt. Det gjorde gången väldigt stötig och rent utav störande när man började tänka på det. I slutet var det inte ens kul att rida rakt fram eftersom man kände hur otroligt fel det var. Den där ojämna gången gjorde att mitt vänstra sittben i varje steg när det åkte fram, åkte fram lite mer våldsamt och lite längre än det högra när det skulle fram. Ganska snabbt så vänjer kroppen in sig på den här rörelsen och det vänstra sittbenet blir lite starkare och lite mer framputtat i ”normalläge” än det högra. Milton gjorde mig sned vilket säkerligen gjorde Milton ännu mer sned.. och så var cirkusen igång.

Idag när jag skrittade hem från skogen på platt väg så försökte jag verkligen kontrollera bogarna och styra henne till höger och vänster sida av vägen med lår och sittben. Åt höger var enkelt eftersom det är ditåt Sanne gärna vill gå. Och för att min vänstra sida av bäckenet är mycket starkare och mer framflyttat. Att svänga åt vänster är så svårt att jag sitter och grimaserar, svettas och skakar medan hästen traskar på som om inget hänt på höger sida vägen. Jag upptäckte att jag på Sanne sitter och omedvetet kör den där ojämna rörelsen i sittbenen som Milton hade. Men Sanne har omöjligtvis samma snedhet och defekt som Milton. Jag dämpade vänster sittben, fick igång höger mer och jämnade ut rörelserna. Sedan förstärkte jag höger sittbens rörelse framåt, precis så som det varit på vänster innan. Plötsligt så promenerar hästen över till vänster sida av vägen. Känslan var förstummande. Har jag funnit nyckeln till låset tro? Jag provade att ta tillbaks rörelsen till vänster sittben och hästen faller över till höger sida vägen igen. Hallå eller!? Aha-upplevelse, insikt och lycka! 😀

DSC_0099 (1024x680)

Filur och Sanne i sina små lägerhagar 🙂

DSC_0013 (1024x680)

På lördagskvällen packades grill, mat och badkläder på fyrhjulingen, vi lastade oss i släpet och Janet och Anisette hoppade på den lilla fyrhjulingen.

DSC_0021 (1024x680)

Genom skog och snår bar det i släpet 😉

DSC_0034 (680x1024)

Ned till sjön bar det och medan grillen förbereddes så passade vi på att bada 🙂

DSC_0037 (1024x680)

De allra godaste korvar satte vi sedan i oss tillsammans med medhavda korvtillbehör så som potatissallad, cole slaw och korvbröd.

DSC_0066 (680x1024)

Senare på kvällen så fick vi prova på lite beridet bågskytte, fast utan häst. Det är svårt nog som det är. Här hjälper Janet Tilda att skjuta en pil!

DSC_0082 (1024x680)

Efter att ha känt in mig på bågen så drog jag en näst intill mitt i prick och sedan en till på 2:an. Det var svårt nog att pricka tavlan så tydligen är jag någon sorts naturbegåvning 😉 Tre pilar satt sedan vackert fast i hinderutrustningen bakom tavlan så jag har lämnat eviga spår i form av pilhål i Ljungagårds hindermaterial 😉

DSC_0081 (1024x680)

Detta var bannemig kul! Kanske något man skulle göra mer? 😛

DSC_0042 (1024x680)

Lite samkväm i garaget så här på eftermiddagen 🙂

Dagens utmaning: Högersväng!

Något som idag ockuperat min arma skalle är hur otroligt bra det kändes under dagens pass i paddocken! Det är lite som att mina sittben är som kontakter som ska passa in exakt på olika ställen i sadeln. Missar man något i posistion, riktning eller tryck så passar inte kontakten och inget händer, men lyckas man däremot pricka in precis rätt så händer det massa fräna saker. Precis som när man stoppar in stickkontakten i väggen! Fast jag ser mer en stor karusell med färgglada lampor och cirkusmusik som drar igång för fulla muggar när jag får till det 😉

Det har de senaste två veckorna inte blivit så mycket rida av så Milton har fått sig lite av en minivila under perioden. Igår så placerade jag dock åter mina sittben i den nya dressyrsadeln och försökte manövrera runt i paddocken. Det kändes inte helt bra och jag hittade inte riktigt kontakten, varken med bakbenen eller sittbenen, och Milton kändes inte heller riktigt med på noterna. Dock kanske man inte kan kräva så mycket varken av kuse eller pilot när båda för det mesta gått runt och latat sig under två veckor. Idag så gjorde jag lite av en favorit i repris, placerade åter sittbenen i sadeln och började styra och ställa med de små benknölarna. Känslan var sjukt mycket bättre idag, jag fick in den lilla rörelsen, kunde känna precis när ytter bak lyfte från marken och behövde inte koncentrera ihjäl mig för att sortera ut rörelserna. För första gången så fokuserade jag idag under hela passet enbart på en sak. Skritt och högersväng. Hur svårt kan det vara att svänga höger? Joru, det är faktiskt redigt svårt på en kuse som helst tippar över på högerbogen och samtidigt lättar och pekar med vänsterbak rakt ut för att hålla balansen. Man skulle kunna tro att detta hjälptes upp genom att hålla in bogen så mycket man kan med högerskänkeln i svängen, men icke då! Här är det vänster bak som skola tuktas och sättas på plats. Ett stycke sittben, ner i sadeln, bak mot ytter bakben och tryck! När man får till det och bäckenet lystrar till visionen man har i skallen så händer det något i hästen som gör att det där bogtrillandet plötsligt upphör. Nosen söker sig nedåt och varje steg i svängen blir taktfasta när bägge frambenen bär lika mycket. Hästen SVÄNGER och trillar inte längre åt höger! Detta tränade vi på idag och känslan var helt fantastisk! Det är också helt otroligt att kunna sitta i lugn skritt och bara hänga med i ett taktfast gungande utan defekter. På min sneda gamle travare! UNDERBART!

Samtidigt så kämpade jag ju med känslan av att inte ha kontroll på sin egen kropp då jag med alla medel försöker få knäna att inte peka utåt. För första gången på länge så stoppade jag också in fötterna i stigbyglarna och testade hur väl jag kunde bibehålla sitsen med den vinkeln på benen. Det gick faktiskt riktigt bra, även om jag inser att det är en hel del kvar innan höftleden släppt efter så att benen utan ansträngning kan befinna sig där jag vill att de ska befinna sig 😉

DSC_1104 (768x1024)

Bästa kusen i stan!

DSC_1112 (1024x768)

Frukost i stallet är den bästa 😉

Rövträning deluxe

Sist när jag red lektion för Lindah så frågade hon mig vad jag ville ha hjälp med just den lektionen. ”Allt” sa jag. Då menar jag verkligen allt. Jag vill lära mig allt ordentligt från grunden så jag kan förstå vad det är jag håller på med där uppe på hästryggen. Jag är gott medveten om att det kommer ta tid och att vi under bara en lektion kanske bara kommer en mikrometer på vägen, men det är ju dessa praktiska tips och den personliga vägledningen som ger både förståelse och motivation för att kunna träna vidare hemma. Efter att jag förklarat vad jag ville med lektionen så nämnde hon också att privatlektioner brukar vara till för att hästen ska tränas, men jag ser ingen nytta i det när jag inte har full koll på varken mig själv eller hästen. Jag behöver få de där verktygen för att lära mig känna och förstå vad det är jag känner samt vad som händer när jag gör si eller så. Det gör inget om jag får sitta och skritta i en timma, bara jag får mig ett par aha-upplevelser. Vanliga ridlektioner där man harvar runt på volt, grejar i hästens mun, trycker och bankar och bråkar med hästen för att få den att gå på rakt spår eller i en sluta har jag ridit tillräckligt under 2 år. Jag är trött på det där slitandet och harvandet, det kommer bevisligen inget gott ur det och det har hänt absolut ingenting positivt under den här tiden. Nej, jag är förbannat trött på att konstant behöva bråka med hästen och inte se några resultat, det är inte så ridning ska gå till. Jag vill lära mig och göra rätt från början. Kontrollera kroppen, hitta rätt sits, hitta sittbenen och lära mig kontrollera bäckenet då det är ett helt jäkla fantastiskt verktyg som största delen av hästsverige faktiskt gått miste om.

I förmiddags tog jag ut Milton i snön i paddocken och tänkte att ”nu skiter jag i hästen”. Det enda jag krävde var en lugn och icke passtaktig skritt så att jag kunde hitta flowet i sittbenen ordentligt. Jag ska tala om att ju mer man känner desto svårare blir det att hålla reda på allt. Jag fick på sista lektionen lära mig att göra halvhalt på ett nytt sätt, nämligen att stenhårt krama tygeln varje gång ytter bak lämnade marken. Detta ska kunna göras samtidigt som man blundar så nu gäller det verkligen att börja lära sig VAD det är man känner! För bara ett litet tag sedan så vart jag eld och lågor över att jag började känna de små puffarna mot skinkorna vid varje kliv, men då var det också det enda jag kände. Nu börjar man känna 10 andra saker samtidigt och att då som ”nyseende” sortera ut alla känslor och fokusera på just det man detta passet ville träna på är inte det lättaste! Samtidigt så ska  man ”padda”, alltså skjuta in ”svansen mellan benen”, kuta lite och skicka bak låren så man hamnar helt lodrätt. Problemet är att när man skjuter in svansen mellan benen så vill benen följa med fram, precis som när man sätter sig på en stol. Flyttar man då bak låren så vill knäna obönhörligen peka utåt, för det är så som de små och extremt tajta musklerna runt höftledskulan vill att lårbenet ska sitta fast i höften. Utåt får dock knäna inte peka om man ska få en perfekt och maximalt inverkande sits så det är bara att ta tag i låret och vrida runt benet så att knäna pekar framåt och hälen pekar bakåt. Sedan får man bannemig hålla koll på benet hela tiden samtidigt som man inte får glömma bort att padda. Bara detta kräver sin dos av koncentration och att med muskelkraft lyckas hålla kvar benet i den här positionen när ligament och hållningsmuskler runt höftkulan vill dra det tillbaks i ”knät-peka-utåt-läge”, är inte det allra lättaste! Man får ta i så man blir blå! Squats och knäböj i all ära, men fiffan, lite äkta sitsträning kommer ge vem som helst ett redigt snyggt arsle! Så här får man hålla på och kämpa ända tills ligamenten och musklerna runt höftkulan gett med sig och accepterat den nya positionen. Jag har hört att det ska göra ont, men vad fan, no pain no gain 😉

DSC_0006 - kopia (523x1024)

I december, här pekar knäna åt alla håll. Idag såg det mycket bättre ut, även om det var jobbigt 😉

DSC_1029 (1024x768)

Bästa vinterbilen 🙂

DSC_1032 (1024x768)

En tur till Gödeberg blev det efter rytteriet och där möttes vi av glada vinterkossor 🙂

DSC_1028 (1024x768)

Nikki bevakar ägg, bacon, fläskben, färs och korv 🙂

DSC_1035 (1024x768)

Jag måste bara avsluta med en bild på Miltons fina topplinje som jag är så stolt över nu för tiden. I alla fall den delen från manken och bakåt 😉

Dramatisk och spännande morgon som slutade i urkul Lindaträning!

Det var tur att jag hade gett mig fan på att åka på träningen idag, för om man verkligen lägger manken till så klarar man nästan allt. Efter gårdagens lastträning tyckte jag att allt var så väl förberett som det bara kunde och jag hade ändå en hyfsad bra känsla över att saker och ting skulle flyta på fint. Den lilla snön som kommit innan var ju sedan länge bortplogad och alla vägar var saltade vilket inte skulle göra körningen med hästsläpet särskilt avancerad. Dragbilen jag använder har nämligen inga dubbdäck och till släpet har jag inte heller några. Dock är däcken hyfsat nya och mönstret bra.

DSC_0907 (1024x768)

Fint och nyskottat

Gissa om jag blev modfallen när jag på morgonen insåg att det under natten kommit nästan en decimeter nysnö. Hur stor är chansen att vägarna är plogade och saltade tidigt en söndagmorgon? Mitt största huvudbry nu var hur jag skulle kunna komma upp från gårdsplanen till vägen med all ny snö. Nåja, jag stålsatte mig, skottade trottoaren på vägen ut och åkte i varje fall iväg till stallet. Nog var där snö, men det var inte mer illa än att jag utan problem kunde baxa runt både bil och släp där utan problem. Sedan kom vi till lastningen som varit lite av ett orosmoment men som ändå känts bättre efter gårdagens lastträning. Det tog idag ca 10 minuter att få på kusen på släpet och det får jag väl ändå se som en seger. Upp med lemmen, stänger alla luckor och hoppar in i förarsätet. Jag tar ett djupt andetag, startar bilen och lägger växelspaken i drive. Det är nu det visar sig hur detta kommer gå. Med försiktig gas så börjar vi rulla framåt långsamt men jag inser att jag behöver mer fart för att lyckas ta oss upp för den lilla backen som svänger upp mot vägen så jag ger ett kontinuerligt ökat gaspådrag precis så att hjulen inte spinner loss. Det går inte snabbt och jag inser att jag spelar vilt på marginalerna. Längre in i svängen så blir hjulen mer och mer benägna att spinna loss och jag måste släppa på gasen för att bibehålla fästet. Med ca 5 meter kvar till utfarten så släppte det sista lilla greppet som däcken hade om snön och vi kom inte en millimeter framåt. Fan också. Ja, det är väl bara att backa tillbaks och försöka ta mer sats en andra gång. Jag börjar backa men inser snart att mina försök att räta upp släpet i svängen inte fungerar alls, på något vis så vill inte bilen svänga dit jag vill och det slutar med att vi är på väg halvvägs ner i diket. Jag bromsar men bilen fortsätter bara glida. Jävlar i helvete. Som tur var tog det ganska snabbt stopp men då hade släpet vinklat in sig mot mitten på vägen och var på väg in i hagen på andra sidan. Att köra framåt för att räta upp fanns inte på kartan då jag inte kom en millimeter åt de hållet så efter att jag försökt ringa en sovande Johan för att gråta ut lite så tänkte jag att jag bannemig ska klara detta själv. En äkta hästtjej löser problem själv och springer inte till första bästa famn för att grina och tigga om hjälp. Jag stängde av bilen där vi var, gick ut och lastade ur kusen och tog in honom i stallet. Hade jag backat mer så hade jag inte fått ut honom då lemmen skulle tagit i stängslet till hagen vid sidan av vägen. Nu kunde jag med en gång räta upp släpet, men det var på håret att jag kom förbi hagen. Att lasta på stallplan var alltså omöjligt, för den där resan upp för infarten gör jag inte om! Upp på vägen bar det och jag ställde bil och släp med ena hjulet på trottoaren och fällde ner lemmen. Kuse hämtades och efter ca 10 minuters övertalan, ett par förbikörande bussar och en idiot till volkswagenförare som drog järnet bara någon meter förbi oss, så var jag äntligen på väg mot Mölndals C för att hämta upp Lindah! Endast 15 minuter sen 🙂

DSC_0911 (768x1024)

Duktig häst som ändå gick in utan megamycket bråk 🙂

DSC_0913 (1024x768)

Hupp, på väg ner i diket. Inget svänggrepp och endast back. Fyrhjulsdrift är ett måste den dagen jag köper en egen dragbil…

Efter denna knepiga start på dagen så flöt sedan allt på hur fint som helst. Det var inga problem alls att ta sig fram på vägarna och inte ens när vi kom ut mot Sätila så kändes det som några konstigheter. Där låg ändå snön och täckte landsvägen. Vi körde in på Strömmaskolan, lastade ur och gjorde oss i ordning innan vi gick in i ridhuset och började vår lektion för Lindah. Jag vill ju lära mig allt från början egentligen och jag har ju insett nu att Milton är en perfekt häst för detta. Han har sina defekter som jag måste lära mig hantera och när jag väl sätter hjälpen så händer det saker med en gång som är riktigt kännbara! Det är sittben framåt, bakåt, höger, vänster, ner och upp och allt detta ska kopplas ihop till hur han i svängarna tenderar att släpa ett bakben efter sig och ramlar på den diagonala bogen. Så när jag svänger höger så måste jag trycka ner vänster bak med  dito sittben för att han inte ska ramla  på höger bog och när jag svänger vänster så måste jag trycka höger bog åt vänster genom att pressa höger sittben mot manken. Mycket att hålla i huvudet! Jag fick också lära mig att en tygel aldrig någonsin får verka bakåt. Jahapp, dags att slänga ut allt man någonsin lärt sig, formatera hjärnan och ge plats åt allt det nya. Det är armens spänning som ska göra sig känd i hästens mun, inga handrörelser. Jag fick lära mig skillnad på inner- och ytterhand och även lära mig halvhalter genom att krama yttertygel i samma sekund som ytter bak släpper marken för att bromsa upp detta i steget. Vilken effekt det blev när jag fick till det! Detta provade vi även i trav och när jag lyckades där så gick han som en dröm! Dock bara ett par steg i taget men vad ska man göra när piloten inte har full koll på allt, man kan ju inte förvänta sig att hästen gör vad jag vill bara för att jag har en bild i huvudet av Edward Gal och Totilas. Först måste jag lära min kropp att göra som jag vill 😉

DSC_0916 (1024x768)

Duktig häst redo för lektion!

DSC_0915 (1024x768)

Vi trivs i ridhus säger Milton. Här skrittar vi av och Lindah har tagit sig an Hanna som stod på tur 🙂

DSC_0917 (768x1024)

Superduperduktiga hästen blir omhändertagen efter lektionen!

DSC_0920 (768x1024)

Och vad hände här!? Jo, hästen gick upp på transporten helt själv medan jag stod kvar vid sidan av lemmen! Ett litet smack var det som behövdes så stod han sedan som ett ljus där inne! Whaaaaaat liksom? Gissa om jag höll på att bubbla över av stolthet och lycka?? 😀

DSC_0926 (768x1024)

Kanske var det försöket med bomull i öronen som var tricket? 🙂

DSC_0929 (1024x729)

Väl hemma igen, nöjda och väääldigt glada 😀

DSC_0933 (1024x768)

Inga ömma fossingar i knölig hage längre! Nu åker bootsen på om morgonen.

Sluta rida med sätet

Det är jättesvårt. Att sluta rida med sätet och istället lära sig rida med det. Rida. Alltså på riktigt. Att varenda millisekund ha 100% koll på var sittbenen befinner sig och vad de hittar på. Att inse vad höger sittben automatiskt gör bara för att man försöker hålla vänster bog inne med hjälp av vänster skänkel och vice versa.  Det har inte funnits en tanke på hur mycket okunskapen om detta faktiskt påverkade hästen. Att inte jucka i skritten och nästan ännu värre, lära hästen galoppera utan att i varje språng skjutsa den framåt med säte och överliv. Det är inlärda reflexer som verkar sitta så hårt fastetsat i huvudet att man helt plötsligt verkar helt oförmögen att rida när man försöker plocka bort detta beteende. Man blir stel som en pinne och kroppen fattar inte vad den ska göra.

Under alla år jag ridit så har jag gått i tron om att jag har en hyfsad sits och hyfsad kontroll. Jag är stark som en björn, hyfsat svanklös och är bestyckad med ett stycke jävlar anamma som inte är av denna värld. Min specialitet under ridskoletiden var att rida barbacka och utföra alla övningar med rena klistret i arslet. Så någon dålig sits har jag verkligen inte haft. Fram till nu. Även om jag enligt ridskolestandard faktiskt satt bra i sadeln så har den typen av ridning konstant motverkat sig själv p.g.a. okunskap om hur mycket de olika delarna i sitsen faktiskt spelar roll. Det senaste halvåret och framför allt de senaste månaderna så har jag både lärt mig och fått uppleva hur vital sitsen faktiskt är i ridningen. Vid uppenbarelser som dessa kan folk få vad man kallar en ”aha-upplevelse”, jag däremot har inte fått någon sådan. Mina upplevelser sträcker sig långt mycket längre än en ”aha-upplevelse”, det är snarare så att jag står helt handfallen och chockad över effekten och inte kan förstå varför ingen talat om detta för mig tidigare.

På 2 månader har jag genom kontroll av sittbenen kommit till rätta med problem som jag kämpat och slitit med i över 2 år. Så som jag suttit och bankat med skänklarna och slitit i tyglarna för att korrigera en defekt hos hästen som jag i själva verket genom min egen snedhet och okunskap om kroppen egentligen bara förstärkt. Och då är min kroppsmedvetenhet inte den sämsta. Jag kan stå på händer, klättra i träd, göra handvolter, klättra på väggar och ta mig upp sittande från hängande på en horisontell stång. Med en fylld mattallrik i var hand så släcker jag med stortån alla taklampor på väg från köket till fredagsmyset i soffan. Jag vågar påstå att jag har väldigt bra kroppsuppfattning i allmänhet, bättre än de flesta, men lik förbannat så har man inte lärt sig hur de där förbannade sittbenen pekar och vilka signaler det sänder till hästen.

Sist så vill jag bara förtydliga varför man måste ha koll på sittbenen och sluta ”rida” med sätet. Hästens ryggkotpelare som vi sitter rakt över är som en lång orm. Den är hyfsat rörlig i sidled och svingar fram och tillbaks med fina böjar i varje steg i skritten. På en häst utan låsningar och smärtor i muskler och leder så rör sig ryggen lika mycket och lika mjukt åt bägge håll, rörelsen är harmonisk och skapar liksom en häst som obehindrat ”viftar på höfterna” när den går. Lite som en magdansare. Detta är en lösgjord häst. Nu sätter vi en tyngd på hästens rygg. En tyngd rakt uppåner som aktivt arbetar för att i minsta rörelse följa med hästryggens sving fram och tillbaks kommer inte nämnbart påverka lösgjordheten, men hur många av oss sitter så?  Hur många av oss sitter inte och ”följer med” i sadelns rörelse som fortplantar sig upp i vårt överliv och bildar världens pendel som svingar fram och tillbaks och skapar i våra höfter en juckande rörelse. Det behöver inte vara mycket juck, men så fort den av ryttaren inducerade rörelsen inte stämmer på pricken överens med hästens rygg så kommer hästen i varje steg behöva spänna emot och kompensera för tyngden som inte längre sitter stilla på ryggen, utan far fram och tillbaks. Hästen vill inte falla omkull och för att lyckas hålla sig på ett hyfsat rakt spår som vi kräver av den så måste den spänna olika delar av kroppen på onaturliga vis för att kompensera upp för obalansen som en obalanserad ryttare skapar. I detta läge kan inte hästen bli lösgjord. En lösgjord häst är utan spänningar och om hästen bara måste kompensera det minsta lilla för en mikroskopisk obalans i ryttarens sits så kasserar man alla chanser till lösgjordhet. Det krävs inte mycket för att skapa sådana motspänningar och även om man tycker att man sitter bra för att ingen skällde på en på ridskolan, så kan jag lova att hästen inte tycker detsamma.

DSC_0048

Att hitta och lära sig kontrollera sittbenen är skitsvårt rent ut sagt och vackert är det inte. Men när musklerna väl fattat grejen så är det ett nytt helt fantastiskt redskap att använda! En tillrättavisning med ett sittben är väldigt mycket enklare än att sitta och kontinuerligt banka med en skänkel för att få ut samma effekt 🙂

DSC_0006 (1024x680) (2)

Efter ett tag börjar bäckenet fatta grejen och det ser lite snyggare ut. Men mer är det ändå som ska falla på plats innan jag kan börja påstå att min sits är bra.

Lindaträning

Igår var det dags igen. Den andra träningen för Linda Nilsson, den här gången med både en timmes lektion och påföljande 3 timmar teori. Jag var inte hemma förrän 22.30 på kvällen, nöjd och inte alls på sovhumör. Jag ville bara fortsätta med det vi gjort under dagen och verkligen traggla och lära mig allt nytt vi gått igenom. Somnade gjorde jag i alla fall, men jag vaknade 3 gånger under natten med sittben som snurrade runt och fullständigt tog över huvudet. När jag vaknade kl 9 av att Nikki ville ut så var det som om kroppen bara var helt avstängd. Jag var så fruktansvärt seg och vore det inte för att Nikki hotade med att både kissa och bajsa på parketten så hade jag nog legat kvar halva dagen. Jag minns ärligt inte sist som träning gav sådan effekt på min kropp. Det värsta är nog ändå rumpan! Efter en joggingrunda runt Safjället så var kroppen igång igen och stelheten försvunnen. Lite träningsvärk finns fortfarande att finna i skinkorna men är nu nere på mer normal nivå 🙂

Nå, tillbaks till gårdagens träning. Jag och Milton anlände till Stall Bönered en timma innan vår lektion skulle börja kl 15.30. Vi fick komma in på logen där Milton stod och smaskade på sitt hö medan vi väntade på vår tur. Lektionen på en timma bestod för oss mestadels av att rakrikta Milton som har stora problem med enorma snedheter, eller jag vet inte om han har problem med det men jag har det definitivt! Dessutom måste jag bli mer medveten om hur jag ska hjälpa upp dessa snedheter så inte jag själv blir sned på kuppen plus att arbete under snedhet med största sannolikhet leder till skador på hästen i det långa loppet. Jag fick jobba ordentligt med att från början komma ner i sadeln, hitta rörelsen och tvinga ner honom från passtaktig skritt till lugn och korrekt takt. Det är inte helt enkelt då man sitter och studsar och far runt på honom när han går så. Med lite övning i halt och igångsättning under kontroll av både bogar och bakdel så fick vi hyfsad ordning på skritten och jag kunde hitta den där lilla och stilla rörelsen med bägge sittbenen.

Ett av Miltons kroppsliga problem är att han skjuter ut höger bog och väldigt gärna trillar ut över den. Jag har kämpat som en idiot med att rama in den där högerbogen men det verkar inte hända särskilt mycket balansmässigt och muskulärt. Igår fick jag ett verktyg för att avhjälpa detta vilket fungerade riktigt bra! Jag ska placera mitt högra sittben längre fram närmre manken och genom det pressa in bogen och se till att hålla kvar det där även om han kommer kämpa med att plocka bort mig därifrån. Han lyckades flytta bort mig ganska lätt i början men allt eftersom började min kropp hitta tekniken och jag lyckades sitta kvar och störa honom så pass att effekten blev riktigt bra. Samtidigt ska jag placera det andra sittbenet längre bak, närmare ryggraden för att skyffla in vänster bak mer under honom eftersom han tenderar att tappa det både bakåt och utåt p.g.a. att han lutar sig på höger fram. Han är en framtung häst vilket resulterar i en hög huvudföring för att kunna hålla upp balansen och inte trilla framåt, allt hänger liksom ihop.

Ett annat problem är att han hela tiden vill skyffla över mig på den högra sidan av ryggen och detta är något som jag känt redan från början men inte riktigt vetat vad det beror på eller vad jag ska göra åt det. Saken är den att han roterar hela bålen med ryggrad och mage och allt och sänker alltså ner höger rygghalva samtidigt som magen pekar ut åt vänster. Åt detta fick jag också ett skitbra verktyg som går ut på att pressa ner vänster sittben och trycka undan buken med vänster lår, egentligen bara genom att lyfta vänster underben och låta benets tyngd vila med låret mot revbenen.

Sista delen av passet travade vi och jag fick här lära mig hur man böjer hästen utan att slita i tyglar och trycka ihjäl sig med skänklarna. Helt enkelt så handlar ALLT om sitsen! Sittben och lår. Rakriktning är en enormt stor del i Lindas träning då det faktiskt är få ställen på Jorden som man håller på att ställa och slita med tygeltag som i Sverige. En formning kan aldrig komma framifrån, den måste börja bakifrån och då kommer framdelen på köpet, så tyglarna ska egentligen endast verka för rakriktning.

Jättetack till Anna som agerade fotograf för dagen 🙂

DSC_0016

Sara och hennes fina varmblod red lektion innan oss

DSC_0026

Det ser inte så dramatiskt ut men det är av den här träningen som folk knappt kan gå dagen efter 😉

DSC_0025

Vädret såg lite hotfullt ut till och från men vi klarade oss riktigt bra 🙂

DSC_0027

Milton väntar på sin tur och ser inte överdrivet spänd ut.

DSC_0037

Linda visar hur jag ska göra

DSC_0039

Det var bara att släppa stigbyglarna, det är tillräckligt att hålla reda på utan dom 😛

DSC_0040

Linslusen Milton hade full koll på kamerakvinnan!

DSC_0042

Halt under bogkontroll

DSC_0044

Igångsättning med bog och bakdelskontroll

DSC_0048

Kolla minen, här är det koncentration till 110%. Att det ser förjävligt ut är tydligen inget att bry sig om, det blir bättre när koordinationen förbättras 😉

DSC_0051

Nu börjar han lugna ner sig och bli lite spak när han inser att han inte kommer undan mina sittben 😛

DSC_0057

En stor och snygg frieser stod på tur för lektion!

DSC_0074

Trav, och vilken trav sen! Den var bannemig inte att leka med. Här krävdes full kontentration och lite till för att inte flyga som en vante och samtidigt utöva de nya sitstrixen jag lärt mig 😀

DSC_0089

Trix med tyglarna för att undvika att ryttaren knäpper av i midjan.

DSC_0098

Åter igen koncentrationsminen nummer ett!

DSC_0106

Här fick Milton stå efter passet medan matte hade teorilektion!

DSC_0118

Snyggepållen!

DSC_0122

DSC_0145

Bästa kusen i staden 🙂

DSC_0157

Blä!

DSC_0164

Jag tror någon tyckte att tre äpplen var långt ifrån nog 😉

DSC_0210

Frieser och gårdsvärd på lektion 🙂

DSC_0213

Lite fint väder fick vi allt ändå 🙂

  Nu ska det planeras för nästa Lindaträning 😀