Känsla!

I över 1,5 år har jag näst intill dagligen tränat målmedvetet på ridningen. Jag har haft ont, blivit stark och smidig. All fokus har legat på att bli bättre och ta sig framåt i teknikerna. Tekniker, tekniker, tekniker. Jag har nu gått alla grundkurser och har fått alla verktyg för att kunna utöva alla tekniker. All koordination sitter inte hundra ännu och behöver mer övning, men jag har blivit visad vägen och behöver nu egentligen bara börja gå själv.

Men som vi vet så består ridning egentligen till ganska liten del av tekniker. Visst använder man dem, men det är liksom inte bara att använda en teknik från skolboken och ro hästen i hamn. Nej, det krävs känsla för att först och främst kunna avgöra vad och hur mycket den här hästen behöver samt vilka tekniker som ska användas. Utan känsla är man alltså ingenting. Det är lite som en motorcykel utan förare, den kan vara hur tekniskt avancerad som helst, men utan någon som kan hålla dess balans och avgöra när det ska svängas så blir det ändå bara pannkaka.

Känsla är något som jag inte är så bra på. Jag har alltid varit stark och vig och lyckats med i princip allt jag tagit mig för, men nu tar det stopp. Helt plötsligt är det inte bara att ta i lite extra eller vilja lite mer, utan nu ska man bara sitta rakt uppåner och känna. Men vad händer om man inte känner? Det är fruktansvärt frustrerande att som 27:åring för första gången stöta på något som man inte klarar av. Något som man så in i bänken mycket vill klara, men som inte finns att finna.

Idag red jag Filur efter ett riduppehåll på 20 dagar. Så länge har jag inte hållit upp sedan innan jag skaffade häst och sedan jag började ryttarutbildningen så har jag nog max haft uppehåll ett par tre dagar någon enstaka gång. Men idag red jag alltså första gången på nästan en månad. Och så jag red! Jag hade bestämt mig för att åka häst i paddocken. Jag följde med, satt och blundade varv på varv och följde med i hästens snedhet. Så plockade jag upp tyglarna, tog kontroll över bogarna och flyttade ett delat fokus till bakbenen. Och jäklar vad hästen gick! Efter ett lyckat försök släppte jag ut hästhalsen och åkte med ytterligare ett varv, blundade och bara kände. Och visst kände jag! Vid ett tillfälle skulle jag flytta in bakdelen innanför spåret, jag satt och blundade, tänkte min hjälp, satt, väntade, och plötsligt så kom det! Jag kände! Den lyckan var obeskrivlig, jag fick tårar i ögonen.

Kontentan är att det kanske är bra med ett rejält riduppehåll efter att man tränat så fokuserat och hårt så länge. Det är snarare underligt om det skulle vara annorlunda för det är ju så man tänker med våra hästar.

Annonser

Dagens upptäckt

Jag fick en aha-upplevelse idag. Det var en sak som egentligen borde det vara en självklarhet, men som man liksom aldrig riktigt tagit på fullt allvar och framför allt inte fått någon vidare förklaring till varför och hur. Idag provade jag på riktigt och praktiserade enligt systemet ”trial and error”.  Med de verktyg jag erhållit på senare tid fick jag under ridpasset idag ett ordentligt kvitto på hur mycket jag egentligen utvecklats det här senaste året. Det handlade om den där utsidan. Att skapa en utsida och rida efter den hela passet. Att hålla hästen längs med denna utsida till alla pris. Passet bestod av ett tjugotal vändor längs med kvartslinjen, för att inte ha något staket att stödja sig emot, och gick i skritt hela tiden.

Aha-upplevelsen bestod av ett flertal delar:

1 – Vilken otroligt känslig häst jag har fått! Jag har lyckats koordinera mitt arsle på att jag endast med detta och överskänklarna nu kan styra min häst att gå dit jag vill!
2 – Wow, vilken sjukt grym utsida jag fick till med hjälp av de verktyg jag lärt mig för ändamålet! Det var liksom som vilket staket som helst!
3 – Vilken stabilitet det blev i gången när jag la till det lilla jag kan om underskänklarna!
4 – Vad mycket annat gratis man får när utsidan fungerar! 😀

Vi växte ett par centimeter under detta pass. Sannes hals blev mot slutet lång som en giraff och den välvde sig framåt som värsta triumfbågen. Och tänk, jag har inte tagit ett enda tygeltag annat än att hålla en stenhård men följsam yttertygel! Snacka om att jag känner mig som en vinnare idag!

Dessutom tänkte jag påbörja klippningen av Sannehäst innan ridpasset. Jag hade ju planerat för att klippningen skulle ta ett par dagar med tanke på krokodilpotentialen men tji fick jag! Sannehäst stod som ett ljus och matte fick klippa precis så mycket som hon ville! Superhästen!!! 😀

DSC_0846 (1024x576)

Bästa hästen 😀

DSC_0850 (576x1024)

Sannehäst ser också ganska nöjd ut med dagens pass 😀

DSC_0842 (576x1024)

Vi visar upp vår fina klippning för alla som vill se! 😀

DSC_0840 (576x1024)

Se så vackert! 😀

DSC_0837 (576x1024)

Nikki väntar på att grisfoten hon fick av matte ska marineras klart någonstans i gödselstaden. Den bli uppenbarligen mycket godare då 😉

Det sa bara ”plopp”

DSC_0089 (680x1024)
Jag har sedan en timma tillbaks en lite jobbig men ändå skön ömhet i bägge skinkorna. Varför då undrar ni kanske? Jo, för att jag suttit och skrittat en halvtimma på halvlånga tyglar. Det kanske inte låter så jobbigt och det är det inte heller om man bara åker häst, men om man RIDER så är det något helt annat! Dagens lilla pass ägnades åt att flytta bogar med hjälp av min lilla verktygslåda jag erhållit på Lindahs kurser och lektioner. Det är nämligen bogarna man i första hand går på när man ska släppa spänningar runt manken och få den att höja sig. Detta gör man inte med hjälp av tyglar och skänklar utan detta gör man med sittben och lår. För att det ska fungera över huvud taget så gäller det att man lärt sig sitta så pass rakt uppåner på hästen och lärt sig koordinera sitt bäcken så att hästen kan sortera ut och förstå de hjälper man ger. Det är nämligen så att hjälperna i den klassiska dressyren till största del består av retningar som skapar reflexmässiga reaktioner hos hästen. Det är dessa reaktioner vi vill förstärka, lägga ihop och förfina och då gäller det att vi själva vet vad det är vi håller på med samt kan koordinera våra egna kroppar så utomordentligt att vi inte på något vis stör en effekt genom att omedvetet kanske bidra till att hästen också gör något annat. Det är ju det som är det största problemet idag, just att vi sitter och talar om tusen olika saker till hästen även om vi tror att vi bara ber den göra en sak. Det svåraste och det som tar längst tid att lära sig är att skala bort och bara sitta på hästen utan att säga något till den. Nästa svårhetsmoment är att lära sig säga en sak i taget. Vi är bra mycket bättre på att prata med våra munnar än med våra kroppar och varför skulle det ta kortare tid för oss att bemästra kroppsspråket än talspråket? Fundera på det! Lägg då till att en vuxen hjärna har mycket sämre inlärningsförmåga än ett barns.

Nåväl, nu bar det av lite men åter till paddocken. Jo, det har ju inte blivit så mycket paddockpass det senaste, nog mest för att jag varit så upphetsad över min och Sannes nya sadel att jag mest velat ut och indianrida i skogen. Sannehäst lider knappast av detta, men nu var det i varje fall dags för lite seriös ridning. Bogar var det. Det var ett tag sedan vi gjorde detta och än är vi redigt gröna i ämnet. Att över huvud taget klara av att flytta hästens tyngd från ena frambenet till det andra kräver att både ryttaren och hästen skalat av alla yttre störningsmoment och alltså är hyfsat medvetna om varandra. Sannehästen tycker själv att hon har jäkligt bra koll på allt som pågår runt omkring henne och tycker mest att matte är lite ”too school for cool”, men det senaste har vi faktiskt lyckats med ett par lugna turer utan något större hittepån. Idag skötte hon sig alldeles utmärkt och ibland tyckte jag det gick lite för bra. Kanske har Sannehästen landat lite på sina nya skor eller så är det matte som lyckats landa lite mentalt och fått bättre koll på sitt bäcken. Fast troligtvis är det nog lite av allt. Summa summarum var i alla fall en häst som traskade på lugnt och sansat, ett steg i taget, svängde fint för hjälperna och en manke som plötsligt ploppade upp mellan bogbladen. Det sa verkligen bara ”plopp”. Himla häftigt! Dock kan Sannehästen tala om att det går precis lika fort att stoppa ner manken mellan bogbladen igen, om man vill. Men nu har vi provat på det och insett att vi kan!

Ännu ett steg i jakten på det beryktade beridararslet 😉

DSC_0370 (576x1024) DSC_0035 (1024x680)

Dags att ge plats för känslan!

Igår kom Hanna Bergenkull till stallet och höll lektion för mig och Sannehästen. Det är så bra för Hanna går ju kursstegen för Lindah precis som jag så på ett plan så ligger vi ju på samma nivå där, förutom att hon jobbat med hästar i typ hur många år som helst, gått alla ridlärarutbildningar och är liiiiite duktigare än jag 😉 I vilket fall som helst så har vi lite samma tänk och vi kan kommunicera på ett djupare plan än vad man brukar kunna göra med sin ridlärare. För det är ju precis det Lindah lär ut. Kommunikation med hästen på ett absolut grundläggande plan. Detta smittar obönhörligen av sig på ryttarna 😉

Det var i varje fall hög tid för mig att få lite input då jag gärna fastnar i prestationskrav, blir lite blind och förlorar känslan för ridningen. För det är ju precis vad ridning egentligen är. Just en känsla. Det var just precis detta som vi jobbade med under lektionen. Det passade dessutom Sannehästen alldeles utmärkt eftersom hon bestämt sig för att gå in i någon helt djävulusisk brunst vilket resulterade i rodeo a la provridningsdag. Efter lite lirkande och lite avslappningsövningar för matteryttarens del så hittade vi mot slutet en alldeles fantastiskt lugn och fin trav, med svikt i vristerna och där ryggfiléerna började jobba på i Sannehästens länd. Vad lektionen kom att handla om var att liksom släppa alla krav, låta vänster hjärnhalva ta lite semester och börja KÄNNA istället. Jag måste börja lita på att jag kan, att det sitter i kroppen och börja ”åka” lite häst istället. Låta ridningen vara något som är fyllt av ro och känsla istället för något som hela tiden ska analyseras och göras bättre.

Till alla er som förfasas över Sannehästens öde med en prestationssjuk matteryttare kan jag lugnande tala om att Sannehästen inte lider ett dugg av detta. Ty kraven ställes endast på matteryttaren som kämpar som en blådåre för att få kroppen att göra det man säger till den att göra. Det handlar alltså inte om någon som helst fulridning a la tvinga hästen böja på nacken och strutta på i varv efter varv med låst rygg. Nä ni, detta handlar om att matteryttaren ska erhålla ett beridararsle som till slut ska kunna skola Sannehästen genom hela utbildningstrappan utan några som helst hemska tygeltag. Problemet är att jag har en målbild som heter Pedro Torres. Och att det helst ska ske inom ett par år. Vilket är en fullkomlig utopi. Nu har jag ändå lyckats erhålla en ödmjukhet inför hästträningen som jag inte hade innan, men mina vilda fantasier har jag inte lyckats göra mig av med, eller i alla fall inte den där opretentiösa kopplingen till verkligheten 😉

På måndag så blir det en stor dag för Sannehästen. Då ska hon få helt splitter nya dojjor på framfossingarna! Jag vet inte om hon gått annat än barfota innan, men det ska i varje fall bli spännande att se vad skillnaderna blir. Egentligen är hon inte så värst ömfotad, inte vad hon visar i alla fall, men vid vissa tillfällen kan hon vilja vika av och gå på mjukare underlag. Så därför tyckte jag att det nu kunde bli dags för Sannehäst att få ett par alldeles egna skodon att slita med hälsan. Vi ska ju faktiskt avancera i ridningen hade matte tänkt och då är det ju bra att det absolut inte ömmar någonstans. Minsta obehag skapar ju obönhörligen ovälkomna spänningar som gör resten av ridningen i princip ogjord. Så onödigt!

Här kommer lite Pedro Torres för den nyfikne 😉

Bogar, bågar, bäcken och bad

Åter igen så har det hänt så mycket att jag inte haft tid att sätta mig och skriva ner allt på bloggen. Jag har suttit åtskilliga gånger och filosoferat och trixat på hästen och tänkt att ”den HÄR tanken eller känslan vill jag dela med mig av…” men så har det aldrig blivit så att jag hunnit sätta mig och skriva av mina tankar och upplevelser. En sak i taget!

Nu har det i varje fall varit så att jag tidigt i lördags morse tillsammans med Hanna Bergenkull satte av mot Ljungagård i Skåne med våra hästar på släp. Stackars Johan blev likväl uppdragen i gryningen för att agera lastningsassistans. Nu var det dags för stegkurserna 5 och 6 för Lindah. Det var dags för bogkontroll, eftergift och mer ryttartukt i form av lår- och sittbenskoordination. Så här i efterhand så känns det som att dessa två kurssteg är de som satt mest griller i huvudet på mig, nu känns det som att ridningen börjar lite på riktigt. Det är nu vi börjar fylla på verktygslådan med olika verktyg för att kunna förmå hästen att utföra det vi vill. Det är inte lätt. Man upptäcker fler och fler svårigheter som just man själv måste tampas med innan man kan komma igenom och använda verktyget på korrekt vis. Nu börjar jag komma ner i sadeln mer. Det känns som att jag möjligtvis kan komma börja nosa på sittben nummer 3 och 4 snart. För ni trodde väl inte att det bara finns 2? Nej, det finns faktiskt två till. Men för att komma åt dem måste det till en hel del förändring i både vinklar, ligament och muskulatur i bäckenet. Man måste komma NER i sadeln innan man kan börja nosa på dessa två.

Nu är det alltså mycket att ta in och börja träna på. Inte bara från stegkurserna i helgen men också från de två privatlektionerna vi hann med i förra veckan. Det är böjning, lättridning, hållning, bogkontroll… Allt detta kontrolleras genom små men starka rörelser i bäckenet och jag kan tala om att det inte är det lättaste. Efter lektionen förra lördagen så hade jag så ont att jag stapplade runt som en gammal käring dagen efter. Släppont kallas det. Vi hade jobbat med låren och bogkontroll under lektionen och där hade vi lyckats till få så mycket släpp att både muskler och ligament fick sig en redig workover. Att det samtidigt var min första jobbiga mensdag på månaden gjorde så klart inte saken bättre, eftersom man tenderar bli lite lös och svag i mellangärdet som det är under dessa dagar. Jag fick jobba ordentligt!

På kursdagen nummer ett så gick vi mer grundligt igenom det jag gjort på lektionen med låren och bogkontrollen. En av hästarna, en islandshäst reagerade så bra på ridningen att han reste sig 5 cm med manken och satte under sig som en riktig grand-prix-häst. Det var helt fantastiskt att se. Även Sanne gjorde bra i från sig på sitt sätt. Hon är en liten Fröken Näsvis och har alltid tyckt skogen på ena sidan den ridbanan är väldigt läskig, men så fort jag fick för mig att fokusera järnet så gick det hur bra som helst. Hon är bra på att luras och smita undan, så jag måste lära mig att bli expert på att se förbi, fokusera och fortsätta jobba. När man väl kommer åt henne så visar hon på alla vis vilken otrolig potential det finns i henne. Det gäller bara att nå dit, både fysiskt och mentalt!

En grej gällande bogkontrollen var att vi skulle känna vilket framben hästen lägger mest vikt på. Hästar har alltid ett favoritframben och vill gärna inte ändra på viktfördelningen. Precis som vi. För att i slutändan kunna erhålla en vettig samling så måste vikten först fördelas lika på frambenen innan man börjar lasta över den på bakbenen. Detta görs genom att styra bogen med sittben och lår. Är man lite lyhörd och ödmjuk inför sig själv och sin häst så märker man här rätt snabbt att det är ens eget bäckens fel att hästen hela tiden vill falla åt höger… eller åt vänster. Sanne är faktiskt en ganska rak och stadig häst av naturen, men hon vill gärna då och då falla åt höger och lägger därmed också helst vikten på höger framben. Precis som Milton.

Men hallå, varningsklockor någon? Milton var så sjukt sned att det var ett under att han ens gick att sitta på. Vad tror ni hände med mig och mitt bäcken när jag under 2,5 års tid satt och red på denna häst? Naturligtvis så efterapar mina muskler och ligament den hållning och position jag erhållit på hans rygg. Själv tycker jag ju att jag är rak eftersom det är mitt normalläge att sitta som jag gör så det är så otroligt lätt att skylla på hästen, för det är så klart alla andra som är sneda, inte jag. Nä nu får vi allt ta och kamma oss. Nog fan är jag sned, och inte lite heller! I varje skrittsteg när vänster framben skulle överta vikten från höger framben och höger därav skulle släppa från marken så tappade Milton allt mothåll på höger och liksom släppte vikten lite för tidigt vilket gjorde att han nästan föll över på vänster fram när det skulle ta över vikt. Det gjorde gången väldigt stötig och rent utav störande när man började tänka på det. I slutet var det inte ens kul att rida rakt fram eftersom man kände hur otroligt fel det var. Den där ojämna gången gjorde att mitt vänstra sittben i varje steg när det åkte fram, åkte fram lite mer våldsamt och lite längre än det högra när det skulle fram. Ganska snabbt så vänjer kroppen in sig på den här rörelsen och det vänstra sittbenet blir lite starkare och lite mer framputtat i ”normalläge” än det högra. Milton gjorde mig sned vilket säkerligen gjorde Milton ännu mer sned.. och så var cirkusen igång.

Idag när jag skrittade hem från skogen på platt väg så försökte jag verkligen kontrollera bogarna och styra henne till höger och vänster sida av vägen med lår och sittben. Åt höger var enkelt eftersom det är ditåt Sanne gärna vill gå. Och för att min vänstra sida av bäckenet är mycket starkare och mer framflyttat. Att svänga åt vänster är så svårt att jag sitter och grimaserar, svettas och skakar medan hästen traskar på som om inget hänt på höger sida vägen. Jag upptäckte att jag på Sanne sitter och omedvetet kör den där ojämna rörelsen i sittbenen som Milton hade. Men Sanne har omöjligtvis samma snedhet och defekt som Milton. Jag dämpade vänster sittben, fick igång höger mer och jämnade ut rörelserna. Sedan förstärkte jag höger sittbens rörelse framåt, precis så som det varit på vänster innan. Plötsligt så promenerar hästen över till vänster sida av vägen. Känslan var förstummande. Har jag funnit nyckeln till låset tro? Jag provade att ta tillbaks rörelsen till vänster sittben och hästen faller över till höger sida vägen igen. Hallå eller!? Aha-upplevelse, insikt och lycka! 😀

DSC_0099 (1024x680)

Filur och Sanne i sina små lägerhagar 🙂

DSC_0013 (1024x680)

På lördagskvällen packades grill, mat och badkläder på fyrhjulingen, vi lastade oss i släpet och Janet och Anisette hoppade på den lilla fyrhjulingen.

DSC_0021 (1024x680)

Genom skog och snår bar det i släpet 😉

DSC_0034 (680x1024)

Ned till sjön bar det och medan grillen förbereddes så passade vi på att bada 🙂

DSC_0037 (1024x680)

De allra godaste korvar satte vi sedan i oss tillsammans med medhavda korvtillbehör så som potatissallad, cole slaw och korvbröd.

DSC_0066 (680x1024)

Senare på kvällen så fick vi prova på lite beridet bågskytte, fast utan häst. Det är svårt nog som det är. Här hjälper Janet Tilda att skjuta en pil!

DSC_0082 (1024x680)

Efter att ha känt in mig på bågen så drog jag en näst intill mitt i prick och sedan en till på 2:an. Det var svårt nog att pricka tavlan så tydligen är jag någon sorts naturbegåvning 😉 Tre pilar satt sedan vackert fast i hinderutrustningen bakom tavlan så jag har lämnat eviga spår i form av pilhål i Ljungagårds hindermaterial 😉

DSC_0081 (1024x680)

Detta var bannemig kul! Kanske något man skulle göra mer? 😛

DSC_0042 (1024x680)

Lite samkväm i garaget så här på eftermiddagen 🙂

Den där yttertygeln och skitsvåra halten…

Inte förrän man har en häst som fungerar så som en ridhäst ska fungera så börjar man på riktigt inse saker som egentligen varit självklart sedan innan. Det som blivit min senaste aha-upplevelse är hur otroligt viktig yttertygeln är i all ridning. Yttertygeln och yttersidan skall kanske tilläggas. Utan en redigt inramande yttertygel så blir precis allt bajs. Man tappar allt och hästen tappar allt. Jag har numera en oskolad häst som mer än gärna smiter från all typ av ovant arbete och här gäller det att jag inte låter mig luras av hennes trick och vidmakthåller det jag vill få igenom. T.ex när hon smiter från yttertygeln så börjar jag dra i innertygeln vilket var precis vad hon ville. Duktig matte, eller? Nu är det dock slut på det där, hästen ska lära sig ta yttertygeln och den kommer hon numer aldrig komma undan från, trots ormande försök till smitning!

Första bilden nedan visar på en total katastrofsituation. Här uträttar vi inget annat än ridning på Sannes vis. Hon har, trots att hon är hyfsat rak i kroppen, lyckats sätta mig på sidan och fått mig släppa yttertygeln till förmån för lite dragande i inner. Varför? Jo, för att hon smitit från yttertygeln och totallurat mig! Resultatet hos en oskolad och lättlurad ryttare är ett hängande i ytter stigbygel, släpp på ytter tygel och dragande på inner. Vad uträttar vi här? Inte ett vettigt skit.

DSC_0102 - kopia

Hur går det då om man istället gör tvärt om, inte låter henne krångla så med yttertygeln och envisas med att hålla kvar trots försök till smitning? Jo, det blir som bilden under. Hur svårt kan det vara? Inte särskilt svårt om man har tålamod och stänger av alla de där inlärda ryggradsbeteenden man har sedan innan i form av att slita i innertygel, lägga vikt i den sigbygeln hon smiter ifrån mm. Yttertygeln tror jag att jag kommer få bukt med ganska snabbt, men det där med att jag hänger i ytter stigbygel kommer troligtvis bli svårare att göra mig av med. Ibland känner jag mig som ett träskmonster på hästryggen… 😉

DSC_0107 - kopia (1024x680)
Igår kom Lindah förbi vårt stall och körde en alldeles egen privatlektion med mig och Sanne. Något jag haft problem med innan är att hon inte vill stanna när jag vill det så detta ägnade vi lektionen till. Ganska snabbt insåg jag att halten inte är så lätt som att det bara är att stanna hästen, utan om det ska ske på ett korrekt vis så måste man träna upp hästen och skola den så att den ORKAR göra halt korrekt. Detta innebär att det krävs en hel del arbete innan man kan komma till en vettig halt och detta är helt nytt för mig och känns delvis frustrerande men också ganska spännande. Jag tror vi kom till halt en handfull gånger under timman på ridbanan och mot slutet hade Sannehästen trampat in med bakbenen närapå en halvmeter sedan början på passet. Det är mycket att tänka på och mot slutet så var jag definitivt mer full i skallen än vad Sanne var. Hand, bäcken, knän, hälar, överliv… Efter en timma i skritt var benen hyfsat stumma när jag satt av. Trots ett spontant åskoväder rakt ovan oss samt ett kort spöregn så blev det en mycket bra och nyttig lektion, både för mig och för Sannehästen! Med 2 meter kvar till stalldörren så kom hällregnet från helvetet och vi hann precis in för att inte bli totalt dränkta. Hade det simmat runt fiskar i luften så hade jag inte blivit förvånad. Ibland ska man ha tur! 😀

Dagen avslutades med att jag och syrran åkte upp till Horsikan som vi tog en löptur runt. Sjön är inte så stor och det är nog ca 1,5 km runt den, så vi sprang ett och ett halvt varv, hoppade i vattnet i andra änden och simmade tillbaks över hela sjön. Hur gött var inte det då? Helt otroligt befriande… Fiffan vad najs! 😀

Lättridningsteknik

Vem kunde tro att det fanns minst arton olika sätt att rida lätt på? Och att alla dessa sätt säger olika saker till hästen? Och att lättridningens syfte egentligen inte är att avlasta (även om det likväl gör det) utan att det är ett sätt att kommunicera med hästen!? Man kan böja hästen genom att rida lätt på ett visst sätt, ett annat sätt samlar hästen, ett lösgör och ett fjärde är drivande. Skillnaderna är inte stora, men ändå så pass att det är avgörande för hur hästen ska tolka vår sits.

Jodå, detta fick vi lära oss i helgen på Lindahs kurssteg nummer fyra! Det är mycket som hänt i kroppen hos oss som gått stegkurserna nu och för varje steg så är det mening att det vi lärt oss tidigare ska sitta lite i ryggmärgen så att vi kan ta till oss den kommande kursen på bästa möjliga vis. En okoordinerad person som inte gått t.ex. kurs 1-3 har inte särskilt mycket nytta av steg 4 då det händer så himla mycket med sitsen som man annars inte har koll på. Det är riktigt spännande att följa sin egna utveckling och det är ju faktiskt på kursstegen som man får ett litet kvitto på att det man tränat på sedan sist faktiskt sitter hyfsat bra, eftersom man inte behöver fundera så mycket på det! Man kan fullt fokusera på det man ska lära sig här och nu utan att allt annat går åt helvete, det är rätt kul 🙂

Det var lite extra spännande just på den här kursträffen eftersom det var första gången jag tog med Sannehästen, på träning! Det har allt varit lite nervöst innan och för säkerhets skull så åkte vi ner till Munka-Ljungby redan dagen innan och sov över på Ljungagård i Skåne där kursen skulle hållas. Eftersom Sanne inte riktigt slappnar av i transporten, även om hon åker snällt, så ville jag inte att hon skulle vara trött och stressad av resan under kursen. Då var det bättre att vi åkte ner dagen innan, så hon fick känna in sig på det nya stället innan kursen så att vi båda kunde få ut maximalt av den. Annars hade jag nog mest fått försöka hålla reda på busig kuse 😉

Det var inte bara jag som kom och sov över redan dagen innan, utan även Anisette som också skulle vara med. Hon skulle få låna ett kallblod vid namn Boris som stod på gården och som lite uppvärmning inför följande dag så sadlade hon och jag våra hästar och så gav vi oss iväg på en liten tur i skogarna runt Ljungagård. Det var helt otroligt vackert och det gav en härlig känsla av ridläger när man var barn. Ni vet när allt är sådär perfekt, det finns inga problem i hela världen och det är bara du och hästen en varm sommarkväll i en trollskog där kvällssolen här och där hittar små hål att lysa ner genom löv och granbarr. Vi red ner till en sjö där vi badade hästarna och där höll jag på att spricka av lycka. På väg hem fattade vi full galopp en bit och jag kan säga att jag aldrig ridit så fort på Sanne innan, vilken fart hon fick! Efter det så var Sanne helkär i Boris och ville inte vara någon annan stans än nära honom 😉

DSC_0025 (1024x680)

Framme och avlastade!

DSC_0027 (1024x680)

Här har vi Tyr, han var också med på kursen 🙂

DSC_0039 (1024x680)

Ljungagård är en vacker gård 🙂

DSC_0042 (672x1024)

Här inne i drängstugan sov jag på natten!

DSC_0043 (1024x680)

God natt hästarna! Sanne spatserar mot muren som Boris befinner sig bakom. Hon skrek efter honom hela kvällen 😉

DSC_0058 (1024x680)

Nu kör vi! 😀

DSC_0062 (1024x679)

Den obligatoriska koncentrationsminen är påsatt!

DSC_0069 - kopia (1024x680)

Lite torrövning i skritt på de nya teknikerna!

DSC_0080 - kopia (1024x680)

Så kör vi i trav!

DSC_0081 - kopia (1024x680)

Duktig matte som lyckas få till en liten böjning med sitsen 🙂

DSC_0088 - kopia (1024x679)

Tittar jag efter rätt sittben här tro?

DSC_0087 - kopia (1024x680)

Sanne har full koll på fotografen 😉

DSC_0091 - kopia (1024x680)

Lite bus hanns allt med, trots alla förberedelser 😛

DSC_0107 - kopia (1024x680)

Duuuuktig häst! 😀

DSC_0066 - kopia (701x1024)

Snyggaste hästen!

DSC_0111 (1024x680)

Äntligen hemma igen!

DSC_0117 (680x1024)

Efter nästan 3 timmar på väg i tryckande värme så var vi äntligen hemma igen! Ett välförtjänt bad åt Sanne, lite vila i boxen och så åkte hon ut i sin nya lilla hage hon ska gå i nu bredvid de andra hästarna som går på bete.

DSC_0124 (1024x680)

Trivselskit?

DSC_0127 (680x1024)

Mot hagen!

DSC_0164 (1024x680)

Sanne inviger hagen!

DSC_0152 - kopia (1024x680)

Åh, min vackra häst!

DSC_0146 (1024x680)

…eller not 😉

 

DSC_0144 (1024x680)

Hästekusen 😀

DSC_0148 (1024x680)

Sanne och kompisarna Mel och Felize!

Låååångt blogginlägg om hästar, hundar, kurser och bad :D

Okej, nu var det ett tag sedan det skrevs här men så blir det ibland! Speciellt när man haft hur mycket som helst på schemat och egentligen hade behövt skriva av sig efter hand, men så hinner man inte och allt ackumuleras. Just därför kommer detta bli ett hyfsat långt inlägg med en hel del bilder och text om vad jag gjort det senaste 🙂

Sedan sist så har jag ju så klart umgåtts och lärt känna Sannehästen ytterligare. Vi har galopperat för första gången i skogen, tagit oss över fler leriga partier, bäckar och fallna träd. Vi har övat på våra grejer i paddocken och vi har utrustat oss med ny sadelgjord och ett mer passande bett! Hon tycker ju inte riktigt om när man spänner sadelgjorden på henne så jag har investerat i en mer bekväm anatomisk sådan (brun så klart så den matchar sadeln) och den verkar hon mer nöjd med än den tidigare! Dessutom börjar hon nog faktiskt minska i omfång nu vilket har gjort den andra gjorden, som jag för övrigt ”lånat” av Lotus, börjat bli för stor. Man kan börja ana en lite mindre platt rygg också så det går definitivt åt rätt håll nu! Ett nytt bett blev det också, fortfarande ett enkelt tredelat men smalare, då Miltons lite tjockare inte riktigt fick plats i hennes mun. Även här märktes det att hon trivdes bättre med det nya bettet då hon tidigare höll på att dra tyglarna ur handen på mig stup i ett.

DSC_2798 (1024x576)

Sannehästen i sin nya sadelgjord och sitt nya bett!

Jag har också varit i Skåneland en hel dag på Lindahträning! Det var steg 3 av hennes stegkurser som gick av stapeln och eftersom jag inte haft möjlighet att ta med egen häst det senaste så blev jag erbjuden att låna en häst på kursen på Ljungagård i norra Skåne så det blev till att gå den där. Jag kommer även att gå steg 4 där då jag jobbar när den går av stapeln här i Göteborg, men sedan kommer jag att fortsätta stegen här hemma! För den oinvigde så är det så att Lindah genomför ryttarutbildningar runt om i riket. Det är alltså ingen träning av häst, utan enbart tuktning av människa för att skapa välridande ryttare med korrekt, följsam, koordinerad och effektiv sits utifrån den klassiska dressyrens principer. Grunden handlar om följsamhet och rakriktning så klart för både häst och ryttare, men framför allt för ryttaren. Oftast så är vi också snedare än vi tror och att då hoppa upp på en häst och tro att den ska gå rakt kan man glömma. Det är ingen barnlek att bli en duktig ryttare från grunden, det kräver väldigt mycket omställning i både kropp och huvud och enormt mycket koordinationsträning! Just därför har Lindah lagt upp utbildningen i stegkurser där man under varje kurs från grunden lär sig och tränar på en del i den långa resan till att erhålla ett riktigt beridararsle. Sedan åker man hem, tränar som fasen på just det man lärt sig och förhoppningsvis så kommer detta sitta i ryggraden när man går nästa steg och lär sig nästa grej. Första kursen handlar om lösgörande av bäckenet och även bäckenkoordination. Det är en upplevelseresa som heter duga kan jag tala om. Även om man som jag är en ganska fysiskt aktiv och medveten människa så får man så otroligt mycket nya inputs och aha-upplevelser om sin egen kropp! Mitt emellan all praktik så får man så klart en hel del teori inpräntat i huvudet och där handlar det om vad man vill med hästen, vad som händer i kroppen och hur kropparna påverkar varandra på tusentals olika vis.
Andra kurssteget består av koordination av ben och fötter. Kan man lägga en hel dag på det undrar ni då och ja, det kan man. Man kan lägga tre hela dagar på det. Man tror man har koll, men det har man inte. Det finns ett dussin olika spännpunkter i varje ben som var för sig skapar olika förutsättningar för ridningen och alla dessa skall tillsammans koordineras ihop till att först och främst skapa en vettig grundsits och sedan kunna arbeta för att ge hästen de signaler man vill ge. Det är små och fina hjälper vi snackar om, inget sitta och banka med fötterna och dra fram! Under tredje kursdagen som jag nu senast gick så avhandlades rollen för den kära handen som ju är så stor del av rytteriet. Det är som Lindah säger, ju längre bort från bäckenet en kroppsdel finns, desto svårare är det att koordinera den. Här kommer det behöva tränas! Och visste ni att en förhållning inte skall ske med handen, utan med skulderbladet? Hehe, nu börjar det bli jobbigt va 😉 Kurssteget syftar till att skapa en hand som hästen gärna möter och därav för nosen framåt och nedåt vilket är en nödvändighet om man ska kunna rida en häst korrekt bakifrån och fram. Att sätta igång rumpan på hästen är helt värdelöst om det inte finns en välkoordinerad hand att ta emot energin fram.

Detta har vi så klart tränat på hemma i paddocken jag och Sanne! Jag som trodde jag hade en hyfsad hand redan innan, men tji fick jag. På bara de två pass jag och Sanne tränat på detta så har vi erhållit en helt grym nedåt- framåtsökning och som dessutom verkar hålla i sig till nästa gång i paddocken! Helt fantastiskt och precis det man vill ha! 😀

DSC_2800 (576x1024)

Bästa hästen 😀

I förrgår så var jag på en heldagsföreläsning med Gillian Higgins på Clarebergs Ridklubb. Jag fick tipset av min lärare i hundfysioterapin redan i vintras och så klart bokade jag in mig med en gång! Gillian är en engelsk kvinna som fullkomligt brinner för det här med anatomi och biomekanik och har utvecklat en helt fantastisk affärsidé med hennes företag Horses Inside Out där hon på hästar målar hur hästen ser ut invändigt. Hon målar olika saker beroende på vad hon vill utbilda. I publiken satt allt från veterinärer och hästfysioterapeuter till tävlingsryttare och skogsmullefolk. Verkligen alla kan ta åt sig av det hon gör och hon gör det så himla bra!! Jag hade så klart stor hjälp av att jag läst anatomi innan och det var få av orden hon använde som jag inte förstod, men så är hon en helt fantastisk föreläsare också som verkligen kan tala till en grupp med olika erfarenhet. Man tänkte inte ens på att hon hela tiden pratade engelska, allt var så självklart och så himla bra och det var så klart en jättehjälp med de fina bilderna och filmerna hon visade på filmduken. Det talas om att hon ska komma tillbaks om inte så lång tid och då vet jag i alla fall en som kommer stå först i kön 😉
Dock fick jag gå en timma innan föreläsningen var slut då det krockade lite med min tid för att skriva antagningsprov till utbildningen jag sökt i Kungsbacka. Jag har varit lite irriterad på detta prov då jag inte haft någon aning om vad det skulle innehålla och dessutom från början inte insett att det ens skulle vara något prov! Nåja, det gick rätt bra i alla fall men lite arg är jag på mig själv då jag gjorde två slarvfel. I övrigt så var alla svaren rätt, så det är väl bara att hoppas att övriga testtagare är dumma i huvudet, så ska det nog gå vägen 😉

DSC_2780 (1024x576)

Gillian herself!

DSC_2781 (1024x576)

Rekvisita från föreläsningen som vi fick titta närmre på under pauserna 🙂

DSC_2785 (1024x576)

Ett bäcken och korsben till en liiiiten ponny!

Sedan så har jag och Johan varit på Hästholmen och myst i solen och jag passade så klart på att ta ett bad. Nikki tycker det är riktigt lajbans att springa runt på stenarna och leka hund.

DSC_0100 - kopia (772x1024)

Nakenfis till matte och solvarm vovva som ska ligga typ PÅ matte 😉

DSC_0023 (2000x1328) (1024x680)

Klättrar på stenar med husse 🙂

DSC_0009 (2000x1328) (1024x680)

Nikkibus!

DSC_0001 (2000x1328) (1024x680)

Upptäcksfärd 🙂

DSC_0078 - kopia (1024x680)

Bada bada bada 😀

Rövträning deluxe

Sist när jag red lektion för Lindah så frågade hon mig vad jag ville ha hjälp med just den lektionen. ”Allt” sa jag. Då menar jag verkligen allt. Jag vill lära mig allt ordentligt från grunden så jag kan förstå vad det är jag håller på med där uppe på hästryggen. Jag är gott medveten om att det kommer ta tid och att vi under bara en lektion kanske bara kommer en mikrometer på vägen, men det är ju dessa praktiska tips och den personliga vägledningen som ger både förståelse och motivation för att kunna träna vidare hemma. Efter att jag förklarat vad jag ville med lektionen så nämnde hon också att privatlektioner brukar vara till för att hästen ska tränas, men jag ser ingen nytta i det när jag inte har full koll på varken mig själv eller hästen. Jag behöver få de där verktygen för att lära mig känna och förstå vad det är jag känner samt vad som händer när jag gör si eller så. Det gör inget om jag får sitta och skritta i en timma, bara jag får mig ett par aha-upplevelser. Vanliga ridlektioner där man harvar runt på volt, grejar i hästens mun, trycker och bankar och bråkar med hästen för att få den att gå på rakt spår eller i en sluta har jag ridit tillräckligt under 2 år. Jag är trött på det där slitandet och harvandet, det kommer bevisligen inget gott ur det och det har hänt absolut ingenting positivt under den här tiden. Nej, jag är förbannat trött på att konstant behöva bråka med hästen och inte se några resultat, det är inte så ridning ska gå till. Jag vill lära mig och göra rätt från början. Kontrollera kroppen, hitta rätt sits, hitta sittbenen och lära mig kontrollera bäckenet då det är ett helt jäkla fantastiskt verktyg som största delen av hästsverige faktiskt gått miste om.

I förmiddags tog jag ut Milton i snön i paddocken och tänkte att ”nu skiter jag i hästen”. Det enda jag krävde var en lugn och icke passtaktig skritt så att jag kunde hitta flowet i sittbenen ordentligt. Jag ska tala om att ju mer man känner desto svårare blir det att hålla reda på allt. Jag fick på sista lektionen lära mig att göra halvhalt på ett nytt sätt, nämligen att stenhårt krama tygeln varje gång ytter bak lämnade marken. Detta ska kunna göras samtidigt som man blundar så nu gäller det verkligen att börja lära sig VAD det är man känner! För bara ett litet tag sedan så vart jag eld och lågor över att jag började känna de små puffarna mot skinkorna vid varje kliv, men då var det också det enda jag kände. Nu börjar man känna 10 andra saker samtidigt och att då som ”nyseende” sortera ut alla känslor och fokusera på just det man detta passet ville träna på är inte det lättaste! Samtidigt så ska  man ”padda”, alltså skjuta in ”svansen mellan benen”, kuta lite och skicka bak låren så man hamnar helt lodrätt. Problemet är att när man skjuter in svansen mellan benen så vill benen följa med fram, precis som när man sätter sig på en stol. Flyttar man då bak låren så vill knäna obönhörligen peka utåt, för det är så som de små och extremt tajta musklerna runt höftledskulan vill att lårbenet ska sitta fast i höften. Utåt får dock knäna inte peka om man ska få en perfekt och maximalt inverkande sits så det är bara att ta tag i låret och vrida runt benet så att knäna pekar framåt och hälen pekar bakåt. Sedan får man bannemig hålla koll på benet hela tiden samtidigt som man inte får glömma bort att padda. Bara detta kräver sin dos av koncentration och att med muskelkraft lyckas hålla kvar benet i den här positionen när ligament och hållningsmuskler runt höftkulan vill dra det tillbaks i ”knät-peka-utåt-läge”, är inte det allra lättaste! Man får ta i så man blir blå! Squats och knäböj i all ära, men fiffan, lite äkta sitsträning kommer ge vem som helst ett redigt snyggt arsle! Så här får man hålla på och kämpa ända tills ligamenten och musklerna runt höftkulan gett med sig och accepterat den nya positionen. Jag har hört att det ska göra ont, men vad fan, no pain no gain 😉

DSC_0006 - kopia (523x1024)

I december, här pekar knäna åt alla håll. Idag såg det mycket bättre ut, även om det var jobbigt 😉

DSC_1029 (1024x768)

Bästa vinterbilen 🙂

DSC_1032 (1024x768)

En tur till Gödeberg blev det efter rytteriet och där möttes vi av glada vinterkossor 🙂

DSC_1028 (1024x768)

Nikki bevakar ägg, bacon, fläskben, färs och korv 🙂

DSC_1035 (1024x768)

Jag måste bara avsluta med en bild på Miltons fina topplinje som jag är så stolt över nu för tiden. I alla fall den delen från manken och bakåt 😉

Dramatisk och spännande morgon som slutade i urkul Lindaträning!

Det var tur att jag hade gett mig fan på att åka på träningen idag, för om man verkligen lägger manken till så klarar man nästan allt. Efter gårdagens lastträning tyckte jag att allt var så väl förberett som det bara kunde och jag hade ändå en hyfsad bra känsla över att saker och ting skulle flyta på fint. Den lilla snön som kommit innan var ju sedan länge bortplogad och alla vägar var saltade vilket inte skulle göra körningen med hästsläpet särskilt avancerad. Dragbilen jag använder har nämligen inga dubbdäck och till släpet har jag inte heller några. Dock är däcken hyfsat nya och mönstret bra.

DSC_0907 (1024x768)

Fint och nyskottat

Gissa om jag blev modfallen när jag på morgonen insåg att det under natten kommit nästan en decimeter nysnö. Hur stor är chansen att vägarna är plogade och saltade tidigt en söndagmorgon? Mitt största huvudbry nu var hur jag skulle kunna komma upp från gårdsplanen till vägen med all ny snö. Nåja, jag stålsatte mig, skottade trottoaren på vägen ut och åkte i varje fall iväg till stallet. Nog var där snö, men det var inte mer illa än att jag utan problem kunde baxa runt både bil och släp där utan problem. Sedan kom vi till lastningen som varit lite av ett orosmoment men som ändå känts bättre efter gårdagens lastträning. Det tog idag ca 10 minuter att få på kusen på släpet och det får jag väl ändå se som en seger. Upp med lemmen, stänger alla luckor och hoppar in i förarsätet. Jag tar ett djupt andetag, startar bilen och lägger växelspaken i drive. Det är nu det visar sig hur detta kommer gå. Med försiktig gas så börjar vi rulla framåt långsamt men jag inser att jag behöver mer fart för att lyckas ta oss upp för den lilla backen som svänger upp mot vägen så jag ger ett kontinuerligt ökat gaspådrag precis så att hjulen inte spinner loss. Det går inte snabbt och jag inser att jag spelar vilt på marginalerna. Längre in i svängen så blir hjulen mer och mer benägna att spinna loss och jag måste släppa på gasen för att bibehålla fästet. Med ca 5 meter kvar till utfarten så släppte det sista lilla greppet som däcken hade om snön och vi kom inte en millimeter framåt. Fan också. Ja, det är väl bara att backa tillbaks och försöka ta mer sats en andra gång. Jag börjar backa men inser snart att mina försök att räta upp släpet i svängen inte fungerar alls, på något vis så vill inte bilen svänga dit jag vill och det slutar med att vi är på väg halvvägs ner i diket. Jag bromsar men bilen fortsätter bara glida. Jävlar i helvete. Som tur var tog det ganska snabbt stopp men då hade släpet vinklat in sig mot mitten på vägen och var på väg in i hagen på andra sidan. Att köra framåt för att räta upp fanns inte på kartan då jag inte kom en millimeter åt de hållet så efter att jag försökt ringa en sovande Johan för att gråta ut lite så tänkte jag att jag bannemig ska klara detta själv. En äkta hästtjej löser problem själv och springer inte till första bästa famn för att grina och tigga om hjälp. Jag stängde av bilen där vi var, gick ut och lastade ur kusen och tog in honom i stallet. Hade jag backat mer så hade jag inte fått ut honom då lemmen skulle tagit i stängslet till hagen vid sidan av vägen. Nu kunde jag med en gång räta upp släpet, men det var på håret att jag kom förbi hagen. Att lasta på stallplan var alltså omöjligt, för den där resan upp för infarten gör jag inte om! Upp på vägen bar det och jag ställde bil och släp med ena hjulet på trottoaren och fällde ner lemmen. Kuse hämtades och efter ca 10 minuters övertalan, ett par förbikörande bussar och en idiot till volkswagenförare som drog järnet bara någon meter förbi oss, så var jag äntligen på väg mot Mölndals C för att hämta upp Lindah! Endast 15 minuter sen 🙂

DSC_0911 (768x1024)

Duktig häst som ändå gick in utan megamycket bråk 🙂

DSC_0913 (1024x768)

Hupp, på väg ner i diket. Inget svänggrepp och endast back. Fyrhjulsdrift är ett måste den dagen jag köper en egen dragbil…

Efter denna knepiga start på dagen så flöt sedan allt på hur fint som helst. Det var inga problem alls att ta sig fram på vägarna och inte ens när vi kom ut mot Sätila så kändes det som några konstigheter. Där låg ändå snön och täckte landsvägen. Vi körde in på Strömmaskolan, lastade ur och gjorde oss i ordning innan vi gick in i ridhuset och började vår lektion för Lindah. Jag vill ju lära mig allt från början egentligen och jag har ju insett nu att Milton är en perfekt häst för detta. Han har sina defekter som jag måste lära mig hantera och när jag väl sätter hjälpen så händer det saker med en gång som är riktigt kännbara! Det är sittben framåt, bakåt, höger, vänster, ner och upp och allt detta ska kopplas ihop till hur han i svängarna tenderar att släpa ett bakben efter sig och ramlar på den diagonala bogen. Så när jag svänger höger så måste jag trycka ner vänster bak med  dito sittben för att han inte ska ramla  på höger bog och när jag svänger vänster så måste jag trycka höger bog åt vänster genom att pressa höger sittben mot manken. Mycket att hålla i huvudet! Jag fick också lära mig att en tygel aldrig någonsin får verka bakåt. Jahapp, dags att slänga ut allt man någonsin lärt sig, formatera hjärnan och ge plats åt allt det nya. Det är armens spänning som ska göra sig känd i hästens mun, inga handrörelser. Jag fick lära mig skillnad på inner- och ytterhand och även lära mig halvhalter genom att krama yttertygel i samma sekund som ytter bak släpper marken för att bromsa upp detta i steget. Vilken effekt det blev när jag fick till det! Detta provade vi även i trav och när jag lyckades där så gick han som en dröm! Dock bara ett par steg i taget men vad ska man göra när piloten inte har full koll på allt, man kan ju inte förvänta sig att hästen gör vad jag vill bara för att jag har en bild i huvudet av Edward Gal och Totilas. Först måste jag lära min kropp att göra som jag vill 😉

DSC_0916 (1024x768)

Duktig häst redo för lektion!

DSC_0915 (1024x768)

Vi trivs i ridhus säger Milton. Här skrittar vi av och Lindah har tagit sig an Hanna som stod på tur 🙂

DSC_0917 (768x1024)

Superduperduktiga hästen blir omhändertagen efter lektionen!

DSC_0920 (768x1024)

Och vad hände här!? Jo, hästen gick upp på transporten helt själv medan jag stod kvar vid sidan av lemmen! Ett litet smack var det som behövdes så stod han sedan som ett ljus där inne! Whaaaaaat liksom? Gissa om jag höll på att bubbla över av stolthet och lycka?? 😀

DSC_0926 (768x1024)

Kanske var det försöket med bomull i öronen som var tricket? 🙂

DSC_0929 (1024x729)

Väl hemma igen, nöjda och väääldigt glada 😀

DSC_0933 (1024x768)

Inga ömma fossingar i knölig hage längre! Nu åker bootsen på om morgonen.