Skithäst!

Idag var ingen bra dag ridmässigt. Eller, egentligen var det väl precis som alla andra dagar, bortsett från att jag i morse tänkte att ”nu ska det väl för en gångs skull bli en superbra dag på ridbanan”. Trodde jag. Det var precis som vanligt, förutom att jag som sagt hade vissa förväntningar, dumt nog. Man ska aldrig ha förväntningar när det gäller djur. Man ska vara jävligt ödmjuk inför hästen och sin ridning för vad som helst kan hända. Just idag hände det väl inget speciellt, förutom då att det inte gick så mycket bättre än vanligt.

Nå, vad var det som definierade just det här passet då? Jo, matte gjorde en vacker båge ner i ridhussanden. Upp igen och på det. Med positivt tänkande och fokus framåt fick vi ett par fina galoppfattningar. Duktig häst och DUKTIG MATTE. Sakta aaaaav, lite slängtrav och…. det berömda PONNYDRAGET! Nu för tiden sitter tyglarna som gjutet i mina händer vilket ju gör att händerna följer med när Sannehästen brutalt på en millisekund tycker att det är dags att länga halsen. I händerna sitter armar som sitter fast i en pilot som kanske hade fullt upp med att hålla ordning på sig själv i den obalanserade traven. Plötsligt har man ett ypperligt tillfälle att viska hemligheter i Sannehästens öron då dessa befinner sig en si sådär centimeter framför ens näsan. Snabbt som attan gäller det att låsa fast både armar och ben runt hästahalsen vars övriga kropp snällt nog saktat av under denna plötsliga omfördelning av tyngdpunkten. Det är bara att acceptera att all kontakt med sadeln har upphört och att man har en mankam mellan skinkorna när man lyckats räta på sig.

Demonstration av effekten av ponnydraget. Förflytta människan ca 40 cm fram mot öronen på hästen så har ni dagens position.

Sanne a.k.a. Giraffen med sin numera låååånga hals. Det är ju något positivt i alla fall…

Sannehäst är en färgglad häst på många vis men hon är bannemig ingen picknick. Den som trodde det bara var att sitta upp och låta visionen ta över vet inte hur fel hen har. Att koppla in sin egen hjärna med Sannehästens hjärna är typ omöjligt. Hon är överallt och ingenstans och framför allt inte i fas med ryttarens hjärna. Så det där med att koppla in stickkontakten och börja ro fram kusen med röven är en större utmaning än man kan tro. Ändå lyckas jag ibland. Jag vet ju att det går vilket gör frustrationen ännu värre när det inte går. Nä, det är nog dags att lägga ner det där med ridhuset för en stund och ge oss ut och forcera terräng istället. OM DET BARA KUNDE SLUTA BLÅSA, HAGLA OCH REGNA IS!!

Uppenbarligen lyckades jag göra något rätt under ridpasset idag då kusen efteråt placerade ett ben i varje hörn och dessutom stretchade magmusklerna lite på eget bevåg. Det är alltid trevligt att se, även om jag inte riktigt kan avgöra vad som var så bra idag. Kanske jag lyckades samla henne i skritten ändå? Trots att det för det mesta gick i överljudsfart och rodret fastnat åt vänster. Bah!