Hundpsykologi. Det är ett oändligt stort begrepp som innehåller olika fakta beroende på vem du frågar. Ämnet kan alltså förefalla ganska luddigt för den inte helt insatta men egentligen är det bra luddigt även för en erfaren. Jag tror bara man lär sig att sålla bland lärorna och plockar ut delarna ur detta enorma kaos som passar både sig själv som person och den hund man har vid sin sida. Eller så gör man som man blivit tillsagd, oavsett. Traditioner och principer är inte helt ovanligt dominerande i amatörhunderiet och faktiskt också förekommande bland proffsen. Jag är av meningen att man ska tänka till både en och tio gånger innan man utövar en lära man blivit tillsagd att göra, framför allt om den bygger på traditioner med argument som ”så har vi alltid gjort”. Saknar man erfarenheten så kan det vara svårt att ha något tänkande och tyckande om aspekter inom den här delen av hunderiet och då måste man naturligtvis få prova sig fram, men jag tror det är otroligt viktigt att lyssna på sitt samvete och låta magkänslan komma till tals. Vi lyssnar i allmänhet alldeles för lite på magkänslan, jag själv är inget undantag! Det hänger gång på gång att jag har en magkänsla som säger mig att något är på ett visst sätt, men som den analytiker jag är ignorerar jag den allt vad jag orkar till förmån för hjärnans slutsatser och närapå varenda gång slås jag av att resultatet blev precis det som magkänslan från början sade mig.

Vad är nu den där magkänslan egentligen och varför är den så viktig? Jo, det är en funktion som utvecklats under miljontals år av evolution. Vissa kallar den för instinkt, andra för intuition och det är faktiskt inte bara djuret homo sapien sapiens som har bruk för denna typ av funktion, men också precis alla andra djur på detta klot. Jag kommer skriva detta inlägg med utgång från att människan är ett djur med samma grundläggande fysiologiska funktioner som en räv, en daggmask eller en blåval. För visst är det så, att vi består av ett otroligt komplext och helt fantastiskt system av signalsubstanser, receptorer och funktioner som gör att våra kroppar fungerar och reagerar helt automatiskt i den miljö vi lever. Varför ska man då dra in människans fysiologi i ett inlägg om hundpsykologi? Jo, det ska jag tala om, just för att jag är av övertygelsen att kroppen och sinnet hör ihop samt att det bedrivits oändligt med forskning i ämnet på människa, men bara en yttepytteliten bråkdel av detta på hund. Jag kommer alltså använda mig av grundläggande kunskap som är vedertagen över jordklotet och applicera den på ett annat djur.

För att inte dra ut på analyserna så säger vi så här, att en hundkropp drivs av samma funktioner som en människokropp. Det är samma körtlar, samma signalsubstanser (hormoner), samma kärlsystem, samma aorta, samma njurar (hundens vänstra njure sitter också längre upp/fram mot huvudet), näst intill samma skelettdelar, samma muskler, lymfsystem, nervsystem, pigment….. listan kan göras oändligt lång. Det jag vill komma till är i alla fall att vi är långt mer lika än olika och de grundläggande, livsuppehållande system är i princip identiska. Jag påstår här och nu att instinkterna, eller intuitionen eller magkänslan om man hellre vill det, är en otroligt viktig del av de livsuppehållande funktionerna. Det är precis här som fysiologin och psykologin vävs samman. Det är de medfödda instinkterna som gör att vi inte utsätter oss för några faror, som gör att vi vet var vi ska finna föda och sätter prägel på det sociala livet, alltså flockkänslan. Den har alltså föga med tradition och principer att göra, varken hos människa eller hund. Det som gör jämförelsen lite extra legitim är att båda också är utpräglade flockdjur och rovdjur.

Nu är det så att vi alla är individer, det kan tänkas lite klyschigt, men så är det ju också ett grundläggande fakta. Vi får alltså stå ut med klyschigheten. Även om vi i stora drag har samma förutsättningar att leva och fungera, så finns det variationer i hur detta system används, det är här vi får individer som är mer lättstressade, konstant hungriga, trötta, har större flockberoende, större jaktinstinkt, större självbevarelsedrift mm. Detta styrs av hormonutsöndring, det är alltså hormonerna som talar om för kroppens funktioner när och hur mycket de ska reagera. Det är alltså här som alla våra egenskaper bestäms och styrs. Det är inget vi kan påverka, då man i så fall hade behövt fippla med hormonutsöndring. Både vi och våra hundar besitter variationer av stor grad och precis som att barn har olika förutsättningar att lära så har också våra hundar det. Snarare är det så att skillnaden mellan hundarna är otroligt mycket större då vi medvetet avlat fram raser med stora skillnader i egenskaper. Man kan väl säga att det inom en ras finns individskillnader som kan jämföras med skillnaden mellan människor.

Jag är av uppfattningen att om man utelämnar de etiska bitarna så bör man inte tänka så mycket annorlunda om hunden som man gör om ett barn. Rent ur ett fysiologiskt/psykologiskt perspektiv. Släpper man alla inlärda idiotiska (för det är precis vad de är) principer om att ett hund är ett djur och människan någon typ av übervarelse så ligger det inte långt borta att ett barn och en hund faktiskt svarar otroligt likt på retningar. Varför jämför jag med ett barn och inte med en vuxen människa? Jo, för att ett barn ofta gör vad som faller den in och inte än har skaffat sig ologiska principer som styr och ställer. De agerar alltså till stor del på magkänsla. Precis som hundarna. Sedan är det så att syndrom som ADHD, ADD och liknande faktiskt också finns i djurvärlden. Lika lite som det är en sjukdom hos människor är det en sjukdom hos djuren. De kan precis som vi ha ett annat sätt att se på världen och lite svårare att passa in i de ramar dagens samhälle består av. Så innan man deklarerar ett djur dum i huvudet eller olydidgt så kanske man bör plocka fram den ödmjuka människan och fundera ett steg längre. Har hunden ens förutsättningarna att göra det jag vill? Vad har hunden för egenskaper och vilka krav sätter jag på den? Kan jag nå dit på något annat vis och hur långt kan jag gå utan att jag utsätter hunden för förtryck?

Förtryck ja, det är ett otroligt negativt klingande ord, av uppenbar anledning. Jag vågar påstå att en otroligt stor del av vår behundning (kan man säga så? Hundversionen av befolkning?) är kontinuerligt utsatt för någon typ av förtryck. Med förtryck menar jag ett tvång, en inlärd hjälplöshet eller något hunden tvingas göra som helt går emot dess instinkter/förmåga. Vi befinner oss alltså utanför hundens comfort zone. Oftast ser jag att detta förtryck utövas av totalt ovetande ägare som utövar träning eller ledarskap enligt tradition eller princip. Här förekommer inte helt sällan det livsfarliga uttrycket ”men så har man alltid gjort”. Detta gäller förresten inte bara hundar, utan även hästar och säkerligen de allra flesta djur som människan har i fångenskap. Vart går gränsen mellan förtryck och lydnad? Det är omöjligt att svara på eftersom alla individer är olika, men då gäller det att hysa en så pass stor respekt och ödmjukhet inför djuret att man klarar av att bryta sig själv innan gränsen är nådd. Inte alla klarar att se när gränsen är nådd och många har dessutom helt olika uppfattningar om var den här gränsen befinner sig.

Skillnaden mellan en lobotomerad och en nöjd, avslappnad hund är inte alltid lätt att se, men jag är övertygad om att kunskaperna, förståelsen och respekten för våra djur kommer utökas kontinuerligt samtidigt som djuren i allmänhet får det bättre. Både fysiologiskt och psykologiskt, vilket är vitalt eftersom dessa två går hand i hand. Historiskt sett så har respekten och förståelsen ökat genom tiderna, först synen på hustrutukt, sedan barnaga, sedan djurmisshandel. Nu börjar vi även nosa på acceptans för människor med olika mentala förutsättningar så min förhoppning om att djurens rätt att få vara respekterade individer tids nog också kommer att hamna i fokus!

Slutligen så vill jag nämna att jag på intet vis är någon som helst expert i ämnet, inte heller är jag utbildad hundpsykolog. Detta är mina analyser efter den erfarenhet och kunskap jag plockat på mig under åren. Jag är liksom alla andra på en resa genom livet där den tänkande människan hela tiden analyserar och omvärderar kunskaperna utifrån sina upplevelser. Jag besitter ett enormt intresse för fysiologi, grundläggande förståelse och djuretik och det är detta som driver mig att ordbajsa på detta vis. Jag ser fram emot vidare aha-upplevelser som kommer göra att jag omvärderar mina nuvarande metoder och kunskaper. Resan tar aldrig slut, det gäller bara att vara öppen för vad den erbjuder!