Om rakriktning

”Om hästen ska kunna arbeta liksidigt måste ryttaren först korrigera sin sits, annars är det omöjligt att uppnå rakriktning.”

Att beskriva en sådan process i en enda mening måtte vara snudd på tjänstefel. Visst är det korrekt, men folk fattar i allmänhet inte hur otroligt mycket jobb det ligger i en sådan mening. Att rakrikta sig själv gör man inte på en lektion och inte ens på ett år! Det tar tid, det är smärtsamt och det kräver att det händer mycket i kroppen.

Så de som tror man kan uppnå rakriktning på en häst genom att dra lite där, trycka lite där och sitta lite där… välkommen till verkligheten. Det är inte rakriktning ni håller på med. Lär er sitta rakt över hästen utan att störa den så kan ni komma till rakriktningsarbetet med hästen sedan. Men fram tills dess, lägg arbetet på er själva 😉

DSC_0048

Min första lektion i rakriktningsarbetet. Inte är det vackert och inte är det lätt och ont hade jag efteråt, men det är en del av processen. Ont har jag fortfarande till och från när jag finner nya svagheter och spännpunkter. Men, smärta är svaghet som lämnar kroppen och under dessa 1,5 åren har jag blivit starkare, smidigare och lärt mig koordinera mitt bäcken. Än är det mycket arbete kvar, men jag är definitivt på väg!

 

Annonser

Skithäst!

Idag var ingen bra dag ridmässigt. Eller, egentligen var det väl precis som alla andra dagar, bortsett från att jag i morse tänkte att ”nu ska det väl för en gångs skull bli en superbra dag på ridbanan”. Trodde jag. Det var precis som vanligt, förutom att jag som sagt hade vissa förväntningar, dumt nog. Man ska aldrig ha förväntningar när det gäller djur. Man ska vara jävligt ödmjuk inför hästen och sin ridning för vad som helst kan hända. Just idag hände det väl inget speciellt, förutom då att det inte gick så mycket bättre än vanligt.

Nå, vad var det som definierade just det här passet då? Jo, matte gjorde en vacker båge ner i ridhussanden. Upp igen och på det. Med positivt tänkande och fokus framåt fick vi ett par fina galoppfattningar. Duktig häst och DUKTIG MATTE. Sakta aaaaav, lite slängtrav och…. det berömda PONNYDRAGET! Nu för tiden sitter tyglarna som gjutet i mina händer vilket ju gör att händerna följer med när Sannehästen brutalt på en millisekund tycker att det är dags att länga halsen. I händerna sitter armar som sitter fast i en pilot som kanske hade fullt upp med att hålla ordning på sig själv i den obalanserade traven. Plötsligt har man ett ypperligt tillfälle att viska hemligheter i Sannehästens öron då dessa befinner sig en si sådär centimeter framför ens näsan. Snabbt som attan gäller det att låsa fast både armar och ben runt hästahalsen vars  övriga kropp snällt nog saktat av under denna plötsliga omfördelning av tyngdpunkten. Det är bara att acceptera att all kontakt med sadeln har upphört och att man har en mankam mellan skinkorna när man lyckats räta på sig.

DSC_0093 - kopia (680x1024)

Demonstration av effekten av ponnydraget. Förflytta människan ca 40 cm fram mot öronen på hästen så har ni dagens position.

DSC_1097 (1024x576)

Sanne a.k.a. Giraffen med sin numera låååånga hals. Det är ju något positivt i alla fall…

Sannehäst är en färgglad häst på många vis men hon är bannemig ingen picknick. Den som trodde det bara var att sitta upp och låta visionen ta över vet inte hur fel hen har. Att koppla in sin egen hjärna med Sannehästens hjärna är typ omöjligt. Hon är överallt och ingenstans och framför allt inte i fas med ryttarens hjärna. Så det där med att koppla in stickkontakten och börja ro fram kusen med röven är en större utmaning än man kan tro. Ändå lyckas jag ibland. Jag vet ju att det går vilket gör frustrationen ännu värre när det inte går. Nä, det är nog dags att lägga ner det där med ridhuset för en stund och ge oss ut och forcera terräng istället. OM DET BARA KUNDE SLUTA BLÅSA, HAGLA OCH REGNA IS!!

Uppenbarligen lyckades jag göra något rätt under ridpasset idag då kusen efteråt placerade ett ben i varje hörn och dessutom stretchade magmusklerna lite på eget bevåg. Det är alltid trevligt att se, även om jag inte riktigt kan avgöra vad som var så bra idag. Kanske jag lyckades samla henne i skritten ändå? Trots att det för det mesta gick i överljudsfart och rodret fastnat åt vänster. Bah!

DSC_1110 (576x1024)

Här stretchas det!

DSC_1112 (1024x576)

Parallellt och fint!

DSC_1113 (576x1024)

Det vore ju dumt att se allt för glad ut. Folk kan ju tro saker!

 

Vi måste bli mer medvetna

Tänket att djur kan ha ont finns inte i samhället. Det är liksom ingen självklarhet hos folk i allmänhet. Om djuret visar smärta så tas det inte alltid på så stort allvar, speciellt inte om det inte är en akut smärta. Det finns så många djur som går runt med obehag, stelhet och ömhet som enkelt skulle kunna avhjälpas av behandling och förändrad hantering, men lika många djurägare anser att djuret har ett helt normalt beteendemönster och rättfärdigar ibland till och med djurets obehag med olika typer av knepiga argument.

”Min hund är aggressiv eller har mentala svårigheter”. ” Min häst är dum, går emot handen eller vill inte böja åt ena hållet”. Symptomen är oändliga och förklaras allt som oftast med att djuret ”hittar på”, ”är dum”, ”är stel” (sant iofs), ”behöver sättas på plats” m.m. Sedan har vi de som visar symptom men som inte protesterar. Hundar biter ihop och blir som små hårda okontaktbara bollar, inte allt för sällan följs det av ökad irritation och aggressiva tendenser. Hästar går in i sig själva och står ut. Det kallas för inlärd hjälplöshet. Det är helt otroligt vad en häst kan gå igenom för att tillfredsställa sin ryttare.

Tänket att djur inte svarar på smärta som vi människor gör är så djupt rotat i samhället att många fortsätter träna med sina djur och belasta deras kroppar på precis samma sätt som innan, trots att indikationer om smärta finns. Argumenten är många och knepiga, kanske för att rättfärdiga agerandet i andras ögon och kanske för att dämpa sitt eget samvete. Dock lurar man sig själv, på djurets bekostnad.

Avslöjande: Djur känner smärta precis som vi. Djur lider av snedbelastningar och muskelspänningar precis som vi. Det är vi som driver dem längre in i det ju mer vi tränar utan att lyssna. Det slutar i beteendestörningar, artros, ledinflammationer och muskelinflammationer. Oftast har symtomen funnits där länge och ofta har vi sett dem, men inte tagit dem på allvar.

Ingen vill vara elak mot sitt djur. Alla tror vi att vi gör vårt bästa, men det räcker inte när vi inte tar symtomen på allvar. Inget djur ska behöva gå runt med onödigt mycket smärta, oavsett art eller ålder. Det är dags att börja se våra djur. Nu.

DSC_0136 (1024x680)

Rotation

Jag tänkte börja med en liten bild demonstrera vad som händer när djuren ”böjer sig”.

DSC_0882 (720x1280)

Här utför Nikki en alldeles perfekt ”böjning” av ryggraden. Dock ser man tydligt vad som egentligen händer när djur med den här skelettkonstruktionen böjer sig. Det blir inte bara en böjning utan också en rotation av ryggraden, vilket syns om man jämför höjden på de båda rygghalvorna. Jag har ritat ut hållpunkter på bilden för att tydligare demonstrera effekterna. Ryggraden vrids alltså runt sin egen axel.

torsion

Varför blir det så här då? Varför kan inte djuret bara böja utan att rotera så att rygghalvorna hamnar på samma höjd? Jo, för att djur inte lägger ner mer kroppsarbete än absolut nödvändigt. Det vore rent förkastligt och idiotiskt ur evolutionär synvinkel att trötta ut sig onödigt mycket och därmed riskera att bli dödad av en rival eller ett rovdjur. Nedan visas en bild på en hästbål sedd från ovan. Revbenen utför en otroligt stabil konstruktion. För att böja ryggraden så krävs det att mellanrummen mellan revbenen på ena sidan minskar och på andra sidan ökar. Här emellan finns massa muskler och bindväv som inte gärna ändrar för mycket form och då är det mycket lättare att putta ut hela revbenskorgen på ena sidan och låta ryggraden rotera vid ”böjning”.

2012_April_14_Rib_cage_8

renvers-seen-from-above

Bilden ovan ska visa någon typ av böjning men man ser att hästen i fråga snarare vikt sig mellan bröst- och halskotor och knappt böjer bålen alls. Kotpelaren har vad fått man i tekniska termer kallar ”formen av en klotoid”. Den lilla ”böjningen” som bålen ändå utför är snarare en rotation som man kan se i att bålen är förskjuten mot hästens insida och ytter rygghalva därmed är sänkt. Bilden är inte tagen ur en superbra vinkel, men ger ändå en liten hint av vad som sker.

image006

Klotoid: En kurva vars krökning blir större längs linjen.

 Kan djuren böja utan att rotera? Ja, det kan de men det kräver mothåll från andra muskelgrupper och kräver som sagt mer arbete och energi från kroppen. Alltså inget som djuren utför frivilligt och inget de lär sig på ett kick.

Hur motverkar man rotation av ryggraden? På en hund är det i princip omöjligt, för det finns inga bra sätt att kontrollera bålen på den. På en häst går det förhållandevis enkelt, men man måste veta vad man gör och man måste i princip sitta på hästen för att lyckas. Står du bredvid så kommer hästen obönhörligen rotera, oavsett vad du säger till den.

DSC_0882 (720x1280) (2)

Bild på Nikki utan stödlinjer och prickar

Varför är det då så viktigt att veta om skillnaden mellan rotation och böjning när det gäller ryggradsdjur? Jo, så här är det: En ryggkota är en fast konstruktion som inte kan ändra form. Alltså måste det ske rörelse mellan ryggkotorna om vi ska kunna röra ryggraden. Mellan ryggkotorna sitter diskar som är som gelatinfyllda kuddar. De agerar stötdämpande och håller till viss del ihop kotorna. Dessa diskar är superbra stötdämpare och klarar stora tryck- och dragkrafter så länge det sker en jämn påfrestning över diskytan.

När det kommer till skjuvkrafter, alltså det vi får i en disk när man vrider två kotor mot varandra, så är diskarna inte alls lika bra på att hantera dessa krafter. Hur många av oss har någon gång dragit av en fastsittande skruv? Den skruven har blivit utsatt för skjuvning. Alla vi människor har ju en gång lärt oss hur vi ska lyfta och bära tungt och då får vi också lära oss att man ALDRIG ska vrida ryggraden när vi bär eller lyfter. Detta beror på att just diskarna inte mår bra av den typen av belastning. Då kan vi tänka oss hur det blir när vi sätter en ryttare på hästen som sänker ryggen och därmed ökar avståndet mellan kotornas undersida och minskar det på översidan (knäckning) och sedan skapar en ”böjning” som egentligen mest är en rotation. Då har vi ojämna tryck- och dragkrafter samt skjuvkrafter i diskarna mellan bröstkotorna.

Därför är det så viktigt att veta om varför det är böjning vi vill ha och inte rotation och varför det mesta vi ser på ridbanorna faktiskt ändå är rotation. Puttar hästen dig snett? Sitter du inte med rakt bäcken och grenen i linje med manken? Då har hästen roterat. Oavsett om du försöker böja eller ej.

Så fungerar det!

 

Hos hästeopaten

I förrgår var det dags för återbesök hos Stefan och gänget på Hälsa o helhet. Söstra mi var med som lastningshjälp men det går bara bättre och bättre med lastningen så snart kommer vi nog kunna lasta oss själva.

Sannehäst var bättre i de områden på rumpestumpen som vi fokuserade på förra gången, massagen har gjort nytta. När spänningar släpper i ett område så blir plötsligt andra eventuella spänningar mer påtagliga. En spänning uppstår som en försvarsmekanism mot något som kroppen anser rubbar stabiliteten och hållfastheten i röreseapparaten. Kroppen vill undvika all sorts instabilitet och sårbarhet i bygget. Det kan vara en muskelskada, ledskada, ledbandsskada, skada på övrig vävnad… you name it. En skada kan vara så liten som en överansträngning och så fort en spänning uppstår på något ställe så påverkas hela övriga kroppen. Hela rörelsemekanismen är beroende av att alla ingående delar är välsmorda och fungerar utan hinder. Sekundärspänningarna kan uppstå på högst oförklarliga ställen men ofta uppstår de diagnoalt över kroppen som kompensation eller så sprider de sig från muskel till muskel eftersom de närliggande musklerna får jobba onormalt när en i området redan är decimerad.

Jag misstänker att detta har drabbat min lilla Sannehäst. Hon är nämligen ett litet stenhårt paket fullt av ömma spända muskler. Sist gav vi oss på bägge låren och skinkbitarna bak vid svansen. Den här gången fann vi mer på insidan ena låret och började leta spänningar runt bogen. Vi har även börjat gymnastisera ryggen då det verkar näst intill omöjligt att genomföra böjning åt vänster. Troligtvis för att musklerna på höger sida är så pass spända och hopdragna att de inte tillåter böjning åt andra hållet.

Varför ger vi oss inte på allt på en gång kanske ni undrar? Det finns fler anledningar. Den uppenbara är att hästkroppen är ganska stor. Det är stora muskler och att knåda igenom precis hela kroppen varje dag skulle ta ett antal timmar och kräva muskelkraft och uthållighet som en normal människa inte har.
Den andra anledningen är att när kroppen gått så länge med så många spänningar så har den vant sig vid ett nytt ”standardläge”. Ryggmärg och hjärna har ställt in sig på den rådande muskelfunktionen och systemen som håller kroppen samman är anpassade efter den. Skulle man då plötsligt börja släppa på alla spänningar så skulle det obönhörligen uppstå nya för att kompensera för det plötsliga tappet av stabilitet. Ändrar man på en muskels funktion så kommer alla andra muskler behöva jobba annorlunda för att upprätthålla balansen och stabiliteten i kroppen. Därför måste man gå väldigt försiktigt framåt när det gäller att lösa upp spänningar äldre än ett par dagar. Det är ungefär så lång tid det tar för kroppen att ställa in sig på ett nytt ”standardläge” eller ”hållfasthetsprogram”.

Vi kommer fortsätta med rumpan och och innerlår men även börja jobba med länd och buk. Jag kommer också att börja mjuka upp bogfixerarmuskeln som visade sig hård som en fiolsträng. Tycker vi fortfarande det är underligt att hästen varit arg vid sadling och krumbuktat sig vid ridning tidigare? Nope, don’t think so.

Sannehäst har vilat i två dagar nu. När man håller på med muskelskador är det väldigt viktigt att hålla igång apparaturen för att kunna få en vettig gymnastisering av musklerna och därmed erhålla bästa resultat. Heter man Sannehäst och dessutom får massa hö om dagarna så måste man också ut och bränna lite energi i skogen var och varannan dag. Annars blir man lätt en tjockis! Igår kände jag att det bara inte fick bli en tredje vilodag, men eftersom syrran och jag varit ute på roadtripp hela dagen så kom jag inte till stallet förrän strax efter 17. Det är ju kolmörkt vid den tiden, men vad gör det när man kan lösa problemen? Pannlampa på! Julgransutstyrsel på! Jag ledde faktiskt Sannehäst längs bilvägen och upp en bit för backen för att undvika eventuella konfrontationer i denna för oss både nya situation. Jag har aldrig tidigare ridit i en bäcksvart skog och jag hade inte den blekaste aning hur mitt buffliga, tittiga sto med enorm personlighet skulle  ta det heller. Resultat: Weeehooo! Det där kommer vi göra många gånger till 😀

Min och syrrans spontana lilla roadtripp gick till Ullareds nejder och hem därifrån åkte vi med en hel del nya investeringar. Ända sedan jag var en liten tös har jag drömt om en sådan där vinteroverall att ha i stallet när det är kallt. Igår köpte jag mig en! Nu ska det bara bli sådär svinigt kallt också så man får använda sitt nya förvärv! Ett till tjockt stalltäcke fick det bli för Sannehäst också, samt lite annat småtjafs.

Jag tror någon har börjat förstå sig på det där med massage 🙂

DSC_0882 (710x1024)

Så här snygga var vi igår när vi gav oss ut i mörkret vid halv 6!

DSC_0884 (576x1024)

Nu kan väl ingen missa oss 🙂

DSC_0876 (576x1024)

De sedvanliga spetsade öronen, den här gången i pannlampans sken 🙂

DSC_0874 (1024x576)

Täcket jag inhandlade på Börjes för ett par dagar sedan. Nu har vi även ett mörkblått 300-grams som väntar på användning:)

DSC_0001 (680x1024)

Kom an nu vinterkyla! 😀

 

Filosofier från hästryggen

Jag sitter ofta och filosoferar på hästryggen och när jag kommer hem så finns det förhoppningsvis tid till att skriva ner tankarna här på bloggen för att föreviga och eventuellt utveckla dem. Tyvärr så är det en del som faller i glömska, också en hel del briljanta idéer och tankar, just för att jag inte har tid att knåpa ner det. Här kommer i alla fall en liten utläggning om dagens filosofier från hästryggen!

Kroppens rörelseorgan (skelett och muskler) är ett biomekaniskt system. Allt sitter ihop och rör det sig i ena änden så kommer en motreaktion ske i den andra. Oavsett om det är en motrörelse eller bara ett mothåll. Det biomekaniska systemet är ett avancerat system med många små delar där muskler i olika rörelser spelar agonister, synergister och antagonister. Alla muskler spelar en viktig roll i olika rörelser, även om vissa till synes är obetydligt små. Detta gäller för precis alla ryggradsdjur och säkerligen för de allra flesta övriga också. För er som inte riktigt hänger med i biologin så är både hästen och människan ryggradsdjur.

Allt som händer överallt i hästens kropp ger en liten effekt i övriga kroppen. Det kan vara en mikroskopisk spänning som är vaken syn- eller kännbar till en enorm reaktion i form av ett kastande huvud, svingande buk eller viftande bakben. Allt hänger ihop. Mitt i hästens bål, en liten bit fram, befinner sig det biomekaniska centrumet. Det är där hästen har sin balans och det är utifrån den som det sedan avgörs vilka muskler som behöver aktiveras med vilken kraft vid olika rörelser. Målet med dressyren är att flytta bak denna tyngdpunkt och när detta sker kommer kroppen behöva ändra på muskelaktiviteterna. Hästen får en ny tyngdpunkt och med det ett nytt rörelsemönster med annorlunda muskelaktivitet.

Mitt uppe på detta biomekaniska centrum sitter jag. Ryttaren. Eftersom allt i kroppen sitter ihop så kommer allt som sker även att kännas just här. Stället precis där ryttaren sitter är lite av en knutpunkt eller ett medelavstånd till allt hela kroppen. Det gör alltså att det är just precis där som allt känns lite extra mycket. Detta ger en otrolig förutsättning för ryttaren att känna och påverka. Med rumpa och ben. För det är från det biomekaniska centrumet man kan påverka hästens rörelser på ett ärligt och hållbart vis.

Just precis vad det är man känner kan jag inte säga i detalj. Jag som ”nybörjare” har en hel del att lära innan jag kan skala av alla yttre störningar, strippa ner rörelserna i rumpan och identifiera precis vad de olika små bumparna, svängarna och knixarna kommer ifrån. För något försöker hästen tala om, problemet är bara att min rumpa är en dålig lyssnare. Den pratar inte heller så bra hästiska än. Det är detta man måste träna upp för att kunna erhålla ett riktigt beridararsle.

Sannehäst

Eller vad säger du Sannehästen?

Den där yttertygeln och skitsvåra halten…

Inte förrän man har en häst som fungerar så som en ridhäst ska fungera så börjar man på riktigt inse saker som egentligen varit självklart sedan innan. Det som blivit min senaste aha-upplevelse är hur otroligt viktig yttertygeln är i all ridning. Yttertygeln och yttersidan skall kanske tilläggas. Utan en redigt inramande yttertygel så blir precis allt bajs. Man tappar allt och hästen tappar allt. Jag har numera en oskolad häst som mer än gärna smiter från all typ av ovant arbete och här gäller det att jag inte låter mig luras av hennes trick och vidmakthåller det jag vill få igenom. T.ex när hon smiter från yttertygeln så börjar jag dra i innertygeln vilket var precis vad hon ville. Duktig matte, eller? Nu är det dock slut på det där, hästen ska lära sig ta yttertygeln och den kommer hon numer aldrig komma undan från, trots ormande försök till smitning!

Första bilden nedan visar på en total katastrofsituation. Här uträttar vi inget annat än ridning på Sannes vis. Hon har, trots att hon är hyfsat rak i kroppen, lyckats sätta mig på sidan och fått mig släppa yttertygeln till förmån för lite dragande i inner. Varför? Jo, för att hon smitit från yttertygeln och totallurat mig! Resultatet hos en oskolad och lättlurad ryttare är ett hängande i ytter stigbygel, släpp på ytter tygel och dragande på inner. Vad uträttar vi här? Inte ett vettigt skit.

DSC_0102 - kopia

Hur går det då om man istället gör tvärt om, inte låter henne krångla så med yttertygeln och envisas med att hålla kvar trots försök till smitning? Jo, det blir som bilden under. Hur svårt kan det vara? Inte särskilt svårt om man har tålamod och stänger av alla de där inlärda ryggradsbeteenden man har sedan innan i form av att slita i innertygel, lägga vikt i den sigbygeln hon smiter ifrån mm. Yttertygeln tror jag att jag kommer få bukt med ganska snabbt, men det där med att jag hänger i ytter stigbygel kommer troligtvis bli svårare att göra mig av med. Ibland känner jag mig som ett träskmonster på hästryggen… 😉

DSC_0107 - kopia (1024x680)
Igår kom Lindah förbi vårt stall och körde en alldeles egen privatlektion med mig och Sanne. Något jag haft problem med innan är att hon inte vill stanna när jag vill det så detta ägnade vi lektionen till. Ganska snabbt insåg jag att halten inte är så lätt som att det bara är att stanna hästen, utan om det ska ske på ett korrekt vis så måste man träna upp hästen och skola den så att den ORKAR göra halt korrekt. Detta innebär att det krävs en hel del arbete innan man kan komma till en vettig halt och detta är helt nytt för mig och känns delvis frustrerande men också ganska spännande. Jag tror vi kom till halt en handfull gånger under timman på ridbanan och mot slutet hade Sannehästen trampat in med bakbenen närapå en halvmeter sedan början på passet. Det är mycket att tänka på och mot slutet så var jag definitivt mer full i skallen än vad Sanne var. Hand, bäcken, knän, hälar, överliv… Efter en timma i skritt var benen hyfsat stumma när jag satt av. Trots ett spontant åskoväder rakt ovan oss samt ett kort spöregn så blev det en mycket bra och nyttig lektion, både för mig och för Sannehästen! Med 2 meter kvar till stalldörren så kom hällregnet från helvetet och vi hann precis in för att inte bli totalt dränkta. Hade det simmat runt fiskar i luften så hade jag inte blivit förvånad. Ibland ska man ha tur! 😀

Dagen avslutades med att jag och syrran åkte upp till Horsikan som vi tog en löptur runt. Sjön är inte så stor och det är nog ca 1,5 km runt den, så vi sprang ett och ett halvt varv, hoppade i vattnet i andra änden och simmade tillbaks över hela sjön. Hur gött var inte det då? Helt otroligt befriande… Fiffan vad najs! 😀

Låååångt blogginlägg om hästar, hundar, kurser och bad :D

Okej, nu var det ett tag sedan det skrevs här men så blir det ibland! Speciellt när man haft hur mycket som helst på schemat och egentligen hade behövt skriva av sig efter hand, men så hinner man inte och allt ackumuleras. Just därför kommer detta bli ett hyfsat långt inlägg med en hel del bilder och text om vad jag gjort det senaste 🙂

Sedan sist så har jag ju så klart umgåtts och lärt känna Sannehästen ytterligare. Vi har galopperat för första gången i skogen, tagit oss över fler leriga partier, bäckar och fallna träd. Vi har övat på våra grejer i paddocken och vi har utrustat oss med ny sadelgjord och ett mer passande bett! Hon tycker ju inte riktigt om när man spänner sadelgjorden på henne så jag har investerat i en mer bekväm anatomisk sådan (brun så klart så den matchar sadeln) och den verkar hon mer nöjd med än den tidigare! Dessutom börjar hon nog faktiskt minska i omfång nu vilket har gjort den andra gjorden, som jag för övrigt ”lånat” av Lotus, börjat bli för stor. Man kan börja ana en lite mindre platt rygg också så det går definitivt åt rätt håll nu! Ett nytt bett blev det också, fortfarande ett enkelt tredelat men smalare, då Miltons lite tjockare inte riktigt fick plats i hennes mun. Även här märktes det att hon trivdes bättre med det nya bettet då hon tidigare höll på att dra tyglarna ur handen på mig stup i ett.

DSC_2798 (1024x576)

Sannehästen i sin nya sadelgjord och sitt nya bett!

Jag har också varit i Skåneland en hel dag på Lindahträning! Det var steg 3 av hennes stegkurser som gick av stapeln och eftersom jag inte haft möjlighet att ta med egen häst det senaste så blev jag erbjuden att låna en häst på kursen på Ljungagård i norra Skåne så det blev till att gå den där. Jag kommer även att gå steg 4 där då jag jobbar när den går av stapeln här i Göteborg, men sedan kommer jag att fortsätta stegen här hemma! För den oinvigde så är det så att Lindah genomför ryttarutbildningar runt om i riket. Det är alltså ingen träning av häst, utan enbart tuktning av människa för att skapa välridande ryttare med korrekt, följsam, koordinerad och effektiv sits utifrån den klassiska dressyrens principer. Grunden handlar om följsamhet och rakriktning så klart för både häst och ryttare, men framför allt för ryttaren. Oftast så är vi också snedare än vi tror och att då hoppa upp på en häst och tro att den ska gå rakt kan man glömma. Det är ingen barnlek att bli en duktig ryttare från grunden, det kräver väldigt mycket omställning i både kropp och huvud och enormt mycket koordinationsträning! Just därför har Lindah lagt upp utbildningen i stegkurser där man under varje kurs från grunden lär sig och tränar på en del i den långa resan till att erhålla ett riktigt beridararsle. Sedan åker man hem, tränar som fasen på just det man lärt sig och förhoppningsvis så kommer detta sitta i ryggraden när man går nästa steg och lär sig nästa grej. Första kursen handlar om lösgörande av bäckenet och även bäckenkoordination. Det är en upplevelseresa som heter duga kan jag tala om. Även om man som jag är en ganska fysiskt aktiv och medveten människa så får man så otroligt mycket nya inputs och aha-upplevelser om sin egen kropp! Mitt emellan all praktik så får man så klart en hel del teori inpräntat i huvudet och där handlar det om vad man vill med hästen, vad som händer i kroppen och hur kropparna påverkar varandra på tusentals olika vis.
Andra kurssteget består av koordination av ben och fötter. Kan man lägga en hel dag på det undrar ni då och ja, det kan man. Man kan lägga tre hela dagar på det. Man tror man har koll, men det har man inte. Det finns ett dussin olika spännpunkter i varje ben som var för sig skapar olika förutsättningar för ridningen och alla dessa skall tillsammans koordineras ihop till att först och främst skapa en vettig grundsits och sedan kunna arbeta för att ge hästen de signaler man vill ge. Det är små och fina hjälper vi snackar om, inget sitta och banka med fötterna och dra fram! Under tredje kursdagen som jag nu senast gick så avhandlades rollen för den kära handen som ju är så stor del av rytteriet. Det är som Lindah säger, ju längre bort från bäckenet en kroppsdel finns, desto svårare är det att koordinera den. Här kommer det behöva tränas! Och visste ni att en förhållning inte skall ske med handen, utan med skulderbladet? Hehe, nu börjar det bli jobbigt va 😉 Kurssteget syftar till att skapa en hand som hästen gärna möter och därav för nosen framåt och nedåt vilket är en nödvändighet om man ska kunna rida en häst korrekt bakifrån och fram. Att sätta igång rumpan på hästen är helt värdelöst om det inte finns en välkoordinerad hand att ta emot energin fram.

Detta har vi så klart tränat på hemma i paddocken jag och Sanne! Jag som trodde jag hade en hyfsad hand redan innan, men tji fick jag. På bara de två pass jag och Sanne tränat på detta så har vi erhållit en helt grym nedåt- framåtsökning och som dessutom verkar hålla i sig till nästa gång i paddocken! Helt fantastiskt och precis det man vill ha! 😀

DSC_2800 (576x1024)

Bästa hästen 😀

I förrgår så var jag på en heldagsföreläsning med Gillian Higgins på Clarebergs Ridklubb. Jag fick tipset av min lärare i hundfysioterapin redan i vintras och så klart bokade jag in mig med en gång! Gillian är en engelsk kvinna som fullkomligt brinner för det här med anatomi och biomekanik och har utvecklat en helt fantastisk affärsidé med hennes företag Horses Inside Out där hon på hästar målar hur hästen ser ut invändigt. Hon målar olika saker beroende på vad hon vill utbilda. I publiken satt allt från veterinärer och hästfysioterapeuter till tävlingsryttare och skogsmullefolk. Verkligen alla kan ta åt sig av det hon gör och hon gör det så himla bra!! Jag hade så klart stor hjälp av att jag läst anatomi innan och det var få av orden hon använde som jag inte förstod, men så är hon en helt fantastisk föreläsare också som verkligen kan tala till en grupp med olika erfarenhet. Man tänkte inte ens på att hon hela tiden pratade engelska, allt var så självklart och så himla bra och det var så klart en jättehjälp med de fina bilderna och filmerna hon visade på filmduken. Det talas om att hon ska komma tillbaks om inte så lång tid och då vet jag i alla fall en som kommer stå först i kön 😉
Dock fick jag gå en timma innan föreläsningen var slut då det krockade lite med min tid för att skriva antagningsprov till utbildningen jag sökt i Kungsbacka. Jag har varit lite irriterad på detta prov då jag inte haft någon aning om vad det skulle innehålla och dessutom från början inte insett att det ens skulle vara något prov! Nåja, det gick rätt bra i alla fall men lite arg är jag på mig själv då jag gjorde två slarvfel. I övrigt så var alla svaren rätt, så det är väl bara att hoppas att övriga testtagare är dumma i huvudet, så ska det nog gå vägen 😉

DSC_2780 (1024x576)

Gillian herself!

DSC_2781 (1024x576)

Rekvisita från föreläsningen som vi fick titta närmre på under pauserna 🙂

DSC_2785 (1024x576)

Ett bäcken och korsben till en liiiiten ponny!

Sedan så har jag och Johan varit på Hästholmen och myst i solen och jag passade så klart på att ta ett bad. Nikki tycker det är riktigt lajbans att springa runt på stenarna och leka hund.

DSC_0100 - kopia (772x1024)

Nakenfis till matte och solvarm vovva som ska ligga typ PÅ matte 😉

DSC_0023 (2000x1328) (1024x680)

Klättrar på stenar med husse 🙂

DSC_0009 (2000x1328) (1024x680)

Nikkibus!

DSC_0001 (2000x1328) (1024x680)

Upptäcksfärd 🙂

DSC_0078 - kopia (1024x680)

Bada bada bada 😀

Premiär i skogen och ubåtsbesök!

Idag var det premiärtur i skogen på min nya häst! Egentligen hade jag bara tänkt leda henne upp och ner för backen, men när Helén ändå skulle ut med Lotus så hakade vi på en liten sväng! Med tanke på att hon inte gått på så länge och har lite extra vikt i form av gigantisk mage så ledde jag henne upp för hela backen och hoppade sedan upp på henne uppe i skogen. Barbacka så klart, då jag inte har någon sadel som passar den lilla tunnan. Jag hade för säkerhets skull dragit på henne en halsring vilket visade sig vara ett smart drag då tösen inte är helt på det klara med hur man lättast tar sig över ett parti med lera. Hopp sa det och då var det bara att hålla i sig! I övrigt så är hon lättstyrd, pigg och helt fantastisk att sitta på! Kondisen är det inget fel på alls, trots avsaknaden av motion den senaste tiden, men lite svettiga blev vi allt hela gänget. När jag hoppade av längst ner i backen för att leda henne hem den lilla biten på vägen så klibbade byxorna rejält mot skinkor och lår. Inte skönt 😉

DSC_2490 (576x1024)

I tryggheten bakom Lotus och Helén så här första turen i en okänd skog 🙂

DSC_2495 (1024x576)

Barbacka på myshästen 😀

DSC_2497 (1024x576)

Någon som absolut inte vill stå still! 😉

DSC_2502 (576x1024)

Skogen är så vacker och full av nyfött liv så här på våren 🙂

DSC_2512 (576x1024)

En nöjd och glad Sanne tillbaks på stallplan 🙂

DSC_2528 (1024x576)

Jag och min kuse 🙂

DSC_2533 (1024x1006)

Snyggo!

DSC_2542 (1024x576)

Sedan hälsade mina hästar snällt över tråden i hagen 🙂

Det ligger två holländska örlogsfartyg på Stigbergskajen just nu och jag tänkte att när man ändå är lite ledig så här en halv dag så är det väl lika bra att åka ner och ta sig en liten titt IRL! Johan och jag hoppade på MC:n och brummade ner till holländarna vid älven. En ubåt och ett torpedbärgningsfartyg. Vi hejade på några officerer som höll på att förbereda lite kajparty, började snacka lite och jag förklarade att jag jobbar inom marinen själv. Lite försynt och hoppfullt frågade jag om det fanns chans att man skulle kunna få sig en liten rundtur på någon av båtarna och gissa om vi blev glada när han sa att vi kunde få titta ner en sväng i ubåten! En liten sväng blev det inte heller, utan en fullständig tour genom kontrollrum, torpedrum, byssa, mäss, maskinrum, tryckkammare och akterskeppet där vi fick se både roder, propelleraxel och elmotorer. Jag gissar att vi var där nere i minst en halvtimma och Johan såg ut att vara i himmelriket konstant. Jag berättade för vår guide att Johan är ingenjör och det visade sig att guiden var detsamma ombord. De fick sig ett litet intressant samtal där i den trånga gången i switchrummet 😉

DSC_2543 (1024x576)

Torpedrumet i fören på HNLMS Bruinvis, med torpedtuberna längst fram 🙂

DSC_2546 (576x1024)

En mycket nöjd Johan mellan två V-12:or 🙂

DSC_2548 (1024x576)

Vy från akterdäck. Längst ner i bild tryckslussen som används om ubåten slås ut och besättningen måste räddas. Används så klart som vanlig utgång också, då det var där vi klättrade ut 😉

DSC_2549 (1024x576)

HNLMS Mercuur ligger innanför mot kajen 🙂

DSC_2553 (576x1024)

Innan vi åkte hem så tog vi en sväng förbi Triumfs glasscafé i Sävedalen och tog oss varsitt rån med inte mindre än trenne kulor 🙂

Effekten av dåliga magmuskler

image001Jag knåpade ihop dessa bilder, mest för att koppla ihop allt mitt egna filosoferande, men tänkte att den likväl skulle kunna göra nytta på bloggen som ordning och reda i min skalle 😉 Man kan nog behöva klicka på bilderna och se dem i originalstorlek för att se texten.

image002

Detta inlägg handlar bevisligen om bukmuskler. Visst finns det massa andra muskler som samverkar och även motverkar, men bukmuskulaturen är en så stor och vital muskelgrupp att jag väljer att fokusera på den. Har man ordning på buken så löser sig det mesta andra av sig självt! Faktum är att alla hästar har olika anatomiska förutsättningar för olika grader av samling och halsföring, men på grundläggande nivå så gäller det som tagits upp i bilderna alla. Det är bara graderna av utförandet som varierar.

För ett tag sedan skrev jag ett relaterande inlägg om hur halsföringen påverkar hästens förmåga att lyfta rygg och manke. Detta finns att återse HÄR.