Känsla!

I över 1,5 år har jag näst intill dagligen tränat målmedvetet på ridningen. Jag har haft ont, blivit stark och smidig. All fokus har legat på att bli bättre och ta sig framåt i teknikerna. Tekniker, tekniker, tekniker. Jag har nu gått alla grundkurser och har fått alla verktyg för att kunna utöva alla tekniker. All koordination sitter inte hundra ännu och behöver mer övning, men jag har blivit visad vägen och behöver nu egentligen bara börja gå själv.

Men som vi vet så består ridning egentligen till ganska liten del av tekniker. Visst använder man dem, men det är liksom inte bara att använda en teknik från skolboken och ro hästen i hamn. Nej, det krävs känsla för att först och främst kunna avgöra vad och hur mycket den här hästen behöver samt vilka tekniker som ska användas. Utan känsla är man alltså ingenting. Det är lite som en motorcykel utan förare, den kan vara hur tekniskt avancerad som helst, men utan någon som kan hålla dess balans och avgöra när det ska svängas så blir det ändå bara pannkaka.

Känsla är något som jag inte är så bra på. Jag har alltid varit stark och vig och lyckats med i princip allt jag tagit mig för, men nu tar det stopp. Helt plötsligt är det inte bara att ta i lite extra eller vilja lite mer, utan nu ska man bara sitta rakt uppåner och känna. Men vad händer om man inte känner? Det är fruktansvärt frustrerande att som 27:åring för första gången stöta på något som man inte klarar av. Något som man så in i bänken mycket vill klara, men som inte finns att finna.

Idag red jag Filur efter ett riduppehåll på 20 dagar. Så länge har jag inte hållit upp sedan innan jag skaffade häst och sedan jag började ryttarutbildningen så har jag nog max haft uppehåll ett par tre dagar någon enstaka gång. Men idag red jag alltså första gången på nästan en månad. Och så jag red! Jag hade bestämt mig för att åka häst i paddocken. Jag följde med, satt och blundade varv på varv och följde med i hästens snedhet. Så plockade jag upp tyglarna, tog kontroll över bogarna och flyttade ett delat fokus till bakbenen. Och jäklar vad hästen gick! Efter ett lyckat försök släppte jag ut hästhalsen och åkte med ytterligare ett varv, blundade och bara kände. Och visst kände jag! Vid ett tillfälle skulle jag flytta in bakdelen innanför spåret, jag satt och blundade, tänkte min hjälp, satt, väntade, och plötsligt så kom det! Jag kände! Den lyckan var obeskrivlig, jag fick tårar i ögonen.

Kontentan är att det kanske är bra med ett rejält riduppehåll efter att man tränat så fokuserat och hårt så länge. Det är snarare underligt om det skulle vara annorlunda för det är ju så man tänker med våra hästar.

Annonser

Dags att ge plats för känslan!

Igår kom Hanna Bergenkull till stallet och höll lektion för mig och Sannehästen. Det är så bra för Hanna går ju kursstegen för Lindah precis som jag så på ett plan så ligger vi ju på samma nivå där, förutom att hon jobbat med hästar i typ hur många år som helst, gått alla ridlärarutbildningar och är liiiiite duktigare än jag 😉 I vilket fall som helst så har vi lite samma tänk och vi kan kommunicera på ett djupare plan än vad man brukar kunna göra med sin ridlärare. För det är ju precis det Lindah lär ut. Kommunikation med hästen på ett absolut grundläggande plan. Detta smittar obönhörligen av sig på ryttarna 😉

Det var i varje fall hög tid för mig att få lite input då jag gärna fastnar i prestationskrav, blir lite blind och förlorar känslan för ridningen. För det är ju precis vad ridning egentligen är. Just en känsla. Det var just precis detta som vi jobbade med under lektionen. Det passade dessutom Sannehästen alldeles utmärkt eftersom hon bestämt sig för att gå in i någon helt djävulusisk brunst vilket resulterade i rodeo a la provridningsdag. Efter lite lirkande och lite avslappningsövningar för matteryttarens del så hittade vi mot slutet en alldeles fantastiskt lugn och fin trav, med svikt i vristerna och där ryggfiléerna började jobba på i Sannehästens länd. Vad lektionen kom att handla om var att liksom släppa alla krav, låta vänster hjärnhalva ta lite semester och börja KÄNNA istället. Jag måste börja lita på att jag kan, att det sitter i kroppen och börja ”åka” lite häst istället. Låta ridningen vara något som är fyllt av ro och känsla istället för något som hela tiden ska analyseras och göras bättre.

Till alla er som förfasas över Sannehästens öde med en prestationssjuk matteryttare kan jag lugnande tala om att Sannehästen inte lider ett dugg av detta. Ty kraven ställes endast på matteryttaren som kämpar som en blådåre för att få kroppen att göra det man säger till den att göra. Det handlar alltså inte om någon som helst fulridning a la tvinga hästen böja på nacken och strutta på i varv efter varv med låst rygg. Nä ni, detta handlar om att matteryttaren ska erhålla ett beridararsle som till slut ska kunna skola Sannehästen genom hela utbildningstrappan utan några som helst hemska tygeltag. Problemet är att jag har en målbild som heter Pedro Torres. Och att det helst ska ske inom ett par år. Vilket är en fullkomlig utopi. Nu har jag ändå lyckats erhålla en ödmjukhet inför hästträningen som jag inte hade innan, men mina vilda fantasier har jag inte lyckats göra mig av med, eller i alla fall inte den där opretentiösa kopplingen till verkligheten 😉

På måndag så blir det en stor dag för Sannehästen. Då ska hon få helt splitter nya dojjor på framfossingarna! Jag vet inte om hon gått annat än barfota innan, men det ska i varje fall bli spännande att se vad skillnaderna blir. Egentligen är hon inte så värst ömfotad, inte vad hon visar i alla fall, men vid vissa tillfällen kan hon vilja vika av och gå på mjukare underlag. Så därför tyckte jag att det nu kunde bli dags för Sannehäst att få ett par alldeles egna skodon att slita med hälsan. Vi ska ju faktiskt avancera i ridningen hade matte tänkt och då är det ju bra att det absolut inte ömmar någonstans. Minsta obehag skapar ju obönhörligen ovälkomna spänningar som gör resten av ridningen i princip ogjord. Så onödigt!

Här kommer lite Pedro Torres för den nyfikne 😉