Gallkräk

Just precis i detta nu så är livet liiiiite jobbigt. I natt så ploppade Johans lillebrorsas unge ut bara 200 meter från vår dörr (vi bor vid förlossningen). Naturligtvis så är jag helt otroligt glad för deras skull men jag har aldrig upplevt så blandade och stormiga känslor i hela mitt liv. Det var jag som skulle ligga där, det var jag som skulle bli den första att få barn, inte en tös som är 3 år yngre än jag med Johans lillebror. Jag är så avundsjuk att jag håller på att spricka och jag vill bara kräkas hela tiden. Ändå är jag glad för dem, överlycklig. Ända sedan de igår förmiddags ringde och ville låna parkeringsplats hos oss så har jag vankat av och an och inte haft något annat i tankarna än att vi väntar på något stort, lite som om det var mitt egna barn. Men det är det ju inte, på länga vägar. Jag vill gråta och skrika men nu måste vi vara glada. För det är vi. Också.

Samtidigt så har min stallägare plötsligt bestämt att vi på den dyra stallhyran ska få betala 500 extra kronor för att vi gått på bete i hagarna runt stallet. Betet blev det dock inte så mycket av eftersom alla hästar förutom Sanne fått fång och det efter 2 veckor fick avbrytas. Vi betalar ju ändå dyra pengar för boxplats där hagvistelse ingår, hur kan då hagvistelse dygnet runt kosta så mycket? Vi sköter ju ändå tillsyn och vattning själva!? Det är ju inte så att hagarna är guldplätterade, det går hästar där året runt men de är bara lite större. Jag är jävligt snopen och lite besviken. I min oförmåga till konfrontation så skrev jag ett ”argt” undrande meddelande på tavlan i morse där jag undrade hur kostnaden kunde motiveras, sedan skyndade jag mig som attan för att slippa möta stallägaren öga mot öga, vilket resulterade i att jag strax därefter klev innanför dörren i min lägenhet iklädd stallskor och inser att mina vanliga skor står kvar i den tända och olåsta sadelkammaren. H-vete! Nu måste jag ju åka tillbaks och kanske ändå konfronteras med det jag skrev! Jag behöver nog en dag på mig. Tur att jag har en så oändligt snäll pojkvän som istället åkte till stallet och ordnade upp det jag glömt så jag slapp.

Till detta så hade jag besiktning av släpet klockan 9 i morse. Den första besiktningen sedan jag köpte släpet av en besiktningssnubbe på Orust för två år sedan. Jag kunde ju inget som släp då så blåögt och blint litade jag ju allt på vad de sa. Nya väggar skulle det vara och nytt golv. Fint skulle det vara! När jag sedan undersökte det noggrannare så visade det sig att bromsarna inte tog alls, inga nya väggar fanns och inget nytt golv. Lamporna slutade naturligtvis att fungera efter någon vecka också.
Nu var det alltså dags för eldprovet och den första besiktningen av detta nedköp. För det första fick halva ramen skrapas eftersom något ramnummer inte fanns att finna. Jodå, det visade sig att förra ägaren så vackert målat över ramnumret med en klibbig kletfärg som tagit sig ner i varenda liten springa och jämnat ut ytan. Hallå eller? Bromsarna hade jag lyckats få ordning på så det var inga problem där. Golvet blev godkänt men det håller på att mjukna till lite i vänster bakända. Sedan kom vi till det där positionsljuset på höger sida. Det har tydligen inte fungerat sedan jag köpte transporten för den blev för två år sedan ålagd med ombesiktning p.g.a. icke fungerande höger positionsljus. Där höll JAG på att beläggas med straffavgift för att white-trash-idioterna till förra ägare lurat på mig ett jävla skitsläp som de själva besiktigat på stationen i Stenungsund. Besiktningsgubbarna var dock sjyssta där men påkallade allvaret i det. Jävlar i helvete, det är sista gången jag köper ett fordon eller släp genom att lita på vad folk säger. Fan att man inte kan lita på folk! Framför allt inte folk som jobbar på besiktningen och säljer själva.

Till slut blev i alla fall släpet godkänt, vilket jag inte förväntat mig, med en liten not om rostangrepp på en del av ramen. Nu kan jag andas ut en stund till men går den inte igenom nästa gång så blir det nog skroten för Tranesläpet 110 från 1984. Så är det, 10 000 i sjön p.g.a. en uppenbart felaktig tillit till mänskligheten. RÖV!

Annonser

Dressyrpass och mysmiddag vid vattenbrynet

Idag red jag Milton för första gången sedan vår långtur till betet. Det finns en riktigt fin ridbana precis vid hagen som jag får använda. Milton var hur mjuk och fin som helst och det känns som om vi kan utvecklas lite nu i sommar när vi har en riktig ridbana att rida på. Där han står i vanliga fall finns ju en ridbana, men den lutar en del plus att underlaget inte är det bästa. Underlaget är tungt i ena änden och hårt i andra och grundläggningen bestående av stora stenar börjar komma upp till ytan och det funkar inte helt bra med Miltons barfotahovar. Nu ska vi njuta och träna så mycket vi kan på den riktiga ridbanan vi har till vårt förfogande under sommaren! VI körde lite lugnt med mycket volter och strävan efter en lugn, taktfast trav. Jag testade även av sidförande hjälper litegrann och det fungerade bättre än det gjort på länge! Lite galopp tog vi också och där var fattningarna riktigt bra men galoppen i övrigt rätt obalanserad och okoncentrerad. Man kan ju inte bli bäst på allt med en gång 🙂

Vädret har varit helt otroligt hela dagen så när jag kom hem snodde jag ihop lite middag, packade ner i en påse och drog iväg med Johan och Nikki till Horsikan. Där hittade vi en jättefin bit vid vattenbrynet i solen som vi slog oss ner på. Där i kvällssolen vid den stilla, spegelblanka sjön avnjöt vi en stekt laxfilé med dillstuvad potatis. Himelskt gott! Efter var det dags för bad för att sedan bara ligga och slappa och mysa.

DSC_0042Min stilige häst efter ridpasset idag!

DSC_0052Enkelriktad kärvänlighet? 😉

DSC_0054Den lilla betesflocken

DSC_0059Miltons nya beteskompisar

DSC_0066På promenad mot grönare delar

DSC_0080Även Nikki tycker det är trevligt på betet 🙂

DSC_0118Vår lilla middagsplats vid Horsikan

DSC_0121Helt sjukt gott!

DSC_0125Lite småtrött efter turen till hästen, men lite energi finns allt kvar 🙂

DSC_0150Så klart vovvan ska bada!

DSC_0179En liten kanku!

DSC_0186Min lilla solstråle!

DSC_0193Nikkipikkibus!

DSC_0202Spegelblankt 🙂

DSC_0207Då det goda i livet sällan kommer av sig själv, så måste man vara lite driftig, söka upp och ta för sig.

😀