Den fashionabla ångesten

Fyra dagar i monter på MyDog = mentalt slutkörd, trött i kroppen, ingen röst kvar, ont i halsen… och så där galet nöjd och lycklig! Jisses vad roligt vi haft och så många trevliga människor och hundar vi träffat!

Men vi har även sett en del inte så roliga inslag. Egentligen så  finns dessa mindre roligheter överallt på hela mässan och ska man vara ärlig så när mässan tråkigheter och en hel del hemskheter. Överallt ser vi distraherade människor. Det är naturligt att man är distraherad på mässor, det är ju liksom det de är till för. Det händer grejer överallt och uppmärksamheten slits konstant från det ena än det andra. I handen råkar människan ha ett koppel där det i andra änden sitter fast en hund. Ibland i sele, ibland i halsband och ganska ofta i det halsbandet man tidigare sprungit runt i utställningsringen i. Fokus ligger på allt annat än hunden som i änden på kopplet har fullt upp med att ta in och analysera alla tusentals dofter, synintryck och hörselintryck som genereras av tusentals andra hundar och människor i en och samma lokal. Behöver jag nämna ordet stress? Kortisol- och adrenalinnivåer som slår i taket. Röda, uppspärrade, blanka ögon. Tillbakadragna mungipor, snabb andning och tungor lite halvt utstuckna. Spända, kutande ryggar, tassar på spikraka ben som glider, slirar och halkar fram över de hala golven. Där kom en hund, måste undersöka. Där gick någon, måste lukta. Där fanns godis, måste fram. Där doftar något, måste känna efter… Det är så mycket stimulans att hunden inte vet vilken riktning den ska sätta tassen.

Kortisol och adrenalin är stresshormon som sätter igång kroppens försvar mot yttre hot. Andningsfrekvensen ökar, blodtryck och puls ökar, hunden får tunnelseende och ämnesomsättningen sätts ur spel. Här är tiden för överslagshandling. Hundar är flockdjur styrda av instinkter. Stress luktar. Hundar känner stress på långa avstånd och här befinner sig flera hundra stressade hundar i en och samma lokal.

En kvinna går förbi med sin staffe. Ett ganska brett och ”skonsamt” halsband. Hon stannar och pratar med någon. Hunden tar ett steg för långt, hon rycker i kopplet men fortsätter hela tiden sitt samtal med fokus på den andre. Hunden visar tydliga tecken på stress och vänder sig oroligt om. Kopplet blir åter spänt och hundägaren rycker till. Igen och igen och igen. Hundens framtassar lämnar åter och åter igen marken när kopplet sträcks, blir märkbart påverkad och stressnivån går bara uppåt. Ägaren ägnar inte en sekunds uppmärksamhet åt sin stressade hund.

En människa har nyligen ställt ut sin sällskapshund. Den har ett smalt utställningskoppel runt halsen. Hunden är stressad och går stelbent och försiktigt på det hala golvet. Den vill lukta på något vid sidan men dras med kraft åter mot människan i andra änden på kopplet och det smala snöret dras åt runt halsen som en snara. Det försvinner in i pälsen och hunden spänner alla muskler den har för att skydda det känsliga innanmätet i halsen.

I morse såg jag en hund med bandagerad framtass som hoppade runt på de hala golven på tre ben. 5 timmar senare såg jag samma hund hoppa förbi igen. Helt fruktansvärda benvinklar och fullkomligt låst rygg för att lyckas hålla sig på rätt köl med endast tre ben på det hala golvet.

Detta var inga engångshändelser. De beskrivna händelserna sågs överallt, hela tiden med olika hundar och hundförare. Tunna utställningssnaror som släpade runt stressade och smärtande hundar, ryckande i koppel, skällande hundförare, tillrättavisningar av oförstående hundar som desperat söker hundförarens uppmärksamhet och trygghet.

Det är svårt att blunda, man får titta åt andra håll. Efter 4 dagars observerande är jag mer förfärad och upprörd än någonsin innan. Var det någon som tyckte vissa hästtävlingar är hemska med piskor, åtsnörda nosremmar, skarpa bett och rollkur? På hundutställningar och framför allt vissa sådana är det inte mycket bättre. Kanske ur vissa aspekter till och med värre. I hundvärlden är så kallade ”dressyrlänkar” allmänt accepterade och framför allt på brukshundsklubbar. En dressyrlänk är en lättlöpande ögla av tunn nylonlina. Den här sätter man runt halsen på hunden. Jag blev själv rekommenderad att köpa en sådan vilket jag dumt nog gjorde. Efter att ha sett tränaren i princip hänga och strypa min i panik skrikande hund så slet jag isär skiten och lovade mig själv att aldrig någonsin gå på sådant igen. Alla hundar säger dock inte ifrån, utan biter ihop, spänner sig och stänger av. Precis som hästar. Försvarsmekanismen ”stänga av”. På hundmässan observerades åtskilliga versioner av dessa tunna löpöglor, applicerade runt hundhalsar som p.g.a. alla tusentals intryck försökte nosa och titta på allt, men brutalt blev bortslitna av lika distraherade hundförare. Resultatet är en knivskarp snara som ögonblickligen dras åt och försvinner in i en känslig hundhals. I de värsta fallen är snaran placerad strax under skallbasen där den tränger in och stryper vid struphuvudet samt mellan skallbas och första halskotan som är en kritisk punkt för näst intill hela kroppens nervförsörjning. Att detta ens är lagligt förfärar mig djupt!

Jag känner att detta behöver komma ut. Det måste bli en ändring och det måste skapas större förståelse för hur våra djur uppfattar situationer och hur de mår av dem. Bakom alla fina kostymer, kammar, pälsglans, klackskor och glittrande utställningskoppel så finns det en verklighet i form av ett värnlöst djur som ofta blir utsatt för saker som inte är fördelaktiga för dess mentala och fysiska hälsa. I många fall rent av destruktiva.

Nikki fick stanna hemma dessa fyra dagar. Även om hon som individ är hyfsat lugn och hade klarat situationen bra så hade hon obönhörligen blivit påverkad av den skyhöga stressnivån som alla andra hundar tillsammans byggt upp. Upplevelsen hade inte blivit trevlig utan troligtvis snarare traumatisk. Jag hade gärna tagit med henne, men är i efterhand så glad över beslutet att inte göra det.

Jag hoppas jag med detta inlägg kan skapa en medvetenhet och en debatt i ämnet och därigenom göra framtiden kanske lite drägligare för våra djur. Utställningar (framför allt inomhus) kommer alltid vara stressiga miljöer, men vi hundägare och hundförare kan göra tillvaron drägligare för våra djur genom att inte göra dem illa med dålig utrustning, inte skälla på dem i onödan och inte bete oss mot dem på vis som vi aldrig skulle acceptera att någon gjorde mot sina barn. Djuren är i behov av trygghet och konsekvens precis som vi och har absolut ingen förståelse varför matte eller husse slumpmässigt går och rycker i kopplet medan hen står och pratar med någon annan utan fokus på hunden.

Skärpning hundvärlden!

12852_10153526436114616_5301617197306330652_n

En lyckligt ovetande hund 😉

Tillägg 7/1: Av anledningen att jag inte vill göra detta till ett ‘blame game’, utan skapa uppmärksamhet, informationsspridning och medvetenhet så är och förblir alla exemplen ovan anonyma. Jag kommer varken bekräfta eller avfärda om någon föreslår en identitet. Om någon tar åt sig och känner behov av att förklara sig så kommer jag aldrig ingå en diskussion då detta inte är något unikt som varesig handlar om mig eller de enskilda återgivna fallen. Detta är endast en effekt av ett större problem. Om någon känner att det borde förtydligas så är detta även mina och min kollegas upplevelser från den platsen vi befann oss när detta observerades. Jag vill även poängtera att det fanns andra människor som liksom vi kastade ogillande blickar på en hel del av vad som försiggick.

Jag vill också tacka för alla fina kommentarer och alla som delar och sprider budskapet. Tydligen fanns ett behov av ett sådant här inlägg. Vi är många som ser och känner och kan vi börja utbilda och upplysa så kommer vi bli fler!

Ett andra tillägg: Jag tycker att mässan är en fantastisk plattform för upplysning, nätverkande och upplevelser, men vi måste göra människor mer uppmärksamma på hur hundarna reagerar i olika situationer och vad du som hundförare kan göra för att underlätta. Vi måste se hundarnas begränsningar både fysiologiskt och mentalt (de båda går ju ofta hand i hand). Vi måste lära oss var hundens ‘comfort zone’ tar slut och lära oss kliva ner från våra höga piedestaler och sätta hunden i främsta rummet även om vi gärna själva hade gått runt på mässan en dag eller ett par timmar till. Personligen hade jag gärna sett en reglering i användning av utställningskoppel (eller tunna halsband över huvud taget) utanför utställningsringen, fler rastningsställen, vattenskålar och massor av information om tecken på stress och obehag! Inget blame game utan informationsspridning och upplysning! Kunskap måste spridas!

Annonser

Rotation

Jag tänkte börja med en liten bild demonstrera vad som händer när djuren ”böjer sig”.

DSC_0882 (720x1280)

Här utför Nikki en alldeles perfekt ”böjning” av ryggraden. Dock ser man tydligt vad som egentligen händer när djur med den här skelettkonstruktionen böjer sig. Det blir inte bara en böjning utan också en rotation av ryggraden, vilket syns om man jämför höjden på de båda rygghalvorna. Jag har ritat ut hållpunkter på bilden för att tydligare demonstrera effekterna. Ryggraden vrids alltså runt sin egen axel.

torsion

Varför blir det så här då? Varför kan inte djuret bara böja utan att rotera så att rygghalvorna hamnar på samma höjd? Jo, för att djur inte lägger ner mer kroppsarbete än absolut nödvändigt. Det vore rent förkastligt och idiotiskt ur evolutionär synvinkel att trötta ut sig onödigt mycket och därmed riskera att bli dödad av en rival eller ett rovdjur. Nedan visas en bild på en hästbål sedd från ovan. Revbenen utför en otroligt stabil konstruktion. För att böja ryggraden så krävs det att mellanrummen mellan revbenen på ena sidan minskar och på andra sidan ökar. Här emellan finns massa muskler och bindväv som inte gärna ändrar för mycket form och då är det mycket lättare att putta ut hela revbenskorgen på ena sidan och låta ryggraden rotera vid ”böjning”.

2012_April_14_Rib_cage_8

renvers-seen-from-above

Bilden ovan ska visa någon typ av böjning men man ser att hästen i fråga snarare vikt sig mellan bröst- och halskotor och knappt böjer bålen alls. Kotpelaren har vad fått man i tekniska termer kallar ”formen av en klotoid”. Den lilla ”böjningen” som bålen ändå utför är snarare en rotation som man kan se i att bålen är förskjuten mot hästens insida och ytter rygghalva därmed är sänkt. Bilden är inte tagen ur en superbra vinkel, men ger ändå en liten hint av vad som sker.

image006

Klotoid: En kurva vars krökning blir större längs linjen.

 Kan djuren böja utan att rotera? Ja, det kan de men det kräver mothåll från andra muskelgrupper och kräver som sagt mer arbete och energi från kroppen. Alltså inget som djuren utför frivilligt och inget de lär sig på ett kick.

Hur motverkar man rotation av ryggraden? På en hund är det i princip omöjligt, för det finns inga bra sätt att kontrollera bålen på den. På en häst går det förhållandevis enkelt, men man måste veta vad man gör och man måste i princip sitta på hästen för att lyckas. Står du bredvid så kommer hästen obönhörligen rotera, oavsett vad du säger till den.

DSC_0882 (720x1280) (2)

Bild på Nikki utan stödlinjer och prickar

Varför är det då så viktigt att veta om skillnaden mellan rotation och böjning när det gäller ryggradsdjur? Jo, så här är det: En ryggkota är en fast konstruktion som inte kan ändra form. Alltså måste det ske rörelse mellan ryggkotorna om vi ska kunna röra ryggraden. Mellan ryggkotorna sitter diskar som är som gelatinfyllda kuddar. De agerar stötdämpande och håller till viss del ihop kotorna. Dessa diskar är superbra stötdämpare och klarar stora tryck- och dragkrafter så länge det sker en jämn påfrestning över diskytan.

När det kommer till skjuvkrafter, alltså det vi får i en disk när man vrider två kotor mot varandra, så är diskarna inte alls lika bra på att hantera dessa krafter. Hur många av oss har någon gång dragit av en fastsittande skruv? Den skruven har blivit utsatt för skjuvning. Alla vi människor har ju en gång lärt oss hur vi ska lyfta och bära tungt och då får vi också lära oss att man ALDRIG ska vrida ryggraden när vi bär eller lyfter. Detta beror på att just diskarna inte mår bra av den typen av belastning. Då kan vi tänka oss hur det blir när vi sätter en ryttare på hästen som sänker ryggen och därmed ökar avståndet mellan kotornas undersida och minskar det på översidan (knäckning) och sedan skapar en ”böjning” som egentligen mest är en rotation. Då har vi ojämna tryck- och dragkrafter samt skjuvkrafter i diskarna mellan bröstkotorna.

Därför är det så viktigt att veta om varför det är böjning vi vill ha och inte rotation och varför det mesta vi ser på ridbanorna faktiskt ändå är rotation. Puttar hästen dig snett? Sitter du inte med rakt bäcken och grenen i linje med manken? Då har hästen roterat. Oavsett om du försöker böja eller ej.

Så fungerar det!

 

Instinkter, intuition och magkänsla

Hundpsykologi. Det är ett oändligt stort begrepp som innehåller olika fakta beroende på vem du frågar. Ämnet kan alltså förefalla ganska luddigt för den inte helt insatta men egentligen är det bra luddigt även för en erfaren. Jag tror bara man lär sig att sålla bland lärorna och plockar ut delarna ur detta enorma kaos som passar både sig själv som person och den hund man har vid sin sida. Eller så gör man som man blivit tillsagd, oavsett. Traditioner och principer är inte helt ovanligt dominerande i amatörhunderiet och faktiskt också förekommande bland proffsen. Jag är av meningen att man ska tänka till både en och tio gånger innan man utövar en lära man blivit tillsagd att göra, framför allt om den bygger på traditioner med argument som ”så har vi alltid gjort”. Saknar man erfarenheten så kan det vara svårt att ha något tänkande och tyckande om aspekter inom den här delen av hunderiet och då måste man naturligtvis få prova sig fram, men jag tror det är otroligt viktigt att lyssna på sitt samvete och låta magkänslan komma till tals. Vi lyssnar i allmänhet alldeles för lite på magkänslan, jag själv är inget undantag! Det hänger gång på gång att jag har en magkänsla som säger mig att något är på ett visst sätt, men som den analytiker jag är ignorerar jag den allt vad jag orkar till förmån för hjärnans slutsatser och närapå varenda gång slås jag av att resultatet blev precis det som magkänslan från början sade mig.

Vad är nu den där magkänslan egentligen och varför är den så viktig? Jo, det är en funktion som utvecklats under miljontals år av evolution. Vissa kallar den för instinkt, andra för intuition och det är faktiskt inte bara djuret homo sapien sapiens som har bruk för denna typ av funktion, men också precis alla andra djur på detta klot. Jag kommer skriva detta inlägg med utgång från att människan är ett djur med samma grundläggande fysiologiska funktioner som en räv, en daggmask eller en blåval. För visst är det så, att vi består av ett otroligt komplext och helt fantastiskt system av signalsubstanser, receptorer och funktioner som gör att våra kroppar fungerar och reagerar helt automatiskt i den miljö vi lever. Varför ska man då dra in människans fysiologi i ett inlägg om hundpsykologi? Jo, det ska jag tala om, just för att jag är av övertygelsen att kroppen och sinnet hör ihop samt att det bedrivits oändligt med forskning i ämnet på människa, men bara en yttepytteliten bråkdel av detta på hund. Jag kommer alltså använda mig av grundläggande kunskap som är vedertagen över jordklotet och applicera den på ett annat djur.

För att inte dra ut på analyserna så säger vi så här, att en hundkropp drivs av samma funktioner som en människokropp. Det är samma körtlar, samma signalsubstanser (hormoner), samma kärlsystem, samma aorta, samma njurar (hundens vänstra njure sitter också längre upp/fram mot huvudet), näst intill samma skelettdelar, samma muskler, lymfsystem, nervsystem, pigment….. listan kan göras oändligt lång. Det jag vill komma till är i alla fall att vi är långt mer lika än olika och de grundläggande, livsuppehållande system är i princip identiska. Jag påstår här och nu att instinkterna, eller intuitionen eller magkänslan om man hellre vill det, är en otroligt viktig del av de livsuppehållande funktionerna. Det är precis här som fysiologin och psykologin vävs samman. Det är de medfödda instinkterna som gör att vi inte utsätter oss för några faror, som gör att vi vet var vi ska finna föda och sätter prägel på det sociala livet, alltså flockkänslan. Den har alltså föga med tradition och principer att göra, varken hos människa eller hund. Det som gör jämförelsen lite extra legitim är att båda också är utpräglade flockdjur och rovdjur.

Nu är det så att vi alla är individer, det kan tänkas lite klyschigt, men så är det ju också ett grundläggande fakta. Vi får alltså stå ut med klyschigheten. Även om vi i stora drag har samma förutsättningar att leva och fungera, så finns det variationer i hur detta system används, det är här vi får individer som är mer lättstressade, konstant hungriga, trötta, har större flockberoende, större jaktinstinkt, större självbevarelsedrift mm. Detta styrs av hormonutsöndring, det är alltså hormonerna som talar om för kroppens funktioner när och hur mycket de ska reagera. Det är alltså här som alla våra egenskaper bestäms och styrs. Det är inget vi kan påverka, då man i så fall hade behövt fippla med hormonutsöndring. Både vi och våra hundar besitter variationer av stor grad och precis som att barn har olika förutsättningar att lära så har också våra hundar det. Snarare är det så att skillnaden mellan hundarna är otroligt mycket större då vi medvetet avlat fram raser med stora skillnader i egenskaper. Man kan väl säga att det inom en ras finns individskillnader som kan jämföras med skillnaden mellan människor.

Jag är av uppfattningen att om man utelämnar de etiska bitarna så bör man inte tänka så mycket annorlunda om hunden som man gör om ett barn. Rent ur ett fysiologiskt/psykologiskt perspektiv. Släpper man alla inlärda idiotiska (för det är precis vad de är) principer om att ett hund är ett djur och människan någon typ av übervarelse så ligger det inte långt borta att ett barn och en hund faktiskt svarar otroligt likt på retningar. Varför jämför jag med ett barn och inte med en vuxen människa? Jo, för att ett barn ofta gör vad som faller den in och inte än har skaffat sig ologiska principer som styr och ställer. De agerar alltså till stor del på magkänsla. Precis som hundarna. Sedan är det så att syndrom som ADHD, ADD och liknande faktiskt också finns i djurvärlden. Lika lite som det är en sjukdom hos människor är det en sjukdom hos djuren. De kan precis som vi ha ett annat sätt att se på världen och lite svårare att passa in i de ramar dagens samhälle består av. Så innan man deklarerar ett djur dum i huvudet eller olydidgt så kanske man bör plocka fram den ödmjuka människan och fundera ett steg längre. Har hunden ens förutsättningarna att göra det jag vill? Vad har hunden för egenskaper och vilka krav sätter jag på den? Kan jag nå dit på något annat vis och hur långt kan jag gå utan att jag utsätter hunden för förtryck?

Förtryck ja, det är ett otroligt negativt klingande ord, av uppenbar anledning. Jag vågar påstå att en otroligt stor del av vår behundning (kan man säga så? Hundversionen av befolkning?) är kontinuerligt utsatt för någon typ av förtryck. Med förtryck menar jag ett tvång, en inlärd hjälplöshet eller något hunden tvingas göra som helt går emot dess instinkter/förmåga. Vi befinner oss alltså utanför hundens comfort zone. Oftast ser jag att detta förtryck utövas av totalt ovetande ägare som utövar träning eller ledarskap enligt tradition eller princip. Här förekommer inte helt sällan det livsfarliga uttrycket ”men så har man alltid gjort”. Detta gäller förresten inte bara hundar, utan även hästar och säkerligen de allra flesta djur som människan har i fångenskap. Vart går gränsen mellan förtryck och lydnad? Det är omöjligt att svara på eftersom alla individer är olika, men då gäller det att hysa en så pass stor respekt och ödmjukhet inför djuret att man klarar av att bryta sig själv innan gränsen är nådd. Inte alla klarar att se när gränsen är nådd och många har dessutom helt olika uppfattningar om var den här gränsen befinner sig.

Skillnaden mellan en lobotomerad och en nöjd, avslappnad hund är inte alltid lätt att se, men jag är övertygad om att kunskaperna, förståelsen och respekten för våra djur kommer utökas kontinuerligt samtidigt som djuren i allmänhet får det bättre. Både fysiologiskt och psykologiskt, vilket är vitalt eftersom dessa två går hand i hand. Historiskt sett så har respekten och förståelsen ökat genom tiderna, först synen på hustrutukt, sedan barnaga, sedan djurmisshandel. Nu börjar vi även nosa på acceptans för människor med olika mentala förutsättningar så min förhoppning om att djurens rätt att få vara respekterade individer tids nog också kommer att hamna i fokus!

Slutligen så vill jag nämna att jag på intet vis är någon som helst expert i ämnet, inte heller är jag utbildad hundpsykolog. Detta är mina analyser efter den erfarenhet och kunskap jag plockat på mig under åren. Jag är liksom alla andra på en resa genom livet där den tänkande människan hela tiden analyserar och omvärderar kunskaperna utifrån sina upplevelser. Jag besitter ett enormt intresse för fysiologi, grundläggande förståelse och djuretik och det är detta som driver mig att ordbajsa på detta vis. Jag ser fram emot vidare aha-upplevelser som kommer göra att jag omvärderar mina nuvarande metoder och kunskaper. Resan tar aldrig slut, det gäller bara att vara öppen för vad den erbjuder!

human-anatomy-pictures-female-9

images