Incident

Jag drog axeln ur led i söndags. Ett sånt jäkla atiklimax. Och just precis nu, när energin är på topp och det finns så mycket att hitta på! Jag har planerat att ta MC-kort i sommar och vill därför ut och köra precis varje dag. Träna på balans och körtekniker för att bli riktigt bra. Nu kan jag inte göra något. Och axeln också, alla vet ju att ledskador tar så mycket längre tid att läka än annat plus att det finns risk att det aldrig blir som det var. I min värld just nu finns det i alla fall inget annat alternativ än att bli helt återställd, vilket också är just det jag satsar på till hundra procent.

Nästa helg har jag också planerat in att åka till Prästgård och hjälpa till, rida och leka med djuren. Hur det ska gå med en trasig axel vet jag inte, jag ställer mitt hopp till att jag ska bli frisk på en vecka. Även om jag ju vet att faller inte kommer bli så. Jag får helt enkelt vänta och se. Cykla och springa i skogen kan jag inte heller göra. Det är sååååå jäkla tråkigt!

Nå, hur gick det till då? Jo, det är lite pinsamt faktiskt, men jag får skylla på felkoppling i hjärnan efter en intensiv dag. Man ska helt enkelt inte ge sig på balans- och motorikkrävande aktiviteter efter en sådan dag. Jag tjatade på Johan om att jag ändå ville ut och köra lite MC på kvällen. Vi skulle ju bara ta min MC till den stora övningsparkeringen, sätta ut lite koner och träna på lite lågfart och svängar. Hur svårt kan det vara? Vi hade dagen innan inhandlat ett par fina övningskoner för att göra träningstillfällena så bra och effektiva som möjligt. Medan Johan placerade ut konerna skulle jag bara ta en liten uppvärmningssväng runt parkeringen, gasade upp lite och körde mot ett område med en ganska skarp sväng. Här har jag kört massa gånger innan och vet precis var gruset, brunnslocken och ojämnheterna ligger. Jag har fått lite rutin och mod och tänkte göra en ganska häftig inbromsning innan kurvan. Problemet var att jag försökte bromsa med kopplingshandtaget (felkoppling?). Att jag dessutom rationaliserat bort bakbromsen gjorde inte saken bättre. Svänga var jag ju tvungen att göra för framför mig var en asfaltskant och ett staket. När jag insåg mitt misstag så var det redan för sent och katastrofen var ett faktum. Jag tog i för okänsligt i den riktiga handbromsen, hjulet låste sig, motorcykeln studsade fram och vi gick omkull. Inte första gången jag får ett åbäke över mig, jag måste säga att det var värre den gången då 500 kg Milton mosade mitt högerben. På något jäkla vänster så lyckas jag fläka högeraxeln ur led, trots att det var den som faktiskt under hela tiden var längst från olyckan. Jag landade på mage med högerbenet långt in under MC:n. Efter att som vanligt känna av så kroppen sitter ihop så ålade jag mig ut från under maskinen, ställde mig upp och visade Johan att jag var okej. Axeln ploppade tillbaks direkt, men styrkan och stabiliteten var som bortblåst. Det fans inte en chans att jag kunde få upp motorcykeln själv. Johan kom till undsättning och hjälpte mig få upp cykeln. Några små skrap och en böjd växelspak blev resultatet, men den gick igång fint med en gång. Indoktrinerad som jag är så fanns det inget annat alternativ än att kasta sig upp på åbäket igen och visa både djuret (maskinen) och sig själv att man inte fegat ur. Jag ville ändå genomföra i alla fall en del av det vi kom hit för. Dock insåg jag rätt snabbt att axeln inte höll för några svängar och jag fick ge upp efter ett par försök.

Jo, jag upptäckte också ganska snabbt att vänstertummen var full av blod, så där fick jag visst ett litet skrapsår också. Vi tejpade ihop den på plats med hjälp av lite papper och eltejp. Men det är först när det händer sådant här som man inser hur jäkla nödvändigt det är med vettiga skydd. Jag som precis fått hem mitt nya skinnställ och använde det för kanske fjärde gången. Vilken tur!! Stället klarade sig utan större skador, några småskrap på några små ställen, men inget som syns direkt.

Det är väl bara att inse att man inte är ung och odödlig längre. Kroppen är inte elastisk som ett gummiband utan börjar faktiskt tendera att gå sönder när man provocerar den. Jäkla skit. Hur ska man då bli bäst? Om man inte kan provocera? 😛

Jag har i varje fall varit hos doktorn och röntgat, med gott resultat. Nu ska jag bara invänta lite smärtfrihet och sedan på ordination ta mig till sjukgymnast. Egentligen orkar jag inte med sådant och tycker mig klara av det precis lika bra själv, men så vet man nu att stöddighet knappast lett till något gott här i livet 😉

DSC_0077 (576x1024) DSC_0083 (576x1024) DSC_0137 (1024x576)

Är det inte astma så är det trasiga ledband….

Annonser
Tidigare inlägg
Följande inlägg
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: