Känsla!

I över 1,5 år har jag näst intill dagligen tränat målmedvetet på ridningen. Jag har haft ont, blivit stark och smidig. All fokus har legat på att bli bättre och ta sig framåt i teknikerna. Tekniker, tekniker, tekniker. Jag har nu gått alla grundkurser och har fått alla verktyg för att kunna utöva alla tekniker. All koordination sitter inte hundra ännu och behöver mer övning, men jag har blivit visad vägen och behöver nu egentligen bara börja gå själv.

Men som vi vet så består ridning egentligen till ganska liten del av tekniker. Visst använder man dem, men det är liksom inte bara att använda en teknik från skolboken och ro hästen i hamn. Nej, det krävs känsla för att först och främst kunna avgöra vad och hur mycket den här hästen behöver samt vilka tekniker som ska användas. Utan känsla är man alltså ingenting. Det är lite som en motorcykel utan förare, den kan vara hur tekniskt avancerad som helst, men utan någon som kan hålla dess balans och avgöra när det ska svängas så blir det ändå bara pannkaka.

Känsla är något som jag inte är så bra på. Jag har alltid varit stark och vig och lyckats med i princip allt jag tagit mig för, men nu tar det stopp. Helt plötsligt är det inte bara att ta i lite extra eller vilja lite mer, utan nu ska man bara sitta rakt uppåner och känna. Men vad händer om man inte känner? Det är fruktansvärt frustrerande att som 27:åring för första gången stöta på något som man inte klarar av. Något som man så in i bänken mycket vill klara, men som inte finns att finna.

Idag red jag Filur efter ett riduppehåll på 20 dagar. Så länge har jag inte hållit upp sedan innan jag skaffade häst och sedan jag började ryttarutbildningen så har jag nog max haft uppehåll ett par tre dagar någon enstaka gång. Men idag red jag alltså första gången på nästan en månad. Och så jag red! Jag hade bestämt mig för att åka häst i paddocken. Jag följde med, satt och blundade varv på varv och följde med i hästens snedhet. Så plockade jag upp tyglarna, tog kontroll över bogarna och flyttade ett delat fokus till bakbenen. Och jäklar vad hästen gick! Efter ett lyckat försök släppte jag ut hästhalsen och åkte med ytterligare ett varv, blundade och bara kände. Och visst kände jag! Vid ett tillfälle skulle jag flytta in bakdelen innanför spåret, jag satt och blundade, tänkte min hjälp, satt, väntade, och plötsligt så kom det! Jag kände! Den lyckan var obeskrivlig, jag fick tårar i ögonen.

Kontentan är att det kanske är bra med ett rejält riduppehåll efter att man tränat så fokuserat och hårt så länge. Det är snarare underligt om det skulle vara annorlunda för det är ju så man tänker med våra hästar.

Annonser

Om rakriktning

”Om hästen ska kunna arbeta liksidigt måste ryttaren först korrigera sin sits, annars är det omöjligt att uppnå rakriktning.”

Att beskriva en sådan process i en enda mening måtte vara snudd på tjänstefel. Visst är det korrekt, men folk fattar i allmänhet inte hur otroligt mycket jobb det ligger i en sådan mening. Att rakrikta sig själv gör man inte på en lektion och inte ens på ett år! Det tar tid, det är smärtsamt och det kräver att det händer mycket i kroppen.

Så de som tror man kan uppnå rakriktning på en häst genom att dra lite där, trycka lite där och sitta lite där… välkommen till verkligheten. Det är inte rakriktning ni håller på med. Lär er sitta rakt över hästen utan att störa den så kan ni komma till rakriktningsarbetet med hästen sedan. Men fram tills dess, lägg arbetet på er själva 😉

DSC_0048

Min första lektion i rakriktningsarbetet. Inte är det vackert och inte är det lätt och ont hade jag efteråt, men det är en del av processen. Ont har jag fortfarande till och från när jag finner nya svagheter och spännpunkter. Men, smärta är svaghet som lämnar kroppen och under dessa 1,5 åren har jag blivit starkare, smidigare och lärt mig koordinera mitt bäcken. Än är det mycket arbete kvar, men jag är definitivt på väg!

 

Skithäst!

Idag var ingen bra dag ridmässigt. Eller, egentligen var det väl precis som alla andra dagar, bortsett från att jag i morse tänkte att ”nu ska det väl för en gångs skull bli en superbra dag på ridbanan”. Trodde jag. Det var precis som vanligt, förutom att jag som sagt hade vissa förväntningar, dumt nog. Man ska aldrig ha förväntningar när det gäller djur. Man ska vara jävligt ödmjuk inför hästen och sin ridning för vad som helst kan hända. Just idag hände det väl inget speciellt, förutom då att det inte gick så mycket bättre än vanligt.

Nå, vad var det som definierade just det här passet då? Jo, matte gjorde en vacker båge ner i ridhussanden. Upp igen och på det. Med positivt tänkande och fokus framåt fick vi ett par fina galoppfattningar. Duktig häst och DUKTIG MATTE. Sakta aaaaav, lite slängtrav och…. det berömda PONNYDRAGET! Nu för tiden sitter tyglarna som gjutet i mina händer vilket ju gör att händerna följer med när Sannehästen brutalt på en millisekund tycker att det är dags att länga halsen. I händerna sitter armar som sitter fast i en pilot som kanske hade fullt upp med att hålla ordning på sig själv i den obalanserade traven. Plötsligt har man ett ypperligt tillfälle att viska hemligheter i Sannehästens öron då dessa befinner sig en si sådär centimeter framför ens näsan. Snabbt som attan gäller det att låsa fast både armar och ben runt hästahalsen vars  övriga kropp snällt nog saktat av under denna plötsliga omfördelning av tyngdpunkten. Det är bara att acceptera att all kontakt med sadeln har upphört och att man har en mankam mellan skinkorna när man lyckats räta på sig.

DSC_0093 - kopia (680x1024)

Demonstration av effekten av ponnydraget. Förflytta människan ca 40 cm fram mot öronen på hästen så har ni dagens position.

DSC_1097 (1024x576)

Sanne a.k.a. Giraffen med sin numera låååånga hals. Det är ju något positivt i alla fall…

Sannehäst är en färgglad häst på många vis men hon är bannemig ingen picknick. Den som trodde det bara var att sitta upp och låta visionen ta över vet inte hur fel hen har. Att koppla in sin egen hjärna med Sannehästens hjärna är typ omöjligt. Hon är överallt och ingenstans och framför allt inte i fas med ryttarens hjärna. Så det där med att koppla in stickkontakten och börja ro fram kusen med röven är en större utmaning än man kan tro. Ändå lyckas jag ibland. Jag vet ju att det går vilket gör frustrationen ännu värre när det inte går. Nä, det är nog dags att lägga ner det där med ridhuset för en stund och ge oss ut och forcera terräng istället. OM DET BARA KUNDE SLUTA BLÅSA, HAGLA OCH REGNA IS!!

Uppenbarligen lyckades jag göra något rätt under ridpasset idag då kusen efteråt placerade ett ben i varje hörn och dessutom stretchade magmusklerna lite på eget bevåg. Det är alltid trevligt att se, även om jag inte riktigt kan avgöra vad som var så bra idag. Kanske jag lyckades samla henne i skritten ändå? Trots att det för det mesta gick i överljudsfart och rodret fastnat åt vänster. Bah!

DSC_1110 (576x1024)

Här stretchas det!

DSC_1112 (1024x576)

Parallellt och fint!

DSC_1113 (576x1024)

Det vore ju dumt att se allt för glad ut. Folk kan ju tro saker!

 

Rotation

Jag tänkte börja med en liten bild demonstrera vad som händer när djuren ”böjer sig”.

DSC_0882 (720x1280)

Här utför Nikki en alldeles perfekt ”böjning” av ryggraden. Dock ser man tydligt vad som egentligen händer när djur med den här skelettkonstruktionen böjer sig. Det blir inte bara en böjning utan också en rotation av ryggraden, vilket syns om man jämför höjden på de båda rygghalvorna. Jag har ritat ut hållpunkter på bilden för att tydligare demonstrera effekterna. Ryggraden vrids alltså runt sin egen axel.

torsion

Varför blir det så här då? Varför kan inte djuret bara böja utan att rotera så att rygghalvorna hamnar på samma höjd? Jo, för att djur inte lägger ner mer kroppsarbete än absolut nödvändigt. Det vore rent förkastligt och idiotiskt ur evolutionär synvinkel att trötta ut sig onödigt mycket och därmed riskera att bli dödad av en rival eller ett rovdjur. Nedan visas en bild på en hästbål sedd från ovan. Revbenen utför en otroligt stabil konstruktion. För att böja ryggraden så krävs det att mellanrummen mellan revbenen på ena sidan minskar och på andra sidan ökar. Här emellan finns massa muskler och bindväv som inte gärna ändrar för mycket form och då är det mycket lättare att putta ut hela revbenskorgen på ena sidan och låta ryggraden rotera vid ”böjning”.

2012_April_14_Rib_cage_8

renvers-seen-from-above

Bilden ovan ska visa någon typ av böjning men man ser att hästen i fråga snarare vikt sig mellan bröst- och halskotor och knappt böjer bålen alls. Kotpelaren har vad fått man i tekniska termer kallar ”formen av en klotoid”. Den lilla ”böjningen” som bålen ändå utför är snarare en rotation som man kan se i att bålen är förskjuten mot hästens insida och ytter rygghalva därmed är sänkt. Bilden är inte tagen ur en superbra vinkel, men ger ändå en liten hint av vad som sker.

image006

Klotoid: En kurva vars krökning blir större längs linjen.

 Kan djuren böja utan att rotera? Ja, det kan de men det kräver mothåll från andra muskelgrupper och kräver som sagt mer arbete och energi från kroppen. Alltså inget som djuren utför frivilligt och inget de lär sig på ett kick.

Hur motverkar man rotation av ryggraden? På en hund är det i princip omöjligt, för det finns inga bra sätt att kontrollera bålen på den. På en häst går det förhållandevis enkelt, men man måste veta vad man gör och man måste i princip sitta på hästen för att lyckas. Står du bredvid så kommer hästen obönhörligen rotera, oavsett vad du säger till den.

DSC_0882 (720x1280) (2)

Bild på Nikki utan stödlinjer och prickar

Varför är det då så viktigt att veta om skillnaden mellan rotation och böjning när det gäller ryggradsdjur? Jo, så här är det: En ryggkota är en fast konstruktion som inte kan ändra form. Alltså måste det ske rörelse mellan ryggkotorna om vi ska kunna röra ryggraden. Mellan ryggkotorna sitter diskar som är som gelatinfyllda kuddar. De agerar stötdämpande och håller till viss del ihop kotorna. Dessa diskar är superbra stötdämpare och klarar stora tryck- och dragkrafter så länge det sker en jämn påfrestning över diskytan.

När det kommer till skjuvkrafter, alltså det vi får i en disk när man vrider två kotor mot varandra, så är diskarna inte alls lika bra på att hantera dessa krafter. Hur många av oss har någon gång dragit av en fastsittande skruv? Den skruven har blivit utsatt för skjuvning. Alla vi människor har ju en gång lärt oss hur vi ska lyfta och bära tungt och då får vi också lära oss att man ALDRIG ska vrida ryggraden när vi bär eller lyfter. Detta beror på att just diskarna inte mår bra av den typen av belastning. Då kan vi tänka oss hur det blir när vi sätter en ryttare på hästen som sänker ryggen och därmed ökar avståndet mellan kotornas undersida och minskar det på översidan (knäckning) och sedan skapar en ”böjning” som egentligen mest är en rotation. Då har vi ojämna tryck- och dragkrafter samt skjuvkrafter i diskarna mellan bröstkotorna.

Därför är det så viktigt att veta om varför det är böjning vi vill ha och inte rotation och varför det mesta vi ser på ridbanorna faktiskt ändå är rotation. Puttar hästen dig snett? Sitter du inte med rakt bäcken och grenen i linje med manken? Då har hästen roterat. Oavsett om du försöker böja eller ej.

Så fungerar det!

 

Skritt på lång tygel

DSC_0282 (1024x680)

Ögonblicksbild 1 (2014-12-26 15-47)

Ridfröken säger att Sannehäst växt säkert 30 cm på längden sedan i våras. Tittar man på första bilden som är tagen i juni och sista bilden som är en snapshot från en film filmad idag, så kan man se att den ”hoptryckta falukorven” blivit en lång och ståtlig kuse 🙂

Sannehäst har även växt lite på höjden. Ett par centimeter minst. Även här är första bilden från i juni och andra från idag. Notera  avståndet mellan högsta punkten på manken och bogbladskammen. Nog har bålen tryckts upp något mellan frambenen 🙂

DSC_2845 (1024x667)

DSC_0004 (1280x850)

 

Dagens upptäckt

Jag fick en aha-upplevelse idag. Det var en sak som egentligen borde det vara en självklarhet, men som man liksom aldrig riktigt tagit på fullt allvar och framför allt inte fått någon vidare förklaring till varför och hur. Idag provade jag på riktigt och praktiserade enligt systemet ”trial and error”.  Med de verktyg jag erhållit på senare tid fick jag under ridpasset idag ett ordentligt kvitto på hur mycket jag egentligen utvecklats det här senaste året. Det handlade om den där utsidan. Att skapa en utsida och rida efter den hela passet. Att hålla hästen längs med denna utsida till alla pris. Passet bestod av ett tjugotal vändor längs med kvartslinjen, för att inte ha något staket att stödja sig emot, och gick i skritt hela tiden.

Aha-upplevelsen bestod av ett flertal delar:

1 – Vilken otroligt känslig häst jag har fått! Jag har lyckats koordinera mitt arsle på att jag endast med detta och överskänklarna nu kan styra min häst att gå dit jag vill!
2 – Wow, vilken sjukt grym utsida jag fick till med hjälp av de verktyg jag lärt mig för ändamålet! Det var liksom som vilket staket som helst!
3 – Vilken stabilitet det blev i gången när jag la till det lilla jag kan om underskänklarna!
4 – Vad mycket annat gratis man får när utsidan fungerar! 😀

Vi växte ett par centimeter under detta pass. Sannes hals blev mot slutet lång som en giraff och den välvde sig framåt som värsta triumfbågen. Och tänk, jag har inte tagit ett enda tygeltag annat än att hålla en stenhård men följsam yttertygel! Snacka om att jag känner mig som en vinnare idag!

Dessutom tänkte jag påbörja klippningen av Sannehäst innan ridpasset. Jag hade ju planerat för att klippningen skulle ta ett par dagar med tanke på krokodilpotentialen men tji fick jag! Sannehäst stod som ett ljus och matte fick klippa precis så mycket som hon ville! Superhästen!!! 😀

DSC_0846 (1024x576)

Bästa hästen 😀

DSC_0850 (576x1024)

Sannehäst ser också ganska nöjd ut med dagens pass 😀

DSC_0842 (576x1024)

Vi visar upp vår fina klippning för alla som vill se! 😀

DSC_0840 (576x1024)

Se så vackert! 😀

DSC_0837 (576x1024)

Nikki väntar på att grisfoten hon fick av matte ska marineras klart någonstans i gödselstaden. Den bli uppenbarligen mycket godare då 😉

Det sa bara ”plopp”

DSC_0089 (680x1024)
Jag har sedan en timma tillbaks en lite jobbig men ändå skön ömhet i bägge skinkorna. Varför då undrar ni kanske? Jo, för att jag suttit och skrittat en halvtimma på halvlånga tyglar. Det kanske inte låter så jobbigt och det är det inte heller om man bara åker häst, men om man RIDER så är det något helt annat! Dagens lilla pass ägnades åt att flytta bogar med hjälp av min lilla verktygslåda jag erhållit på Lindahs kurser och lektioner. Det är nämligen bogarna man i första hand går på när man ska släppa spänningar runt manken och få den att höja sig. Detta gör man inte med hjälp av tyglar och skänklar utan detta gör man med sittben och lår. För att det ska fungera över huvud taget så gäller det att man lärt sig sitta så pass rakt uppåner på hästen och lärt sig koordinera sitt bäcken så att hästen kan sortera ut och förstå de hjälper man ger. Det är nämligen så att hjälperna i den klassiska dressyren till största del består av retningar som skapar reflexmässiga reaktioner hos hästen. Det är dessa reaktioner vi vill förstärka, lägga ihop och förfina och då gäller det att vi själva vet vad det är vi håller på med samt kan koordinera våra egna kroppar så utomordentligt att vi inte på något vis stör en effekt genom att omedvetet kanske bidra till att hästen också gör något annat. Det är ju det som är det största problemet idag, just att vi sitter och talar om tusen olika saker till hästen även om vi tror att vi bara ber den göra en sak. Det svåraste och det som tar längst tid att lära sig är att skala bort och bara sitta på hästen utan att säga något till den. Nästa svårhetsmoment är att lära sig säga en sak i taget. Vi är bra mycket bättre på att prata med våra munnar än med våra kroppar och varför skulle det ta kortare tid för oss att bemästra kroppsspråket än talspråket? Fundera på det! Lägg då till att en vuxen hjärna har mycket sämre inlärningsförmåga än ett barns.

Nåväl, nu bar det av lite men åter till paddocken. Jo, det har ju inte blivit så mycket paddockpass det senaste, nog mest för att jag varit så upphetsad över min och Sannes nya sadel att jag mest velat ut och indianrida i skogen. Sannehäst lider knappast av detta, men nu var det i varje fall dags för lite seriös ridning. Bogar var det. Det var ett tag sedan vi gjorde detta och än är vi redigt gröna i ämnet. Att över huvud taget klara av att flytta hästens tyngd från ena frambenet till det andra kräver att både ryttaren och hästen skalat av alla yttre störningsmoment och alltså är hyfsat medvetna om varandra. Sannehästen tycker själv att hon har jäkligt bra koll på allt som pågår runt omkring henne och tycker mest att matte är lite ”too school for cool”, men det senaste har vi faktiskt lyckats med ett par lugna turer utan något större hittepån. Idag skötte hon sig alldeles utmärkt och ibland tyckte jag det gick lite för bra. Kanske har Sannehästen landat lite på sina nya skor eller så är det matte som lyckats landa lite mentalt och fått bättre koll på sitt bäcken. Fast troligtvis är det nog lite av allt. Summa summarum var i alla fall en häst som traskade på lugnt och sansat, ett steg i taget, svängde fint för hjälperna och en manke som plötsligt ploppade upp mellan bogbladen. Det sa verkligen bara ”plopp”. Himla häftigt! Dock kan Sannehästen tala om att det går precis lika fort att stoppa ner manken mellan bogbladen igen, om man vill. Men nu har vi provat på det och insett att vi kan!

Ännu ett steg i jakten på det beryktade beridararslet 😉

DSC_0370 (576x1024) DSC_0035 (1024x680)

Dags att ge plats för känslan!

Igår kom Hanna Bergenkull till stallet och höll lektion för mig och Sannehästen. Det är så bra för Hanna går ju kursstegen för Lindah precis som jag så på ett plan så ligger vi ju på samma nivå där, förutom att hon jobbat med hästar i typ hur många år som helst, gått alla ridlärarutbildningar och är liiiiite duktigare än jag 😉 I vilket fall som helst så har vi lite samma tänk och vi kan kommunicera på ett djupare plan än vad man brukar kunna göra med sin ridlärare. För det är ju precis det Lindah lär ut. Kommunikation med hästen på ett absolut grundläggande plan. Detta smittar obönhörligen av sig på ryttarna 😉

Det var i varje fall hög tid för mig att få lite input då jag gärna fastnar i prestationskrav, blir lite blind och förlorar känslan för ridningen. För det är ju precis vad ridning egentligen är. Just en känsla. Det var just precis detta som vi jobbade med under lektionen. Det passade dessutom Sannehästen alldeles utmärkt eftersom hon bestämt sig för att gå in i någon helt djävulusisk brunst vilket resulterade i rodeo a la provridningsdag. Efter lite lirkande och lite avslappningsövningar för matteryttarens del så hittade vi mot slutet en alldeles fantastiskt lugn och fin trav, med svikt i vristerna och där ryggfiléerna började jobba på i Sannehästens länd. Vad lektionen kom att handla om var att liksom släppa alla krav, låta vänster hjärnhalva ta lite semester och börja KÄNNA istället. Jag måste börja lita på att jag kan, att det sitter i kroppen och börja ”åka” lite häst istället. Låta ridningen vara något som är fyllt av ro och känsla istället för något som hela tiden ska analyseras och göras bättre.

Till alla er som förfasas över Sannehästens öde med en prestationssjuk matteryttare kan jag lugnande tala om att Sannehästen inte lider ett dugg av detta. Ty kraven ställes endast på matteryttaren som kämpar som en blådåre för att få kroppen att göra det man säger till den att göra. Det handlar alltså inte om någon som helst fulridning a la tvinga hästen böja på nacken och strutta på i varv efter varv med låst rygg. Nä ni, detta handlar om att matteryttaren ska erhålla ett beridararsle som till slut ska kunna skola Sannehästen genom hela utbildningstrappan utan några som helst hemska tygeltag. Problemet är att jag har en målbild som heter Pedro Torres. Och att det helst ska ske inom ett par år. Vilket är en fullkomlig utopi. Nu har jag ändå lyckats erhålla en ödmjukhet inför hästträningen som jag inte hade innan, men mina vilda fantasier har jag inte lyckats göra mig av med, eller i alla fall inte den där opretentiösa kopplingen till verkligheten 😉

På måndag så blir det en stor dag för Sannehästen. Då ska hon få helt splitter nya dojjor på framfossingarna! Jag vet inte om hon gått annat än barfota innan, men det ska i varje fall bli spännande att se vad skillnaderna blir. Egentligen är hon inte så värst ömfotad, inte vad hon visar i alla fall, men vid vissa tillfällen kan hon vilja vika av och gå på mjukare underlag. Så därför tyckte jag att det nu kunde bli dags för Sannehäst att få ett par alldeles egna skodon att slita med hälsan. Vi ska ju faktiskt avancera i ridningen hade matte tänkt och då är det ju bra att det absolut inte ömmar någonstans. Minsta obehag skapar ju obönhörligen ovälkomna spänningar som gör resten av ridningen i princip ogjord. Så onödigt!

Här kommer lite Pedro Torres för den nyfikne 😉