Känsla!

I över 1,5 år har jag näst intill dagligen tränat målmedvetet på ridningen. Jag har haft ont, blivit stark och smidig. All fokus har legat på att bli bättre och ta sig framåt i teknikerna. Tekniker, tekniker, tekniker. Jag har nu gått alla grundkurser och har fått alla verktyg för att kunna utöva alla tekniker. All koordination sitter inte hundra ännu och behöver mer övning, men jag har blivit visad vägen och behöver nu egentligen bara börja gå själv.

Men som vi vet så består ridning egentligen till ganska liten del av tekniker. Visst använder man dem, men det är liksom inte bara att använda en teknik från skolboken och ro hästen i hamn. Nej, det krävs känsla för att först och främst kunna avgöra vad och hur mycket den här hästen behöver samt vilka tekniker som ska användas. Utan känsla är man alltså ingenting. Det är lite som en motorcykel utan förare, den kan vara hur tekniskt avancerad som helst, men utan någon som kan hålla dess balans och avgöra när det ska svängas så blir det ändå bara pannkaka.

Känsla är något som jag inte är så bra på. Jag har alltid varit stark och vig och lyckats med i princip allt jag tagit mig för, men nu tar det stopp. Helt plötsligt är det inte bara att ta i lite extra eller vilja lite mer, utan nu ska man bara sitta rakt uppåner och känna. Men vad händer om man inte känner? Det är fruktansvärt frustrerande att som 27:åring för första gången stöta på något som man inte klarar av. Något som man så in i bänken mycket vill klara, men som inte finns att finna.

Idag red jag Filur efter ett riduppehåll på 20 dagar. Så länge har jag inte hållit upp sedan innan jag skaffade häst och sedan jag började ryttarutbildningen så har jag nog max haft uppehåll ett par tre dagar någon enstaka gång. Men idag red jag alltså första gången på nästan en månad. Och så jag red! Jag hade bestämt mig för att åka häst i paddocken. Jag följde med, satt och blundade varv på varv och följde med i hästens snedhet. Så plockade jag upp tyglarna, tog kontroll över bogarna och flyttade ett delat fokus till bakbenen. Och jäklar vad hästen gick! Efter ett lyckat försök släppte jag ut hästhalsen och åkte med ytterligare ett varv, blundade och bara kände. Och visst kände jag! Vid ett tillfälle skulle jag flytta in bakdelen innanför spåret, jag satt och blundade, tänkte min hjälp, satt, väntade, och plötsligt så kom det! Jag kände! Den lyckan var obeskrivlig, jag fick tårar i ögonen.

Kontentan är att det kanske är bra med ett rejält riduppehåll efter att man tränat så fokuserat och hårt så länge. Det är snarare underligt om det skulle vara annorlunda för det är ju så man tänker med våra hästar.

Annonser

Dagens upptäckt

Jag fick en aha-upplevelse idag. Det var en sak som egentligen borde det vara en självklarhet, men som man liksom aldrig riktigt tagit på fullt allvar och framför allt inte fått någon vidare förklaring till varför och hur. Idag provade jag på riktigt och praktiserade enligt systemet ”trial and error”.  Med de verktyg jag erhållit på senare tid fick jag under ridpasset idag ett ordentligt kvitto på hur mycket jag egentligen utvecklats det här senaste året. Det handlade om den där utsidan. Att skapa en utsida och rida efter den hela passet. Att hålla hästen längs med denna utsida till alla pris. Passet bestod av ett tjugotal vändor längs med kvartslinjen, för att inte ha något staket att stödja sig emot, och gick i skritt hela tiden.

Aha-upplevelsen bestod av ett flertal delar:

1 – Vilken otroligt känslig häst jag har fått! Jag har lyckats koordinera mitt arsle på att jag endast med detta och överskänklarna nu kan styra min häst att gå dit jag vill!
2 – Wow, vilken sjukt grym utsida jag fick till med hjälp av de verktyg jag lärt mig för ändamålet! Det var liksom som vilket staket som helst!
3 – Vilken stabilitet det blev i gången när jag la till det lilla jag kan om underskänklarna!
4 – Vad mycket annat gratis man får när utsidan fungerar! 😀

Vi växte ett par centimeter under detta pass. Sannes hals blev mot slutet lång som en giraff och den välvde sig framåt som värsta triumfbågen. Och tänk, jag har inte tagit ett enda tygeltag annat än att hålla en stenhård men följsam yttertygel! Snacka om att jag känner mig som en vinnare idag!

Dessutom tänkte jag påbörja klippningen av Sannehäst innan ridpasset. Jag hade ju planerat för att klippningen skulle ta ett par dagar med tanke på krokodilpotentialen men tji fick jag! Sannehäst stod som ett ljus och matte fick klippa precis så mycket som hon ville! Superhästen!!! 😀

DSC_0846 (1024x576)

Bästa hästen 😀

DSC_0850 (576x1024)

Sannehäst ser också ganska nöjd ut med dagens pass 😀

DSC_0842 (576x1024)

Vi visar upp vår fina klippning för alla som vill se! 😀

DSC_0840 (576x1024)

Se så vackert! 😀

DSC_0837 (576x1024)

Nikki väntar på att grisfoten hon fick av matte ska marineras klart någonstans i gödselstaden. Den bli uppenbarligen mycket godare då 😉

Det sa bara ”plopp”

DSC_0089 (680x1024)
Jag har sedan en timma tillbaks en lite jobbig men ändå skön ömhet i bägge skinkorna. Varför då undrar ni kanske? Jo, för att jag suttit och skrittat en halvtimma på halvlånga tyglar. Det kanske inte låter så jobbigt och det är det inte heller om man bara åker häst, men om man RIDER så är det något helt annat! Dagens lilla pass ägnades åt att flytta bogar med hjälp av min lilla verktygslåda jag erhållit på Lindahs kurser och lektioner. Det är nämligen bogarna man i första hand går på när man ska släppa spänningar runt manken och få den att höja sig. Detta gör man inte med hjälp av tyglar och skänklar utan detta gör man med sittben och lår. För att det ska fungera över huvud taget så gäller det att man lärt sig sitta så pass rakt uppåner på hästen och lärt sig koordinera sitt bäcken så att hästen kan sortera ut och förstå de hjälper man ger. Det är nämligen så att hjälperna i den klassiska dressyren till största del består av retningar som skapar reflexmässiga reaktioner hos hästen. Det är dessa reaktioner vi vill förstärka, lägga ihop och förfina och då gäller det att vi själva vet vad det är vi håller på med samt kan koordinera våra egna kroppar så utomordentligt att vi inte på något vis stör en effekt genom att omedvetet kanske bidra till att hästen också gör något annat. Det är ju det som är det största problemet idag, just att vi sitter och talar om tusen olika saker till hästen även om vi tror att vi bara ber den göra en sak. Det svåraste och det som tar längst tid att lära sig är att skala bort och bara sitta på hästen utan att säga något till den. Nästa svårhetsmoment är att lära sig säga en sak i taget. Vi är bra mycket bättre på att prata med våra munnar än med våra kroppar och varför skulle det ta kortare tid för oss att bemästra kroppsspråket än talspråket? Fundera på det! Lägg då till att en vuxen hjärna har mycket sämre inlärningsförmåga än ett barns.

Nåväl, nu bar det av lite men åter till paddocken. Jo, det har ju inte blivit så mycket paddockpass det senaste, nog mest för att jag varit så upphetsad över min och Sannes nya sadel att jag mest velat ut och indianrida i skogen. Sannehäst lider knappast av detta, men nu var det i varje fall dags för lite seriös ridning. Bogar var det. Det var ett tag sedan vi gjorde detta och än är vi redigt gröna i ämnet. Att över huvud taget klara av att flytta hästens tyngd från ena frambenet till det andra kräver att både ryttaren och hästen skalat av alla yttre störningsmoment och alltså är hyfsat medvetna om varandra. Sannehästen tycker själv att hon har jäkligt bra koll på allt som pågår runt omkring henne och tycker mest att matte är lite ”too school for cool”, men det senaste har vi faktiskt lyckats med ett par lugna turer utan något större hittepån. Idag skötte hon sig alldeles utmärkt och ibland tyckte jag det gick lite för bra. Kanske har Sannehästen landat lite på sina nya skor eller så är det matte som lyckats landa lite mentalt och fått bättre koll på sitt bäcken. Fast troligtvis är det nog lite av allt. Summa summarum var i alla fall en häst som traskade på lugnt och sansat, ett steg i taget, svängde fint för hjälperna och en manke som plötsligt ploppade upp mellan bogbladen. Det sa verkligen bara ”plopp”. Himla häftigt! Dock kan Sannehästen tala om att det går precis lika fort att stoppa ner manken mellan bogbladen igen, om man vill. Men nu har vi provat på det och insett att vi kan!

Ännu ett steg i jakten på det beryktade beridararslet 😉

DSC_0370 (576x1024) DSC_0035 (1024x680)

Filosofier från hästryggen

Jag sitter ofta och filosoferar på hästryggen och när jag kommer hem så finns det förhoppningsvis tid till att skriva ner tankarna här på bloggen för att föreviga och eventuellt utveckla dem. Tyvärr så är det en del som faller i glömska, också en hel del briljanta idéer och tankar, just för att jag inte har tid att knåpa ner det. Här kommer i alla fall en liten utläggning om dagens filosofier från hästryggen!

Kroppens rörelseorgan (skelett och muskler) är ett biomekaniskt system. Allt sitter ihop och rör det sig i ena änden så kommer en motreaktion ske i den andra. Oavsett om det är en motrörelse eller bara ett mothåll. Det biomekaniska systemet är ett avancerat system med många små delar där muskler i olika rörelser spelar agonister, synergister och antagonister. Alla muskler spelar en viktig roll i olika rörelser, även om vissa till synes är obetydligt små. Detta gäller för precis alla ryggradsdjur och säkerligen för de allra flesta övriga också. För er som inte riktigt hänger med i biologin så är både hästen och människan ryggradsdjur.

Allt som händer överallt i hästens kropp ger en liten effekt i övriga kroppen. Det kan vara en mikroskopisk spänning som är vaken syn- eller kännbar till en enorm reaktion i form av ett kastande huvud, svingande buk eller viftande bakben. Allt hänger ihop. Mitt i hästens bål, en liten bit fram, befinner sig det biomekaniska centrumet. Det är där hästen har sin balans och det är utifrån den som det sedan avgörs vilka muskler som behöver aktiveras med vilken kraft vid olika rörelser. Målet med dressyren är att flytta bak denna tyngdpunkt och när detta sker kommer kroppen behöva ändra på muskelaktiviteterna. Hästen får en ny tyngdpunkt och med det ett nytt rörelsemönster med annorlunda muskelaktivitet.

Mitt uppe på detta biomekaniska centrum sitter jag. Ryttaren. Eftersom allt i kroppen sitter ihop så kommer allt som sker även att kännas just här. Stället precis där ryttaren sitter är lite av en knutpunkt eller ett medelavstånd till allt hela kroppen. Det gör alltså att det är just precis där som allt känns lite extra mycket. Detta ger en otrolig förutsättning för ryttaren att känna och påverka. Med rumpa och ben. För det är från det biomekaniska centrumet man kan påverka hästens rörelser på ett ärligt och hållbart vis.

Just precis vad det är man känner kan jag inte säga i detalj. Jag som ”nybörjare” har en hel del att lära innan jag kan skala av alla yttre störningar, strippa ner rörelserna i rumpan och identifiera precis vad de olika små bumparna, svängarna och knixarna kommer ifrån. För något försöker hästen tala om, problemet är bara att min rumpa är en dålig lyssnare. Den pratar inte heller så bra hästiska än. Det är detta man måste träna upp för att kunna erhålla ett riktigt beridararsle.

Sannehäst

Eller vad säger du Sannehästen?

Rövträning deluxe

Sist när jag red lektion för Lindah så frågade hon mig vad jag ville ha hjälp med just den lektionen. ”Allt” sa jag. Då menar jag verkligen allt. Jag vill lära mig allt ordentligt från grunden så jag kan förstå vad det är jag håller på med där uppe på hästryggen. Jag är gott medveten om att det kommer ta tid och att vi under bara en lektion kanske bara kommer en mikrometer på vägen, men det är ju dessa praktiska tips och den personliga vägledningen som ger både förståelse och motivation för att kunna träna vidare hemma. Efter att jag förklarat vad jag ville med lektionen så nämnde hon också att privatlektioner brukar vara till för att hästen ska tränas, men jag ser ingen nytta i det när jag inte har full koll på varken mig själv eller hästen. Jag behöver få de där verktygen för att lära mig känna och förstå vad det är jag känner samt vad som händer när jag gör si eller så. Det gör inget om jag får sitta och skritta i en timma, bara jag får mig ett par aha-upplevelser. Vanliga ridlektioner där man harvar runt på volt, grejar i hästens mun, trycker och bankar och bråkar med hästen för att få den att gå på rakt spår eller i en sluta har jag ridit tillräckligt under 2 år. Jag är trött på det där slitandet och harvandet, det kommer bevisligen inget gott ur det och det har hänt absolut ingenting positivt under den här tiden. Nej, jag är förbannat trött på att konstant behöva bråka med hästen och inte se några resultat, det är inte så ridning ska gå till. Jag vill lära mig och göra rätt från början. Kontrollera kroppen, hitta rätt sits, hitta sittbenen och lära mig kontrollera bäckenet då det är ett helt jäkla fantastiskt verktyg som största delen av hästsverige faktiskt gått miste om.

I förmiddags tog jag ut Milton i snön i paddocken och tänkte att ”nu skiter jag i hästen”. Det enda jag krävde var en lugn och icke passtaktig skritt så att jag kunde hitta flowet i sittbenen ordentligt. Jag ska tala om att ju mer man känner desto svårare blir det att hålla reda på allt. Jag fick på sista lektionen lära mig att göra halvhalt på ett nytt sätt, nämligen att stenhårt krama tygeln varje gång ytter bak lämnade marken. Detta ska kunna göras samtidigt som man blundar så nu gäller det verkligen att börja lära sig VAD det är man känner! För bara ett litet tag sedan så vart jag eld och lågor över att jag började känna de små puffarna mot skinkorna vid varje kliv, men då var det också det enda jag kände. Nu börjar man känna 10 andra saker samtidigt och att då som ”nyseende” sortera ut alla känslor och fokusera på just det man detta passet ville träna på är inte det lättaste! Samtidigt så ska  man ”padda”, alltså skjuta in ”svansen mellan benen”, kuta lite och skicka bak låren så man hamnar helt lodrätt. Problemet är att när man skjuter in svansen mellan benen så vill benen följa med fram, precis som när man sätter sig på en stol. Flyttar man då bak låren så vill knäna obönhörligen peka utåt, för det är så som de små och extremt tajta musklerna runt höftledskulan vill att lårbenet ska sitta fast i höften. Utåt får dock knäna inte peka om man ska få en perfekt och maximalt inverkande sits så det är bara att ta tag i låret och vrida runt benet så att knäna pekar framåt och hälen pekar bakåt. Sedan får man bannemig hålla koll på benet hela tiden samtidigt som man inte får glömma bort att padda. Bara detta kräver sin dos av koncentration och att med muskelkraft lyckas hålla kvar benet i den här positionen när ligament och hållningsmuskler runt höftkulan vill dra det tillbaks i ”knät-peka-utåt-läge”, är inte det allra lättaste! Man får ta i så man blir blå! Squats och knäböj i all ära, men fiffan, lite äkta sitsträning kommer ge vem som helst ett redigt snyggt arsle! Så här får man hålla på och kämpa ända tills ligamenten och musklerna runt höftkulan gett med sig och accepterat den nya positionen. Jag har hört att det ska göra ont, men vad fan, no pain no gain 😉

DSC_0006 - kopia (523x1024)

I december, här pekar knäna åt alla håll. Idag såg det mycket bättre ut, även om det var jobbigt 😉

DSC_1029 (1024x768)

Bästa vinterbilen 🙂

DSC_1032 (1024x768)

En tur till Gödeberg blev det efter rytteriet och där möttes vi av glada vinterkossor 🙂

DSC_1028 (1024x768)

Nikki bevakar ägg, bacon, fläskben, färs och korv 🙂

DSC_1035 (1024x768)

Jag måste bara avsluta med en bild på Miltons fina topplinje som jag är så stolt över nu för tiden. I alla fall den delen från manken och bakåt 😉