Det där med att leta häst är ett gissel. Det finns säkert många som tycker det är jättekul, men jag våndas över att behöva ringa och prata med okända människor, eventuellt bli dömd, komma och visa upp sig och bli dömd igen. Det är inte så att jag på något vis är en vek människa, men vissa saker tycker jag är jobbiga. Att ta kontakt med folk är en sådan sak. Tänk om man bara kunde hitta hästen med stort H på en gång istället för att gång på gång gå igenom hästnet, sålla ut intressanta objekt, lägga dem på hög men sen ändå inte ringa för att man känner att det är fel tidpunkt, man har inte tid, eller bara tänker att ”det gör jag snart… om 5 min… 10 min…”. Vad ska jag säga? Hur ska jag lägga upp det? Ska jag vara fräck och fråga om man får komma och titta med en gång? Tänk om det inte alls är en sån som jag som de tänkt sälja till?
Jag började med att leta efter läromästare i dressyr, alltså en äldre häst som gått minst MSV. Sedan provred jag en sådan, fick mig en erfarenhet och med lite inputs från mina kunniga hästletarcoacher så har min kravspec både utökats och förändrats i omgångar på kort tid. Det finns så många hästar som är utbildade si och så mycket, men det säger egentligen inget om hur ridupplevelsen i längden kommer bli. Det är inte så enkelt att hästen i fråga ska ha en nivå i ett papper, den ska vara i rätt storlek så att jag med min storlek och fysiska kapacitet ska ha en möjlighet att någon gång kunna rida ihop den, den ska själv ha en sådan fysik att förutsättningarna för att bära upp sig själv, en ryttare och samla sig är så goda som möjligt. Sedan ska den naturligtvis kunna ta ett litet språng då och då och ta sig fram i skogen godtyckligt. Om hästen är utbildad så är det ju bra, men det är så svårt att få tag på oförstörda hästar. Det är ett sådant fruktansvärt fokus på att halsarna ska böjas här i landet att de flesta går med näsan mot bröstet, mungiporna bakslitna och ryggen svankandes ner i backen. Man bankar på och håller igen. Traven är hämmad p.g.a. en bakåttänkande hand och hästens framåtanda är bortplockad. Jag har hittills funnit EN jättefin häst. Men den är 5 år och alldeles för stor. Suck, man kan inte få allt… eller?
Nu har jag ändrat sökkriterierna på hästnet. Jag letar unghästar med grundutbildning, helst sådana som inte är sågade i ”form”. Det är inte det lättaste ska jag tala om. Eller nä. Jag letar efter vad fasen som helst, som har en god exteriör och bra gångarter, som inte är utsatt för sågning och svankande ryttare. Omöjlig uppgift?
Så. Om ni nu möjligtvis skulle sitta och trycka på en oförstörd trevlig, okomplicerad kuse runt 150-160 med trevliga gångarter (för max 50 pix) så kan ni ju slå en pling 😉
Välkommen till Havshunden 
Ylva
/ april 10, 2014När jag ska ringa jobbiga samtal så brukar jag skriva ett litet manus med vad jag ska säga först och vad jag vill fråga. Man kan alltid inleda med ”Stör jag?” eller fråga om de har tid att prata. Om du vill komma och kolla och de inte vill de får de väl säga att det tyvärr inte finns möjlighet? Lycka till!
Jossan
/ april 10, 2014Tack! Jag har också skrivit ett litet manus de gånger jag ringt och visst går det så mycket bättre då! Det jobbigaste är bara att komma till skott 😉
Lella
/ april 11, 2014Jag brukar inte ha så höga krav då jag letar häst, eller letade. Den första var en mentalt förstörd ponny, han var sönderriden i psyket, men efter 1 år av rehabilitering i skogen fick jag fram en drömponny. Den andra är en ridtravare som säljaren lovade att gjorde nåt som liknade tölt. Det räckte ju en tid innan det klaffade helt på hemmaplan med den också, men nu fungerar hon super enligt vad jag vill ha. Fast det beror ju på, vill man ha en häst som är perfekt från början eller är man beredd på att ge både hästen och sig själv tid att ”växa ihop”?
Det där med att folk dömer ut en är kanske mer det att man lider av någon sorts prestationsångest. Jag brukar utgå från att endera fungerar det jättebra, eller så inte alls samt att alla människor inte gillar varandra eller trivs i varandras sällskap. Tänk inte så mycket på att bli dömd av andra och tar andras tid, har de sin häst till salu är de väl förberedda på att det tar tid, både med provridningar och telefonsamtal.
Jossan
/ april 12, 2014Ja, det är ju så att man inte kan få allt, om inte så lär man sig det den hårda vägen 😉 Det är ju också jättesvårt att veta efter en eller två provridningar om man kommer växa ihop och fungera optimalt i framtiden. Man vill ju kunna utvecklas tillsammans och den vägen vet man ju aldrig hur den kommer gå! Den perfekta hästen finns inte så man får ju tulla på sina krav en hel del 🙂 Igår red jag t.ex. en femåring, ung men jättefin. Dock får man ju förhålla sig på ett helt annat sätt till en femåring än man skulle fått med en läromästare, men man kanske får ställa om sig lite på vad man vill ha ut av hästeriet 🙂